Inlägg av

Leriga hagar

Ni som har följt mig, Archie och bloggen länge vet att det framför allt är en sak jag saknar på ridskolan; en härlig gräshage och mer tid för utevistelse. Detta är ju en av anledningarna till att vi står i Yddinge på somrarna, då är deras fina hagar ”lediga” eftersom de som vanligtvis ockupperar dom går på bete.

På ridskolan har vi alltså inget gräs i hagarna och efter mycket regnande blir underlaget allt från ganska till mycket lerigt. Ibland blir det också stora vattenpölar i hagarna. Förra hösten och vintern hade Arch och Birk otur och stod många veckor i lera vilket inte kändes så kul. Dels vill ingen av dom rulla sig (vilket förvisso är skönt för hästägaren men lite trist för hästen) när det är så blött och dels så blev allt ensilage som jag la ut helt förstört. Tack och lov fick ingen av hästarna mugg i alla fall men man (jag) drömde sig ändå ofta bort efter en mer ”behaglig” hage.

Vad jag insåg efter tävlingen i lördags är hur lätt det är att tro att ”alla andra” har det bättre när man själv är missnöjd med något.

Jag tävlade alltså på en mycket stor anläggning med bland annat 4 ridhus där man bedriver naturbruksgymnasium. Det fanns även många hagar och det var här jag gjorde den intressanta observationen; trots att jag alltså befann mig långt ute på landet; i en verklig hästmiljö där man arbetar med och undervisar kring hästar så var deras hagar inte ett dugg bättre än våra i storstan, snarare tvärtom, trots mycket mer tillgång till mark (yta).

De hagar jag såg (tio-talet) var fullständigt täckta av en mycket djup lervälling! Jag skulle faktiskt tveka länge innan jag lät Archie gå i en så dyig hage, det skulle verkligen känna som sista utvägen.

”Lustigt” nog såg jag nyligen ett nytaget foto från ett annat stall ”ute på landet” (i mina trakter, dvs strax utanför Staffanstorp) som också visade exakt samma sak; superlerig hage utan ett grässtrå.

Så detta ska jag tänka tillbaka på då jag gnäller över, i jämförelse med dessa, våra relativt torra hagar. Gräset är inte alltid grönare på andra ställen, det finns oftast inte ens under denna årstid :=).

Dagens träning

Efter att ha avgivit den sedvanliga tävlingsrapporten för Birgitta berättade jag om min plan att endast träna en gång till innan vintervilan (nästa tisdag).
Både Birgitta och jag tycker att det passar bra med några veckors vila snart så att man sedan kan ta nya tag inför vårsäsongen.

Vi tränade inte på några nya rörelser idag utan ägnade den mesta tiden åt sidvärtsträning i olika former.

Birgitta tycker att jag kan göra detta arbete även då jag inte sitter på och det har jag också börjat ägna mig åt under mina återupptagna tömkörningspass.

Dels slipper Archie då MIG på ryggen (om de nu är så att jag ”stör honom” på något vis) och dels är det lättare att se vad han pysslar med från marken.

Jag är överhuvud taget fötjust i att tömköra och har alltid varit. Jag ska verkligen försöka att prioritera detta lite mer framöver.

Veckan som gått

Under veckan som gått har det regnat ovanligt mycket och för första gången på….”tusen år” (som jag brukar säga) så lät jag bli att släppa ut hästarna 2 (T V Å) gånger på en och samma vecka pga hällande ösregn.

Jag får alltid så himla dåligt samvete när jag inte får ut hästarna men samtidigt så försöker jag förnuftsmässigt intala mig att de hellre står och äter mat i sina varma och torra boxar än står och piskas av oavbrutet regn i flera timmar.

På grund av regnet har det också varit ganska fuktigt i stallet och jag har fått återinvestera i en sk ”torrboll”.

”Torrboll” är, för er som inte vet inte undertecknad (ha ha ha) utan en behållare som samlar upp fukt. Mycket effektiv och jag kan varmt rekommendera den till era stallskåp.

