Inlägg av

Hur gick det med med ryggstödjaren/hjälpmedlet?

Som ni kanske kommer ihåg blev jag i förra veckan tipsad om ett ”hjälpmedel” för bättre hållning av en bloggläsare.

Glad i hågen beställde jag omgående detta via nätet till en kostnad av 295:– (inklusive frakt) och såg fram emot vad jag skulle få i min brevlåda. Så som produkten presenterades på en hemsida lät det mycket lovande!

Leveransen var mycket snabb, där ger jag högsta betyg eftersom det endast tog 3 dagar innan jag fick den beställda varan.

Lika bra betyg ger jag till servicen därefter då jag ringde för att förhöra mig om hur jag skulle göra för att returnera försändelsen.

Jag fick kontakt direkt och pengarna återbetalades bara några dagar efter att jag skickade tillbaka produkten.

Av ovanstående förstår ni att jag inte ger ”hjälpmedlet” lika högt betyg, annars skulle jag ju inte skickat tillbaka det.

En del kommer säkert att tycka att jag är snål i överkant men då jag såg/insåg att det så kallade hjälpmedlet inte är något annat än ett helt vanligt RESÅR så surnade jag till.

Resår kan köpas i ”vilken” sybehörsaffär som helst och till en långt billigare penning så att betala 295:– gör jag inte av en ren princip!

Sedan får jag delvis skylla mig själv för hade jag tittat noggrannare på hemsidan och inte bara läst informationen så hade jag ju SETT hur hjälpmedlet ser ut (se bild ovan) och hade inte behövt bli förvånad.

Efter att ha sett ”hjälpmedlet” IRL kom jag på att jag hade en helt oanvänd resårgjord till Archie och denna letades snabbt upp. Av resårgjorden gjorde (observera ordvitsen) jag TVÅ ”hjälpmedel” och jag tror inte att denna gjord kostade mig mer än max 50:–då jag köpte den.

Trots att den beställda produkten gjorde mig besviken vad gäller material i förhållande till pris så måste jag ändå säga att jag blev extremt positivt överraskad över dess effekt!

Om man tar ett resår (köper produkten eller tillverkar en egen- effekten är EXAKT densamma), trär detta över armarna så som man skulle trä på sig en ryggsäck som man sedan hade låtit hasa ner lite så får man en underbart stödjande effekt på axlar och överarmar som liksom automatiskt dras bakåt men inte alls på ett obehagligt vis. Man kan ändå ta fram armarna om man vill och även kura ihop sig utan att känna någon smärta men helt klart så rätas man automatiskt upp med hjälp av resåren.

Jag kommer utan tvekan att rida med mitt resår framöver (har redan gjort det flera gånger- faktiskt DAGLIGEN sedan jag ”tillverkade” det) och skulle verkligen rekommendera andra som har svårt för att sitta upprätt i sadeln att göra detsamma.

Varför skriver man om hundar….

…på en HÄST-blogg?

Ja, det kan man ju kanske undra över.

Jag har ju valt att begränsa mitt skrivande till nästan uteslutande hästrelaterade berättelser/iakttagelser/åsikter osv och då inte bara för att sidan heter just Birgittas HÄST-sida. Till detta finns det flera förklaringar varav en är att jag tex pga sekretess skulle ha ganska svårt att skriva om saker som rör mitt arbete där jag ju tillbringar den största delen av min vakna tid.

Detta är i sig kanske lite synd för är det kring något jag verkligen skulle kunna skriva en miljard inlägg så är det just mitt jobb. Jag träffar så otroligt mycket roliga, trevliga, spännande och exotiska människor, får höra de mest fantastiska historier ni kan tänka er och vara med om massor som jag aldrig kunde drömma om. Ja, här finns det stoff till många böcker kan ni tro men eftersom jag är långt ifrån anonym på nätet skulle det vara svårt att också skriva så att mina klienter verkligen var garanterade 100%-ig anonymitet.

Hundar kan också vara roliga att omge sig av och nu sedan jag åter blivit hundägare ”på gamla dar” vill jag då och då delge er någon liten händelse från den delen av mitt liv.

Jag satt förresten och funderade över hur många hästägare som också är hundägare och kom fram till att det nog är en hel del, kanske en majoritet? Jag vet i alla fall att många av bloggläsarna är hundägare; Ann, Jennifer, Vicky, Sanna, Petra, Lina, Hille och Natalja för att bara nämna några.

Till och med Ridsport hade ju för ett tag sedan flera hundrelaterade artiklar- urtrist tyckte jag som inte hade hund själv :=).

