Inlägg av

”Cityhäst” vs ”lantishäst”

Jag får ibland känslan av att vissa tror att ”cityhästar” (dvs de som står uppstallade i/ vid en storstad) är räddare/ mesigare än hästar som finns ”ute på landet”.
Fast frågan är vilka hästar som GENERELLT är mest orädda: ”city-hästar” eller ”lantishästar”?

Förvisso beror det väldigt mycket på ”helhets-miljön” men om jag ska hårddra och jämföra en häst som tex står på vår ridskola i Malmö och en häst som står ”in the middle of nowhere” långt ute på vischan så tror jag nog att våra hästar generellt är oräddare.

Varför? Tja…om man står i ett stall väldigt ödsligt och sällan och aldrig lämnar ”närområdet” (för att tex träna och tävla): VAD kan egentligen skrämma upp hästen efter ett tag? Inte mycket anser jag.

Vi som däremot står som jag, mer i stadsmiljö, måste konfronteras med långt mycket mer: mycket intensivare trafik av olika slag framför allt.
Jag brukar lite skämtsamt säga att kan man rida ut sin häst hos oss (på ridskolan) då kan man rida ut ÖVERALLT!

Efter gårdagens uteritt med Archie kunde jag konstatera att han måste kunna ridas på gator, cykelstigar, riskera att möta motorcyklar i full fart (med DET ljudet de åstadkommer), långtradare, lastbilar, cyklande ungar, barnvagnspromeneranade föräldrar, joggare, barn som har fotbollsträning, folk som rastar (ibland okopplade) hundar, tävlingscyklister som är ute och träningskör i långa rader, trav-ekipage som kör snabbjobb, galoppörer som gör detsamma, traktorer som harvar, gräsklippare som klipper gräs, häcksaxar som klipper häckar MED MERA MED MERA!

En annan typ av annonser

Om man blir besviken på annonser om hästar och hus så tycker jag sällan att man blir det om man någon gång behöver handla någon möbel till stallet.
Ovan ser ni vilken fin furugarderob jag köpte häromveckan för bara 250 kronor. Garderoben inhyser numera samtiga tömköringssaker, min hoppsadel, mitt kandar, täcken, schabrak och flera dunkar med E och B-vitamin. Så den sväljer en del!
Garderoben bredvid (den ljusblå) köpte jag för säkert 5 år sedan för 100:–. Den har jag numera skänkt till en annan inackordering i stallet.
Archies ryktsaker har ett eget köksskåp att husera i, även detta köpt på annons för en hundring.
Så mitt tips om ni behöver förnya i stallet är att kolla runt på exempelvis http://www.blocket.se/. Där finns ”allt”! Det finns ju ingen anledning att köpa nytt och omonterat på tex Ikea när man kan få det färdigmonterat och långt billigare på annons!

Annonser = fantasier?

Vi är nog mer än många som har läst hästannonser och i efterhand kunnat konstatera att annonsören befunnit sig tämligen långt ifrån den verklighet där vi lever eller något mer förenklat: annonsen har inte alls stämt överens med ”produkten”.

Häromdagen kunde jag konstatera att samma sak gäller då man tittar efter fastigheter.

Redan när jag och min man letade hus hände det vid några tillfällen att jag undrade om huset jag såg IRL verkligen var detsamma som jag läst om i annonsen.

För ett tag sedan såg jag och min man en lockande annons om en hästgård och till och med jag, som med en dåres envishet hävdar att jag inte vill ha hästen ”hemma” blev ganska frestad. En del av mig önskade att gården inte skulle motsvara mina förväntningar och jag behövde inte vara orolig!

I annonsen beskrevs läget som ”fritt läge gränsande till åkermark, damm och bäck. Fastigheten ligger mycket naturskönt vid xx-sjön”. Vad man däremot glömde att berätta är att boningshuset och ridpadocken ligger max 50 meter från en extremt trafikerad 90-väg och att närmaste granne är ett….SKROTUPPLAG!!!!

