Inlägg av

Ytterligare ett bloggtips…

…för den som är dressyrintresserad:

http://www.agria.se/teamagria/emelie_brolin_blogg.nsf

Kuroisa:
Om man går in och kollar på inlägget från 25 oktober så finns där en väldigt oskarp liten bild på Décimas 1 år yngre helbror Donovan.
Donovan var till salu samtidigt som Décima men dels så hade jag inte så mycket pengar och dels så var han då bara 2 år gammal= för ung för min smak.

Dagens träning- longering

Idag använde tränar-Birgitta och jag en stor del av lektionen till att longera Archie.

Jag ville dels se hur Birgitta gör när HON longerar (så att vi gör på samma sätt/följer samma röda tråd så att säga) och dels visa henne hur Archie fungerar (ffa sidvärts) utan ryttare på ryggen.

Longering (liksom tömkörning) är, rätt utfört ett bra komplement till ridningen och man kan göra mycket bra övningar på lina medan felaktig longering, då man mer eller mindre bara låter hästen rusa runt oinspänd i en lina inte främjar NÅGOT, inte enligt min åsikt i alla fall.

Birgitta tycker att det är tråkigt att så få ryttare idag verkar veta hur man longerar och tömkör på RÄTT sätt och från det JAG har sett så är jag sorgligt nog benägen att hålla med henne.

Idag tyckte jag att Archie jobbade bra i linan men Birgitta tycker att jag kräver för lite och att Archie har för dålig respekt för pisken, framför allt när den ska användas sidförande (man kan knacka med piskskaftet i sidan på hästen- om man gör detta på Archie får man i princip INGEN reaktion, dvs han flyttar sig inte åt sidan som tanken är).

Efter longeringen satt jag upp och red lite sidförande röresler och det märktes att Archie hade blivit mer på ”hugget” av longeringen. Men Birgitta säger att en del i sidvärts-förflyttnings-problematiken (oj vilket långt ord) absolut beror på MIG- dels sitter jag inte helt stilla i sadeln och dels saknar jag styrkan att ”ta hästen med mig” åt sidan. Så skärpning till mig själv!

Veckan som gått

Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.

Favorit i repris + rolig/galen bild!

På insidan av mitt ena stallskåp har Birgitta 12 år (dvs jag :=)) klistrat upp 5 bilder som jag har fått av Archies fd ägare (dottern till uppfödaren). Bilderna visar Archie som föl och jag kan inte se mig mätt på dom.
Tyvärr hittar jag inte alla orginalbilderna i datorn men detta är en av dom i alla fall. Archie är här 1½ månad gammal och springer bredvid sin mamma.

Kan ni fatta att den där lilla saken ska bli min svarte gosse?

Alla som ser mina fölbilder i stallet tvingas svara på frågan:

”Har du någonsin sett något så gulligt i hela ditt liv”.

Med tanke på den blick jag spänner i vederbörande har ingen hittills vågat svara (erkänna?) något annat än att Archie är sötast i hela världen.

Det lustiga är att han ser grå ut på den första bilderna som nyfödd, på denna bilden nästan fuxfärgad/ljusbrun och nu är han alltså näst intill svart.

Är det en rabies-smittad varulv ni ser? Nej, det är bara Archie som har lyckats anlägga en av sina knäppa miner vid fotografering :=). Ingen stilig svart dressyr-stjärna precis :=)!

Mer om täcken i allmänhet och ländtäcken i synnerhet

Precis som några bloggläsare har påpekat och som jag inte säger emot så kan det finnas anledningar till att använda varma täcken både i stallet och när man rider.

MEN: det jag vänder mig emot är att jag är övertygad om att det ibland sker utan EFTERTANKE och ibland också, hos kanske barn framför allt, för att man vill ANVÄNDA sitt snygga (sponsor?)täcke, inte för att det egentligen behövs.

Ridsporten har för en del blivit en form av mode-arena och det finns idag ett ”tusen” gånger större utbud av allt i utrustningsväg än vad det fanns för bara 20 år sedan.

Och för 20 år sedan såg man i princip ALDRIG någon form av ländtäcken!

OK; vi har kanske avlat fram en känsligare sporthäst som fryser lättare/ vars muskler behöver värme på ett annat sätt…vad vet jag…. men det kan inte vara hela sanningen.

Jag har själv sett hästar som har 20 olika täcken och där ägaren tycker att det är roligt att ”klä ut” hästen som en docka typ.

Och inget fel i det men RISKEN är att man förmänskligar hästen och klär på den även när det inte behövs; ”för det är ju så gulligt”.

När vi har haft ponnytävlingar på vårarna har det ibland varit, precis som jag beskrivit tidigare MÅNGA plusgrader ute och sol. Våra stallar, ridhus och framridning ligger i lä.

Ändå lägger vissa ponny-barn på sina hästar TVÅ tjocka täcken medan de vilar mellan klasserna.

