Inlägg av

Sommar!


Även om man brinner starkt för något (som i mitt fall hästar) tror jag att det är viktigt att även hitta andra intressen i livet…..

.
…lite lagom trädgårdsintresse kanske?

Hade någon för några år sedan sagt att JAG skulle bli intresserad av trädgårdblommor hade jag skrattat, uppvuxen i lägenhet som jag är (och bodde så tills jag var över 35) men det är tydligen aldrig för sent att ändra sig!

Den utlovade sommarvärmen har verkligen infunnit sig och jag har tagit tillfället i akt och legat och solat halva dagen samt småpysslat med min trädgård.

Ridningen avklarades på morgonen och eftermiddagens bestyr (borstning och en liten promenad för bete har jag överlåtit åt Lina, hästskötaren).

Ibland är det skönt att bara ta det lugnt och njuta!

Ju äldre jag blir desto mer inser jag betydelsen av orden ”leva för dagen”. Numera försöker jag verkligen att njuta av alla guldkorn livet har att erbjuda. Jag försöker att utnyttja varje tillfälle till att må bra och undviker om det går sådant som inte skänker glädje. Det är lätt att bara låta dagarna gå utan att reflektera över hur man fyller dom men det är något jag skulle rekommendera alla att göra!

Avmaskning

Härom dagen skickade jag en lite ovanligare form av brev; ett bajsbrev :=)!

Skickade alltså lite av Archies och Birks bajs (dvs ett TRÄCKPROV om man ska använda den korrekta terminologin) för att kolla deras mask-status.

Vid förra kollen; strax efter hemkomsten från Yddinge där gossarna gick i en egen hage visade proverna att Birk var maskfri och Archie hade mycket liten maskförekomst. Birk slapp avmaskingen medan Archie fick en spruta, mest för säkerhets skull.
Denna gången var både gossarna maskfria vilket var en lättnad trots att jag nästan hade förväntat mig det.

I vårt stall finns det fortfarande hästägare som regelmässigt avmaskar sina hästar utan att ha en aning om det behövs eller inte.

Det mest ”komiska” (?) är de som avmaskar sina hästar trots att de (hästarna) inte gått på bete (eller i gräshage) på många, många år.
Jag undrar hur dessa hästägare tror att hästar blir maskangripna egentligen? Luftburen smitta :=)?

Man kan ju bara hoppas att det blir ett slut på denna slentrianmässiga avmaskning i och med att alla avmaskningsmedel numera har blivit receptbelagda. Då är det kanske inte lika lockande att trycka i hästen maskmedel ”just in case” om man först måste göra sig omaket att ringa/ kontakta en veterinär för att få ett recept.

Genom mina internetkontakter har jag möjlighet att få gjort träckprov till en långt billigare kostnad än om jag tex skulle lämna in ett prov på vår ATG-klinik och jag tycker att detta är bra sätt att slippa trycka i hästen GIFT (som ju avmaskningsmedel faktiskt är- hur skulle det annars ta död på maskarna) om det inte behövs.

Om någon är intresserad av att få snabbt och billigt träckprovssvar så kan ni maila till: madick@madick.se .Jag kan också förmedla kontakt vid behov, maila mig i så fall!

”Cityhäst” vs ”lantishäst”

Jag får ibland känslan av att vissa tror att ”cityhästar” (dvs de som står uppstallade i/ vid en storstad) är räddare/ mesigare än hästar som finns ”ute på landet”.
Fast frågan är vilka hästar som GENERELLT är mest orädda: ”city-hästar” eller ”lantishästar”?

Förvisso beror det väldigt mycket på ”helhets-miljön” men om jag ska hårddra och jämföra en häst som tex står på vår ridskola i Malmö och en häst som står ”in the middle of nowhere” långt ute på vischan så tror jag nog att våra hästar generellt är oräddare.

Varför? Tja…om man står i ett stall väldigt ödsligt och sällan och aldrig lämnar ”närområdet” (för att tex träna och tävla): VAD kan egentligen skrämma upp hästen efter ett tag? Inte mycket anser jag.

