Inlägg av

Vissa är nog mycket glada idag (om budgivning)

Kort rapport från budgivningsdramat gällande den gård jag och maken ville köpa:

Trots att maken och jag hoppade av budgivningen redan i onsdags får jag fortfarande sms med rapporter om hur budgivningen framskrider.

Tydligen har en annan familj blandat sig i leken efter att ha fått sitt lönelöfte på banken förnyat och budet är i skrivande stund uppe i 4.430.000. Eftersom lägsta höjning av budet är 35.000 måste man således bjuda minst 4.465.000 för att ha någon chans.

Det ska bli mycket intressant att se hur mycket slutsumman landar på, jag trodde inte ens i min vildaste fantasi att priset skulle stiga så här pass.

Familjen som säljer måste ju vara lamslagna av lycka tänker jag. De sålde gården redan i maj/ juni för 3,6 miljoner men köparen kunde slutligen inte fullfölja affären.

Nu, bara några månader senare, får de plötsligt över 800.000 mer för samma gård!

Ja, det är bara att gratulera de med sådan tur och hoppas att man själv får lite av den varan (turen alltså) snart.

Har longering oförtjänt dåligt rykte?

Som svar på frågan i rubriken skulle jag nog vilja svara: JA!

Jag tycker ofta att man som ”gemene ryttare” betraktar longering som främst ett sätt att snabbt och tämligen kravlöst rasta av en häst som man inte har tid att rida. Typ…

Och visst går det oftast snabbare att longera än att rida, i alla fall om man bara tränsar hästen och hakar i en longeringslina och sedan ”sätter igång”.

Jag tycker att det är synd att det oftast är så jag ser longering användas och att jag dessutom sällan ser hästen komma till ett riktigt arbete när den longeras. Detta i sin tur beror på att den som longerar inte spänner in hästen utan låter den springa ”vind för våg”, oftast i ett övertempo och med sänkt rygg och huvudet rakt upp i skyn ibland ackompanjerat med diverse bakutsparkar, ruscher osv. I min värld är detta enbart ett sätt att utsätta hästen för en ökad skaderisk än om man skulle suttit på och ridit kontrollerat och jag har svårt att förstå syftet med sådan ”motion” (läs: avrastning).

Man kan faktiskt göra mycket arbete med hjälp av longering och både samla hästen, flytta den sidvärts, öva ökningar och minskningar, avbrott och igångsättningar osv.

Själv longerar jag sedan en tid tillbaka en gång i veckan och har då valt att inrikta mig på att försöka stärka och förbättra galoppen. Archie behöver komma mer in-under sig med bakbenen och skjuta ifrån bättre utan att bli lång och jag tycker att jag med longeringen kan uppnå detta. Dels kan jag se hur hela hans kropp och alla benen rör sig och dels kan jag påverka bakbenen genom att driva på med pisken samtidigt som Archie slipper tyngd på ryggen. Jag gör rejäla ökningar varvat med väldigt samlad galopp på små volter och tycker att jag ser resultat av detta arbete.

Det finns ryttare/ hästägare som trots att de har ridit/ haft egen häst i mer än 10 år inte kan tömköra och detta i sig kan man ju tycka mycket om eftersom jag anser att det är en del av en ryttares utbildning och kompetens som faktiskt inte är särskilt svår att förvärva men som man kan ha stor nytta av.Men om man nu av olika anledningar (kordinationssvårigheter- svårigheter att hantera 2 longeringslinor samtidigt verkar vara den stora stötestenen) inte kan/ vill tömköra borde man i alla fall lära sig att longera en häst ordentligt inspänd och därigenom få longeringen att göra mer nytta än som en ren avrastning.

Bortsett från att det är bra att kunna longera om man tex har ont i ryggen eller av andra anledningar har svårt att sitta i en sadel så har man ju, då man longerar möjlighet att studera hur hästen rör sig och man har också verkligen möjlighet att påverka dess bjudning utan något på ryggen som stör.