Sååå känsliga muskler kan ingen tävlingshäst ha att 2 vintertäcken ovanpå varandra kan behövas under sådana förhållanden; det vågar jag hävda med bestämdhet.

Sedan kanske man kan tycka att det är harmlöst med människor som virar in sina hästar i täcken av olika slag och visst; i jämförelse med mycket annat så är det kanske det.

Men jag ville ändå peka på en tendens bland VISSA hästmänniskor; att förmänskliga hästar, tro att de fryser lika lätt som vi eller bara vilja använda dom som en modedocka som ska visa upp senaste täcket vare sig det behövs eller inte.

Så klart förmänskligar vi hästarna på många andra vis också, så även jag, men detta var ett exempel som jag reagerat på och ville skriva några rader om.

Sedan använder även JAG täcken, har flera stycken och tycker att det är sååå roligt och fint när Archie får något nytt täcke som han ser så tjusig ut i :=)!

Ländtäcken + en svettig tillbakablick

I dagarna undrar jag om Skåneryttare i allmänhet eller dressyrryttare i synnerhet är ovanligt frusna av sig?

Det kan både reta och förundra mig är i vilka sammanhang ländtäcken används.

Som ni vet bor jag i Skåne och det är ytterst sällan temperaturerna här ens kommer under noll-strecket. Förvisso har vi en BLÅST här IBLAND som kan slå ut det mesta (och då blir det KALLT) men det är ju inte så ofta det blåser så.

Varje vinter, höst och vår ser jag hästar som både sveps in i de tjockaste täcken ni kan tänka er (eller så lägger man 2 täcken ovanpå varandra) i stallet och som rids med ländtäcken, både i vårt varma ridhus och utomhus i + 12 grader och strålande solsken.

På den senaste tävlingen var det just ca + 12 grader och solsken; ändå var det flera ekipage som red fram i ridhuset med rejäla ländtäcken!

Nu vet jag ju inte hur det känns för hästarna med dessa tygsjok på ryggen men rimligvis borde de bli obehagligt varma?

Själv är jag extremt frusen och går omkring med långkalsonger halva året. Hemma är jag alltid insvept i en tjock pläd i soffan, möjligtivs tar jag fram ”sommarvarianten” (en nååågot tunnare filt) om det är riktigt hett ute. Men trots min egna frusenhet har jag tagit till mig alla rön kring hästar som säger att de tåler kyla långt bättre än vad vi människor tror.

En kunskap som behöver ännu större spridning?

På tal om att bli varm under täcket kom jag att tänka på ett tillfälle för ”hundra år sedan” då jag fick för mig att rida ut i hällande ösregn med Heron.

Jag fick låna ett regntäcke av en stallkamrat och detta var av modellen som täckte HELA hästen och som var gjort i något galon-liknande material. Heron såg ut som ett dagis-barn i jätteformat!
Och ni skulle se hur han såg ut efter avslutad ritt!

När jag drog av täcket så såg det ut som om någon hade sprutat grädde över hela Heron och sedan lagt ett täcke ovanpå. Helt genomskummig/svettig med andra ord!

Med facit i hand var det vansinne att rida med ett sådant täcke; det var nog snarare ämnat för stillastående på exempelvis en tävlingsplats. Så det täcket lånade jag inte flera gånger!

Tillbakablickar: mytomanens fall

Har ni någon gång stött på en mytoman?

Jag har tyvärr gjort det flera gånger och kan inte låta bli att fascineras av dom. En del har verkligen ”ljugit så de tror sig själv” medan jag är ganska övertygad om att andra varit medvetna om att de producerat lögner på löpande band.

Vad JAG tycker oftast kännetecknar en mytoman är att de inte kan sluta att ljuga i tid, dvs LAGOM.

Om man bara ljuger lite lagom ”snyggt” så tror jag att de flesta människor är ganska lättduperade men mytomanens fall brukar ofta bli att lögnerna till slut blir så fantastiska att mottagaren inser att det som sägs omöjligt kan vara sant.

De mytomaner jag träffat har också varit oerhört sociala och mycket trevliga och det är väl alltid svårare att misstänka någon som är sååå trevlig för att i själva verket vara en lögnare.

För ganska många år sedan (mer än 10 år i alla fall) hade vi en inackordering i stallet som visade sig vara mytoman. Killen var i min ålder (då ca 30) och kom till stallet med en GRÄSLIG häst som han köpt av en ridskola. Redan där borde vi ha anat oråd för killen hade enligt sig själv MASSOR av placeringar upp till 1.40-hoppning och hästen han hade köpt kunde knappt gå över en bom.

När killen skrävlat tillräckligt om sina påstådda bravader på hästryggen kollade en av mina kompisar upp hans resultat som på den tiden publicerades årligen i en tjock resultatbok som ridsportförbundet gav ut. Min kompis hade sparat ALLA årsböcker typ 20 år bakåt och ingenstans fanns denna mängd med placeringar som killen sade sig ha erövrat. Vi hittade NÅGRA placeringar förvisso men de var en droppe i havet mot vad som påståtts.