Vi som däremot står som jag, mer i stadsmiljö, måste konfronteras med långt mycket mer: mycket intensivare trafik av olika slag framför allt.
Jag brukar lite skämtsamt säga att kan man rida ut sin häst hos oss (på ridskolan) då kan man rida ut ÖVERALLT!

Efter gårdagens uteritt med Archie kunde jag konstatera att han måste kunna ridas på gator, cykelstigar, riskera att möta motorcyklar i full fart (med DET ljudet de åstadkommer), långtradare, lastbilar, cyklande ungar, barnvagnspromeneranade föräldrar, joggare, barn som har fotbollsträning, folk som rastar (ibland okopplade) hundar, tävlingscyklister som är ute och träningskör i långa rader, trav-ekipage som kör snabbjobb, galoppörer som gör detsamma, traktorer som harvar, gräsklippare som klipper gräs, häcksaxar som klipper häckar MED MERA MED MERA!

En annan typ av annonser

Om man blir besviken på annonser om hästar och hus så tycker jag sällan att man blir det om man någon gång behöver handla någon möbel till stallet.
Ovan ser ni vilken fin furugarderob jag köpte häromveckan för bara 250 kronor. Garderoben inhyser numera samtiga tömköringssaker, min hoppsadel, mitt kandar, täcken, schabrak och flera dunkar med E och B-vitamin. Så den sväljer en del!
Garderoben bredvid (den ljusblå) köpte jag för säkert 5 år sedan för 100:–. Den har jag numera skänkt till en annan inackordering i stallet.
Archies ryktsaker har ett eget köksskåp att husera i, även detta köpt på annons för en hundring.
Så mitt tips om ni behöver förnya i stallet är att kolla runt på exempelvis http://www.blocket.se/. Där finns ”allt”! Det finns ju ingen anledning att köpa nytt och omonterat på tex Ikea när man kan få det färdigmonterat och långt billigare på annons!

Annonser = fantasier?

Vi är nog mer än många som har läst hästannonser och i efterhand kunnat konstatera att annonsören befunnit sig tämligen långt ifrån den verklighet där vi lever eller något mer förenklat: annonsen har inte alls stämt överens med ”produkten”.

Häromdagen kunde jag konstatera att samma sak gäller då man tittar efter fastigheter.

Redan när jag och min man letade hus hände det vid några tillfällen att jag undrade om huset jag såg IRL verkligen var detsamma som jag läst om i annonsen.

För ett tag sedan såg jag och min man en lockande annons om en hästgård och till och med jag, som med en dåres envishet hävdar att jag inte vill ha hästen ”hemma” blev ganska frestad. En del av mig önskade att gården inte skulle motsvara mina förväntningar och jag behövde inte vara orolig!

I annonsen beskrevs läget som ”fritt läge gränsande till åkermark, damm och bäck. Fastigheten ligger mycket naturskönt vid xx-sjön”. Vad man däremot glömde att berätta är att boningshuset och ridpadocken ligger max 50 meter från en extremt trafikerad 90-väg och att närmaste granne är ett….SKROTUPPLAG!!!!

Det nämns också att det är ”nära till bra ridterräng samt ridhus”. Ja, det är möjligt att det finns ridterräng någonstans i närheten men HUR SKA MAN KOMMA DIT???? Med hästsläp går det säkert utmärkt men att ens rida 10 meter på den trafikerade vägen skulle aldrig ens falla mig in. Och kring gården kunde man möjligen skritta i 200 meter innan man kom till nästa ”fastighet” (ett övergivet hus på en ödetomt). Och visst finns det några privatägda ridhus i krokarna men frågan är om vem som helst kan få använda sig av dom? Tror inte det.

Nej, detta objekt avskrev jag efter 5 minuter, på sätt och vis lättad över att min lättejfulla tillvaro på ridskolan kan fortsätta orörd :=)!

Dagens träning!

Dagens träning var fokuserad på 2 saker:

att börja med att rida i lång, låg form för att riktigt lösgöra hästen och att öva på sidvärtsrörelser.