Longering är avslutningsvis också en form av ledarskapträning vilket blir väldigt tydligt då man ser hur en del hästar ”bär sig åt” när ägaren ska försöka att longera :=)!

Som utlovat: NEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!

Jag lovade ju er bloggläsare att rapportera om hur det gick med budgivningen på gården vi var och tittade på förra fredagen och tyvärr gick det inte alls som ni kan förstå av rubriken.

Budgivningen satte igång direkt efter visningen och redan i tisdags eftermiddag anade jag att vi skulle gå förlorande ur striden.

Utgångspriset var satt till 3.595.000 vilket jag och maken tyckte var väl lågt och vi bestämde oss tämligen omgående för att bjuda upp till 4. 200.000 även om jag ska vara ärlig och säga att jag inte ens i min vildaste fantasi trodde att priset skulle stiga så mycket.

Men det gjorde det alltså tyvärr och tråkigt nog enbart pga att en enda familj bjöd emot oss. Hade vi ”slagits” mot flera familjer (om vårt eget hus var 8 hushåll som fajtades på den tiden det begav sig) hade det på något sätt känts bättre faktiskt men när en enda familj ökade gårdens pris med över 600.000 valde vi att stå fast vid vårt beslut och hoppa av budgivningen då den andra familjen la budet 4.220.000.

Vi är så klart jättebesvikna och just nu känns det som att vi aldrig kommer att hitta en lika passande gård och framför allt inte till en köpesumma vi kan leva med.

Som någon på bloggen helt riktigt kommenterade för någon månad sedan så är maken och jag kräsna och kan definitivt inte tänka oss att bo varken var eller hur som helst särskilt inte då vårt eget hus är i yppersta skick. Vem vill flytta till något sämre liksom?

Just den gård vi nu ”förlorat” uppfyllde i princip alla våra krav, det skulle väl vara poolen då som kändes som lite ”overkill” och som vi helst hade velat slippa pga underhåll och kostnader.

Tyvärr finns det inte ett så stort utbud av gårdar i vår prisklass, antingen är det superfina gårdar som kostar över 5-6 miljoner eller så är det i våra ögon ”ruckel” som kostar under 2 miljoner och som kräver både omfattande renoveringar och långa arbetsresor vilket jag inte är intresserad av ur varken tids eller kostnadsaspekt.

Både maken och jag har ”tummen mitt i näven” så några renoveringsobjekt är inte intressanta då min erfarenhet är att de hantverkare man anlitar aldrig slutför arbetet inom överenskommen tid eller till utlovat pris. Och varken arbetskraft eller material är ju för den delen gratis så även ett från början billigt hus kan ganska snabbt kosta mer än vad man räknat med från början.

Jag är måhända för negativ när det gäller det här med hantverkare men har läst för många skräckhistorier om folk som känt sig grundlurade både när de renoverat och byggt nytt och att hålla på med sådant kostsamt och segdraget tjafs är verkligen ingenting för mig som vill kunna flytta in i ett hus och känna mig nöjd direkt.

Dessutom får jag väl säga att nästan inga av min och makens förhållandevis små förbättringar och renoveringar av vårt hus gått helt smärtfritt, det har i 9 fall av 10 antingen varit så att hantverkare inte kommit i utsatt tid eller att det blivit något krångel med pris eller leveranser på beställda varor.

Men vi ger så klart inte upp även om vi är både stukade och faktiskt helt utmattade just nu, budgivningen pågick i bara lite mer än 2 dagar men anspänningen har ändå tröttat ut oss enormt.

Vårt eget hus hann visas för ett fåtal spekulanter men vi har så klart informerat dom om att vi varken kan säga när eller ens om vi kommer att sälja det. Suck!!!!!!!!!!

Jag och maken- whippetägare i minoritet!

På tävlingen i lördags stötte jag otroligt nog på en annan whippetägare (otroligt eftersom man så sällan ser whippets annat än på vinthundsevenemang) och vi kom att prata om det här med att nästan ingen som har en whippet bara har en (denna person hade två).

