Inlägg av

Av barn och fulla får man höra sanningen….

Jag har aldrig velat ha barn och eftersom jag alltid varit väldigt bestämd på den punkten så har vissa fått den helt felaktiga uppfattningen att jag inte TYCKER OM barn.

Men man behöver inte vilja ha allt man tycker om och för egen del så anser jag mig inte ha den tid och det engagemang som jag anser att barnalstrande kräver. Men jag njuter gärna av andras (väluppfostrade dock) barn…gärna i mindre portioner :=).

På ridskolan finns det av naturliga skäl måååånga barn och jag finner ibland enormt nöje i att både prata med dom och tjuvlyssna på deras ibland rätt så förtjusande tankar om livet i allmänhet och hästar i synnerhet.

Minns för några år sedan då två barn kom fram till mig och Décima på stallgången och det ena barnet säger med en riktig ”kännarblick” på oss:

”Den var dyr va?” (syftande på Décima).

Idag ”drabbades” jag av en flicka som jag i tysthet döpt till ”TUSEN FRÅGOR”, förklaring till namnet är onödig :=).

Idag (inte första gången) intervjuade hon mig i allt från hur länge jag haft Archie, varför jag köpte honom, om jag trodde att hon var redo att skaffa häst, om jag hade barn, hur tråkigt det var att ha en mamma som inte tyckte om hästar osv osv osv osv…………………….

För någon månad sedan stod jag också på stallgången med Archie och konstaterade högt och till en boxgranne att ”Archie ser plötsligt så stooor ut”.

Boxgrannen höll med om att gossen nog hade växt men en pojke, kanske 12-13 år gammal (som sköter en av lektionshästarna) lade sig med självklar stämma i samtalet och sa (som om han pratade till ett ännu mindre barn):

”Du…det är bara för att han är så LJUS nu som han ser större ut”

”Jaha” sa jag ”så du tror att han kommer att se mindre ut till hösten när han blir svart igen”.

”Javisst” svarade pojken som om det var den mest självklara sak i världen (både att lägga sig i samtalet och lära en knäpp hästägare hur saker och ting VERKLIGEN förhåller sig).

Och kanske hade han rätt…..jag tycker inte längre att Arch ser så gigantisk ut. Fast om det beror på att han ändrat färg eller att jag har vant mig låter jag vara osagt :=).

Igår tjuvlyssnade jag på en annan diskussion mellan två barn i stallet.

”Jag har så svårt att skilja på Archie och Upsala” sa det ena barnet (Upsala de mas du Bois är ett sto vars enda likhet med Archie är FÄRGEN).

”Jo men HON Archie är mer lik Black Beauty” svarade det andra barnet!

Ibland överträffar verkligheten dikten med hästlängder, även när det gäller KOMIK!

Det glömda kandaret

Idag kom jag äntligen ihåg att använda mitt kandar igen!

Jag provade Décimas kandar på Archie vid en uteridning för ungefär ett halvår sedan bara för att se hur han skulle reagera på denna, lite annorlunda, typ av betsling. Och Archie reagerade inte nämnvärt (pust….Décimas tungfel blev ungefär dubbelt så påtagligt med kandaret).

Sedan dess vet jag inte hur många gånger jag har TÄNKT att jag skulle rida med kandaret igen men hur otroligt (senilt) det än kan låta så har jag glömt det gång på gång.

Jag packade till och med ner kandaret och tog med det till Yddinge men det hängde oanvänt på en krok i 2 månader. Hur kan man vara så vimsig?

Jag får ursäkta mig med att jag bara har velat prova kandaret vid en kortare uteridning eller om jag bara skulle skritta ut och det händer liksom inte så ofta.

Jag har alltså tänkt några dagar innan att ”på onsdag när jag skrittar ut så tar jag på kandaret” men sedan har jag ändå redan suttit i sadeln innan jag har kommit på ”javisst ja, jag skulle ju ha kandaret”….

Hur som helst så fick jag alltså till ett nytt provtillfälle idag när jag var ute och klättrade och det var inga konstigheter.

