Inlägg av

Mer om mockning

Insåg efter att jag hade skrivit gårdagens inlägg om mockning att det finns ännu ganska mycket mer att säga i frågan (i alla fall har jag mer åsikter) så här kommer en fortsättning.

Först kloka synpunkter från Minstral:

”Är mycket noga med mockningen men har ändå på senare år slutat vara alltför petig, det finns ju roligare saker att göra i stallet än att mocka, rida t ex=)

Halm är billigt så det tycker jag man kan ösa på med, men för några år sen blev det en katastrofalt dålig halmskörd och vi var tvungna att snåla lite, då la vi in bädd till hästarna. Det gillade vi så mycket att vi har fortsatt med det.

Vissa kör med enveckas bädd, botten av spån och halm ovanpå. Bajsarna ut varje dag och det kissiga spånet en gång/vecka.

Laban (min man)har halmbädd och gör likadant ungefär men tar inte ut kisset lika ofta.

Jag har en bädd som varar 1 månad ca. Torv och spån i botten, halm ovanpå. Tar ut högarna varje dag och kisset ca 1 gång/månad.

Men hur man än gör så hänger lättheten att mocka och stalluften på en sak (precis det du säger Birgitta)och det är att ha mycket halm. Då kommer aldrig kisset upp och högarna är jättelätta att lyfta ut. Hästarna får aldrig ligga på golvet + att det blir en jättesnuskig stallmiljö. Så så lite strö får man inte använda i mitt stall.

Har haft inackorderingar som strött så lite att min man till slut fått ett utbrott och fått visa hur en häst ska ha det i sin box=).”

Vad gäller bädd eller ej tycker jag, precis som Minstral påpekar, att det är viktigt att denna sköts rätt för att fylla sin funktion.

Det finns hästar som gräver hål i bädden så att ammoniak-lukten kommer upp/ ut och då blir det ju inte så bra.

Huruvida man egentligen sparar så mycket halm på att ha bädd är väl en bedömningsfråga, det beror väl på hur mycket man strör (och tar ut) men onekligen går det snabbare att mocka med bädd.

Däremot kan det vara ett riktigt ”rygg-knäckar-projekt att sedan TA UT bädden om man gör det för hand (vissa har ju små traktorer till hjälp) men det beror väl också på hur länge man låtit bädden ligga.

Minns att jag för många år sedan hjälpte en annan inackordering (som hade dålig rygg) att ta ut hennes hästs halvårsgamla bädd. När jag hade tagit ut SJU kärror (modell STOR) som var så tunga att jag knappt kunde köra dom så hade JAG också dålig rygg kan jag säga :=).

Minstral kommenterar att vissa hästägare strör för lite och att hennes man måste visa dom hur man gör och det har jag också varit med om.

Sparsamhet i all ära, framför allt de år då kanske både halm och spån varit en bristvara (har hänt här i Skåne några år nu på senare tid) men det får ju finnas gränser tycker jag.

Att ha hästarna på en spånlager som knappt ens täcker botten av golvet är att gå över denna gräns tex….

Sedan kan jag som en parentes berätta om ett märkligt stall jag besökte ett flertal gånger i min ungdom.

De hästar som stod på bädd hade av naturliga skäl halm men några få hästar stod i spiltor och de stod UTAN STRÖ på betonggolv!!!!!!! Helt sant!!!!

Det mest otroliga med detta märkliga val från stallägarnas sida var att de 2-3 hästarna som stod i spilta inte hade tillstymmelse till liggsår eller andra ”märken” på kroppen och de tävlade dessutom hoppning på upp till 1.20 utan minsta problem.

Behöver jag säga att jag LED med dessa djur men av olika anledningar var det inte läga att säga något och som sagt….det gick till synes ingen nöd på dessa välnärda och presterande djur. Ja….suck…

Annars är det här med mängden strö en viktigt aspekt för många när det handlar om hur man uppfattar ett stall.

På den ridskola där jag hade Archie tidigare är man tex mycket noga med att hos lektionshästarna ha rent i boxarna och tillräckligt med strö, dels för att luften annars lätt blir dålig (det går inte att ha fönster och dörrar på vid gavel nattetid pga att stallet ligger i en storstad) och dels för att KUNDERNA, dvs de som rider och deras föräldrar annars kan uppfatta att man inte bryr sig om hästarnas välbefinnande.