Det nämns också att det är ”nära till bra ridterräng samt ridhus”. Ja, det är möjligt att det finns ridterräng någonstans i närheten men HUR SKA MAN KOMMA DIT???? Med hästsläp går det säkert utmärkt men att ens rida 10 meter på den trafikerade vägen skulle aldrig ens falla mig in. Och kring gården kunde man möjligen skritta i 200 meter innan man kom till nästa ”fastighet” (ett övergivet hus på en ödetomt). Och visst finns det några privatägda ridhus i krokarna men frågan är om vem som helst kan få använda sig av dom? Tror inte det.

Nej, detta objekt avskrev jag efter 5 minuter, på sätt och vis lättad över att min lättejfulla tillvaro på ridskolan kan fortsätta orörd :=)!

Dagens träning!

Dagens träning var fokuserad på 2 saker:

att börja med att rida i lång, låg form för att riktigt lösgöra hästen och att öva på sidvärtsrörelser.

Vad gäller den långa, låga formen har Archie lätt för att låta sig placeras där. Kanske har jag just därför inte ridit så ofta/ mycket i denna form; det går ju så lätt! Men jag märkte idag att han blev mycket rörligare och kändes smidigare om jag började passet i denna form och ska verkligen skärpa mig och rida så oftare!

Sidvärtsrörelserna tyckte Birgitta var förbättrade….stora ord från min tränare som inte berömmer i onödan.

Jag har försökt att tänka på det råd som en blogg-läsare gav mig i förra veckan, dvs att verkligen ge akt på hur jag sitter i sadeln då jag vill flytta hästen sidvärts.

Tidigare har jag ofta noterat att Archie placerar mig snett i sadeln efter några stegs skänkelvikning för höger skänkel, jag har handgripligen fått ”hoppa rätt” i sadeln och så ska man givetvis inte behöva göra.

Idag fick jag inte denna känsla en enda gång!

Vad jag däremot fick var en plötslig AHA-upplevelse då Birgitta bad mig att FÖRSÖKA rida med tyglarna i en hand och använda den andra handen till att dutta på med spöt långt ner på Archies ben/ haser (så långt jag nådde).

Jag behövde verkligen inte FÖRSÖKA rida med enhandsfattning, det var mycket LÄTTARE att göra på detta vis?!?!?

Archie flyttade sig lättare åt sidan då jag höll tyglarna i en hand och jag tror faktiskt inte bara att det berodde på spöhjälpen.

Birgittas teori är att man ibland ”rider för mycket”, ger för mycket hjälper och det kan säkert stämma.

Efter denna revolutionerande upptäckt drog jag mig plötsligt till minnes att en av mina goda ridvänner hade berättat att HON hade gjort samma upptäckt för ett tag sedan.

Mailade min vän nyss för att bekräfta att jag hade uppfattat henne rätt och visst: båda tycker vi att det är lättare att flytta hästarna åt sidan med enhandsfattning!

Min väns teori är densamma som Birgittas: vi ”gör för mycket”, framför allt med innerhanden när vi håller tyglarna i vars en hand.

Mycket intressant tycker jag och jag ser med spänning fram emot fortsatta sidvärts-övningar!

Veckan som gått

Min nyinköpta hjälm!

Jag tycker verkligen att veckorna/ månaderna/ åren går fortare och fortare ju äldre man blir. Det är ingen myt!

Ibland hinner man knappt reagera så har en hel vecka passerat.

Jag tänkte börja sammanfatta veckorna som går eftersom det annars är så lätt att tänka ”ingenting särskilt har hänt” fast det ofta har hänt en hel del.

I förra veckan introducerade jag chambonen för Archie. Det var en positiv upplevelse, han jobbade på bra och jag ska absolut fortsätta att använda mig av den.