Hur som helst hoppas jag att det inte stör er för mycket när jag skriver om hunden i stället för om hästen. Jag befinner mig fortfarande i den nyförälskade hundägarens lyckorus då jag knappt kan bärga mig tills jag får komma hem och leka med min älskling (inte maken då alltså) så ni får kanske stå ut med ”hunderiet” ett tag till. Jag kan ju försöka att markera hundinläggen redan i rubriken så att de av er som inte gillar att läsa om dessa fyrbenta varelser kan hoppa över dagens blogginlägg.

Ny metod att träna whippets (dock ej hästar – tyvärr)!

Regn för andra morgonen i rad här i Staffanstorp och jag är inte glad!

Inte så kul att masa sig upp 04.50 för en PLANERAD power-walk i 40 minuter med hunden och sedan inse att det regnar= hund som vägrar att gå ut.

Provade att sätta på Soya regntäcket (!!!!…..herregud…JAG som hatade täcken på hundar….nu har jag både regn och termotäcke…hur ska det sluta???) och det gick faktiskt om inte bra så bättre än igår då jag fick DRA hunden efter mig under vilda ålande protester.

Dagens korta tur fick mig dock att inse att man kan använda regnigt väder som en ypperlig träningsmetod för whippets, i alla fall min:

1. Om du vill sprint-träna din whippet:
Gå ut med din hund i regnet. Gå den sträcka du sedan önskar att hunden ska springa DET FORTASTE DEN KAN. När du har nått ”målet” så släpper du lös hunden och kommer då att se den springa med blixtens hastighet HEMÅT.

2. Om du vill träna din whippet till att dra en släde eller kärra:
Gå ut med din hund i regnet. Gå samma sträcka som du gjorde när du sprint-tränade. Vänd därefter hemåt men släpp ej lös hunden utan ha den kopplad. Hunden kommer att dra så ivrigt i kopplet att du skulle kunna sela på den med vilken vagn eller släde som helst. Den skulle glatt dra både vagnen och dig- bara den fick komma hem och bort från regnet!

Jag tror tyvärr inte att ovanstående metoder kan appliceras på hästar, i alla fall inte på min eller hans kompis ”den lille” (Birk). De är för matglada för att låta sig luras av sådana trick och skulle man släppa dom lösa i regnet så skulle dom bara stanna och ÄTA vid närmaste gräsplätt!

Dagens träning, uselt väder och rapportavbrott

Varför skrev jag om ”härligt försommarväder” igår?

I morse vräkte regnet ner och det kändes som att det var läge för vinterjackan igen. Soya var inte glad då jag DROG ut henne i det trista vädret och det blev nästan bromsspår efter henne på vår väg; så ihärdigt vägrade hon att röra sig och lika ihärdigt drog jag i kopplet. Man skulle kunna tro att hon är gjord av sockervadd och rädd att smälta bort….suck…

Nåja..HON fick i alla fall kringla ihop sig under en pläd i soffan efter den rekordkorta rastningen medan jag körde till stallet och Archies och min veckoträning som jag ser lika mycket fram emot alltid.

Dagens träning påminde i mycket om den förra veckan. Ridning i längre och lägre form och fokus på min sits. Jag tycker redan att jag sitter bättre/lättare/ bekvämare och Birgitta tyckte att Archie var mer altert än sist. Säkert går mycket ”hand-i-hand”: sitter man och studsar runt och/ eller kniper med ben/lår så inbjuder man troligen inte hästen till att marschera på.

Hur som helst blev det en bra träning för både Archie och mig och jag har en plan för hur jag ska rida på egen hand.

På tal om träningen så tror jag att jag ska skippa regelbundna träningsrapporter (”Dagens träning”) på bloggen. Såååå kul är det nog inte att läsa dessa eftersom det just nu inte händer så mycket sensationellt och eftersom många träningar liknar varandra.

Däremot lovar jag att skriva de gånger vi gör någon speciell övning som jag tror även andra kan ha nytta av att läsa om eller om vi plötsligt skulle göra något oväntat fantastiskt typ ”idag gjorde Archie hela fem byten i var tredje” :=).

Veckan som gått

Under veckan som gått har vi i mina trakter haft härligt försommarväder mer eller mindre varje dag även om vissa nätter/morgnar varit kalla.

Det känns verkligen att att vi går mot sommaren med stormsteg och personligen tycker jag nästan att det går för fort. Jag tycker knappt att jag hann ta av långkalsongerna på mig själv och vintertäcket på Archie förrän det snart blir dags att sätta på dom igen.