Själv besökte jag också ett stall för många år sedan i syfte att fråga efter stallplats men det räckte att titta in i en av boxarna (här sköttes mockningen av personal) och se den obefintliga mängden strö för att jag genast skulle bocka av anläggningen från min lista på ”stall jag skulle vilja ha min häst i” (man kunde här inte välja att mocka själv vilken annars hade kunnat lösa mitt problem med för lite strö).

Jag blir glad när jag läser om Minstrals man som säger ifrån om hästarna har för lite strö då det enligt min erfarenhet annars är vanligare att det är just stallägaren (LÄS: den som köper in ströt) som vill att man ska dämpa sin strö-iver. Det blir ju billigare för honom och dessutom mindre gödsel (eller snarare gödsel + strö att frakta bort från gödselstacken).

Jag måste förresten som avslutning berätta en, vad jag tycker rolig historia (en skröna?) från mitt gamla stall där inackorderingarna ibland tar ut för mycket rent ur boxarna (stallhyran är densamma och det ingår en bal halm om dagen så om man sparar eller ej påverkar inte plånboken) och där personalen som har många hästar var att mocka till inte har tid att sortera varje halmstrå (och dessutom vill att det ska se inbjudande ut för lektionsryttarna, så som jag tidigare förklarade):

En av halmleverantörerna kör förbi vår anläggning och ser vår gigantiska gödselstack (som på den tiden syntes från vägen- numera är den mer insynsskyddad).

Leverantörens fru som åker med säger till maken:

”Ohhhh så mycket ren halm” på vilket maken svarar

”Tyst kvinna…det är vårt levebröd”

SKITKUL tycker jag :=)!

Avdelning roliga (hund????)annonser

Sökte på ”Whippet” på Blocket och hittade bland annat denna annons:

http://www.blocket.se/skaraborg/Whippet_23713307.htm?ca=23_11&w=3&last=1

”Hjul och axlar till Whippet. Stått ute alldeles för länge och blivit lite angripna av rostmasken”.

Är det det som händer med våra hundar om vi har dom ute för länge? Då kommer rostmasken och tar dom! Fast vilken tur att man kan byta ut deras hjul (benen???) och axlarna då!

*GARV*

PS. Whippet verkar även vara någon slags bilmodell :=). http://www.blocket.se/malmo/Willys_Overland_Whippet_1925_24130027.htm?ca=23_11&w=3

Mockningens svåra (eller lätta?) konst

Jag tycker att man ska använda den här när man mockar:
Fast vissa verkar föredra den här:


Jag brukar ju ofta påpeka att det finns lika många åsikter om allt som har med hästar att göra som det finns hästägare och när det kommer till MOCKNING är detta verkligen inget undantag.

I nuvarande stallet kan man välja om man vill ha fullservice där mockning ingår eller om man vill mocka själv.

Många föredrar det förstnämnda alternativet eftersom andra saker i livet tar sin tid och det känns smidigt att slippa ägna sig åt denna del av hästeriet medan exempelvis undertecknad aldrig skulle betala för denna service eftersom jag absolut föredrar att mocka själv och skulle göra detta även om det ingick i stallhyran (så var det för många år sedan på ridskolan- mockning ingick men jag mockade själv ändå).

Genom åren kan jag konstatera att det där med mockning verkligen är precis ”lika olika” som det mesta andra som vi hästägare gör med och åt våra hästar.

Det finns de som mockar med lupp och pincett, i alla fall verkar det så när man ser till hur lång tid det tar (och trust me…det tar tiiiiiid) och hur kliniskt ren boxen är efter varje sådan här daglig genomgång.

Lustigt nog är det inte helt ovanligt att de som ägnar boxen sådan överdriven omsorg mycket väl kan strunta i att rida ganska många dagar i veckan ”för att de inte har tid” eller för att de funnit trettioelva andra orsaker att slippa sadla på.

