Inlägg av

SNÖ!

Jag påbörjar installeringen på hotellet.

På väg mot middagen.
Efterrätten!

Kvällspromenad!
Så här fint såg Örenäs ut i dasgljus. Dags för hemfärd…..
Varje år och ungefär vid den här tiden drabbas Skåne och skåningarna av något som verkar förvåna dom lika mycket varje gång: SNÖ!
Igår kom den första snön till mina trakter och som vanligt utbröt kaos mer eller mindre direkt.
När man ser den första snöflingan börjar många att köra i 20 kilometer i timmen, som bäddat för långa köer, vansinnesomkörningar och avåkningar.
Jag och maken hade sedan länge beställt en ”romantisk övernattning” på Örenäs slott som ligger i närheten av Landskrona (5-6 mil från där vi bor) men vi höll på att aldrig komma dit pga snön och bilköerna. Ja, det hade väl varit en romantisk afton att få övernatta i makens Volvo, fastkilade i en snödriva *SKRATT*.
Som tur var kom vi fram helskinnade och kunde njuta av en trevlig kväll utan att behöva fundera över hur vi skulle komma hem.
I morse hann jag tänka att det var en himla tur att tävlingen i Bollerup var förra helgen och inte denna, dom trakterna är (ö)kända för att drabbas hårt vid minsta snöflinga.
Förr-förra vintern fick jag skjuta på 3 (TRE!!!!) bokade veterinärtider på kliniken i Bollerup just pga vädret och jag trodde att jag skulle bli tokig till slut.
Igår innan vi åkte iväg var jag och Archie ute och vandrade (jag tömkörde) med snön piskande i våra ansikten. Idag hoppas jag på bättre väder.
Stelheten kvarstod då tyvärr tämligen oförändrad, dvs mycket korta steg i kanske 50-100 meter och sedan ”full fart” .
Vet inte hur det var i morse då stallchefen släppte ut hästarna i min frånvaro så jag är lite spänd inför vad som ska möta mig i eftermiddag.

Fått svar från veterinär ang Metacam

Enligt ”min” veterinär kan just Metacam inte överföras till någon annan häst à la ofrivillig doping. Detta gäller alltså det Metacam som den behandlande hästen får i sig. Har Metacamen väl hamnat i hästkroppen så stannar det/ bryts ner där.

Så även om en annan häst skulle äta tex Archies bajs så får den inte Metacam i sig.

Doping- kan man skydda sig?

”På förekommen anledning”, dvs eftersom Archie nu får Metacam har vi haft diskussioner i stallet kring doping och hur (om) man kan skydda hästen ifrån att oförskyllt få otillåtna substanser i kroppen.

Jag antar att tex de dopingskandaler som förekom under senaste OS med flera avstängda ryttare har bidragit till att ”gemene ryttare” har börjat få upp ögonen för problemet men jag undrar i mitt stilla sinne om man någonsin kan skydda sig (eller hästen rättare sagt) till 100%?

Redan innan allt dopingsnack har jag i flera år varit sorgligt medveten om att man löper en relativt stor risk för att få hela eller delar av tävlingssäsongen spolierad pga att någon annan häst i stallet blir sjuk och om det då är något smittosamt.

Man kan också, som en av våra grannklubbar har råkat ut för otaliga gånger (och det kan ju undra varför just de drabbats så många gånger) få kvarka i stallet = kan bli flera månaders isolering om det vill sig illa.

Ju större anläggning desto större risk för ovanstående får man väl säga och mot bakgrund av detta så måste jag säga att just vår ridskola varit ovanligt förskonad, ta i trä.

Själv försöker jag att tänka på smittspridningsrisken så gott jag kan när jag är ute på mina många tävlingar.

Jag vidrör aldrig andras hästar, går aldrig in i de stall som eventuellt finns på anläggningen och låter inte Archie nosa på varken andras hästar eller utrustning/släp.

Men 100%-ig ”säkerhet” tror jag aldrig att man kan uppnå, strävar man efter det får man nog flytta ut på en öde ö, köpa ett jättesyrgastält till hästen och aldrig åka därifrån.