Senare på samma tävling mötte jag en medtävlare som kommenterade att hennes mamma har 6 whippets!

Detta fick mig att fundera över VARFÖR just vinthundsägare nästan alltid har flera hundar?

Av de jag känner som har whippets är maken och jag mer eller mindre en minorietet med bara en hund, de flesta har två och vissa till och med tre och flera.

Om jag ser på ägare av andra raser så tycker jag att det är väldigt ovanligt att någon har 2 labradorer, 2 schäfrar eller 2 pudlar. Man ”nöjer” sig med en hund. Så varför just vinthundsägare prompt måste har fler kan man ju undra?

Min egen teori är att dessa hundar är så underbara att man vill njuta ÄNNU mer genom att fördubbla ägandet eller vad tror ni?

Hemliga dressyrdomare!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon ”hatdomare” som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om ”domarpublicering” faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Veckan som gått

Veckorna bara rusar iväg och jag har nu redan avverkat den tredje veckan efter semestern. Lite skrämmande känns det allt och jag märker att jag för varje år blir mer och mer förvånad över hur mycket äldre både människor och djur har blivit utan att jag har ”hängt med”.

Ofta om jag inte har sett tex något barn/ ungdom som brukat rida på ridskolan på något år kan jag tänka:

”Stina måste nog vara 15 år vid det här laget”. Och så visar det sig att Stina läser på högskola, har heltidsjobb eller har hunnit få barn. Typ…

Det i särklass med spännande som har hänt under veckan är att jag och maken var på gårdsvisningen jag skrev om förra ”Veckan som gått”-inlägg och otroligt och trevligt nog var vi båda rörande överens om att vi gärna köper detta objekt. Annars har det varit lite si och så med samstämmigheten när vi tittat på andra gårdar och när man gör sitt livs största affär (rent ekonomiskt i alla fall ) MÅSTE man verkligen vara 100 % överens anser jag.

Huruvida maken gillar en tröja jag köpt eller en maträtt jag lagat är mer eller mindre egalt, eller något man lätt kommer över i alla fall men man kan knappast köpa en gård för flera miljoner om någon av oss har betänkligheter.

Det som händer nu vad gäller gården är att en budgivning är påbörjad och ska vara avslutad senast 15.00 på fredag.

Så klockan 15.30 kan ni hålla utkik efter rubriken ”JAAAAAAAAAA” eller ”NEEEEEEEEEJ” på bloggen så vet ni hur det har gått.

Jag har redan bestämt med Sally att det är bättre att jag håller lektion med henne på lördagen än på fredag eftermiddag för om vi förlorar budgivningen lär jag inte vara en trevlig och positiv lärare utan snarare en ledsen och nedstämd dito.

Jag tycker varken om att vänta eller att inte veta hur saker och ting ska utveckla sig så jag har verkligen en gastkramande tid framför mig. Som jag redan nämnt så har jag dessutom, dum som jag är, redan gjort upp tusen planer kring NÄR vi flyttar till gården och glömt att det snarare handlar om IFALL vi flyttar. Ja, ja…blir det ingen affär så har det i alla fall varit otroligt roligt att drömma.

I dag återupptog jag och Lena våra söndagsuteritter och även om de alltid brukar vara trevliga så var dagens en sådan där ridtur där i varje fall jag uppfylldes av en total lyckokänsla och jag sa också uppfodrande till Lena: ”kom ihåg den här känslan!”. Det säger jag vid enstaka tillfällen då allting verkligen är 100 % perfekt och hon vet jag vad menar och brukar hålla med :=).
Idag var det ett sådant underbart varmt väder, inga insekter i luften, Archie gick som ett klocka på sitt hack och tja…allting var helt enkelt härligt :=).

Annars har veckan varit ungefär som de flesta andra med Ebba-träning för Archies del och en LC-träning i Sjöbo för Soya. Själv har jag tränat mitt ponnybarn Sally samt lasttränat en numera mycket beskedlig häst som insett var skåpet ska stå eller snarare att han, dvs hästen ska stå, om inte i ett skåp så i alla fall i ett släp!