Lika lustigt ter det sig för mig med de som inspekterar varje halmstrå innan de bestämmer sig för om det ska hamna i skottkärran eller tillbaka till boxgolvet när de samtidigt har världens skitgris till häst och där jag helt sonika hade skyfflat ut ALLT utan att slösa bort en halvtimme på att slutligen konstatera att man kunnat låta halm motsvarande en halm-kaka ligga kvar i boxen.

Sedan finns det de som i princip bara tar ut det som dryper av kiss och fullt synliga bajshögar av kollosalformat medan allt annat får ligga kvar. Och då talar vi INTE om hästar som har bädd!

Inte bara hur man mockar skiljer sig åt utan även hur man strör därefter.

Har sett någon som liksom ”bäddar” åt hästen med höga halmvallar utmed boxens sidor medan tex en tränare jag hade för många år sedan strödde en mindre fyrkant mitt i boxen medan allt runtomkring lämnades rensopat.

Jag förmodar att tränaren tänkte att hästen själv skulle sprida ut ”halm-fyrkanten” åt sidorna men det kändes ändå som ett för mig märkligt sätt att strö på.

Att snålheten kan bedra visheten fick jag för många år sedan bevittna på ett väldigt tråkigt sätt och efter det fick jag en lite annan (negativ) syn på en hästägare.

I mitt gamla stall (på ridskolan) var det förr så att vi, om vi ville stå kvar på sommaren var tvungna att köpa in allt foder och strö själva och även sköta alla fodringar eftersom stallet ”sommarstängde”.

En hästägare som när stallet fungerade som vanligt och allting ingick brukade strö in så mycket halm att man som människa knappt kunde ta sig genom boxen och till krubban för att fodra blev som förbytt då foder och strö skulle bekostas på egen hand. Helt plötsligt stod hästen i princip på golvet och halmbalen delades noga upp innan några få kakor ströddes in medan personen tidigare säkert strödde in minst 1 bal om dagen och ibland troligen ännu mer (jag har på fullt allvar aldrig sett så mycket strö hos en häst och då är JAG ändå känd för att strö mycket till min häst).

Själv mockar jag på ungefär 10 minuter men skulle utan problem kunna göra det på halva tiden om jag var stressad. Jag mockar ju 2 gånger om dagen vilket dels gör att boxen oftast ser väldigt ren ut och dels gör att det inte går åt så mycket strö eftersom kiss och bajs inte hinner trampas omkring innan det lyfts ut.

Jag har märkt att ju mer man snålar med ströet desto mer måste man sedan strö in om man inte vill att hästen står på golvet och jag har därför alltid en välfylld box som jag bara behöver fylla på med en mindre mängd halm varje gång jag mockar.

I mångas ögon har jag nog ändå strömani eftersom min häst alltid står på så mycket halm men att se hästar stå på i princip golvet är något av det värsta jag kan se och jag skulle hellre betala mer i stallhyra än ha det så för min egen hästs del.

Visst är det dyrt med strö och ibland också svårt att få tag på men vissa saker vill jag helt enkelt aldrig ge avkall på och strö är en av dessa.

Superwoman is really FLYING! Hundbilder från i lördags!

Vad är det som Soya tittar så längtansfullt på? Jo, det är en annan hund som springer inne på banan och Soya vill så gärna vara med. En favoritbild för den är så talande tycker jag.

En arbetskamrat döpte ju skämtsamt Soya till ”Superwoman” efter att ha sett henne iförd ett blått termotäcke som påminde en del om Stålmannens cape och som synes så FLYGER hon verkligen här!

Och här….

För att inte tala om här!!!!!!!!!
Ett stort tack till Hilding för dessa underbara bilder (och 40 till som han tog under samma lopp :=))!

Telefon-beteende eller ”dagens i-landsproblem” samt ”I love my I-phone”

Min nya älskling!

Har ni tänkt på hur otroligt vanligt det är att folk idag, även den minsta lilla skitunge, har mobiltelefon. Om någon inte har det tycker man nästan att det är lite konstigt….

Jag minns att jag tyckte att det var lika konstigt eller snarare misstänksamt när jag ringde till klienter för 20 år sedan och de hade telefonsvarare. ”Vad skulle de ha den till” liksom….Skumt…!

Fast även om nästan alla idag äger en mobil så är det långt ifrån alla som använder den som jag tycker att en mobil ska användas :=).