Vi har också fortsatt våra klätterövningar utomhus vilket är nyttigt för Archie på mer än ett sätt. Inte nog med att han får jobba med sina bakben och rygg, han lär sig också att verkligen se sig för när han klättrar. Rider man bara rakt fram kan han gärna gå åt ett håll men titta åt ett annat och då ibland snava till och nästan ramla över sig själv. Okoncentrerad helt enkelt!

Vi har fortsatt vår hoppträning på egen hand och det är hur kul som helst. Jag tror faktiskt att Archie skulle ha lämpat sig väl även som hopphäst och jag får väl se om jag finner tiden (läs: prioriterar) att åka ut på någon pay and jump eller till och med någon liten tävling.

En av dagarna i förra veckan åkte jag och tittade på en hästgård som min man tyckte att vi kunde köpa; mer om detta fiasko berättar jag längre fram i veckan.

När jag handlade lite sommarkläder i helgen passade jag också på att köpa mig en ny hjälm, se bild ovan. Eftersom den var så billig (299:–) tyckte jag gott att jag kunde unna mig den trots att det egentligen inte var något ”fel” på den gamla mer än att innerfodret började kännas lite väl ofräscht.

På lördagkväll hade jag och några stall-vänner en avskedsmiddag för en hästägare som efter mer än 20 år i vårt stall ska flytta tillbaka till sina hemtrakter (Skövde).

Vi åt på en mysig restaurang där buffén motsvarade alla mina förväntningar och några till. Efterrättsbordet med bland annat en underbar dajm-tårta orsakade nästan kolik-varning på undertecknad, jag åt ärligt talat så jag mådde illa! Men gott var det!

Annars har det varit strålande solsken nästan hela veckan och insekterna lyser fortfarande (tack och lov) med sin frånvaro. Ju längre tid man slipper dom desto gladare är jag (och säkert hästarna också).

Tillbakablickar: Heron får ett hål i halsen!

Som hästägare får man alltid sin beskärda del av skador, hältor, olyckshändelser mm. Vissa hästar är riktiga ”olycksfåglar” medan andra framlever sina dagar relativt skadefritt och utan större bekymmer för sina ägare.

Jag kan inte påstå att jag hade någon större otur med Heron förrän han fick sina hovledsinflammationer men visst drabbades även jag, eller snarare Heron, av en del tråkigheter som vi gärna hade varit utan.

Ett av de sista åren jag hade Heron fick han som vanligt den årliga influsensavaccinationen fast denna gången som någon form av kombinationsvaccin med även stelkramp.Det blev en vaccinering som jag sent kommer att glömma!

Heron vaccinerades alltså på vår ATG-klinik och det var inget konstigt med det; allt gick som det skulle. Min planering var att Heron skulle ha en kortare viloperiod och då passade det bra att ta vaccineringen samtidigt.

Redan dagen därpå, då jag kände på Herons hals tyckte jag att den kändes betydligt mer muskulös än tidigare. Eftersom jag är en person som kan tänka de mest tokiga tankar minns jag att jag refleketerade över den svällande halsen på följande sätt:”Hmmm….”dom” säger att hästar ofta musklar på sig lite MEDAN de vilar men det här var ju verkligen en snabb förbättring”.

Den så kallade förbättringen visade sig redan kort därpå vara en reaktion på vaccinet och den lite allmänt ”kraftigare” halsen utvecklade en grapefrukt-stor svullnad som satt ungefär mitt på den vänstra sidan av halsen.

Svullnaden var som sagt enorm men Heron verkade inte sååå besvärad. Förvisso kunde han efter ett tag inte böja huvudet åt vänster (bölden tog emot), men han åt som vanligt och verkade inte allmänpåverkad. Jag kunde tom rida, i alla fall på raka spår….

När svullnaden hade hållit i sig i kanske 1 vecka bad jag en veterinär som kom till stallet att titta på den.”Ja, är det inte bättre om 1 VECKA får vi kanske göra något åt den” var det lugnande (hmmm…) svaret jag fick.