Vad gäller den långa, låga formen har Archie lätt för att låta sig placeras där. Kanske har jag just därför inte ridit så ofta/ mycket i denna form; det går ju så lätt! Men jag märkte idag att han blev mycket rörligare och kändes smidigare om jag började passet i denna form och ska verkligen skärpa mig och rida så oftare!

Sidvärtsrörelserna tyckte Birgitta var förbättrade….stora ord från min tränare som inte berömmer i onödan.

Jag har försökt att tänka på det råd som en blogg-läsare gav mig i förra veckan, dvs att verkligen ge akt på hur jag sitter i sadeln då jag vill flytta hästen sidvärts.

Tidigare har jag ofta noterat att Archie placerar mig snett i sadeln efter några stegs skänkelvikning för höger skänkel, jag har handgripligen fått ”hoppa rätt” i sadeln och så ska man givetvis inte behöva göra.

Idag fick jag inte denna känsla en enda gång!

Vad jag däremot fick var en plötslig AHA-upplevelse då Birgitta bad mig att FÖRSÖKA rida med tyglarna i en hand och använda den andra handen till att dutta på med spöt långt ner på Archies ben/ haser (så långt jag nådde).

Jag behövde verkligen inte FÖRSÖKA rida med enhandsfattning, det var mycket LÄTTARE att göra på detta vis?!?!?

Archie flyttade sig lättare åt sidan då jag höll tyglarna i en hand och jag tror faktiskt inte bara att det berodde på spöhjälpen.

Birgittas teori är att man ibland ”rider för mycket”, ger för mycket hjälper och det kan säkert stämma.

Efter denna revolutionerande upptäckt drog jag mig plötsligt till minnes att en av mina goda ridvänner hade berättat att HON hade gjort samma upptäckt för ett tag sedan.

Mailade min vän nyss för att bekräfta att jag hade uppfattat henne rätt och visst: båda tycker vi att det är lättare att flytta hästarna åt sidan med enhandsfattning!

Min väns teori är densamma som Birgittas: vi ”gör för mycket”, framför allt med innerhanden när vi håller tyglarna i vars en hand.

Mycket intressant tycker jag och jag ser med spänning fram emot fortsatta sidvärts-övningar!

Veckan som gått

Min nyinköpta hjälm!

Jag tycker verkligen att veckorna/ månaderna/ åren går fortare och fortare ju äldre man blir. Det är ingen myt!

Ibland hinner man knappt reagera så har en hel vecka passerat.

Jag tänkte börja sammanfatta veckorna som går eftersom det annars är så lätt att tänka ”ingenting särskilt har hänt” fast det ofta har hänt en hel del.

I förra veckan introducerade jag chambonen för Archie. Det var en positiv upplevelse, han jobbade på bra och jag ska absolut fortsätta att använda mig av den.

Vi har också fortsatt våra klätterövningar utomhus vilket är nyttigt för Archie på mer än ett sätt. Inte nog med att han får jobba med sina bakben och rygg, han lär sig också att verkligen se sig för när han klättrar. Rider man bara rakt fram kan han gärna gå åt ett håll men titta åt ett annat och då ibland snava till och nästan ramla över sig själv. Okoncentrerad helt enkelt!

Vi har fortsatt vår hoppträning på egen hand och det är hur kul som helst. Jag tror faktiskt att Archie skulle ha lämpat sig väl även som hopphäst och jag får väl se om jag finner tiden (läs: prioriterar) att åka ut på någon pay and jump eller till och med någon liten tävling.

En av dagarna i förra veckan åkte jag och tittade på en hästgård som min man tyckte att vi kunde köpa; mer om detta fiasko berättar jag längre fram i veckan.

När jag handlade lite sommarkläder i helgen passade jag också på att köpa mig en ny hjälm, se bild ovan. Eftersom den var så billig (299:–) tyckte jag gott att jag kunde unna mig den trots att det egentligen inte var något ”fel” på den gamla mer än att innerfodret började kännas lite väl ofräscht.