För att återgå till hur man kan skydda sig mot doping blev det efter Archies Metacam-intag bestämt att den ponny som också går i hans och Birks hage (mina hästar går ute på förmiddagen, ponnyn på eftermiddagen) måste byta hage. Detta eftersom denna ponny tävlar och kan hamna i en dopingkontroll och eftersom man från ledningens sida gjort bedömningen att Archies hage är en potentiell smitt/dopingkälla.

Jag ska vid tillfälle diskutera frågan närmare med veterinär, dvs hur länge man kan ha anledning att frukta att ens häst ska få doping-substanser i sig från en hage.

Archie är ju varken den första eller sista hästen som blivit behandlad med något dopingutslagsgivande medel genom åren men det är faktiskt först nu frågan har aktualiserats då vi tidigare inte brytt oss om (läs: tänkt på) att hästar kan ”smittas” i hagen.

Vad säger ni? Är det långsökt att ta till dessa försiktighetsåtgärder eller borde man vara ännu noggrannare/ restriktiv?

Ledsen och orolig

Just nu är jag inte en nöjd och glad hästägare utan tvärtom både ledsen och bekymrad.

Av för mig okänd anledning har Archie uppenbarligen råkat ut för något som gör att han knappt kan gå ut ur boxen!Han stapplar ut, går med extremt korta steg i kanske 50 meter för att sedan börja röra sig mer eller mindre som vanligt igen. Samma sak vid hemgång från hagen.

Annars är han som vanligt, har ingen feber, äter som han ska och skrittar på med raska steg när han väl ”kommit igång”.

Fast jag egentligen vet att det inte nyttjar något till att ha teorier om vad som kan ha hänt så spekulerar jag ändå i något av nedanstående scenarion:

a) Birk har sparkat honom i hagen. FÖR denna teori talar att Archie jämt håller på och vill valla Birk, bita honom i baken, torka munnen på hans täcke osv osv. Jag har sett hur enormt tjatig han kan vara flera gånger än jag kan räkna och vid ytterst sällsynta tillfällen tryter Birks tålamod och han sparkar bakut. Jag har även sett Archie bli träffad tidigare, både av Birk och av ALLA andra hästar han gått tillsammans med (tro f..n att jag inte vågar släppa honom på bete med en massa okända hästar). Mot teorin talar att jag inte hittar det minsta märke på Archie eller hans täcke.

b) Archie har gjort något i boxen; legat fast, halkat när han skulle stiga upp eller vad vet jag.

Om inget av ovanstående inträffat vet jag inte vad mer jag ska tro för när jag har RIDIT har det inte hänt något som skulle kunna förklara denna stelbenthet. Archie har inte snubbat till, slagit i något eller ridits hårdare/på ett annorlunda sätt än vanligt.

Fast är det något båda mina och andra hästars hältor har lärt mig så är det att det oftast inte finns någon ”logik” i hältorna typ ”om benet ser ut som typ A så är det en hälta av typ B”.

Och jag tycker ofta att man i både litteratur och av ”folk” uppmanas att titta/känna efter svullnader och värme men de gånger jag har haft med halta hästar att göra så är det ytterst sällan man kunnat notera just dessa kännetecken.

Ja, jag som tyvärr har en tendens att förvänta mig det värsta och verkligen bli superorolig mår inte alls bra av varken ovissheten eller av att se min lilla häst stappla fram i boxen.

Jag har inte fått någon veterinärtid förrän på torsdag om en vecka men har i alla fall fått Metacam som Archie kan äta under tiden.

Även om Metacam inte är någon mirakelkur så känns det bra att kunna ge Archie NÅGON medicin som kanske hjälper.

Jag är inte någon förespråkare av ”tiden läker alla sår” utan vill proppa både mig själv och hästen full med allt som går för att eventuellt påskynda en läkning och undvika onödig smärta.

Övrig ordination tills på torsdag är långa skrittpromenader och jag ska gladeligen vandra i timtal om det bara hjälper hästen.

Nu kan jag bara hoppas på att vad det än är som Archie har drabbats av ska gå över fort som tusan eller att veterinären i annat fall kan hitta problemet om en vecka.

Buhu….jag gråter….

