Inlägg av

Hästuppfinningar

Som ni kanske minns kommenterade jag för ett tag sedan att det inte finns SPEGLAR för utomhusbruk, dvs när man rider på en utomhusbana.

Detta fick mig att tänka på vad JAG hade uppfunnit om ingenting var omöjligt, varken ekonomiskt eller på annat vis. Här kommer min fem-i-topp-lista således:

1. Speglarna: vem skulle inte vilja studera sig själv och hästen även när man rider utanför ridhuset? Själv hade jag varit en given köpare av speglar för utomhusbanor :=)!

2. Linbana för hästar: från vårt stall och till hagarna är det en promenad på minst 5 minuter. Tänk om man kunde fästa hästarnas grimmor med någon form av magnet i en lina som sedan skulle dra hästen ner till hagen där den skulle kopplas loss och hagen skulle stängas efter den.

3. Flät-apparat: detta skulle vara en liten mojäng där man kunde stoppa in en man-tuss och få ut en snygg fläta. Jag hade varit den första köparen: hatar att fläta!

4. Engångs-vojlockar: desssa skulle man, som namnet antyder, slänga efter avsluta ritt i stället för att böka med tvätt och torkning.

5. Gödseldammsugare: en dammsugare som man skulle mocka boxen med. Den skulle kunna separera gödsel och urin från ren halm och vara lätt att manövrera och tömma.

Vad tror ni…..finns det någon marknad :=)?

Mördar-Birgitta vs mördarsniglar!

Idag fick jag en fråga om mördarsniglar från en läsare (Prick). Frågan finns att läsa under inlägget ”Vita ridbyxor…..” från i helgen och den fick mig att minnas mitt första möte med detta skadedjur.

Historien har mycket lite att göra med HÄSTAR men jag berättar den ändå….

Förra året läste jag flera artiklar i dagspressen om så kallade mördarsniglar och hur de förökade sig lavinartat till många trädgårdsintresserades fasa.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av dessa kryp och minns att jag blev smått förfärad då jag läste om hur trädgårdsentusiaster högg ihjäl sniglarna utan pardon, hur sniglarna dränktes i öl, frös ihjäl i frysar osv. Det kändes lite väl….barbariskt…och jag hade svårt att förstå hur ett sådant litet djur kunde framkalla sådana mord-instinkter.

Sedan gick det en kort tid och jag frågade en arbetskamrat hur ”Archies morötter” artade sig.

Arbetskamraten hade året dessförinnan skänkt Archie en stor påse morötter, sådana som arbetskamraten hade odlat själv men som blivit lite för krokiga och svårskalade varför hon skänkte dom till min glupske häst. Och jag hoppades givetvis på samma utdelning igen.

Detta år berättade dock arbetskamraten med sorg i rösten att MÖRDARSNIGLAR hade ätit upp ALLT i hennes trädgård, den var fullständigt skövlad.

Beskrivningen var mycket målande och fick mig inte bara att känna sorg över Archies uteblivna dessert, jag började också frukta för angrepp på MIN trädgård.

När jag så några veckor senare (efter mycket regnande) fick se den första snigeln på mitt territorium glömde jag alla tankar om barmhärtighet utan drog mig i stället till minnes de avrättningsmetoder som jag läst att andra hade tillämpat.

Raskt fick jag fram en trädgårdshacka och utan att tveka en sekund klöv jag en mördarsnigel i två delar. Och inte bara EN mördarsnigel utan samtliga artfränder som påträffades den närmaste tiden, säkert 20 stycken i alla fall (jag har förstått att 20 sniglar är en ”mild bris” mot vad andra råkat ut för).

Hade någon INNAN jag blev snuvad på Archies morötter och erfarit rädslan över en skövlad trädgård berättat att jag med berått mod skulle hugga ihjäl sniglar hade jag skrattat alternativt förkastat idén som befängd men detta är bara beviset för att ”a woman has got to do what a woman has got to do”. Ingen ger sig på varken Archie eller trädgården ostraffat!