Här kommer således Birgittas 5-i topp saker att reta sig på hos andra mobilägare:

1. Folk som äger en mobil med som aldrig använder den. Inom denna kategori hittar man tex min mamma som slår på sin mobil ungefär 3 gånger om året. Jag undrar än idag varför hon egentligen har den? En form av ”falsk marknadsföring” liksom…..

2. Folk som förvisso har sin telefon påslagen men som ändå aldrig finns i närheten när den ringer. Dessa personer har dessutom nästan alltid valt en hjärngenomborrande ljudsignal som andra (läs: jag) ska tvingas lyssna på, allt medan telefonägaren själv befinner sig ”god knows where”.

3. Människor som aldrig har en krona på sin mobil, dvs som inte kan ringa ens det kortaste samtal eller skicka ett sms. Ohyggligt småsnålt kan jag tycka, framför allt när det handlar om vuxna, heltidsarbetande människor. Hur svårt kan det vara att lägga undan tex 200 kronor som man laddar sin mobil med? Man behöver ju faktiskt inte prata upp pengarna omedelbart men visst vore det bra att kunna ringa ett viktigt samtal då och då utan att behöva be att få låna andras telefoner?

4. De som av ren snålhet eller slöhet aldrig svarar på ett sms! Otroligt irriterande att inte kunna få ett kort svar på en ibland enkel fråga utan att man till slut ändå måste ringa personen.

5. De som byter mobilnummer lika ofta som jag byter…..tja…ni fattar…Dessa personer går det aldrig att få tag på för när man ringer på det man tror är deras nummer så är det så klart utbytt och en helt annan person svarar förvirrat och undrar vad man vill!

Själv har jag haft samma nummer sedan tidernas begynnelse eller i vart fall minst 10 år och jag fattar inte vad det är som är så svårt med det. Man kan faktiskt ta med sig sitt gamla nummer även när man byter operatör eller abbonemangsform (vilket jag gjort vid något tillfälle).

De som undrar om mitt I-phone-köp blev till belåtenhet ber jag läsa rubriken en gång till :=)!

Jag är med andra ord supernöjd och tror idag inte att jag någonsin kommer att köpa en ”traditionell” mobil igen.

Jag använder I-phonen hela tiden och orkar inte ens slå på datorn hemma utan läser i stället mail och annat via telefonen. Jag publicerar också era kommentarer via den, skriver kortare inlägg och tar en massa meningslösa kort.

Jag använder också telefonen som väckarklocka, studerar väderleksprognosen osv osv.

Dock skulle jag bestämt avråda från att gå omkring med telefonen utan något skyddande hölje och jag köpte redan samma dag ett snyggt läderfodral på Jula för 99:–.

Utan skydd anser jag att det är som att gå omkring med rör nitroglycerin dinglande i näven= tappar man ”skiten” så blir det allt annat än trevligt :=).

Startboxar- Birgitta tänker till OCH tänker tillbaka (både hund och hästinlägg)

En whippet har verkligen lagom storlek tycker jag. Tillräckligt stor och robust för att obehindrat kunna springa med när man rider ut i en timme men ändå så pass ”behändig” att den får plats på en IKEA-pall ( i alla fall när mattes dunjacka ligger på den :=)).