Leriga hagar

Ni som har följt mig, Archie och bloggen länge vet att det framför allt är en sak jag saknar på ridskolan; en härlig gräshage och mer tid för utevistelse. Detta är ju en av anledningarna till att vi står i Yddinge på somrarna, då är deras fina hagar ”lediga” eftersom de som vanligtvis ockupperar dom går på bete.

På ridskolan har vi alltså inget gräs i hagarna och efter mycket regnande blir underlaget allt från ganska till mycket lerigt. Ibland blir det också stora vattenpölar i hagarna. Förra hösten och vintern hade Arch och Birk otur och stod många veckor i lera vilket inte kändes så kul. Dels vill ingen av dom rulla sig (vilket förvisso är skönt för hästägaren men lite trist för hästen) när det är så blött och dels så blev allt ensilage som jag la ut helt förstört. Tack och lov fick ingen av hästarna mugg i alla fall men man (jag) drömde sig ändå ofta bort efter en mer ”behaglig” hage.

Vad jag insåg efter tävlingen i lördags är hur lätt det är att tro att ”alla andra” har det bättre när man själv är missnöjd med något.

Jag tävlade alltså på en mycket stor anläggning med bland annat 4 ridhus där man bedriver naturbruksgymnasium. Det fanns även många hagar och det var här jag gjorde den intressanta observationen; trots att jag alltså befann mig långt ute på landet; i en verklig hästmiljö där man arbetar med och undervisar kring hästar så var deras hagar inte ett dugg bättre än våra i storstan, snarare tvärtom, trots mycket mer tillgång till mark (yta).

De hagar jag såg (tio-talet) var fullständigt täckta av en mycket djup lervälling! Jag skulle faktiskt tveka länge innan jag lät Archie gå i en så dyig hage, det skulle verkligen känna som sista utvägen.

”Lustigt” nog såg jag nyligen ett nytaget foto från ett annat stall ”ute på landet” (i mina trakter, dvs strax utanför Staffanstorp) som också visade exakt samma sak; superlerig hage utan ett grässtrå.

Så detta ska jag tänka tillbaka på då jag gnäller över, i jämförelse med dessa, våra relativt torra hagar. Gräset är inte alltid grönare på andra ställen, det finns oftast inte ens under denna årstid :=).

Dagens träning

Efter att ha avgivit den sedvanliga tävlingsrapporten för Birgitta berättade jag om min plan att endast träna en gång till innan vintervilan (nästa tisdag).
Både Birgitta och jag tycker att det passar bra med några veckors vila snart så att man sedan kan ta nya tag inför vårsäsongen.

Vi tränade inte på några nya rörelser idag utan ägnade den mesta tiden åt sidvärtsträning i olika former.

Birgitta tycker att jag kan göra detta arbete även då jag inte sitter på och det har jag också börjat ägna mig åt under mina återupptagna tömkörningspass.

Dels slipper Archie då MIG på ryggen (om de nu är så att jag ”stör honom” på något vis) och dels är det lättare att se vad han pysslar med från marken.

Jag är överhuvud taget fötjust i att tömköra och har alltid varit. Jag ska verkligen försöka att prioritera detta lite mer framöver.

Veckan som gått

Under veckan som gått har det regnat ovanligt mycket och för första gången på….”tusen år” (som jag brukar säga) så lät jag bli att släppa ut hästarna 2 (T V Å) gånger på en och samma vecka pga hällande ösregn.

Jag får alltid så himla dåligt samvete när jag inte får ut hästarna men samtidigt så försöker jag förnuftsmässigt intala mig att de hellre står och äter mat i sina varma och torra boxar än står och piskas av oavbrutet regn i flera timmar.

På grund av regnet har det också varit ganska fuktigt i stallet och jag har fått återinvestera i en sk ”torrboll”.

”Torrboll” är, för er som inte vet inte undertecknad (ha ha ha) utan en behållare som samlar upp fukt. Mycket effektiv och jag kan varmt rekommendera den till era stallskåp.

För många år sedan fick jag några mögelfläckar som aldrig gick bort på min dåvarande dressyrsadel och det vill jag verkligen få igen.

Träningsmässigt finns det inte så mycket nytt att rapportera om, det mesta går sin gilla gång.

