Inlägg av

Vad ÄR whippets för hundar egentligen :=)!

Soyas uppfödare har också en blogg och idag när jag kollade den

http://pm.webblogg.se/

så fick jag mig ett gott skratt.

Titta på den översta bilden där en tjej håller….hur många är det egentligen…minst 12 i alla fall…whippets i koppel!

Jag tycker att den bilden verkligen illustrerar rasen whippet.

Min egen teori är nämligen att man skulle kunna ta 20 vilt främmande whippets och släppa in dom i ett vardagsrum varpå alla 20 hade trängt ihop sig i soffan och eventuell fåtölj och somnat.

Hade man däremot föst ihop 20 vilt främmande….säg….schäfrar eller rottweiler så hade minst 10 av dom börjat bråka eller i vart fall gnabbas direkt.

Fördomar? Kanske det :=)……

Nytagna bilder på Archie

Prick efterfrågade nytagna bilder på den lille svarte eftersom jag ju påstår att han numera är så slank och fin och dessutom har loosat sin jättehingsthals.
Lina har som vanligt varit framme med kameran och det tackar jag för.
Om man vet hur svårt det är att få gossen att inte käka upp fotoapparaten under dessa övningar så beundrar man fotografens tålamod ännu mer :=).

Mina åsikter om ”tillridning”

I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).

Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.

Varför man har häst beror på ”tusen” olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.

För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.

Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.

Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.

Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast ”ett halvt efter bak” vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.

Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att ”hjälp utifrån” behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.

I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon”pigg”).

Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.

Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.

Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.

Jag känner till mer än en ”normalryttare” som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för ”proffsridning”. Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.

KUL? Tja…för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.

Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation ”nu när proffset xx ridit hästen så länge” och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.

När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.

Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.

Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.

Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.

Dagens träning, kategori 1 :=)

Om man tycker om att kategorisera saker i livet så tycker jag personligen att dressyrträningar till exempel kan delas in i 4 kategorier :=):

1. När det mesta på träningen fungerar väldigt bra och okomplicerat.

2. När det mesta på träningen fungerar dåligt och det känns som att i princip ingenting stämmer.

3. När vissa saker fungerar bra och andra dåligt.

4. När det mesta varken känns speicellt bra eller dåligt utan mest sådär ”mitt-emellan”.

Idag hade jag en ”kategori 1 träning” vilket var mycket trevligt på många vis. Jag tror också att det är viktigt inte bara för ryttaren utan även för HÄSTEN att få sådana träningar för även om man på träning egentligen ska träna på/öva/arbeta med sådant som kanske inte fungerar så bra när man sitter och rider ensam så tror jag att för mycket nötande och fokus på bara jobbiga saker kan trötta ut hästen, inte bara fysiskt utan även mentalt. Alla behöver känna sig duktiga ibland/ofta :=)!

Idag fick jag rida i en lägre form och låta Archie tänja ut kroppen och i denna form gjorde vi ungefär det som vi gjort de senaste träningarna; olika sidvärtsövningar i trav och galopp, framdelsvändningar, ryggningar, övergångar, travökningar osv.

Som sagt så flöt allt på väldigt harmoniskt trots att jag idag hade med mig min i sammanhanget olydiga hund som först sprang runt och bjäbbade (hon har dock slutat att jaga Archies svans) och sedan satt och pep när vi band fast henne. Archie skänkte henne som vanligt inte en blick utan gjorde bara det han skulle. DUKTIG GOSSE!

På tal om den duktiga gossen så tror jag att det är lätt att man av mina inlägg kan få intrycket av att Archie är fullständigt AVTRUBBAD och att INGENTING kan få honom att reagera (en läsare ställde en fråga i den riktningen i inlägget om den förvånade hopphästen).

Och visst tycker JAG att Archie är ovanligt iskall i de flesta situationer och det är jag, fegis-Birgitta, innerligt tacksam över men helt utan känslor är hästen INTE.

Jag HAR sett olydiga och rent av istadiga sidor av Archie och vet tex hur jag tämligen enkelt skulle kunna få honom att stå på bakbenen men just för att jag vet detta så gör jag också allt för att inte locka fram dessa sidor.

Ibland måste man ta i med ”hårdhandskarna” och jag är verkligen inte den som sitter och ”mesar runt” och accepterar vad som helst men i vissa lägen så går det helt enkelt inte tvinga Archie utan då måste man gå en omväg. I andra situationer kan man däremot vara långt tuffare. Att veta när det är läge för vilken ”approach” gör att vi för det mesta lever i yttersta harmoni med varandra :=).

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag haft fullt upp som vanligt men bara det att det nu är mycket ljusare på kvällarna samt att det flera dagar varit riktigt varmt gör att livet känns såååå mycket lättare och behagligare att leva.

På tal om värme så är det verkligen inte lätt att veta hur man ska täcka hästarna när dygnen sett ut som de gjort i förra veckan.

Minst 2 dagar i rad har vi haft uppemot 15 plusgrader på eftermiddagen OCH strålande solsken medan det på natten varit någon enstaka minusgrad och man har fått skrapa vindrutan på bilen på morgonen.