Slutlastat och ”Det tar sig…..

…sa han som hade eld i håret” :=).

Nä skämt å sido; här är det ingen som har eld i håret (min gloria har inte orsakat några brännmärken än) men däremot tar det sig med tävlingsresultaten.

Dagens LA:4 kändes absolut inte som någon ”fullträff” men vi fick ändå ihop 64 % (betyg 5 och 6 på skänkelvikningarna, en 8:a på mellagaloppen) och hamnade som andra ekipage utanför placering. Även om det var retligt hade det varit ännu retligare att vara första utanför med 1 poäng som ryttaren innan mig blev. Själv fattades jag 5 poäng.

Men visst; jag hade hellre tagit en repris från förra årets tävlingar i Tågarp då regnet förvisso föll under absolut hela tävlingen men då jag var placerad i bägge klasserna (LB) än dagens strålande solsken men ingen rosett.

Fast jag behöver säkert inte gräma mig över det uteblivna PRISET! Ni minns väl vad jag fick förra året: en rött HOPP-spö (?!?!?!?) av den sort som i Ullared kostar under 20 kronor *SKRATT*!

Tråkigt var att framridningen var usel! Djup, ojämn grus/ sand med massor av sten i!

Men det var som jag sa till en åskådare som kommenterade detta; vi ryttare får här lite skylla oss själva. Jag har tävlat i Tågarp i snart 20 år och har under denna tid inte upplevt att man försökt att åtgärda/ förbättra underlaget.
Hade vi som tävlar bojkottat en sådan tävling hade det kanske hänt något till det bättre men eftersom vi ”glatt” kommer tillbaka år efter år så ser ”man” väl ingen anledning till förändringar.

Efter tävlingen hade vi ”examensprov” med elaka hästen i stallet som nu skulle lastas för 5 gången på en vecka.
Föga förvånande gick den före detta bråkstaken in utan problem trots att vi nu hade valt en helt annan lastningsplats (på en stor parkering, dvs utan byggnader som ”infångare”) och jag dristar mig till att påstå att lastningsproblemet nu är helt löst.

Det känns mycket tillfredsställande att ha gett ägaren de rätta instrumenten för en lyckad lastning och att allt har gått lugnt och odramatiskt till, snabbt och utan våld, precis som jag vill ha det!

Gårdsvisning- ja, köp- förhoppningsvis!

Som jag redan har berättat i tidigare blogginlägg har maken och jag äntligen hittat en hästgård som vi vill köpa.

Redan då vi såg objektet på nätet blev vi mycket intresserade och efter att nu ha sett stället IRL har vi bestämt oss för att lägga bud på gården.

Nu återstår en lång gastkramande väntan då det ska visa sig om fler än vi är intresserade och det blir budgivning samt om vi får sålt vårt eget hus (första visningen är på onsdag).

Det som kommer att bli väldigt tråkigt om vi inte får köpa denna gård är att jag misstänker att vi kommer att tycka att alla kommande objekt är ”skräp” i jämförelse. Så fint tyckte vi båda att det var/ är!

Men men…den dagen den sorgen…

Och skulle vi få köpa gården har vi TONVIS med arbete framför oss, inte med själva gården för den är i toppskick men med att flytta, skaffa foder och strö, köpa diverse saker som vi idag inte behöver (åkgräsklippare, harv till ridbanan mm), hitta en sällskapshäst/ ponny till Archie osv.

Men….det kommer att bli ett ”kärt besvär” som jag gärna kommer att ägna sparade semesterdagar åt bara vi får gården.

Håll tummarna, snälla!

Och för de nyfikna kommer här länken till gården:

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3LC4I0J8G38SH9ND

Alla sätt är bra utom de dåliga och ha alltid en plan B till hands!

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Stoppad omstoppning

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en ”sadelsida” att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med ”saken” och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?