PS. I år har jag inte sett en enda snigel. Kanske har ryktet spridit sig i snigelkretsar: ” den som går till Birgitta kommer inte levande därifrån”! Eller så var det bara en ovanligt blöt sommar förra året :=)?

Dagens träning

Idag började vi träningen med lösgörande arbete på volt i trav och galopp och fortsatte därefter med skänkelvikningsträningen.

Jag fick vända rätt upp och sedan rida skänkelvikning ut på spåret fast med ”avbrott” för ridning rakt fram. Dvs skänkelvikning några steg åt sidan, därefter ridning rakt fram några steg, sedan skänkelvikning igen osv.

Det går BÄTTRE för höger skänkel och riktigt bra för vänster, dvs så som det har varit en tid nu.

Vi gjorde även skänkelvikning i galopp på samma vis fast utan några avbrott för ”rakt-fram-ridning” och det gick MYCKET bra faktiskt. Det var stor skillnad på att flytta Archie för höger skänkel i galopp än i trav.

Fido: du som har svar på ”allt”: varför ingår inte skänkelvikning i galopp i dressyrprogrammen :=)?

Man gör ju sluta i både trav och galopp och för ”tusen år sedan” gjorde man skänkelvikning i skritt i något LB-program (borttaget nu).

Som avslutning gjorde jag några bakdelsvändningar och även dessa fungerar bättre och bättre. I början gick det inte att ställa hästen och flytta honom samtidigt men nu är det inga problem.

Veckan som gått

Under denna första vecka sedan vi kom tillbaka till ridskolan har jag försökt att ”återanpassa” mig till gällande rutiner.

Det var med blandade känslor jag/ vi flyttade tillbaka efter att ha haft det så bra under sommaren och därför har det gått en del energi till att irritera sig över rutiner och regler som jag känner försvårar min hästhållning.

Framför allt den kortare hagvistelsen känns ”icke-optimal” samtidigt som jag vet att vi går mot tristare tider vädermässigt då hästarna ändå inte hade velat vara ute fler timmar, i alla fall inte så som våra hagar ser ut.

Faktiskt märkte jag en ”mättnad” hos både Archie och Birk även i slutet av vistelsen i Yddinge, från att ha haft mularna klistrade mot marken/ gräset de första veckorna så hände det allt oftare att de stod vid grinden och tittade mot stallet, glatt gnäggandes när de såg mig.

Nåja, jag känner mig själv. Jag brukar säga att jag är en konservativ bakåtsträvare som ogillar förändringar så därför vet jag att det kommer att ta lite tid innan jag ”landar” helt. Och det känns redan nästan som vanligt….

Ridmässigt har jag börjat skärpa kraven och ska också fortsätta med detta så att jag snart kan lämna LB-stadiet och helt koncentrera mig på att få till bra LA-rundor.

Den boxgranne som Archie fått och som jag först uppfattade som oerhört timid har visar sig ha ett jäkla humör, typiskt ston skulle vissa säga.

Ofta då stoet ser Archie äta blir hon arg och sparkar i väggen, inte så bra för hennes ben!

Tack och lov är Archie, min gode lille gosse, vänligheten själv och bryr sig inte om de arga markeringarna. Han är väl van sedan den förra sur-apan som han hade som granne.Och tack och lov verkar det som att boxgrannen nu verkar förstå att är det något som Archie gör mest hela tiden så är det att ÄTA så om hon ska engagera sig i detta så lär hon ha fullt upp. Sparkarna har avtagit och försvinner förhoppningsvis helt.

Tävlingsmässigt var det en bra helg som det oftast är. Jag kan bara tjata vidare om hur underbart det är att ha en häst som är så okomplicerad och inte verkar störas av något. Att han dessutom fodrar mycke lite framridning är också jättebra, dels eftersom han givetvis inte behöver anstränga sig speciellt mycket och dels då väderleken, som denna lördags KONSTANTA regnande, inte alltid inbjuder till några maraton-framridningar.