När Soya tog sololicens i lördags slogs jag av hur otroligt villigt hon både gick in i ”buren” (det som galoppfolket skulle kalla startboxen) och framför allt hur hon utan problem stod kvar i korrekt position innan grindarna slogs upp.
Jag tror fortfarande, som jag trodde då, att det berodde mycket på dels de träningar Soya varit med om tidigare hos sin uppfödare och dels att hon ju faktiskt älskar att springa men i morse ramlade ytterligare en polett ner (ibland är jag inte så kvicktänkt) och jag kom ju ihåg att burarna i Landskrona är mycket större än de i Asarum där Soya tränat med sina whippet-vänner.
Och när min sega hjärna hade fått rulla igång ytterligare så insåg jag ju varför burarna är större i Landskrona; det handlar ju så klart inte om ”tycke och smak” utan att de gigantiska greyhoundarna också måste få plats i dom. Det är ju faktisk snarare till dom burarna är till för eftersom de är i majoritet på både hundkappträningar och tävlingar.
Fast när jag tänker efter ännu lite till kan jag knappt begripa hur greyhound-folket lyckas ”knöka in” sina jättehundar i dessa burar? Till Soya kändes de väldigt luftiga och lagom till skillnad från burarna i Asarum där jag kan förstå om man som hund får en lätt klaustrofobisk känsla….
Som jag redan har nämnt i tidigare inlägg blir jag numera varje gång jag ser en greyhound näst intill chockad över deras storlek. Jag kan omöjligt ha haft 2 sådana jätte-bestar själv :=)!
Min senaste egenhändiga teori (snarare 3 olika teorier) är att:
1. Mina 2 greyhounds (2 hanhundar) var redan för 20 år sedan osedvanligt små för sin ras (föga troligt).
2. Greyhounds har över lag blivit (avlats fram) mycket större (tveksamt).
3. Mitt minne är inte vad det borde vara (mest sannolikt).
Jag har till och med gjort bort mig totalt på en vinthundsutställning (där det förvisso finns en del raser som man mycket sällan träffar på) då jag frågat ”ursäkta…vad är det här för en ras” och fått just svaret ”greyhound”! RIDÅ!!!! Till mitt försvar måste jag dock säga att till och med hundens ägare påstod att hunden var ovanligt stor för rasen och jag rekommenderade henne skämtsamt att låna ut den till ponnyridning så att hon kunde tjäna en slant på den!
Hur som helst fick mina bur-spekulationer mig att tänka tillbaka på då jag och vänner till mig vid några tillfällen tränade våra feta halvblod på att gå igenom tränings-startboxarna som ibland stod uppställda på Jägersros stallbacke (allt i andan ”omväxling förnöjer” och ”hästarna ska lära sig att tåla allt”).
Jag minns att jag skrattande spekulerade i om Décima skulle fastna med sin mage i boxen men det gjorde hon så klart inte.
Skrattade gjorde jag inte då Hans Adielson (på den tiden Sveriges mest framgångsrika galopptränare- numera en skicklig trav-dito) i början av min ägarkarriär av Heron refererade till mig som ”hon med fullblodet” (han hade sett mig rida Heron på träningsbanorna). Hade han sagt ”hon med nordsvensken” hade jag varit långt gladare eftersom mitt mål på den tiden var att göda upp och muskla upp den tämligen klene Heron och att han såg ut som en fullblod fann jag allt annat än smickrande :=).

Ett sätt att prova på att vara hästägare

Jag har sedan många år tillbaka extraknäckt som ”hästtransportör” (åhh vad tjusigt det lät….) och exempelvis kört sjuka hästar till djursjukhus, till och från bete eller till tävlingar.

I söndags var det dags att hjälpa hästskötar-Linas goda väninna M att hämta haflingern Lilja som hon ska hyra under någar månader.

Lilja huserar vanligvis på Söderåsens turridning http://www.turridning.se/index.html och där har man möjlighet att under lågsäsong få hyra en häst och ha som sin egen (läs mer om detta på deras hemsida).

Ett bra sätt att prova på vad det innebär att vara hästägare tycker jag och märker man att detta inte var så kul som man trodde eller av någon annan anledning vill/ måste lämna tillbaka hästen så kan man göra detta med kort varsel.

För mig hade det känts tryggare att låna en häst av ett företag än av en privatperson och vill man veta varför är det bara att gå in på Bukefalos och under kategorin ”Hästmänniska” bläddra fram en mängd inlägg om hur både den som hyr/ lånar ut och den som lånar känner sig lurade på alla möjliga och ibland näst intill omöjliga vis….


Hästarna görs i ordning för en uteritt. Observera sadlarna :=)!

Veckan som gått- mer mörker, både mentalt och reellt!

Under den gångna veckan gjorde jag redan på måndagen den mycket trista upptäckten att Archie är/ var halt.

Jag kan absolut inte svara till när han blev det eftersom min erfarenhet är att hästar kan gå med en mindre hälta under ganska lång tid utan att för den sakens skull ”hoppa på tre ben”.

Kan nämna att varken jag eller en annan person som var närvarande såg någon hälta vid longering i vårt ridhus varken på tisdagen eller onsdagen men då jag longerade på en stenhård parkeringsplats vid kliniken på torsdagen såg jag hältan direkt.