För många år sedan fick jag några mögelfläckar som aldrig gick bort på min dåvarande dressyrsadel och det vill jag verkligen få igen.

Träningsmässigt finns det inte så mycket nytt att rapportera om, det mesta går sin gilla gång.

På tävlingsfronten kan jag berätta att Archie gjorde sina sista starter för i år i lördags då vi red våra vid det här laget klassiska klasser LB:2 och LA:3.

Archie gladde mig oerhört genom att avsluta säsongen på bästa vis, dels genom en placering i LB och en ”nästan-placering” i LA (blev 8:a och 6 fick pris) men framför allt på det sätt som han gjorde det; med en härlig spänst (tom domaren i LA:n påpekade något i stil med ”du har en positiv häst”.

Nu blir det inte fler LB starter för Archie. Jag räknade ut att han varit placerad i 86 (!!!!) procent av sina LB-starter i år, kan man vara annat än nöjd?

Vad hittade vi mer på i veckan….?

Jo, Archie blev klippt för 3:e (!) gången, jag skickade in maskprov på honom och den lille (båda ”nollade” glädjande nog) och jag gjorde en extra-beställning på mer halm (dvs totalt 50 halmbalar/ vecka- snacka om storkonsument).

Vi fick morötter så att det räcker och blir över (läs om detta i föregående inlägg), jag plundrade grannens äppelträd på de sista frukterna (räknade ut att mina och grannens äpplen totalt räcker i nästan 5 månader/ år- inte illa!) och en mindre bantning/ matjustering (läs: mindre havre) har ”drabbat” Archie.

Veckan avslutades i sedvanlig ordning med en härlig uteritt tillsammans med Lena och Birk, denna gången utan varken hagel eller regn trots att det kom stora mängder av just regn och även hårda vindar under resten av dagen.

Jag vilar förresten inte Archie dagen efter tävling så vida tävlingen inte infaller på en söndag (måndagar är Archies ordinarie vilodag).

Det gjorde jag nästan alltid med de andra hästarna men jag har insett att Archie inte behöver denna paus.

Jag är ju den första till att hävda att våra små tävlingar är mindre ansträngande än ett vanligt dressyrpass så då vore det ju att säga emot sig själv om jag valde att vila hästen efter en tävlingsdag.

Kan hästar läsa och Archie- morotskungen!

Ni vet väl vad man menar med ”ketchup-effekten”?

Först kommer inget, sedan inget och sedan ALLT på en gång…ungefär.

Lite så känns det som att det är på morotsfronten just nu.

Jag (och flera med mig) beställer morotssäckar (20 kg?) som levereras till stallen en gång var 14:e dag.

I onsdags kom en ny leverans.

Jag har också en bekant som gör sin praktik hos en frukt och grönsakshandlare. Varje gång vi träffas så försöker bekanten truga på mig allt från purjolökar en masse till äpplen, nektariner, päron, citroner…you name it!

Jag är för det första ingen storkonsument av bekantens utbud och känner för det andra att jag inte vill utnyttja bekanten. Men det går nästan inte att säga nej.

För att i alla fall få något som jag kan ha NYTTA av sa jag vid ett tillfälle att om bekanten tvunget ville ge mig något så kunde jag ta emot morötter till min häst.

I tron att detta skulle glömmas bort slappnade jag av men bekantens minne är det tydligen inget fel på för nu bombarderas jag av och till att jättekartonger fulla med fina morötter till Arch.

I fredags var det dags för ny leverans och när jag synade karongen såg jag ett otroligt märkligt sammanträffande. På kartongen stod det förtryckt något i stil med ”Möllegårdens frukt” och just MÖLLEGÅRDEN är namnet på mitt och makens hus!!!

Hur som helst; i fredags hade jag alltså 20 kilo morötter som jag hade beställt via ridskolan OCH bekantens jättekartong med morötter.

Vad tror ni jag fick i pris hos Bollerups rid och körklubb?

En säck morötter så klart :=)!

Så om någon är sugen på en morot vet ni vem ni kan vända er till; Archie, the king of carrots!