Nästa dag skulle jag egentligen ta in Heron och hans dåvarande flickvän Arina från hagen vid 16.30, dvs efter att jag slutat jobba.Av någon anledning slutade jag tidigare den dagen och jag var i stallet vid kanske 15.00-tiden. Jag bestämde mig för att ta in hästarna lite tidigare (mycket olikt mig) och det var med facit i hand en otrolig tur!

När jag kom ner till hagen och skulle ta hem hästarna anade jag oråd direkt. Heron såg konstig ut i blicken, helt ”världsfrånvänd” och jag tyckte inte att jag fick någon kontakt med honom.Då vi började gå hem gick han väldigt konstigt; långsamt och liksom raglande och min första tanke var att Arina (världens snällaste häst) hade sparkat honom.Jag lyckades genom enorma kraftansträngningar få Heron att trava och såg då att han inte var halt men borsett från det så kunde han knappt gå?!?!?

Så fort jag kom in i stallet så rusade jag upp på kontoret och ringde ATG-kliniken. Tack och lov återstod typ ½ timme innan de skulle stänga för veckan, detta var (givetvis!!!) en fredag.Efter en kortare diskussion om varför jag ringde NU, dvs precis inför stängning (och då jag förklarade att det var NU jag hade upptäckt att min häst verkade näst intill medvetslös) fick jag lov att komma.

Jag mer eller mindre BAR Heron till kliniken, så kändes det i alla fall. Den vanligtvis ca 5 minuter långa promenaden kändes som en evighet men till slut kom vi fram och blev mottagna direkt.

Veterinären misstänkte genast att det var Herons böld som var orsaken till hans tillstånd och hon tog en kanyl och körde in den rakt i bölden!Jag, som var överygad om att hon skulle få ut hur mycket var som helst, blev mycket förvånad då ingenting hände då kanylen borrade sig in i halsen.

Om jag blev förvånad över detta var det ingenting mot vad jag blev då hon i stället tog en liten SKALPELL och gjorde ett snitt över bölden!

DECILITER-VIS med var SPRUTADE likt en vulkan ut från bölden och över veterinärens vita rock, detta trots att hon, som var förberedd, hoppat åt sidan.Jag bara gapade och tänkte om och om igen ”INGEN kommer att tro mig då jag berättar det här. Varför har jag ingen videokamera????”.

Efter ett tag slutade varet att spruta men då veterinären tryckte lite på bölden kom nya kaskader.Lukten som fyllde rummet var obeskrivlig, en sötsur, uräcklig doft som jag aldrig mer vill känna.

När bölden var tömd fick jag ordinationen att ”hålla såret rent” och jag fick också någon salva som jag skulle smörja på under såret så att inte kommande var skulle fräta på huden.

Att ”hålla såret rent” visade sig betyda att jag skulle köra in mitt pekfinger (!!!!!) i det hål som veterinären gjort med skalpellen och ”köra runt” så att såret inte växte ihop för snabbt.Jag trodde inte mina öron då jag fick höra detta och trodde aldrig att jag skulle kunna utföra denna form av utrensning men tydligen klarar man mer än man tror.

Redan då vi lämnade kliniken var Heron mycket bättre och dagen därpå var han åter sig själv. Jag fick av en sjuksköterska i stallet veta att i alla fall hennes teori var att han troligen varit mycket nära en blodförgiftning som kanske hade kunnat kosta honom livet!

Bölden varade i flera dagar och jag skulle alltså rengöra ”hålet”. Så klart fanns inga frivilliga i stallet som ville åta sig denna uppgift, däremot var det många som med skräckblandad förtjusning ville TITTA PÅ när jag skulle ägna mig åt pekfingervalsen. Att köra in mitt finger i varmt hästkött är nog något av det äckligaste jag gjort och jag fick samla mod i en evighet innan jag ens lyckades GÖRA det. Men nöden har som sagt ingen lag och efter några dagar så var jag mer eller mindre härdad.Varet som kom ur hålet luktade som jag tidigare nämnt otroligt äckligt och det liksom frätte in i ens hud så att det kändes som att hela jag stank var till slut. Man blev inte av med lukten!

