Inlägg av

Torsdag- Soya lever farligt och Archie imponerar


En ”fem-femtio” närmast och en studsserie i galopp (cavalletti-bommarna) i bakgrunden

Idag stod det hoppning på mitt ridschema och eftersom jag inte har några planer på att återuppta hopptävlandet men ändå vill hålla igång själva känslan (som jag tycker att man tappar oerhört snabbt i hoppning om man jämför med dressyr) och gymnasticera Archie valde jag övningar som jag tycker främjar detta.

Innan jag började själva hoppningen fick jag dock gymnasticera mig själv, helt ofrivilligt från min sida kan jag ju säga men ibland har man inget val….

Jag var plötsligt av med Soya vilket jag inte ens hade märkt förrän jag hörde världens tystaste och tillika kortaste gnällande som det nog var rena turen att jag ens registrerade.

Soya är ”dum” på det viset; kommer hon bort och jag inte kan hitta henne så är hon tyst som en mus och sitter bara som ett frågetecken och väntar på att jag ska lokalisera henne med någon form av radar.

Hur som helst; det mycket lilla ljudet fick till och med min morgontrötta hjärna att gissa att Soya hade krupit mellan sargen och själva ridhusväggen någonstans, ett mellanrum på en halv meter som mest skulle jag gissa.

Jag red runt och tittade och mycket riktigt….plötsligt såg jag Soya som ynkligt försökte klänga på sargen som om hon skulle kunna ta sig upp den vägen.

Vad göra?

Tja…jag insåg att det bara var att hoppa av och försöka fiska upp henne på något vis, men hur?

Ställde en pall mot sargen och försökte häva mig ner mellan denna och ridhusväggen men Soya befann sig för långt ner för att jag skulle lyckas nå henne.

Jag förstod att enda sättet (om jag inte skulle vänta ut henne och hon kanske skulle våga ta sig tillbaka samma väg som hon kommit in- och det vågade jag inte lita på) var att hoppa in själv mellan sargen och väggen.

Sagt och gjort och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag, trots att jag är smidig som en kylskåp, i alla fall är hyfsat smärt och fick plats i detta trånga utrymme!

En mer ”robust” människa hade fastnat och hur skulle DET ha sett ut? Och vem skulle ha räddat oss?

Fatta vad pinsamt att behöva ringa och väcka stallägarna 05.30 för att meddela att man bokstavligen ”sitter fast” i ridhuset *GARV*!!!!

Nu behövde jag alltså inte göra detta utan lyckades hoppa ner, fiska upp Soya, slänga henne över sargen och sedan själv hoppa tillbaka- fullständigt täckt av gud vet hur gammalt ridhusdamm.

Jag hann tänka att ”om någon ser mig så här kommer de att tro att jag har ramlat av 15 gånger” men sedan insåg jag ju att det aldrig någonsin kommer något till ridhuset på denna okristliga tid….eller?

Nåväl….

Hoppade upp på Archie som hela tiden åsett mina gymnastiska procedurer under stillsamt förundrade blickar och återupptog ridningen och började med att trava över cavallettina.

När vi gjort detta x antal gånger (10 kanske) så ändrade jag avståndet till ca 3, 5 meter mellan dessa och galopperade över- som en studs-serie!

När även detta gjorts (kanske 5 gånger) så började jag den egentliga hoppningen och hoppade hinderna som ni ser på bilden samt ett ensamt räcke på andra långsidan (som inte syns på bild).

Hinderna ni ser är vad en del av oss kallar en ”fem-femtio”, vilket helt enkelt betyder att det är 5,5 meter mellan dom.

Det är egentligen meningen att man ska trava över A-hindret och sedan ta ett förkortat galoppsprång över B-hindret men jag brukar galoppera in, om än i lite kortare galopp.

Dagens hoppning gick, om vi ska använda ett av mina vanligast förekommande ord i bloggen, YPPERLIGT och jag var väldigt nöjd med Archie.

Ännu nöjdare blev jag efter att ha seglat över det som jag redan innan hade bestämt skulle vara sista hindret och fick höra ”braaaaaa Birgitta”.