Varför jag undrar om hästar kan läsa är pga en sak som hände på tävlingen.

Jag har nu i bloggen flera gånger påtalat att Archie har den irriterande ovanan att vägra att gå in i transporten såvida inte någon (i värsta fall jag som då både håller i grimsakft och lina i vars en hand) visar honom hans vinröda longeringslina. Man behöver knappt nudda honom med linan runt baken men utan den är han fullständigt fastfrusen.

Jag har förvisso tänkt att om det är ens ENDA problem att man har en häst som fodrar en longeringslina vid lastning så kan man vara lycklig men det har ändå retat mig att min till synes kloka och lätthanterliga häst skulle få en sådan ”idé” för sig. Jag som är lastningsexpert och allt :=)!

Och tro inte att jag inte har försökt att lasta utan…jodå, ständigt… men eftersom jag inte är så road av att titta på en fastfrusen staty brukar jag ge upp tämligen snabbt och hämta linan. Då går det ju på 3 sekunder.

När vi var i Bollerup fick jag åter för mig att prova att lasta utan lina och tro det eller ej men Archie traskade rakt in bägge gångerna!

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han hade läst mina klagovisor på bloggen och därför ville visa mig att han minsann inte är omöjlig :=)!

Årets sista tävling

Så var då årets sista tävling avklarad!

Arch och jag var hos Bollerups rid och körklubb där vi var senast för nästan exakt 1 år sedan.
Då upplevde jag både ett av mina trevligaste OCH otrevligaste ögonblick med den gode gossen.

Det trevliga var att Archie vann en klass (LC) för första gången och det var så klart otroligt roligt.

Det mindre trevliga hände när jag skulle rida fram till klassen.

Jag hade bestämt mig för att skritta på en bred grusväg mellan 2 hagar i vilka det gick ganska många hästar. Alla hästarna stod lugnt och betade när jag skrittade förbi men plötsligt hände något (fråga mig inte vad) som gjorde att ALLA förb…nnade hästar började skena i sina respektive hagar. Och där skrittade (NOT) jag och Archie mellan dessa vilddjur.

Den passage som Archie åstadkom kommer vi nog aldrig att lyckas utföra på MITT kommando och jag var rent ut sagt livrädd. Som tur är lyckades vi komma därifrån helskinnade :=).

Hur som helst…idag höll sig alla hästar lugna och framridningen till bägge klasserna gick bra.

I LB:n kändes Archie fin och jag var nöjd med ritten (66%). Först efter abslutat program insåg jag att detta förhoppningvis är sista gången Archie tävlar LB, i alla fall med mig i sadeln. Nästa år väntar större utmaningar.

Som så många gånger förut blev vi placerade och denna gången blev det en 6:e placering (totalt 32 startande och 8 placerade).

Vann gjorde en otroligt fin häst som gick i en fantasitisk form och var väldigt rörlig. Jag gissade på att den tidigare hade tävlat i alla fall medelsvår men tji fick jag. Frågade ryttaren på prisutdelningen och det framkom att hästen var 6 år (!) och hade haft ett föl tidigare. Där ser man!

Den LC jag vann förra året vanns i år av en veterinär, Eva Fahlbrink, som jag tävlat mot i ”tusen år”. Hon brukar ha fina hästar och jag uppmärksammade detta djur på framridningen eftersom den såg så behaglig ut att rida. Och jag fick rätt- den vann alltså på över 72%.

Framridningen till LA:n gick som den brukar (bra) men inne på banan lade Archie in en överväxel (läs: han lydde verkligen mina hjälper till fullo) och spänstade på ovanligt flott. Jag hade en mycket härlig känsla. Även om procenten (60%) verkligen inte är något att yvas över i sak så känner jag mig ganska övertygad om att de småmissar som trots allt kostar poäng är sådant som jag kan rätta till tämligen lätt. Det var otroligt roligt att avsluta tävlingssäsongen med en sådan känsla och som sagt….det båda gott inför framtiden hoppas jag.