Även om man numera kan tävla högre upp i klasserna på träns än när jag hade Décima (så himla typiskt…..DÅ hade jag jublat över denna ändring i TR) så tycker jag att det är lika bra att introducera kandaret under lite mer lättsamma förhållanden.

Har förresten en internet-bekant vars häst heter KANDAR. HON lär inte glömma att använda sitt kandar :=)!

Facebook, Archie och hundar

Om dateringen på kameran stämmer är Archie här 3 dagar gammal. Skulle man kunna äta upp honom? Absolut! Är han världens sötaste? Utan tvekan! Den som inte håller med har ingen smak :=)!

Archie med en minst sagt ”intresserad” hund, Märtha.
Jag har redan flera gånger nämnt hur fantastiskt jag tycker att Internet är och vilka möjligheter man har med detta världsomspännande verktyg.
Jag var igår inne på Facebook och kollade runt lite….visste ni att Alexander Zetterman har över 700 vänner :=)? Populär gosse!
Eftersom jag också har blivit vän/ friend med Archies fd ägare kollade jag runt på hennes sida och hittade då ovanstående bilder varav den ”omfamnande” bilden var helt ny för mig.
Och efter att ha sett ovanstående bilder står det ännu mer klart för mig varför Archie alltid är så vänlig mot alla ”små-djur” (mindre än honom själv)- han är ju fullständigt invand redan från födseln! Dessutom fanns det både en rottweiler och en jack russel i stallet där han är uppvuxen så hundar är verkligen inget konstigt för Arch.
Inte katter eller ankor heller för den delen; jag som själv älskar de flesta djur brukade släpa på både katterna och ankan ute i Yddinge i somras och Archie nosade alltid så försiktigt och fint på dom.
Hästskötar-Lina har förresten en hund….kan för mitt liv inte komma på vad rasen heter (ovanlig) men den ser ut ungefär som en skotte med längre ben…..och jag har många gånger önskat att jag hade en kamera när Archie och Zvante möts.
Zvante, som också har varit med i stallet sedan ”barnsben” och därmed vants vid hästar, kan slicka Archie i huvudet och Archie å sin sida snusar så lätt i Zvantes päls. En härlig syn!
Själv har jag haft 3 hundar i min ägo även om det var nästan 20 år sedan sist. Jag hade först en långhårig schäfer från statens hundskola och därefter 2 greyhounds efter varandra (ingen av dom tävlade).
Nu är detta en hästblogg annars skulle jag nog kunna skriva hur många inlägg som helst om mina 3 hundar och visa massor av bilder därtill. Det kanske jag gör också en dag när jag har ork och tid….av någon anledning känner jag ett visst motstånd mot att skriva om hundarna, kanske för att de alla tre avlivades i relativt unga år av olika orsaker (schäfern fick höftledsfel, den ena greyhounden blev oförklarligt halt i många många månader och den andra greyhounden bröt benet vid en uteritt).
Nåväl…jag kan hur som helst konstatera att för mig så hör hundar och hästar ihop och jag har sällan och aldrig varit med om att de inte kan acceptera varandra.
Skulle jag en dag bli ekonomiskt oberoende skulle jag sluta arbeta och då också köpa mig en hund igen. Men så som mitt liv ser ut idag så tycker jag inte att det finns utrymme för en hund och med allt som ett hundägarskap innebär för mig.

Ytterligare ett bloggtips…

…för den som är dressyrintresserad:

http://www.agria.se/teamagria/emelie_brolin_blogg.nsf

Kuroisa:
Om man går in och kollar på inlägget från 25 oktober så finns där en väldigt oskarp liten bild på Décimas 1 år yngre helbror Donovan.
Donovan var till salu samtidigt som Décima men dels så hade jag inte så mycket pengar och dels så var han då bara 2 år gammal= för ung för min smak.

Dagens träning- longering

Idag använde tränar-Birgitta och jag en stor del av lektionen till att longera Archie.