Vände mig förvånat om och såg att stallägaren stod i andra änden av ridhuset, något som alltså aldrig någonsin inträffat sedan jag flyttade dit för ½ år sedan (han skulle vattna ridhuset visade det sig).

Jag har alltså aldrig stött på varken honom eller någon annan levande själ i ridhuset så dags på morgonen så det var verkligen roligt att han fick se Archie i sitt esse och dessutom HOPPANDES :=)!

(Hans egen dotter är btw C-tränare i hoppning).

Speciella annonser, del 45 (om jag får tur i spel….)

Härom veckan besökte jag en klient som hade en glädjande nyhet att förtälja:

Han hade vunnit 100.000 via postkod-lotteriet!!!!!!!!!!

Jag köper själv aldrig lotter eller spelar på något som kan ge pengar men nu blev jag faktiskt lockad att gå med i just detta lotteri; för 150 kronor per månad.

Maken har i alla år hoppats mer på denna form av gambling trots att jag hävdat att man inte kan ha tur i både spel och kärlek (och han påstår ju själv att han haft enorm tur i det sistnämnda) men de vinster han fått (typ 50 kronor som mest) har snabbt ätits upp av nya lottinvesteringar.

Nu står vårt hopp alltså till postkodlotteriet och skulle vi få en högvinst där kanske jag ringer på denna annons:

http://www.blocket.se/klippan/Skrittmaskin_26215513.htm?ca=23_11&w=3

Onsdag

Nyss hemkommen från en lyckad träning för Ebba kan jag konstatera att det var helt rätt att ta med min nya vän Herr Graman dit.

Jag fick rida lite allt möjligt idag, skänkelvikning, öppna i trav och galopp, sluta i galopp, bakdelsvändningar osv och det flöt på riktigt bra.

Ebba delade helt min uppfattning att det är bra för både Archie och mig med det extra stöd gramanen ger, jag kan sitta mer avslappnat och slipper ta i så och Archie lär sig vad som förväntas av honom utan tjafs.

Idag anmälde jag mig till en ny tävling, LA:1 i Trelleborg den 28:e mars.

Fick jag bestämma skulle jag helst rida LA:4 i stället men någon sådan klass finns inte de närmaste månaderna.

Om ett tag tänkte jag debutera i LA:6 och jag ska börja rida linjerna ur det programmet så fort som möjligt nu.

Jag har sett gramanljuset!

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..

Tisdag

Att dagens träning blev framflyttad tills imorgon visste jag redan i fredags så i morse tränade jag på egen hand i ridhuset.

Först gick det inte så bra som jag ville men efter vissa utrustningsförändringar (mer om detta i separat inlägg imorgon) så flöt allting på som en dans :=)!

Även denna dag bjöd på mycket sol även om det fortfarande är minusgrader på morgonen.

Jag har nu börjat ta för vana att cykla till stallet efter jobbet, ett bra sätt att motionera Soya som jag idag anmälde till årets första LC-prov, 10 april.

Hennes tävlande är till skillnad från Archies HELT utan något allvar bakom då LC enligt MIN mening styrs av så mycket som man som hundägare inte kan påverka att dressyrtävlande framstår som rena milimeterrättvisesporten i jämförelse:-).

Speciella annonser, del 44

En ovanlig present till en hästälskare eller något man ska unna sig själv (om man nu gillar denna typ av grejer)?

http://www.blocket.se/stockholm/Armband_av_tagel_fran_din_egen_favorithast_26320507.htm?ca=23_11&w=3

Minns att jag för många år sedan läste om en kvinna som kardade sina colliehundars hår/päls och stickade TRÖJOR (!!!!!) av detta.

Personligen skulle jag inte vilja bära en sådan tröja men det finns säkert de som skulle vara intresserade antar jag….

Schabrak en masse- but why?


Så här ser det nog ut i många hästägares stallskåp. Räknade snabbt till 11 schabrak hos just denna ryttare.