Jag vill inte ta av vintertäcket riktigt än pga nattkylan och resonerar att ”bättre liiite för varm än liiite för kall häst”. Sedan tror jag at det ska mycket till för att hästar ska stå och SVETTAS i stallet, de står ju trots allt stilla.

Dressyren går framåt känns det som och exempelvis serpentinerna i galopp som under en period kändes lite ”sladdriga” i framför allt vänster galopp börjar arta sig riktigt bra och stadigt nu. Denna rörelse var lite av paradnummer för både Heron och Décima så det känns bra att även Archie har förstått hur det ska gå till :=).

Jag tränar mer på skolorna än tidigare och även här märks det att ”övning ger färdighet” då detta inte är något som Archie har naturligt i sig.

Hoppning har det också blivit, till och med i form av en pay-and-ride i söndags. Hade veckan bara haft fler dagar och/eller jag inte hade varit så förbaskad glad för att dressyrträna och tävla hade jag absolut hoppat mer men det finns gränser för vad man orkar med, både som människa och häst :=).

Under kommande vecka ser jag fram emot påskledigheten för hur bra jag än trivs på jobbet så trivs jag ännu bättre med att vara ledig.

Prick efterfrågade några nytagna kort på Archie utan späckhals så det lovar jag att publicera under veckan :=)!

Den förvånade hopphästen

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.

Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.

Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.

Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!

Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .

Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.

När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.

Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.

På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!

Lite bilder från dagens hundträning

Om man har ett helt stall med hundar kan man skaffa en sådan här :=). Hundtrailer! Visste faktiskt inte ens att det fanns….

Flera av dessa platta ”hjul” placeras runt den bana man vill att hundarna ska springa på. Hjulen drivs av ett bilbatteri och får snöret som går mellan alla hjulen att dra ”kaninen” (läs: en trasselsudd av något slag).

Hunden har fått tag på ”kaninen” (det vita bakom hunden) och loppet är slut (denna hund sprang ensam).

Innan start! Förväntansfulla hundar!
Loppet går (samtliga hundar här är hanhundar).

Målgång och hundarna fångas in.

Eftersom jag inte har något särskilt ”hästigt” att skriva om får ni hålla tillgodo med lite hundbilder i stället.

Pinsamt nog och typiskt mig tog jag inga kort på min egen hund. Får skylla på att det var svårt att ta några kort på henne i kort koppel (det var tyvärr koppeltvång på hela området) och att jag hade fullt upp med att TITTA när hon sprang. Loppen är tämligen korta, kanske max 300 meter så det är över innan man hinner blinka.

En annan tävlande familjemedlem?

Bild från en träning nyligen.

Kolla in musklerna på hundarnas bakkärror! Man kan tydligen vara både smal och välmusklad samtidigt :=)!

Imorgon är tanken att jag och Soya ska bege oss till Mörrum för att Soya, tillsammans med andra whippets, ska träna på att provspringa så som de sedan gör på tävling (en pay-and-ride för whippets skulle man kanske kunna kalla det :=)).

Det är Soyas uppfödare som initierat denna träning och bjudit in oss och jag, som från början sa att jag inte är det minsta intresserad av att tävla med min hund, har faktiskt blivit intresserad.

Birgitta 12 år skulle nämligen tycka att det var JÄTTEKUL om det visade sig att Soya har världsmästar-takter i sig!
Och tänk; ingen direkt utrustning som kostar och ingen ryttare som kan störa det stackars djuret som gör så gott det kan :=)! Ej heller behövs någon transport utan man slänger bara in hunden (utan transportskydd och täcke) i bilen och kör.

Birgitta snart 43 är mer tudelad. En del av henne önskar att det omgående ska visa sig att Soya är helt talanglös så att vi inte behöver lägga varken mer tid eller tankemöda på att figa ut om Soya kan bli en tävlingshund samtidigt som den mer äregiriga delen så klart skulle vilja visa alla och framför allt uppfödaren att ”titta här vad bra att just VI köpte denna hund och har förvaltat den så bra”.

Ja, suck…det är precis detta som jag brukar ”varna” för när folk ska köpa sin första häst.

Även om man tror/vet att man bara kommer att vara intresserad av promenadridning och vill ha en häst lämplig för detta så är det inte helt ovanligt att man efter ett tag trots allt vill tävla/ träna mer seriöst och då räcker kanske inte ”ursprungshästen” till och man slits mellan att behålla eller sälja och köpa något bättre.

Nu kommer jag förvisso inte att slitas mellan dessa val hur usel löpare Soya eventuellt än skulle visa sig vara då jag har fullt upp med Archies tävlande men skulle jag inte haft DET, tja…vem vet hur det skulle sluta då?

Birgitta…ägare till 10 whippets kanske? Och helt besatt av racing?

Tillbakablickar: Birgitta kollar hingsthalsar!

Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).

Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.

Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.

Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!

På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.

Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.

En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.

Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.

Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.

Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.

Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.

Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.

Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.

Att förstå en ”djur-människa”

Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?

Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?

Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).

Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.

Eller som min pappa sa för några år sedan:

”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.

När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.

När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.

Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.

Osv….

Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.

”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.

”Det finns nya att köpa”

Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.

I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.