Jag ville dels se hur Birgitta gör när HON longerar (så att vi gör på samma sätt/följer samma röda tråd så att säga) och dels visa henne hur Archie fungerar (ffa sidvärts) utan ryttare på ryggen.

Longering (liksom tömkörning) är, rätt utfört ett bra komplement till ridningen och man kan göra mycket bra övningar på lina medan felaktig longering, då man mer eller mindre bara låter hästen rusa runt oinspänd i en lina inte främjar NÅGOT, inte enligt min åsikt i alla fall.

Birgitta tycker att det är tråkigt att så få ryttare idag verkar veta hur man longerar och tömkör på RÄTT sätt och från det JAG har sett så är jag sorgligt nog benägen att hålla med henne.

Idag tyckte jag att Archie jobbade bra i linan men Birgitta tycker att jag kräver för lite och att Archie har för dålig respekt för pisken, framför allt när den ska användas sidförande (man kan knacka med piskskaftet i sidan på hästen- om man gör detta på Archie får man i princip INGEN reaktion, dvs han flyttar sig inte åt sidan som tanken är).

Efter longeringen satt jag upp och red lite sidförande röresler och det märktes att Archie hade blivit mer på ”hugget” av longeringen. Men Birgitta säger att en del i sidvärts-förflyttnings-problematiken (oj vilket långt ord) absolut beror på MIG- dels sitter jag inte helt stilla i sadeln och dels saknar jag styrkan att ”ta hästen med mig” åt sidan. Så skärpning till mig själv!

Veckan som gått

Inte heller denna vecka har bjudit på några större överraskningar och tur är väl det!

Dels har jag inget emot det förutsägbara (sa planeringsmänniskan) och jag traktar sällan efter några större förändringar i livet och dels har jag varit förkyld hela veckan så min ork och mitt engagemang har väl inte varit på topp precis.

I början av veckan fick jag beskedet att min ”röda docka” (Décima) inte längre lever och detta beslut tog jag emot utan några större känslostormar (min man blev desto mer ledsen- Heron träffade han aldrig men Décima var ganska involverad i mina och makens första träffar -läs mer om detta i ”Hur jag träffade min man”).
Själv har jag inga problem med att hästar tas bort av olika orsaker och många gånger känns det till och med ”säkrare”- man vet var de är och slipper obehagliga överraskningar kanske ÅR efter en försäljning.
Samtidigt måste man, om man säljer ett djur, inse att ”sålt är sålt” och man kan inte ägna tankemöda åt att fundera över sådant som man ändå inte kan påverka.
Kommande köpare har ingen juridisk skyldighet (möjligen en MORALISK sådan, enligt vissa) att hålla en gammal ägare uppdaterad kring sådant som rör hästen, det är bara att acceptera.

I veckan har Archie och Birk bytt hage och detta var någon jag velat länge.

Vi har till privathästarna 6 hagar till vårt förfogande varav en ligger ganska långt bort ifrån övriga 5 som ligger på en rad.

Hagen som ligger ensam långt bort är det nästan ingen (ensam) häst som kan utnyttja, de flesta blir oroliga över att vara så långt borta från sina hästvänner. Décima som föredrog människor framför hästar som sällskap fungerade ypperligt i den hagen och kunde också ha den mer eller mindre som sin egen eftersom ingen annan häst just då kunde nyttja den av skäl enligt ovan.

Archie gick i samma hagen då han kom till ridskolan, givetvis med sällskap hela tiden men han valde ändå att vid 2 tillfällen segla över staketet vilket fick mig att omvärdera situationen. Han blev inte skadad vid något av tillfällena men jag fann det ändå säkrast att flytta honom till en hage närmare stallet.