Veckan avslutades med en härlig uteridning tillsammans med Birk. Vi red bla över en träbro som Archie först sa ”absolut inte” till. Och de yttert få gånger han inte vill något; då är han BESTÄMD!

Jag hoppade av och fick honom att trots sin aversion att gå över bron flera gånger vilket kändes väldigt bra.

Annars har han faktiskt gått över samma bro en gång tidigare (för över 1 år sedan) men då körde jag in hans huvud i häcken på hans dåvarande flickvän, ett trevligt ponnysto, så han SÅG helt enkelt inte riktigt var han gick förrän det var för sent…då hade vi redan gått över bron.

Negativt med att tävla positivt

Det finns EN ENDA negativ sak med att ha genomfört en BRA tävling:

Jag är så enormt uppe i varv efteråt!

Jag, en annars mycket kvällstrött person, kan ha jättesvårt att somna efter en väl genomförd tävling, eller så vaknar jag typ mitt i natten och har svårt att somna om.

Man borde ju tycka att detta skulle försvinna efter så många års regelbundet tävlade, men icke.

Fast om det är det som ska till, dvs att jag får hålla mig vaken några extra timmar vid framgång, ja då får det vara värt det :=)!

Hellre det än att ligga sömnlös och grubbla över misslyckanden (vid bekymmer brukar jag tvärtom sova bort dessa och blir EXTREMT trött).

Så nu sitter jag här klockan 02.30 och skriver dessa rader efter att ha varit vaken i 1 timme, inte det minsta trött.

Btw: det regnar FORTFARANDE (dvs NON-STOP sedan ca 24 timmar tillbaka)!!!!

Hejdå hage- välkommen swimmingpool :=(!

Vita ridbyxor blir….GENOMSKINLIGA! (tävlingsrapport)

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om hur mina vita ridbyxor blev gröna av att jag sprang omkring ute på en potatisåker jagandes en främmande människas häst.

Senare berättade jag om hur ridbyxorna blev röda och bruna av att jag först red i regn och i en vinröd sadel som färgade av sig och sedan ramlade pladask i leran samma dag.

Idag vill jag berätta att jag nu även har ridit i GENOMSKINLIGA ridbyxor och anledningen är att det i mina trakter har regnat, regnat och regnat (och gör så fortfarande).
Mina ridbyxor blev alltså så våta till slut att de var genomskinliga. Sexigt!

När jag vaknade i morse 05.00 regnade det.

”OK” tänkte jag ”då lär det ju knappast hålla i sig tills 11.30 då jag ska rida min första start”.

Ack vad jag bedrog mig! Hade jag vetat det jag vet nu är frågan om jag ens hade åkt iväg till tävlingen.

Det regnade OAVBRUTET och MYCKET med en paus då det bara kom världens minsta duggregn i kanske 15 minuter, precis då jag skulle börja rida fram till den första klassen (tur för mig).

Framridningen var som en gyttjig sjö och där red jag bara i några minuter eftersom det var djupt och dessutom lite stenigt.

Jag försöker ofta hitta alternativa framridningsställen när jag tävlar och fann även denna gången en kortare grusstig som jag travade fram och tillbaka på.

Det dressyrarbete jag gjorde igår med en hel del samlande och lösgörande arbete verkade ha gjort susen för så fort jag tog tyglarna så kändes det jättebra och jag red fram i kanske 15 minuter till den första klassen och 10 minuter till den andra.

Eftersom klubben (Tågarportens ryttarförening) är en ”fälttävlansklubb” fanns det flera fasta hinder, stockar och häckar framför allt, kring banor och framridning men som vanligt skänkte Archie dom inte en blick utan var mycket fokuserad, det hällande ösregnet till trots.