Varför kan det inte vara vår eller sommar året runt?

Arbetsveckan var kort (härligt) men min fritid har varit allt annat än fri känns det som. Det har varit både häst och hundträningar och häst och hundtävlingar med långa dagar och mycket bilkörning.

Soyas tävlande var väl ingen succé precis eftersom hon dels varken sprang så fort som jag trodde med tanke på hennes hemma-träningsmöjligheter (hon jagar kaniner flera gånger om dagen ibland och springer flera kilometer per ”race”) och dels störde en medtävlare vilket är ett big no-no inom hundkapp.

Då jag fick listan på årets whippet sprint-race igår insåg jag hur liten sporten är och att det bara finns 8 tävlingar och 4 tävlingsplatser- Asarum (15 mil från mig), Norrköping, Södertälje och Gotland- ”tusen” mil från mig.

De som känner mig vet att jag

1. Hatar att köra bil
2. Tycker att en tävlingsplats ligger för långt bort om den ligger 10 mil från Malmö

så jag finner det högst osannolikt att jag i framtiden kommer att köra dessa ”tusen” mil för att Soya ska få springa ett lopp som varar i 10 sekunder.

För några veckor sedan skrev jag ju ett inlägg som heter ”Fanatiker är vi allihopa” och whippet-racingen bara bekräftade detta faktum för mig.

Jag skrattade gott åt och med en man som på Soyas tävling berättade att han kört 55 mil enkel resa för att hans hundar skulle få tävla.

Tävlandet bestod alltså i att hundarna sprang vars 2 lopp om vardera ca 10 sekunder på lördagen och sedan sprang vars ett lopp på ungefär lika snabb tid på söndagen. Det var det hela! Och för detta kör man 110 mil!

Ja, det är härligt med människor som brinner för något!

Archie fick också tävla i helgen och ”sprang” då i något mer än 10 sekunder och inkasserade en gul rosett och 140 kronor på köpet.

Under kommande vecka utlovas några underhållande inlägg tror jag…vi får väl se vad ni tycker?

Gratis och nästan gratis tävlingar (tävlingsrapporter)

Idag har det varit fullt ös!

Först var jag och Soya på hennes första tävling; en tvådagars dito så vi ska dit imorgon igen. Dit är ASARUM, en mikro-håla i Blekinge där man bredvid whippetklubbens tävlingsbana tränar….RUGBY! Vem sa att det bara är i storstan som det händer grejer :=)?

Idag sprang hundarna 2 heat en och en och tid togs. Tiderna läggs sedan ihop så att likvärdiga hundar (resultatmässigt alltså) får möta varandra imorgon.

Eftersom jag skulle tävla även med Archie (hans tävling var bokad sedan länge; Soyas bestämdes i all hast i torsdags kväll efter den mycket lyckade träningen) så fick Soya starta först varefter jag mer eller mindre FLÖG tillbaka till Malmö så jag har ingen aning om hur hennes tider stod sig i förhållande till de andra 29 hundarna som startade. Hon var i alla fall om inte den yngsta (möjligt) så i alla fall bland de yngsta hundarna. En del hade tävlat i flera år, andra i vart fall 1 år och för Soya och en eller 2 hundar till var det första gången.

Soya visade även idag att detta med att springa efter en trasa är superkul och hon kunde inte komma in i startboxen fort nog! Otroligt!

Någon annat som jag finner smått otroligt är att de träningar jag varit med på hittills varit helt GRATIS!
Som mycket tyngd av utläggen för Archies träningar känns det mycket konstigt att se att någon vill stå och träna upp till 30 hundar i flera timmar helt gratis.

Själva tävlingen kostade 50 kronor (för båda dagarna) så det var ju också nästan gratis.

Efter Soyas fina insats var det dags för Archie att visa att inte heller han skäms för sig. Och det visade han verkligen genom att bli 3:a i sin 3:e start i LA:4 (tredje gången gillt med andra ord) på 65%.

Om Soyas tävling var nästan gratis så var Archies helt gratis (om vi bortser från bensinkostnaden för nästan sammanlagt 50 mils körning idag….stön…) eftersom man i pris fick tillbaka startavgiften. Alla placerade fick 140:–, även segraren, och det kändes lite fantasilöst faktiskt. För dom småpengarna hade jag nog hellre velat ha något trevligt hederspris men men….
Huvudsaken var att det gick bra, vi har ju redan många gånger konstaterat att det inte är för priserna/pengarna man tävlar :=)!

Dagens tävling….

…är tänkt att genomföras av….SOYA!!!!