Kanske hade Archie ont redan när vi tävlade sist? Att han vann klassen säger faktiskt inte motsatsen för hästar är som sagt för det mesta tåliga djur och Archie är verkligen inte den som piper i onödan.

Hur som helst tjänar det inget till att gå i sådana grubblerier, vet man inte är det bara onödigt att slösa energi på meningslösa spekulationer.

Jag är däremot otroligt glad över att jag valde att genast ringa till veterinär och inte ”vänta och se” och ännu gladare att jag fick en besökstid redan i veckan.

Archie är nu alltså behandlad och ska vila till att börja med 14 dagar, sedan får vi se om han blivit ohalt eller inte. Veterinären trodde att vi skulle få spruta om hans kota ytterligare en gång så det är ju bra att redan nu vara förberedd på det scenariot.

Någon uttryckte en viss förvåning över att ordinationen är hagvistelse under vilan men detta är något som jag nästan tog för givet och uppmuntrar till 100 %.

Jag, liksom fler och fler veterinärer (alla?) förordar inte total stillhet för en behandlad häst, detta givetvis under förutsättning att man inte har en helgalen individ som ruschar omkring i hagen i timmar.

Archie, som alltid varit en stillsam gosse går i en liten grushage och dessutom ensam så jag har svårt att tro att han nu under vilan ska genomgå en metamorfos och plötsligt förvandlas till en hetsig furie.

Jag minns med fasa hur ordinationen vid en ledinjektion med tuppkam kunde se ut för ca 15 år sedan. Då skulle hästen ha strikt boxvila i 5 dagar (snacka om att man som hästägare var rädd för kolik)och dessutom behålla sina bandage på i nästan lika lång tid (numera tas de av efter 1-2 dagar och få hästar går att få att låta bandagen vara längre tid ens om man skulle vilja).

Sedan skulle man skritta omkring i evigheternas evighet och galoppera kunde man i bästa fall börja med efter typ 8 veckor.

Ja, ordinationerna har ändrats en hel del sedan dess och exempelvis Per Spångfors som sprutar med DMSO i stället för med tuppkam (läs mer på hans hemsida EuroVets) förordar att man börjar trava efter 5 dagar!!!!

Jag har själv varit hos Per vid ett par tillfällen och kan vittna om att denna rekord-igångsättning inte har gjort att hästen återfallit i hälta (detta alltså om man använder DMSO- inte tuppkam).

För att avsluta denna utvikning så hoppas jag att Archies vintervila blir tämligen kort men vi får som sagt se vad återbesöket säger.

På grund av ovanstående har resten av veckan inte innehållit några större sensationer på ridfronten för min del och det enda i ridväg förutom Patrik Kittel-clinicen som jag har redogjort för långrandigt i ett tidigare inlägg var väl då Sally kom och hälsade på med Mulle i ”mitt” nya stall och för att få en lektion.

Det var roligt att se att Mulle kunde gå lika fint i en främmande miljö som hemma på ridskolan och jag tror absolut på att det är viktigt att prova att träna i just andra miljöer än den invanda.

När man inte kan träna med det ena husdjuret får man koncentrera sig på det andra höll jag på att säga och i detta fallet innebar det att jag och Soya i lördags passade på att åka till hundkappbanan i Landskrona så att Soya, på deras sista tävlingsdag för året skulle hinna ta sin solo-licens.

Detta gick tack och lov ypperligt och nu väntar vi med spänning på att nästa års säsong ska börja så att vi kan ta den riktiga licensen och därefter kanske tävla lite.

Väderleksmässigt är det mest ”skit” nu för tiden och jag får verkligen äta upp mitt skryt om vilken tur jag alltid har med vädret och hur min gloria drar solstrålarna till sig.

Sedan jag flyttade till nya stallet har det säkert regnat lika många dagar som det har varit uppehåll och hagarna är leriga och vattenpölsfyllda, en vanlig syn här i Skåne tyvärr.

Mörkret fortsätter att irritera mig oerhört både när jag går/ cyklar med min kolsvarta hund och när jag är ute och går med den lika svarta hästen och det känns absolut som att dygnet, just pga mörkret har fått klart färre timmar. Väldigt trist då man ju snarare brukar önska sig det motsatta, dvs att dygnet innehöll FLER timmar!