Båda klasserna, LB:2 och LB:3 reds på samma bana och underlaget där passade Archie perfekt. Det var av förklarliga skäl mycket blött inne på banan men ändå sviktande och jag kunde verkligen rida fram en bra trav hela programmen.

Fick faktiskt betyg 8 på gångarterna i LB:3, tror aldrig det har hänt förut (Archie är ingen gångartshäst precis).

Jag har tidigare aldrig ridit LB:3 med Archie, sist jag red det var för typ 10 år sedan och då var programmet helt annorlunda mot hur det är idag efter omarbetning 2007.

Båda ritterna kände MYCKET bra och jag var för ovanlighetens skull näst intill säker på placering i LB:2. Mycket riktigt blev vi 8:a av 9:e placerade, bara 2 poäng från 5:an och 1 poäng från de som blev delade 6-placerade).

I LB:3 blev vi 4 av 4:a placerade.

Jag kan nu lägga ytterligare en ”lustig” (hmmm….) sak till min samling av ”konstiga saker jag fått i hederspris”.

I LB:2 fick jag nämligen ett HOPP-spö av enklaste sort, det kan inte ha kostat mer än max 20 kronor.

Då jag dristade mig till att fråga om man verkligen fick ge så billiga priser (jag brukar faktiskt INTE kommentera priserna i vanliga fall) blev svaret att ”Ja” det fick man och ”nu kan du ju börja hoppträna med din häst”?!?!?!?! (Som ni bloggläsare vet har jag hopptränat med Archie sedan han var 3 år gammal).

Ja, ja…man tävlar definitivt inte för PRISERNA på denna nivån :=)!

Domare kommenterar mera?

Sedan jag återupptog dressyrtävlandet i lätt klass förra året tycker jag mig har märkt att domarna är flitigare med att kommentera i protokollen, både vad gäller de olika bedömningspunkterna och de allmänna intrycken längst ner.

Jag minns hur tråkigt det var då jag, när jag tävlade med Heron kunde få ett helt protokoll med betyget 6 överallt och utan EN ENDA kommentar.

Sedan behöver man kanske inte går till ÖVERDRIFT som en domare i våras gjorde (enligt min åsikt i alla fall).

Domaren dömde från läktaren och jag satt ganska nära bakom så jag hörde allt som sades till skrivaren.

Efter varje avslutad ritt (LC och LB) författades hela romaner :=). Förvisso var det säkert trevligt för framför allt mindre rutinerade ryttare att få så många synpunkter men det gjorde ju också att de tidigare beräknade starttiderna inte gick att hålla eftersom det myckna skrivandet gjorde att tidsprogrammet snabbt drog över tiden en hel del.

Jag vet inte om detta med att kommentera utförligare beror på

1. nya direktiv

2. nya, mer ambitiösa domare

3. en lokal företeelse i Skåne

4. att man skriver fler kommentarer i lätt klass

5. slumpen, dvs att just JAG råkat ut för nitiska domare

6. en blandning av ovan eller inget av det

Vad säger ni andra (Ann? Fido? övriga?) som tävlar?

Fler sätt att spara TID (och ibland pengar) på!

Några dagar efter att jag svarat en läsare på frågan hur man får tiden att räcka till både ”hästeri” och övrigt liv kom jag på att jag använder mig av fler knep än att vara snabb och effektiv I STALLET.

1. Jag äter ofta frukost på väg till jobbet, dvs i bilen. Under den tid det tar mig att köra från stallet till jobbet eller från hemmet till jobbet hinner jag äta mina färdigbredda mackor.

Jag kör automatare så det är inga problem att köra och äta samtidigt (det var det förvisso inte heller när jag även hade en växelspak att hålla reda på).

Inte nog med att jag sparar tid; jag tycker att det är urtråkigt att köra bil så allt som livar upp (som att ÄTA :=)) körningen är ett plus!