På lördagkväll hade jag och några stall-vänner en avskedsmiddag för en hästägare som efter mer än 20 år i vårt stall ska flytta tillbaka till sina hemtrakter (Skövde).

Vi åt på en mysig restaurang där buffén motsvarade alla mina förväntningar och några till. Efterrättsbordet med bland annat en underbar dajm-tårta orsakade nästan kolik-varning på undertecknad, jag åt ärligt talat så jag mådde illa! Men gott var det!

Annars har det varit strålande solsken nästan hela veckan och insekterna lyser fortfarande (tack och lov) med sin frånvaro. Ju längre tid man slipper dom desto gladare är jag (och säkert hästarna också).

Tillbakablickar: Heron får ett hål i halsen!

Som hästägare får man alltid sin beskärda del av skador, hältor, olyckshändelser mm. Vissa hästar är riktiga ”olycksfåglar” medan andra framlever sina dagar relativt skadefritt och utan större bekymmer för sina ägare.

Jag kan inte påstå att jag hade någon större otur med Heron förrän han fick sina hovledsinflammationer men visst drabbades även jag, eller snarare Heron, av en del tråkigheter som vi gärna hade varit utan.

Ett av de sista åren jag hade Heron fick han som vanligt den årliga influsensavaccinationen fast denna gången som någon form av kombinationsvaccin med även stelkramp.Det blev en vaccinering som jag sent kommer att glömma!

Heron vaccinerades alltså på vår ATG-klinik och det var inget konstigt med det; allt gick som det skulle. Min planering var att Heron skulle ha en kortare viloperiod och då passade det bra att ta vaccineringen samtidigt.

Redan dagen därpå, då jag kände på Herons hals tyckte jag att den kändes betydligt mer muskulös än tidigare. Eftersom jag är en person som kan tänka de mest tokiga tankar minns jag att jag refleketerade över den svällande halsen på följande sätt:”Hmmm….”dom” säger att hästar ofta musklar på sig lite MEDAN de vilar men det här var ju verkligen en snabb förbättring”.

Den så kallade förbättringen visade sig redan kort därpå vara en reaktion på vaccinet och den lite allmänt ”kraftigare” halsen utvecklade en grapefrukt-stor svullnad som satt ungefär mitt på den vänstra sidan av halsen.

Svullnaden var som sagt enorm men Heron verkade inte sååå besvärad. Förvisso kunde han efter ett tag inte böja huvudet åt vänster (bölden tog emot), men han åt som vanligt och verkade inte allmänpåverkad. Jag kunde tom rida, i alla fall på raka spår….

När svullnaden hade hållit i sig i kanske 1 vecka bad jag en veterinär som kom till stallet att titta på den.”Ja, är det inte bättre om 1 VECKA får vi kanske göra något åt den” var det lugnande (hmmm…) svaret jag fick.

Nästa dag skulle jag egentligen ta in Heron och hans dåvarande flickvän Arina från hagen vid 16.30, dvs efter att jag slutat jobba.Av någon anledning slutade jag tidigare den dagen och jag var i stallet vid kanske 15.00-tiden. Jag bestämde mig för att ta in hästarna lite tidigare (mycket olikt mig) och det var med facit i hand en otrolig tur!

När jag kom ner till hagen och skulle ta hem hästarna anade jag oråd direkt. Heron såg konstig ut i blicken, helt ”världsfrånvänd” och jag tyckte inte att jag fick någon kontakt med honom.Då vi började gå hem gick han väldigt konstigt; långsamt och liksom raglande och min första tanke var att Arina (världens snällaste häst) hade sparkat honom.Jag lyckades genom enorma kraftansträngningar få Heron att trava och såg då att han inte var halt men borsett från det så kunde han knappt gå?!?!?

Så fort jag kom in i stallet så rusade jag upp på kontoret och ringde ATG-kliniken. Tack och lov återstod typ ½ timme innan de skulle stänga för veckan, detta var (givetvis!!!) en fredag.Efter en kortare diskussion om varför jag ringde NU, dvs precis inför stängning (och då jag förklarade att det var NU jag hade upptäckt att min häst verkade näst intill medvetslös) fick jag lov att komma.