Eftersom Soya tränade jättefint i torsdags och gick klockrent in i ”startboxen” och dessutom verkade tycka att det var vrålkul (maken och jag kände knappt igen den fullständigt exalterade hunden- vår hund är mer ”laid-back” för det mesta) så ska hon få provtävla idag och imorgon för att därefter förhoppningsvis få sin tävlingslicens (lite annorlunda regler här än för hästarna-jag återkommer till det i kommande inlägg).

Det var roligt att se att hundar, liksom hästar, kan genomgå en fullständig metamorfos från en träning till en annan. Från att ha varit tämligen skeptisk till startboxen till att nästan slita sig ur min famn för att få komma i den…..det trodde jag inte i min vildaste fantasi!

Vi ska strax bege oss och jag har drömt om whippets heeela natten (pust) och sovit tämligen oroligt, kanske även pga att den hårigaste familjemedlemmen trängt undan mig i sängen (inte helt ovanligt).

Efter lyckade tävlingar med Archie brukar jag vara så uppe i varv att jag drömmer om hästar hela natten, ska det nu bli samma sak med hunden vet jag inte hur jag ska orka *SKRATT*.

Nåja…vi tar detta som en kul grej och skulle Soya inte tycka att det är kul framöver så kommer jag inte att bli förtvivlad över att slippa köra 15 mil enkel resa för en liten tävling där man kan vinna en plastskål typ. Hon är till skillnad från Archie inte köpt som något annat än en sällskapshund och allt annat är bara roliga saker som vi provar på vägen.

Plastskålar har jag hur som helst så det räcker och blir över :=)!

Hur gick det med….

Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:

Min nya transport:

Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.

Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.

Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man ”magneter” som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer ”lätthanterliga”.

Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.

Släpen verkar även bibehålla sitt ”utseende” väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).

Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!

Min hund:

I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.

Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.

Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle….jag vet att det låter knäppt men….motsvara mina förväntningar!

Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.

Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.

Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen ”det är för bra för att vara sant”).

Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.

Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).

Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.

På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?

Att säga till Archie ”nu kommer MAMMA” finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv….

Min fånghäst:

Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.

Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och ”odramatiskt” men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.

Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).

Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.

Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.

Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.

Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att ”gambla” med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.

Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.

Jag har lånat ut Archie!

Nu blev ni allt fundersamma va?!?!?

Nej, jag har inte lånat ut min älskade gosse permanent, däremot fick jag genom olika tursamma omständigheter som jag inte vill gå in på möjlighet att se Archie riden av en mycket skickligare och mer erfaren ryttare än undertecknad.

Och precis som jag förväntade mig var det både roligt och framför allt givande att se denna ryttare rida.

Jag hade beskrivit mina skänkelvikningsproblem och även mina tankar om att det för mig tycks orimligt att det ”bara” är hästen det är ”fel” på. Min egen teori har hela tiden varit att det till 20, 50, 90 eller 100% beror på min ridning att hästen inte flyttar sig villigt åt sidan i trav (däremot i skritt) och detta besannades under den andra personens ridpass.

Jag vill inte påstå att jag svimmade av hänförelse eller att Archie gick som ett urverk med världens övertramp sidvärts men det var en klar skillnad till den skickliga ryttarens fördel.

Det var otroligt lärorikt att från marken se vad som händer med Archies ben, hur han svarade för hjälperna osv.

Summan av kardemumman var hur som helst att denna ryttare anser att jag ska göra mindre, inte mer när jag vill flytta hästen sidvärts. Så som jag sitter och rider idag klämmer jag hela tiden på hästen i tron att ju hårdare jag klämmer desto mer ska han flytta sig åt sidan medan det i själva verket blir precis tvärtom. ”Ju mer du klämmer desto mindre flyttar han sig” var den bistra sanningen som jag fick serverad. Så klart ska jag ju inte sitta helt passiv när jag rider men jag måste rida mer enligt Kyras sparkstöttings-koncept.

Detta låter självklart i skrift, även för mig- felridaren, men det behövde tydligen sägas och framför allt behövde jag SE någon annan rida. Archie såg inte det minsta seg ut trots att denna ryttare inte drev hela tiden och han KUNDE flytta sig åt sidan även om det inte var optimalt.

Men denna ryttare, liksom jag, hyser gott hopp om förbättringar även om man inte kan förvänta sig underverk på ”5 minuter”. Det TAR rid att lägga om sin ridning och i alla fall jag måste aktivt tänka på vad jag gör och inte gör framöver.

Förresten fick jag ytterligare en, ur andra aspekter mycket viktig insikt av att se någon annan rida Archie och det gäller hans hull.