Hittills har Archie och Birk alltså gått i en av de 5 hagarna på rad och av dessa hagar har 3 ungefär likvärdigt underlag som kan bli ganska lerigt och slipprigt om det regnar mycket medan 2 hagar har ett fastare, mer cementartat underlag, som i princip aldrig blir gegigt och därför inte heller fullt av hålor som sedan kan frysa när det blir riktigt kallt. Och frusna hålor är för mig lika med stor risk för vrickningar varför jag genom åren, då det varit kallt och fruset, ofta släppt ut hästarna i hagen med en bön om att de skulle överleva dagen…..nästan…

Och visst…man kan inte skydda hästarna mot allt och inte hålla dom inne i flera dagar/ veckor om det skulle frysa på så jag har ju gamblat en del genom åren samtidigt som jag säkert hade retat ihjäl mig OM något hade hänt.

Nu har jag alltså bytt hage från en med halk-och gegga-risk till en av de 2 som är mer ”cementartade” (de är inte fullt så stenhårda som det låter, ha ha) och det känns faktiskt mycket tryggare. Så klart kan hästarna skada sig även DÄR men nu har jag gjort vad jag har kunnat i alla fall. Tidigare har dessa hagar varit upptagna av andra hästar (som nu har flyttat) så jag har inte kunnat byta förrän nu.

Och då det inte växer gräs i någon av hagarna så behöver jag inte fundera över DET.

Eftersom veckan avslutades med en söndag där regnet har öst ner från morgon till kväll ser de 3 gegga-känsliga hagarna just nu ut som mindre sjöar och mitt hagbytesbeslut känns ännu mer rätt.

Pga det trista vädret fick till och med jag, som i veckan ondgjort mig över överdrivet ländtäckesanvändande, krypa till korset och plocka fram Dessans gamla täcke trots + 12 grader.
Lena och jag hade dock tur och slapp det värsta regnet, det kom både före och efter vår ridtur :=)! Men har vi bestämt att vi ska rida ut så har vi….och så mycket som jag ändå nyttjar ridhuset så ska det mycket till för att jag ska ställa in en planerad uteritt.

Samma dag passade jag på att klippa den lille en andra gång (Archie är redan omklippt sedan någon vecka tillbaka) och det var inte en dag för tidigt. Birks päls hade vuxit ut häpnadsväckande mycket på ca 5 veckor och saxen fick nästan gräva sig ut ur hårremmen!

Min hoppträning fortskrider och går riktigt bra. Jag hopptränar ju ensam vilket inte är optimalt sett till olycksrisken (om det skulle hända något) men annars passar det mig bättre än att träna med andra då jag lätt kan få hjärnsläpp, känna mig stressad och ut-tittad av andra osv. Så har det alltid varit och därför har jag, även då jag hopptränat för tränare oftast och helst varit enda ekipaget.

Archie är hittills väldigt o-tittig och hoppar väl och bra på hinderna men några höjder är det inte tal om. Vi håller oss till hinder på allt mellan 70 och 100 cm höjd, aldrig högre.

Jag har med åren blivit mer och mer ”höjdrädd” (vilket jag även var i början av min hoppkarriär men slipade bort väldigt mycket genom åratals regelbunden hoppträning på en extremt hopp-bussig häst) och det är egentligen väldigt synd eftersom jag inbillar mig att Archie hade haft lika stora framgångar på hopparenan som han har då han tävlar dressyr.

Jag skulle gärna vilja delta i någon lättare hopptävling med honom men dels känner jag mig inte mogen för detta än och dels så finns det en gräns för hur mycket man kan hinna med.

Ska jag satsa på att forma Archie till den framgångsrika dressyrhäst jag så länge drömt om kan jag inte hålla på med hur mycket annat som helst också och det vore ju himla förargligt om han skadade sig på ett minihinder på någon hopptävling bara för att jag tvunget vill tävla hoppning OCKSÅ.

Ja, det är en avvägning det där för samtidigt så vill jag ju variera ridningen och att rida dressyr 8 dagar i veckan hade nog bara gjort MIG nöjd, inte Archie (kanske? Vad vet man egentligen?).

Förresten; är det ingen som har funderat över vart FIDO har tagit vägen? FIDO som var en relativt flitigt skribent och som skrev (enligt mig) lite taskiga frågor/ inlägg/ påståenden?