Jag mer eller mindre BAR Heron till kliniken, så kändes det i alla fall. Den vanligtvis ca 5 minuter långa promenaden kändes som en evighet men till slut kom vi fram och blev mottagna direkt.

Veterinären misstänkte genast att det var Herons böld som var orsaken till hans tillstånd och hon tog en kanyl och körde in den rakt i bölden!Jag, som var överygad om att hon skulle få ut hur mycket var som helst, blev mycket förvånad då ingenting hände då kanylen borrade sig in i halsen.

Om jag blev förvånad över detta var det ingenting mot vad jag blev då hon i stället tog en liten SKALPELL och gjorde ett snitt över bölden!

DECILITER-VIS med var SPRUTADE likt en vulkan ut från bölden och över veterinärens vita rock, detta trots att hon, som var förberedd, hoppat åt sidan.Jag bara gapade och tänkte om och om igen ”INGEN kommer att tro mig då jag berättar det här. Varför har jag ingen videokamera????”.

Efter ett tag slutade varet att spruta men då veterinären tryckte lite på bölden kom nya kaskader.Lukten som fyllde rummet var obeskrivlig, en sötsur, uräcklig doft som jag aldrig mer vill känna.

När bölden var tömd fick jag ordinationen att ”hålla såret rent” och jag fick också någon salva som jag skulle smörja på under såret så att inte kommande var skulle fräta på huden.

Att ”hålla såret rent” visade sig betyda att jag skulle köra in mitt pekfinger (!!!!!) i det hål som veterinären gjort med skalpellen och ”köra runt” så att såret inte växte ihop för snabbt.Jag trodde inte mina öron då jag fick höra detta och trodde aldrig att jag skulle kunna utföra denna form av utrensning men tydligen klarar man mer än man tror.

Redan då vi lämnade kliniken var Heron mycket bättre och dagen därpå var han åter sig själv. Jag fick av en sjuksköterska i stallet veta att i alla fall hennes teori var att han troligen varit mycket nära en blodförgiftning som kanske hade kunnat kosta honom livet!

Bölden varade i flera dagar och jag skulle alltså rengöra ”hålet”. Så klart fanns inga frivilliga i stallet som ville åta sig denna uppgift, däremot var det många som med skräckblandad förtjusning ville TITTA PÅ när jag skulle ägna mig åt pekfingervalsen. Att köra in mitt finger i varmt hästkött är nog något av det äckligaste jag gjort och jag fick samla mod i en evighet innan jag ens lyckades GÖRA det. Men nöden har som sagt ingen lag och efter några dagar så var jag mer eller mindre härdad.Varet som kom ur hålet luktade som jag tidigare nämnt otroligt äckligt och det liksom frätte in i ens hud så att det kändes som att hela jag stank var till slut. Man blev inte av med lukten!

När Heron gick i hagen var jag tvungen att lurpassa utanför. Så fort han hade rullat sig fick jag rusa in med sterilt vatten och tvätta rent hålet för då hade givetvis både jord och annat åkt in.

Heron hade alltid tidigare haft gott läk-kött och inte heller denna gången blev jag besviken.Inom loppet av 2 veckor hade hålet läkt igen fullständigt och efter kanske 1-2 månader kunde man knappt ANA att han hade haft ett hål i sin hals. Det tråd-tunna ärr som blev minnet av händelsen doldes snart av pälsen som växte ut och kvar fanns alltså bara ärret och en lite speciell historia att berätta på bloggen!

Archies annons!

Nej, nej….jag har inte tröttnat och annonserat ut busen.

Men så här såg den annons ut som gjorde att JAG inte kunde åka och titta på honom fort nog och ”the rest is history” :=)!

Notera Archies dåvarande mankhöjd (163cm)! Han är idag minst 167-168 cm (mättes till 167 cm med skor på kvalitets i september förra året och jag tror att han har växt lite sedan dess).