Jag har efter bantningen i våras varit lite ”rädd” för att Archie ska se för uppdragen och smal ut under ryttare men det behöver jag verkligen inte fundera mer på. Tvärtom insåg jag att han absolut inte får gå upp mer i vikt då han i sådana fall bara kommer att se tung och otymplig ut. Mycket viktig information för mat och utfodrings-älskaren Birgitta!

Tillbakablickar: En gång var jag i Falsterbo två gånger….

…första och sista :=).

Nä…skämt å sido har jag varit i Falsterbo massor av gånger, både med och utan häst och jag har till och med haft Menelli och Heron uppstallade där i några dagar (Menelli inför en tävling- då glömde jag sadeln hemma….och Heron när han var 4 år och nyinköpt).

Den mycket korta visiten i Falsterbo som jag tänkte berätta om kom jag att tänka på då jag och en stallkamrat diskuterade våra olika egenskaper.

Jag, född i oktober (på Birgitta-dagen till och med…fantasifulla föräldrar va?) är ju VÅG och om man tror på astrologi så brukar man säga att vågar….VÄGER.

Vi är inte VELIGA men däremot VÄGER vi information för och emot, ibland väldigt snabbt för att därefter fatta ett noga av-vägt (notera ordvitsen) beslut.

Om jag måste säga en egenskap hos mig själv som jag tycker om så är det just att jag ofta fattar oerhört snabba men genomtänkta beslut i såväl stort som i smått och som jag sällan och aldrig ångrar. Jag köper tex aldrig något klädesplagg som sedan får hänga oanvänt i garderoben och där jag frågar mig ”varför köpte jag det här?” så som veliga och/ eller impulsiva personer ibland kan göra.

Vid ett medarbetarsamtal för många år sedan etsade sig en kommentar från min chef fast hos mig för det hon såg som en bra egenskap hos mig, och som jag själv inte hade reflekterat över var att jag aldrig såg någon prestigeförlust i att ÄNDRA ett beslut de få gånger detta behövdes, även om jag dessförinnan hade kämpat för det med en dåres envishet. Om jag insåg att något var fel…tja…så var det liksom inte mer med det utan jag kunde snabbt ändra mig.

Och detta med att snabbt ändra sig trots att man mycket sällan känner behovet av det fick mig att tänka på ”Falsterboincidenten” som jag själv tycker verkligen illusterar detta.

För att ta det från början….

Heron hade under flera år en hagkompis vid namn April (April Dancer för att vara korrekt).
April hade varit lektionsponny på vår ridskola i en herrans massa år då hennes mångåriga skötare Christel fick ”köpa loss” henne och hon blev därefter alltså Christelse ridhäst och Herons sällskapsdam i hagen.

Inför en sommar fick jag för mig att April och Heron skulle bo i ridskolans sommarfilial i Falsterbo i några veckor och jag gjorde noggranna planer för detta arrangemang. Christel var helt med på noterna så det var inga problem.

Tiden för flytten kom, hästarna lastades in (med duktig övervikt) i min transport och kördes iväg till Falsterbo där de installerades i var sin box. Jag var hur nöjd som helst och åkte glatt hem.

Nästa dag hade jag planerat att ta den första ridturen i Falsterbo och jag hann inte mer än komma dit, sadla och börja lyssna på Herons och Aprils gnäggande efter varandra (de var i princip de enda hästarna som hunnit komma dit) förrän jag bara kände:NEJ, NEJ, NEJ!

Hela min kropp skrek att detta kändes ”fel” och jag ville genast åka tillbaka med hästarna till ridskolan.

Jag tror inte att jag ens då kunde specificera EXAKT vad det var som kändes så fel (förutom att hästarna skrek som idioter efter varandra) men jag ville verkligen inte ha kvar hästarna där ens en sekund till.

Jag minns faktiskt inte om jag ens genomförde den planerade ritten innan jag ensam lyckades lasta hästarna och köra ”hem” där förvånade stallkamrater undrade varför jag REDAN var tillbaka :=).

Jag ringde Christel och förklarade att hästarna var ”hemma” igen och tack och lov var hon en så cool person att inte ens denna snabba helomvändning rubbade henne det minsta. Hon accepterade bara min förklaring om att de kändes fel och så var det inte mer med det. Tur för mig kan man ju säga för alla hade kanske inte varit lika oberörda över så pass ändrade planer som det ju faktiskt blev.

Men som sagt; Christel var inte sur, jag var nöjd och belåten och hästarna….tja…de fick ett kortare äventyr som de nog inte förstod så mycket av!