Ja, det blev både min och Josefines slutsats efter dagens uteritt- vi var båda beredda att ge Vicke var sin guldstjärna för hans uppförande under den en timme långa turen.

Fina pojken tittade inte på något trots att vi red både ”här och där” och när vi galopperade över samma GIGANTISKA stubbåker (som motsvarar ytan på väääääldigt många fotbollsplaner) som jag och Vicke på red i söndags så gick det lika lugnt och städat tillväga som då.

Det är VERKLIGEN skönt med en både framåt OCH snäll häst, utan tvekan!

Härlig sommarvärme hade vi också så denna uteritt får, liksom Vicke, högsta betyg :)!

I morse var det åter dags att sjunka ner i min fåtölj (läs: Zack) och idag premiärinvigde jag faktiskt ”hans” ridhus.

Jag har bara ridit på Gammelgårds fina utebana tidigare, mycket på grund av det behagliga väder vi haft men idag var det så mörkt när jag kom att det helt enkelt inte GICK att rida ute.

Ridhuset var mycket fint (och gigantiskt) och tjockisen ännu finare så jag var mer än nöjd när jag hoppade av efter 45 minuter.

Jag har en teori om varför gossen går så bra just nu men vill prova den lite fler gånger innan jag avslöjar min hemlighet :).

När jag red för Zacks tränare beklagade jag mig över galoppen- ”det känns som hästen trav-galopperar” sa jag på vilket tränaren i sin tur svarade lakoniskt men helt sanningsenligt att ”det är för att han lyfter max 20 centimeter från marken”.

Och det är det bästa sättet att ”utmana” mig 🙂 för nu jäklar ska jag visa både tränaren och mig själv att det GÅR att få ett annat svävmoment i galoppen- fåtöljen ska banne mig FLYGA innan jag är färdig med honom:).

Det går redan mycket bättre och den förvända galoppen håller nog godkänt betyg på tävling om den är som idag men mer ska det bli.

Det är bara att fortsätta att ”mala” runt i galopp så att orken kommer mer och mer och växla mellan förvänd och rättvänd dito.

Jag varierar också ställningen och tempot och är noga med att inte klämma med skänklarna- totalt självgående är det som gäller, möjligen understött av en liten touch med spöet på baken.

Nu är det hejdå övergångar och hallå luftig galopp- like it or not röda pojken :)!

Idag är det exakt en vecka sedan Vickis kom till Grevie och det firade vi på bästa vis- genom ett bra ridpass på utebanan.

Jag red bara i 35 minuter men skärpte kraven ännu lite mer- red mer mellan hand och skänkel och försökte tänkta på de råd jag fått av Christina igår: börja passet med galoppen (efter uppvärmning), korta tyglarna, tänka lång hals, rida massor av övergångar.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att sedan Zack kom in i mitt liv är jag övergångarnas världsmästare- jag gjorde fler sådana under den månad han stod i Grevie än jag dessförinnan hade gjort under mitt mer än 30-åriga ridliv- han behövde det för att han var så  ostadig i formen då- så fort man bytte gångart så var hans första tanke ”prova att köra upp skallen i varje fall ett steg”.

Efter ungefär 2 miljoner trehundraåttiosextusen övergångar har jag lyckats bryta detta tankemönster och nu är det dags att prova samma övning med Vicke som inte tänker ”huvudet upp” utan ibland snarare ”kan jag passa på att släppa bettet lite”.

Nej Vicke…det kan du inte, suget ska bibehållas oavsett gångart och det gick riktigt bra idag.

Idag kom jag också på den eminenta idén att rida med en form av…ja, vad tusan heter det…gördel kanske (?).

Ni vet en sådan där grej man kan ha runt mage/ rygg som stöd- tyngdlyftare har väl en i läder medan min är i bred resår och den ”stagade” faktiskt upp min igår ömma rygg rätt så bra :).

Efter passet var Vicke ganska svettig och jag premiärduschade honom.

Som med allt annat jag provat så här långt fann sig Vicke i att bli nersprutad som den mest naturliga sak i världen- det BRUKAR väl de flesta hästar förvisso göra men jag har också varit med om de som i alla fall initialt blivit ganska förskräckta i duschspiltan och försökt att springa ut från densamma (hej Kreon…och Archie…faktiskt….).