Jag tror det var i det senaste numret av Hippson som jag läste att man gjort någon form av enkätundersökning och bland annat frågat hur många vojlockar/ schabrak man som hästägare hade.

Föga förvånande hade en majoritet 10 schabrak eller fler och jag får väl sälla mig till denna vidlyftiga skara.

Härom dagen, då jag skulle försöka hitta ett oklanderligt schabrak att ha på tävlingen slog det mig hur ologiskt det är att ha massor av schabrak, liksom det oftast är lika ologiskt att ha 5 par ridbyxor tex.

För visst gör väl ni som jag ändå:

Man har sina favoritridbyxor eller sitt favoritschabrak och det är nästan BARA det man använder och ”reserver” plockas bara fram när man måste tvätta byxorna eller schabraket.

Av detta följer att det borde räcka att ha 2 par ridbyxor och 2-3 schabrak för inte låter man väl de smutsiga ligga i veckor innan man tvättar?

Sedan kan jag ibland förstå om man TROTS detta resonemang samlar på sig en mängd schabrak, för det är faktiskt så det har varit för min egen del.

Jag har nämligen då och då kommit över otroligt billiga schabrak och då passat på att köpa upp ett lager tänkande att ”de äter inte bröd” medan de ligger och väntar på att de schabrak jag använder ska bli utslitna.

En gång hittade jag superfina schabrak i Ullared för 49:– (de kostade annars 149:– om jag minns rätt) och dessa är nog bland de bästa schabraken jag haft, långt bättre än tex de Equi-Lineschabrak jag köpte för dyra pengar och snart fick använda till min HOPP-sadel i stället- så mycket krympte de.

Och i somras då Granngården hade någon rea hittade jag, om inte lika bra schabrak så i alla fall fullt godkända sådana för 40 kronor!!!! Då är man dum om man inte köper ett lager så det gjorde jag så klart.

Kanske är det därför så många har en massa hästsaker liggande i stallskåpen- vi hittar något prisvärt och kan helt enkelt inte låta bli- eller vad tror ni?

Hur många schabrak trängs i era skåp och varför har ni det antal som ni har?

Måndag

Även idag har det varit solsken hela dagen och jag misstänker att Archie har haft det riktigt mysigt i hagen.
Han tycker om att stå och njuta i solen och det är ungefär det mest ansträngande han har gjort eftersom måndagar nästan alltid är hans vilodagar- så även idag.

Veckan som gått


stallspöket???

Jaha…vad hände under den gångna veckan?

Tja, Archie och jag har tränat på, på egen hand ända tills i fredags då Ebba red. Nu blir det åter träning 2 gånger i veckan har jag tänkt och det ser jag fram emot.

I lördags gjorde vi vår årstävlingsdebut och nu är jag jättetävlingssugen. Tyvärr är utbudet av lämpliga klasser inte så stort som det brukar vara men några klasser inom de närmaste månaderna ska väl gå att hitta utan att jag behöver köra längre än 7-8 mil (en slags maxgräns för hur långt jag vill köra till en tävling).

Soya skulle ha deltagit på en LC-träning idag men den blev fullt förståeligt inställd pga ”dåligt banunderlag” som vi hästmänniskor skulle ha uttryckt det.

På tal om Soya kom hennes bur i fredags och hon har redan hunnit åka i den massor av gånger- helt utan bekymmer. Hon hoppar glatt rakt in och åker tyst och stilla.

För att återgå till Archie börjar jag undra om vi har ett stallspöke!

I torsdags när jag skulle hoppa tyckte jag att stigläderna var aldeles för långa och jag fick korta dom 2 hål innan det kändes som det skulle.

Hann tänka ”kan någon ha lånat min sadel” men tanken var så absurd att jag genast förkastade den.

Igår släppte jag ut Archie i hagen efter tävlingen och när jag kom i morse var varenda milimeter på täcket lerigt medan Archie var KLINISKT ren?!?!

Jag börjar tro att stallspöket först har använt min sadel och sedan som tack för lånet storryktat min häst för enligt en annan stallkamrat så var ÄVEN Archie skitig medan han stod i hagen i alla fall (annars kunde man ju tro att någon hade lånat inte bara sadeln utan även hans utetäcke ha ha)!