Sedan jag skrev inlägget om att jag framöver skulle censurera alla inlägg som ”störde” MIG så har FIDO inte hörts av med en stavelse! Intressant! Är det sådant som kallas SJÄLVSANERING månne?

Jag har förresten inte behövt ta bort eller ändra i ett enda inlägg sedan jag klargjorde hur jag vill ha bloggen (gärna ifrågasättande men utan påhopp och insinuationer) och det tycker jag är bra.

Favorit i repris + rolig/galen bild!

På insidan av mitt ena stallskåp har Birgitta 12 år (dvs jag :=)) klistrat upp 5 bilder som jag har fått av Archies fd ägare (dottern till uppfödaren). Bilderna visar Archie som föl och jag kan inte se mig mätt på dom.
Tyvärr hittar jag inte alla orginalbilderna i datorn men detta är en av dom i alla fall. Archie är här 1½ månad gammal och springer bredvid sin mamma.

Kan ni fatta att den där lilla saken ska bli min svarte gosse?

Alla som ser mina fölbilder i stallet tvingas svara på frågan:

”Har du någonsin sett något så gulligt i hela ditt liv”.

Med tanke på den blick jag spänner i vederbörande har ingen hittills vågat svara (erkänna?) något annat än att Archie är sötast i hela världen.

Det lustiga är att han ser grå ut på den första bilderna som nyfödd, på denna bilden nästan fuxfärgad/ljusbrun och nu är han alltså näst intill svart.

Är det en rabies-smittad varulv ni ser? Nej, det är bara Archie som har lyckats anlägga en av sina knäppa miner vid fotografering :=). Ingen stilig svart dressyr-stjärna precis :=)!

Mer om täcken i allmänhet och ländtäcken i synnerhet

Precis som några bloggläsare har påpekat och som jag inte säger emot så kan det finnas anledningar till att använda varma täcken både i stallet och när man rider.

MEN: det jag vänder mig emot är att jag är övertygad om att det ibland sker utan EFTERTANKE och ibland också, hos kanske barn framför allt, för att man vill ANVÄNDA sitt snygga (sponsor?)täcke, inte för att det egentligen behövs.

Ridsporten har för en del blivit en form av mode-arena och det finns idag ett ”tusen” gånger större utbud av allt i utrustningsväg än vad det fanns för bara 20 år sedan.

Och för 20 år sedan såg man i princip ALDRIG någon form av ländtäcken!

OK; vi har kanske avlat fram en känsligare sporthäst som fryser lättare/ vars muskler behöver värme på ett annat sätt…vad vet jag…. men det kan inte vara hela sanningen.

Jag har själv sett hästar som har 20 olika täcken och där ägaren tycker att det är roligt att ”klä ut” hästen som en docka typ.

Och inget fel i det men RISKEN är att man förmänskligar hästen och klär på den även när det inte behövs; ”för det är ju så gulligt”.

När vi har haft ponnytävlingar på vårarna har det ibland varit, precis som jag beskrivit tidigare MÅNGA plusgrader ute och sol. Våra stallar, ridhus och framridning ligger i lä.

Ändå lägger vissa ponny-barn på sina hästar TVÅ tjocka täcken medan de vilar mellan klasserna.

Sååå känsliga muskler kan ingen tävlingshäst ha att 2 vintertäcken ovanpå varandra kan behövas under sådana förhållanden; det vågar jag hävda med bestämdhet.

Sedan kanske man kan tycka att det är harmlöst med människor som virar in sina hästar i täcken av olika slag och visst; i jämförelse med mycket annat så är det kanske det.

Men jag ville ändå peka på en tendens bland VISSA hästmänniskor; att förmänskliga hästar, tro att de fryser lika lätt som vi eller bara vilja använda dom som en modedocka som ska visa upp senaste täcket vare sig det behövs eller inte.

Så klart förmänskligar vi hästarna på många andra vis också, så även jag, men detta var ett exempel som jag reagerat på och ville skriva några rader om.

Sedan använder även JAG täcken, har flera stycken och tycker att det är sååå roligt och fint när Archie får något nytt täcke som han ser så tjusig ut i :=)!