2. Jag har en lättskött frisyr som inte kräver föning, olika hårvårdsprodukter och täta besök hos frisören. Bara att tvätta och låta självtorka.

3. Jag använder till vardags i princip ingen make-up mer än mascara.

4. Jag använder mig av duschen i stallet för att duscha och tvätta håret. Jag har alltid med mig mina jobbkläder (förvaras i ett omklädningsskåp) och kan således komma till jobbet nyduschad och ombytt utan att behöva åka hem om efter ett svettigt ridpass.

5. Jag handlar bara mat 1 gång i veckan och köper då ALLT som vi kan tänkas behöva i matväg för 1 vecka framåt. Alltså behöver jag inte ägna onödig tid till att springa i affärer.

6. Av samma anledning (att slippa springa i affärer) gör jag det mesta av mina övriga inköp (hygienartiklar, kläder, saker till hästen och hemmet) vid 2-3 Ullareds-resor/ år. Så klart kan det hända att jag ”måste” köpa något mellan mina shoppingresor men det är främst hästgrejer som går sönder/ har slitits ut eller lite påfyllning i min egen garderob. Men det mesta till hemmet, förutom mat, köper jag i sådan mängd att jag alltid har ett lager att ta av hemma.

7. Jag betalar alla räkningar som går via autogiro och slipper således hålla reda på förfallodagar och om jag har betalat en räkning eller inte. Mycket praktiskt och på det viset sköter sig räkningarna själv.

8. Jag har valt ett stall som ligger mellan mitt hem och mitt arbete = ingen onödig resväg/ omväg som tar tid och givetvis även en besparing vad gäller bensinkostnaden.

9. Jag läser oerhört mycket men köper aldrig böcker i affärer. I stället handlar jag via Internet eller beställer bibilioteksböcker via nätet. Bara att åka och hämta när det blivit min tur att låna = jättesmidigt och helt gratis dessutom. Jag har givetvis valt att hämta böckerna på ett bibliotek på väg hem från jobb och stall :=).

10. När jag lagar mat (endast på helgerna) gör jag ”stor-kok” som jag sedan fryser in/ har i kylen och äter på lunchrasterna på jobbet. Jag lägger således ingen tid på att laga mat på vardagarna vilket man inte kan ge avkall på om man har barn men som går utmärkt då man bara har sig själv att tänka på (min man äter alltid ute på lunchen och på kvällarna äter vi fil, smörgåsar och dylikt).

Ja, det var mina tids-sparar-tips, kanske har någon fler?

Dagens träning

Dagnes träning blev förlagd till vårt ”lilla” ridhus (knappt 20 x 40 meter) eftersom vi håller på att lägga in spån i det stora (22 x 64) under dagen.

Jag undviker i görligaste mån att rida i det lilla ridhuset (händer kanske 5 gånger om året max), just pga storleken men idag fick det bli så, hellre än att avboka träningen.

När vi skulle börja sa jag till tränar-Birgitta att jag nu ville skärpa kraven och nog fick jag som jag ville alltid…

Birgitta började med att kräva att jag skulle skritta (och senare galoppera) på väldigt korta tyglar, en ”övning” som jag hade förträngt sedan Décima-tiden men som blev lika avslöjande med Archie som den var med mitt långt stelare sto.

Det som avslöjades var att Archie, ju mer man kortar tyglarna, går långsammare och långsammare = tappar bjudning och bakbensaktivitet. Han blev klart störd av att ramas in så pass mycket mellan skänkel och hand och fick han inte längre tygel så ville han inte skritta på lika aktivt som med den längre tygellängden.

Jag har ofta hävdat att ett av de absolut vanligaste ryttarfelen är att man rider med för långa tyglar och egentligen är det ju inte alls konstigt eftersom det oftast är lättare att rida på detta vis. Lättare eftersom hästen har en större ram = behöver ofta inte aktivera bakbenen lika mycket. Så lång tygel = nöjd häst som känns behagligare att rida på (eftersom kraven är mindre).