Hade det bara varit för lögnerna kring ridprestationerna hade vi kanske behövt ännu längre tid på oss att ana ugglor i mossen men nu tog det inte sååå många månader innan det mesta av killens snack hade dissekerats.

Tex påstod killen att han bodde i en egen villa och hade eget företag vilket i klartext betydde- upptäckte vi- att han bodde hos sin MAMMA i hennes villa och det egna företaget var detsamma som att han var taxichaufför. Osv osv…

Historien tog för vår ridklubbs del slut den dagen då det visade sig att det så kallade KÖPET av lektionshästen knappast var att betrakta som ett legalt köp då killen visat upp ett förfalskat insättningskvitto från posten (eller om det var banken) till den ridskola som sålde hästen till honom. Han satte således aldrig in några pengar på klubbens konto utan gjorde bara någon form av förfalskning som gjorde att det vid första påseendet såg ut som att en betalning ägt rum.

Först då ridskolan hade sin årliga revision upptäcktes det att det saknades x antal tusenlappar och härvan rullades upp. Ridskolan som ”sålt” hästen kom till vår ridskola där ju hästen var uppstallad och tog tillbaka SIN häst och därmed försvann också den trevlige mytomanen.

Samtidigt som hästen försvann frågade jag killen rakt ut var hästen hade tagit vägen.

”Jag har gömt den i ett stall ute på landet så att ridskolan inte kan hitta den” svarade han iskallt och tittade mig rakt i ögonen.

Eftersom jag ändå betraktade killen som något av en vän, i alla fall tills det ögonblicket, satte jag mig i bilen och körde den korta sträckan till ridskolan som tagit tillbaka sin häst. Och precis som jag redan innerst inne visste så stod hästen där! Därmed var VÅR ”vänskap” definitiv avslutad för min del!

Killen försvann från vår ridskola i och med att hästen togs tillbaka och vi hörde inget mer om/ från honom förrän något år senare då jag läste hans dödsannons. Eftersom han inte längre är i livet så tycker jag också att jag kan berätta historien utan att någon behöver känna sig utpekad.

Dagens träning + ledsamma nyheter

Om dagens träning finns inte så mycket att orda: Archie gick bra :=)!

Eftersom Archie i början av passet gick lite bakom hand så övade vi på övergångar där han inte skulle få dyka ner som han ibland vill (framför allt i halterna) och det var inga problem.

Jag ville att Birgitta skulle titta lite på serpentinerna i galopp eftersom Archie fortfarande inte gör dom så bra som han KAN på tävling, tvärtom kan han gå och ”ladda” lite à la: ”ska vi byta nu…ska vi byta nu….???”.

Men bara för att jag ville visa hur Archie kan fjanta sig så gjorde han så klart serpentinerna hur bra som helst :=).

Nu till något mycket tristare…..

För några veckor sedan träffade jag en fd ridbekant från stallet och hon berättade att hon skulle bevista något häst-evenemang där hon trodde att även Décimas nya ägare skulle delta (bekanten känner dessa ägare flyktigt- jag har aldrig träffat dom men har pratat med mannen i telefon när de precis hade köpt Décima för snart 2 år sedan).

Nyfiken som jag ändå är, trots att jag VALT att inte hålla kontakt med de nya ägarna (det man inte vet har man inte ont av…..fast de verkade bra på alla vis…) bad jag bekanten att ställa ”tusen frågor” om Décimas nuvarande liv och leverne och sedan återrapportera till mig vid tillfälle.

Och nu kom rapporten….via tränar-Birgitta som också känner ridbekanten och som hade träffat henne förra veckan.

Décima lever inte längre!!!!!!!!!!!

Hon hade tydligen fått en ny tarmomvridning och man tog bort henne. Fler detaljer än så vet jag inte så jag vet ju inte om hon dog på operationsbordet, om man valde att inte buköppna henne igen eller hur det annars har gått till.

Décima blev ju buköppnad ca 2 år innan jag sålde henne, diagnosen var då grovtarmsomvridning och enligt veterinären var det osannolikt att hon skulle drabbas av detta igen. Själva operationen och framför allt eftervården gick ”by the book”, dvs utan minsta mankemang och man fann inte heller något ”konstigt” i hästens mage/ tarmar som skulle ha kunnat förklara varför hon blev så dålig.

Som jag redan berättat om hade Décima innan buköppningen kolikkänningar ganska många gånger, jag vet ju inte hur det blev efter försäljningen men säkerligen har hästen haft något mer eller mindre kroniskt tarmbekymmer som man aldrig funnit.

Hur som helst så tycker jag så klart att det är tråkigt att min fina fd häst inte lever längre (hon blev bara 13 år) men en del av mig tänker absolut ”nu vet jag var hon är”.

Jag kommer aldrig mer att behöva fundera över om hon har sålts vidare, hur det är med hennes tungproblem, om hon har bekymmer med sin mage osv.

Nu vet jag…..