På tävlingsfronten kan jag berätta att Archie gjorde sina sista starter för i år i lördags då vi red våra vid det här laget klassiska klasser LB:2 och LA:3.

Archie gladde mig oerhört genom att avsluta säsongen på bästa vis, dels genom en placering i LB och en ”nästan-placering” i LA (blev 8:a och 6 fick pris) men framför allt på det sätt som han gjorde det; med en härlig spänst (tom domaren i LA:n påpekade något i stil med ”du har en positiv häst”.

Nu blir det inte fler LB starter för Archie. Jag räknade ut att han varit placerad i 86 (!!!!) procent av sina LB-starter i år, kan man vara annat än nöjd?

Vad hittade vi mer på i veckan….?

Jo, Archie blev klippt för 3:e (!) gången, jag skickade in maskprov på honom och den lille (båda ”nollade” glädjande nog) och jag gjorde en extra-beställning på mer halm (dvs totalt 50 halmbalar/ vecka- snacka om storkonsument).

Vi fick morötter så att det räcker och blir över (läs om detta i föregående inlägg), jag plundrade grannens äppelträd på de sista frukterna (räknade ut att mina och grannens äpplen totalt räcker i nästan 5 månader/ år- inte illa!) och en mindre bantning/ matjustering (läs: mindre havre) har ”drabbat” Archie.

Veckan avslutades i sedvanlig ordning med en härlig uteritt tillsammans med Lena och Birk, denna gången utan varken hagel eller regn trots att det kom stora mängder av just regn och även hårda vindar under resten av dagen.

Jag vilar förresten inte Archie dagen efter tävling så vida tävlingen inte infaller på en söndag (måndagar är Archies ordinarie vilodag).

Det gjorde jag nästan alltid med de andra hästarna men jag har insett att Archie inte behöver denna paus.

Jag är ju den första till att hävda att våra små tävlingar är mindre ansträngande än ett vanligt dressyrpass så då vore det ju att säga emot sig själv om jag valde att vila hästen efter en tävlingsdag.

Kan hästar läsa och Archie- morotskungen!

Ni vet väl vad man menar med ”ketchup-effekten”?

Först kommer inget, sedan inget och sedan ALLT på en gång…ungefär.

Lite så känns det som att det är på morotsfronten just nu.

Jag (och flera med mig) beställer morotssäckar (20 kg?) som levereras till stallen en gång var 14:e dag.

I onsdags kom en ny leverans.

Jag har också en bekant som gör sin praktik hos en frukt och grönsakshandlare. Varje gång vi träffas så försöker bekanten truga på mig allt från purjolökar en masse till äpplen, nektariner, päron, citroner…you name it!

Jag är för det första ingen storkonsument av bekantens utbud och känner för det andra att jag inte vill utnyttja bekanten. Men det går nästan inte att säga nej.

För att i alla fall få något som jag kan ha NYTTA av sa jag vid ett tillfälle att om bekanten tvunget ville ge mig något så kunde jag ta emot morötter till min häst.

I tron att detta skulle glömmas bort slappnade jag av men bekantens minne är det tydligen inget fel på för nu bombarderas jag av och till att jättekartonger fulla med fina morötter till Arch.

I fredags var det dags för ny leverans och när jag synade karongen såg jag ett otroligt märkligt sammanträffande. På kartongen stod det förtryckt något i stil med ”Möllegårdens frukt” och just MÖLLEGÅRDEN är namnet på mitt och makens hus!!!

Hur som helst; i fredags hade jag alltså 20 kilo morötter som jag hade beställt via ridskolan OCH bekantens jättekartong med morötter.

Vad tror ni jag fick i pris hos Bollerups rid och körklubb?

En säck morötter så klart :=)!

Så om någon är sugen på en morot vet ni vem ni kan vända er till; Archie, the king of carrots!

Varför jag undrar om hästar kan läsa är pga en sak som hände på tävlingen.

Jag har nu i bloggen flera gånger påtalat att Archie har den irriterande ovanan att vägra att gå in i transporten såvida inte någon (i värsta fall jag som då både håller i grimsakft och lina i vars en hand) visar honom hans vinröda longeringslina. Man behöver knappt nudda honom med linan runt baken men utan den är han fullständigt fastfrusen.