Världens dyraste skåp?

Ovan ser ni, om inte som rubriken påstår, världens dyraste skåp så i vart fall ett av de dyraste omklädningsskåpen i Sverige (gissar jag).

Eller….egentligen är det inte exakt just mitt skåp ni ser utan bilden av ett liknande som jag hittade på nätet eftersom jag inte orkade åka till ridskolan bara för att ta kort på just ett skåp :=).

Mitt skåp började jag betala skåphyra för då jag var ungefär 16-17 år gammal och den sista betalningen gjorde jag i höstas med 60 kronor.

Skåphyran har varit mer eller mindre konstant under alla år så om vi räknar på ett snittpris på 50 kronor per termin, 2 terminer om året i 17 år så kan vi konstatera att jag har betalat 1700 kronor för detta pytteskåp som dessutom sitter ihop med många andra så jag kan inte bara ta det med mig och gå :=).

Nu är det dock färdigbetalat eftersom jag har flyttat ifrån stallet så nu får någon annan klädförvarare fortsätta att pröjsa!

Ensam ÄR stark, Soya tar sololicens!

Innan tävlingen börjar ska alla hundar vägas och veterinärundersökas. Här bild på kön till vågen och greyhounds och whippets i en salig röra. Jag var tyvärr så stressad eftersom jag skulle iväg till en träning för Sally efteråt att jag glömde att ta mer än just detta kort. Vet att en bekant tog flera kort under Soyas lopp så förhoppningsvis kan jag publicera dom vid ett senare tillfälle. Veckans fråga: Vad väger Soya? Vinnaren får en cyber-puss från objektet i fråga :=)!

Ja, idag har Soya och jag alltså varit på hundkappbanan i Landskrona med målet att Soya skulle ta sololicens.

Inom hundkapperiet är det tydligen så att hunden först måste ta sololicens (visa att den kan springa ensam ur stängd bur och följa haren korrekt) innan den tar ”riktig” licens då den springer mot/ med flera andra hundar.

Soya har ju varit i Landskrona vid ett tidigare tillfälle (för 4 veckor sedan) och sprang då samma sträcka som hon skulle springa idag, 550 meter, fast då utan att vi stängde luckan bakom henne.

Idag stängde vi luckan och jag tror att hennes uppfödare Tommy hade känt ett sting av stolthet om han hade sett hur hon ivrigt rusade mot buren för att sedan ställa sig klockrent ” i position” tills portarna mot den efterlängtade kaninjakten slogs upp.

Det var inte som på den första träningen som Tommy höll i då Soya förskräckt vände sig runt i buren när vi hade stängt bakom henne.

Men helt klart är det tack vare de träningar vi var på hos Tommy i Asarum i våras som gjorde att jag vågade testa Soya idag efter bara ett tidigare besök på denna bana och allting flöt på hur bra som helst.

Soya sprang allt vad hon kunde och var ca 3 sekunder snabbare än en av sina vännnor, Lisa, som också sprang för sololicens idag.

Den hund Soya sprang mot på LC-tävlingen för 3 veckor sedan, Ville (som förresten vägde över 18 kilo!!!- muskel-grabb!!!!) sprang med 5 eller 6 andra hundar idag för sin licens och om jag inte hörde fel så klarade han sig också utmärkt precis som tjejerna.

Nu är säsongen slut i Landskrona, dagens tävling var den sista för i år och träningarna kommer inte igång förrän omkring mars om jag förstod saken rätt.

Då ska Lisa och Soya ta sina licenser har vi tänkt och sedan blir det väl några tävlingar förhoppningsvis.

Träffade förresten helt kort klubbens ordförande på plats och han ”avslöjade” att han läst min blogg (smickrande).

Och du ordförande….om du läser detta så kommer här ett litet inofficiellt tips från en nyfiken nybörjare:

Det hade varit trevligt om ni på er hemsida hade en kortfattad introduktion till just hur det går till att börja med hundkapp. Lite om det här med licenstagning, när och hur detta kan genomföras osv. Annars är det jättebra att man kan anmäla sig till era träningar via nätet, väldigt smidigt!