När Heron gick i hagen var jag tvungen att lurpassa utanför. Så fort han hade rullat sig fick jag rusa in med sterilt vatten och tvätta rent hålet för då hade givetvis både jord och annat åkt in.

Heron hade alltid tidigare haft gott läk-kött och inte heller denna gången blev jag besviken.Inom loppet av 2 veckor hade hålet läkt igen fullständigt och efter kanske 1-2 månader kunde man knappt ANA att han hade haft ett hål i sin hals. Det tråd-tunna ärr som blev minnet av händelsen doldes snart av pälsen som växte ut och kvar fanns alltså bara ärret och en lite speciell historia att berätta på bloggen!

Archies annons!

Nej, nej….jag har inte tröttnat och annonserat ut busen.

Men så här såg den annons ut som gjorde att JAG inte kunde åka och titta på honom fort nog och ”the rest is history” :=)!

Notera Archies dåvarande mankhöjd (163cm)! Han är idag minst 167-168 cm (mättes till 167 cm med skor på kvalitets i september förra året och jag tror att han har växt lite sedan dess).

2 frågor

Idag ställer jag mig två frågor, retoriska sådana eftersom jag inte förväntar mig några svar :=)!

Min första fråga till mig själv är:VARFÖR har jag inte använt mig att det ypperliga hjälpmedlet chambonen tidigare?

Har nu longerat med chambon 2 dagar i rad och det är en fröjd för ögat att se Archie jobba så att muskerna hoppar :=)!De första minuterna med chambonen påkopplad verkade Archie inte riktigt förstå dess inverkan men efter några minuter hade han förstått att det var lång och låg form som var det eftersträvansvärda och han jobbade på otroligt bra. Rena skolboksexemplet!

Andra dagen longerade jag över bommar på marken så att gossen fick lyfta lite på fötterna och även detta gick mycket bra.

Min andra fråga för dagen är: VAR är alla insekter? Inte så att jag VILL se/uppleva dom- tvärtom, men jag tycker det är lite konstigt att de helt lyser med sin frånvaro.Eftersom ”mitt” stall ligger i en storstad har vi aldrig haft några större insekts-mänger men vid den här tiden på året brukar man ändå märka av dom. I år har jag inte sett en fluga eller något annat kryp för den delen.

Tänkte på det även i helgen då jag tävlade i Ringsjön eftersom där alltid brukar vara flygfän och insektesmedel brukar vara prio 1 när man åker dit. I lördags var det fullständigt insektsfritt vilket aldrig hänt tidigare.

Som sagt: konstigt men SKÖNT (så länge det varar)!

Eller så är det precis som med broddarna: sätter man inte på dom så blir det en isig vinter men ber man hovslagaren att montera på dom kan man ge sig tusan på att de aldrig kommer till användning. Så var det för Archie ochj Birk i vintras, dvs broddar runt om och typ EN dag då dessa gjorde nytta och fyllde sin funktion.Och eftersom jag köpte världens finaste flug-luvor till hästarna nyligen så vore det bara helt naturligt :=) om de aldrig kommer till användning….. (inte mig emot dock).

Kommentar från en läsare angående mina skänkelvikningsproblem

Jag har idag fått en kommentar från en läsare gällande mina/ Archies problem med skänkelvikningen åt vänster (för höger skänkel):