Jag har förvisso tänkt att om det är ens ENDA problem att man har en häst som fodrar en longeringslina vid lastning så kan man vara lycklig men det har ändå retat mig att min till synes kloka och lätthanterliga häst skulle få en sådan ”idé” för sig. Jag som är lastningsexpert och allt :=)!

Och tro inte att jag inte har försökt att lasta utan…jodå, ständigt… men eftersom jag inte är så road av att titta på en fastfrusen staty brukar jag ge upp tämligen snabbt och hämta linan. Då går det ju på 3 sekunder.

När vi var i Bollerup fick jag åter för mig att prova att lasta utan lina och tro det eller ej men Archie traskade rakt in bägge gångerna!

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han hade läst mina klagovisor på bloggen och därför ville visa mig att han minsann inte är omöjlig :=)!

Årets sista tävling

Så var då årets sista tävling avklarad!

Arch och jag var hos Bollerups rid och körklubb där vi var senast för nästan exakt 1 år sedan.
Då upplevde jag både ett av mina trevligaste OCH otrevligaste ögonblick med den gode gossen.

Det trevliga var att Archie vann en klass (LC) för första gången och det var så klart otroligt roligt.

Det mindre trevliga hände när jag skulle rida fram till klassen.

Jag hade bestämt mig för att skritta på en bred grusväg mellan 2 hagar i vilka det gick ganska många hästar. Alla hästarna stod lugnt och betade när jag skrittade förbi men plötsligt hände något (fråga mig inte vad) som gjorde att ALLA förb…nnade hästar började skena i sina respektive hagar. Och där skrittade (NOT) jag och Archie mellan dessa vilddjur.

Den passage som Archie åstadkom kommer vi nog aldrig att lyckas utföra på MITT kommando och jag var rent ut sagt livrädd. Som tur är lyckades vi komma därifrån helskinnade :=).

Hur som helst…idag höll sig alla hästar lugna och framridningen till bägge klasserna gick bra.

I LB:n kändes Archie fin och jag var nöjd med ritten (66%). Först efter abslutat program insåg jag att detta förhoppningvis är sista gången Archie tävlar LB, i alla fall med mig i sadeln. Nästa år väntar större utmaningar.

Som så många gånger förut blev vi placerade och denna gången blev det en 6:e placering (totalt 32 startande och 8 placerade).

Vann gjorde en otroligt fin häst som gick i en fantasitisk form och var väldigt rörlig. Jag gissade på att den tidigare hade tävlat i alla fall medelsvår men tji fick jag. Frågade ryttaren på prisutdelningen och det framkom att hästen var 6 år (!) och hade haft ett föl tidigare. Där ser man!

Den LC jag vann förra året vanns i år av en veterinär, Eva Fahlbrink, som jag tävlat mot i ”tusen år”. Hon brukar ha fina hästar och jag uppmärksammade detta djur på framridningen eftersom den såg så behaglig ut att rida. Och jag fick rätt- den vann alltså på över 72%.

Framridningen till LA:n gick som den brukar (bra) men inne på banan lade Archie in en överväxel (läs: han lydde verkligen mina hjälper till fullo) och spänstade på ovanligt flott. Jag hade en mycket härlig känsla. Även om procenten (60%) verkligen inte är något att yvas över i sak så känner jag mig ganska övertygad om att de småmissar som trots allt kostar poäng är sådant som jag kan rätta till tämligen lätt. Det var otroligt roligt att avsluta tävlingssäsongen med en sådan känsla och som sagt….det båda gott inför framtiden hoppas jag.

Jag körde hem långt innan klassen var slut så jag vet inte var jag hamnade i resultatlistan men någon placering lär det knappast ha blivit.

Om någon vecka stundar några veckors vila från allt vad dressyr heter och även om jag inte känner att Archie är trött på något vis så tycker jag absolut att han kan vara värd att slippa dressyrsadeln ett tag eller vad säger ni :=)?

Imorgon ska jag berätta om ytterligare saker som hände på tävlingen (inget sensationellt för all del-bara sådant ”trams” som roar mig).

Bland annat ska frågan om hästar kan läsa besvaras :=)!