Sedan beror det så klart på hur mycket hästen NATURLIGT är på bakdelen/ benen, på de riktigt gymnasticerade hästarna märker man som ryttare säkert inte så stor skillnad mellan ridning på extremt korta och längre tyglar men uppenbarligen är inte min häst där än.

Över huvudtaget är detta något jag genomgående måste arbeta med och tänka på; att inte tappa farten (bjudningen) så fort jag inte nöjer mig med att bara rida rakt fram eller på stora volter.

Det är nämligen samma sak när jag vill flytta Archie sidvärts, både på volt, långsidor och i skänkelvikning från den ena långsidan till den andra. Genast vill han sacka av och tappa bjudning.

För att aktivera bakbenen mer och tvinga Archie att sätta sig mer på dom fick jag idag bland annat trava och galoppera längst långsidorna med bakdelen på spåret och framdelen innanför. Jag skulle dessutom försöka att ställa Archie INÅT (för att komma åt yttertygeln) i galoppen och det var jobbigt och inte så populärt.

Något som var ännu svårare att göra var att galoppera i sluta utmed långsidorna. Archie ville i vänstervarvet inte lämna spåret med bakdelen utan trängde in mot sargen så att han nästan snubblade på den.

Nu har jag fått några övningar att öva på i min ensamhet och jag tror att det kommer att gå lättare redan nästa gång vi provar. Det är ofta så med Archie; först är han ganska oförstående och/eller tycker att det är jobbigt men oftast lossnar det ganska snabbt.

Viktigast är nog min egen vakenhet för risken att tappa bjudning; jag måste helt enkelt vara snabbare med att kräva rapphet i bakbenen och inte nöja mig med så lite som jag gjort hittills.

Veckan som gått + spegling + träning

Föregående vecka slog bloggen ”publikrekord” IGEN: 377 läsningar på en vecka (rekordet låg innan på 360 läsningar).

Att fler och fler läser och kommenterar tycker jag är otroligt roligt- det blir ju mer av ett givande och tagande när man får kommentarer/ respons på det man skrivit.

Jag kan inte ensam ständigt hitta på hur mycket som helst som roar/ intresserar läsarna och får man aldrig någon feedback finns ju också risken att man tröttnar.

Varje månad tror jag att jag får minska ner på antalet blogginlägg eftersom jag helt enkelt inte har mer att skriva om men så dyker det upp en kommentar från någon eller en idé från mig själv som gör att det blir lite skrivet ändå. Vi får se hur länge det håller i sig!

Annars har det nog inte hänt så mycket spännande under veckan som gått, inte som jag kan komma på i alla fall.

Jag tävlade på lördagen och det gick jättebra och sedan flyttade vi tillbaka hästarna till ridskolan på söndagen, det var nog det enda som skilde sig lite från övriga dagar.

I morse fick jag äntligen möjlighet att spegla mig till häst och det var efterlängtat :=)! Och det såg bra ut :=)!

Vi har bytt underlag i både vårt stora ridhus och vår tidigare USLA ridpaddock och både bottnarna känns bra så här långt.

Annars är ridunderlagen något som majoriteten av de uppstallade varit mycket missnöjda med, dock inte undertecknad. Jag rider ju alltid när ridhuset är nyharvat och då blir det per automatik annorlunda att rida än om 40 hästar traskat runt i ridhuset i några timmar.

Däremot instämmer jag till fullo i att utepadocken varit näst intill oanvändbar, antingen full av vatten och djup sörja eller snustorr, stum och dammig.

Nu är detta alltså åtgärdat och det ska bli trevligt att kunna rida mer utomhus än vad jag gjort hittills (sa ridhusälskaren nummer 1).

Träningen för Birgitta som alltid sker på tisdagmorgnarna är uppskjuten till morgondagen pga något åtagande som Birgitta hade så rapport kommer tidigast imorgon förmiddag.