Jag har läst din blogg ett tag och kan inte låta bli att fundera över dina problem med den ena skänkelvikningen. Jag kan inte se att du har uppenbara problem med några andra rörelser. Hade din häst haft något fysiskt problem som gör att den inte kan/vill utföra skänkelvikningen åt ena hållet så borde han ha problem även i andra rörelser. T.ex så borde du ha problem att få honom att spåra på böjt spår, han borde vara märkbart ”sämre” i den ena galoppen m.m. Jag tvivlar inte på att han har en svagare sida (vilket alla hästar har) som gör att han har svårare att utföra vissa rörelser i ett varv, men att just skänkelvikningen i ena varvet är så uppenbart ”dålig” kan jag bara få till att det är ett ryttarfel (i kombination med att detta är hans svaga sida förstås). Jag tror att du sitter fel på honom i denna skänkelvikningen. Du tror att du ger honom hjälper för att flytta honom sidvärts men i själva verket så säger din kropp något helt annat till hästen. Flyttar du din tyngdpunkt så rubbar du hästens egna balans. Hästen vill alltid vara i balans och följer därför ryttarens tyngdpunkt för att hitta tillbaka till sin balans. All ridning går ut på detta med jämvikt och balans och hästen följer alltid ryttarens vikt. Rannsaka dig själv och din kropp när du rider för att kontrollera om du ger honom rätt signaler. Börja i skritt för att kontrollera att han följer din vikt när du ändrar tyngdpunkten. Utför din kropp en skänkelvikning så gör också hästen det. Tänk dig att du står på marken utan häst och du ska flytta dig sidvärts, då ändrar du din tyngdpunkt för att överhuvudtaget kunna röra dig åt sidan. Tänk likadant när du sitter till häst. Du flyttar inte hästen för skänkeln utan det är din kropp som flyttar sig och hästen följer med. Be din tränare kolla, hon ska ju kunna se hur du lägger din vikt. Lycka till!

En MYCKET bra kommentar som jag är benägen att instämma i till 100 %. Jag har ju själv varit inne på detta spår tidigare, dvs att det kan vara ett rent ”ryttarfel” som gör att Archie har så svårt att gå i sidled.

Precis som skribenten ovan också är inne på så tror jag inte ”bara” att det är ett ryttarfel utan Archie HAR säkert svårare för skänkelvikning pga antingen en ”allmänt svagare sida” eller kanske ett svagare bakknä eller någon annan ”enskild kroppsdel” som antingen är svag eller (gud förbjude) SKADAD.

Archies vänstergalopp var tidigare (fram tills årsskiftet) märkbart sämre. Då var högergaloppen MKT bra för hans ålder, han kunde galoppera mycket samlat och även gå i en fin förvänd galopp. I vänstergaloppen var man tvungen att ha mycket mer ”fart”, han kunde inte alls samla sig så som i den högra galoppen.

DÅ var det som att den vänstra galoppen egentligen var så som galoppen ”ska” vara på en 4 åring medan den högra galoppen var ovanligt bra.

Efter årsskiftet (efter en viloperiod) har den vänstra galoppen kommit ikapp den högra märkbart. Den högra galoppen är fortfarande bättre (dvs MKT bra) men den vänstra är inte så långt efter.

Vad gäller att flytta sig för höger skänkel så gör Archie det relativt lätt i skritt (tappar dock ”farten” lite) men alltså mycket svårt i trav. I galoppen går det lättare än i trav men svårare än i skritt.

Sedan så ska jag ju vara ärlig och säga att inte heller skänkelvikningen för vänster skänkel är ”bäst i världen”, där har vi också en del att jobba på men visst är skillnaden mellan höger och vänster störande stor, det tycker både jag och min tränare.

Jag märker TYDLIGT att jag sitter JÄTTESNETT i sadeln när jag ska försöka att flytta Archie i sidled i trav för höger skänkel men detta upplever jag som att det är Archie som PLACERAR mig snett, inte att jag sitter snett från början. Han skjuter över mig på höger sida och jag måste verkligen ”hoppa tillbaka” i sadeln efter ett tag.

Jag ska ABSOLUT ge ännu mer akt på hur jag sitter i sadeln framöver. Förhoppningsvis så kan jag genom att både själv sitta mer korrekt och genom stärkande rörelser få bukt med detta problem.

Om det ÄR en skada som i dagsläget endast yttrar sig på detta sätt (jag gör ju inga piruetter tex där det SÄKERT hade utkristalliserat sig ännu tydligare) så lär det ju visa sig ju mer jag försöker träna bort det.