För det kan väl inte vara så som jag raljerande påpekat för alla benspolar-maniska stallkamrater genom åren: ”skiten ramlar av av sig själv under natten och i boxen” :-)?!?!

Förresten måste jag rapportera om en världssensation av stora mått och tillika det säkraste vårtecknet:

JAG RED UTAN TERMOBYXOR IDAG och lived to tell, dvs överlevde denna strapats utan några som helst problem. De´ ni!

Söndag- sol, dragen graman och dålig service

Det märks helt klart att vi går mot ljusare tider nu- jag vaknade av mig själv redan 05.30 och valde att stiga upp och sticka till stallet så att hästarna skulle få komma ut i hagen redan vid 7.

Tog in Archie vid 12 och red ut på en härlig tur med honom och Soya.

Jag var i yngre dagar absolut förespråkare för att man skulle låta hästen vila dagen efter tävling (som tack för en ansträngande prestation typ) men idag anser jag inte att rida en lätt A-klass är någon större ansträngning över huvud taget utan snarare att betrakta som en ”halv-vilodag” från vilken man verkligen inte behöver återhämta sig.

Till dagens tur hade jag satt på graman och hack- vad säger ni om den betslingen va´ :=)?

Inget man brukar stöta på precis men lika gärna som jag vill att Archie ska vila munnen från bett och nosgrimma lika ogärna vill jag att han ska känna att ”oj vad lätt det är att köra upp skallen om jag vill” och så var det ju sist jag red ut på hacket och han blev så rädd för några flaxande sjöfåglar.

Liv- stallkamraten- berättade att hon hade haft mycket roligt åt just det inlägget och gapskrattat högt (hon är mycket lättroad den flickan) men själv kunde jag ju som sagt hålla mig för skratt där jag satt på en häst som kändes som en kula redo att avfyras vilken sekund som helst.

Men med gramanen på idag skötte Archie sig ypperligt och vi red ett riktigt ”så tränar man en fälttävlanshäst”-pass med mycket trav och galoppp i delvis kuperad terräng samt en del trav på en lång asfaltväg där vi aldrig ridit förut och där det verkade vara helt bilfritt (viktigt så att inte Soya blir överkörd).

Väl i stallet släppte jag ut Archie i hagen igen-solen har strålat mer eller mindre hela dagen och då känns det extra skönt att kunna nyttja hagarna som man vill på eftermiddagarna.

När jag stod på ridskolan var det ett långt större ”projekt” med hagutsläpp, hagtillgång osv och det är jag mycket glad att ha kommit ifrån.

Att bo 3 minuters körväg från stallet gör ju absolut sitt till, liksom att jag kan gå dit när jag ändå rastar hunden.

Idag hade jag planerat att bjuda min man på restaurang eftersom han så ofta plockar fram plånboken och bjuder MIG och vi hade i förväg bestämt att vi skulle åka till byns enda kinarestaurang för att äta.

Just kinamat kan jag föräta mig på och inte alls vara sugen på under långa perioder men idag längtade jag till deras vegetariska rätt med massor av goda grönsaker.

Vrålhungrig och med huvudvärk ringde jag till restaurangen innan vi körde dit (det har hänt tidigare att de inte haft öppet av för mig oförklarliga anledningar) och mycket riktigt!!!!

Även idag möttes jag av en telefonsvarare (på engelska!!!) som meddelade att ingen kunde ta mitt samtal (no shit?!?!?) och det var bara för mig och maken att börja riva i frysen för vid det här laget var vi för hungriga för att orka engagera oss i andra alternativ (utbudet är inte sååå stort i en håla som Staffanstorp).

Så i stället för goda wokade grönsaker men ris blev det några halväckliga korvar med pytt i panna- så kan det gå!

Nu ska jag bojkotta kinarestaurangen för så dålig service är inte ok enligt mig. Det minsta man kan kräva är väl att en röst på svenska förklarar VARFÖR restaurangen håller stängt och när den öppnar igen, eller?