Jag körde hem långt innan klassen var slut så jag vet inte var jag hamnade i resultatlistan men någon placering lär det knappast ha blivit.

Om någon vecka stundar några veckors vila från allt vad dressyr heter och även om jag inte känner att Archie är trött på något vis så tycker jag absolut att han kan vara värd att slippa dressyrsadeln ett tag eller vad säger ni :=)?

Imorgon ska jag berätta om ytterligare saker som hände på tävlingen (inget sensationellt för all del-bara sådant ”trams” som roar mig).

Bland annat ska frågan om hästar kan läsa besvaras :=)!

Sent/sparsamt tagen- vad BETYDER det (egentligen)?

I gårdagens blogginlägg skrev jag om ryttare som ibland skyller egna och/ eller hästens tillkortakommanden på dressyrdomaren.

Något som jag också tycker är väldigt vanligt bland de som har yngre hästar, säg upp till 7 års ålder är att man ständigt måste påpeka att hästen är sent/ sparsamt tagen av en eller tusen olika anledningar, som för att markera att ”egentligen så hade min häst kunnat gå ÄNNU bättre om bara inte bla bla bla hade varit/ hänt”.

Man skyller på att hästen har haft föl, den har varit halt flera gånger, ryttaren har varit sjuk, inte hunnit med, inridningen blev försenad, hästen kom in en växtperiod osv osv. Förklaringarna (ursäkterna) är oändliga.

När man säger att hästen är 6 år ”men egentligen som en 5 åring pga bla bla bla” så undrar jag efter vilken MÅTTSTÅCK man mäter när man fäller ett sådant yttrande?

Det finns väl inget som säger att hästen ska vara på ett visst sätt när den är 3, 4, 5 eller 6 år. Det beror ju på ”tusen” olika faktorer, inte bara på hur många gånger man har suttit i sadeln.Vad är det förresten som säger att hästen per automatik hade varit längre kommen med MER ridning?

Sedan beror det ju för all del också på med VAD man jämför:

För att ta min egen Archie som exempel så betraktas han säkert av amatörryttaren som väldigt långt kommen eftersom han redan har massor av placeringar upp till LA trots att han bara är 5 år och då han dessutom började tävla redan som 4 åring.

En proffsryttare skulle däremot säkerligen inte tycka att Archie var speciellt ”framme” för sin ålder: DE (proffsryttarna) tränar sina hästar på ett helt annat sätt än vi amatörer (om man ska generalisera).

Förresten tycker i alla fall jag att det är,om inte naturligt,så mer eller mindre ofrånkomligt att unga hästar ibland måste ställas av pga diverse sjukdomar, skador och annat.

Den unga hästen har dels inte ett så utvecklat immunsystem och drar lättare på sig olika infektioner, förkylningar osv och har dessutom sämre kontroll på sin kropp än en vuxen, fullt utvecklad häst = större risk att skada sig fast ingen sitter på.

Sedan är det väl vanligare att unga hästar går i större flockar än vuxna tävlingsindivider = också större skaderisk.

Orättvisa domare och att tävla med ”udda” raser

När man tävlar i vilken bedömningssport det än må vara (som dressyr tex) så är det lätt att falla för frestelsen, eller okunskapen för den delen, att skylla de egna tillkortakommandena på domaren.

Domare är bara människor och eftersom de inte är programmerade som en dator (tyvärr/ tack och lov- välj själv) så finns alltid risken att en domares ”subjektiva smak”, medvetet eller omedvetet påverkar bedömningen.

Men: detta brukar jämna ut sig i längden….man blir kanske mer generöst bedömd av vissa och snålare av andra.

Dessutom skulle jag vilja påstå att det oftast inte är domaren det är ”fel” på utan helt enkelt ekpaget som (be)döms.

Jana Wannius sa en gång på en hoppträning något som för mig blivit lite av ”bevingade ord” till ett ekipage där hästen vägrade framför ettt hinder och killen i ilska piskade hästen:”STRAFFA INTE HÄSTEN- RID BÄTTRE I STÄLLET!!!!”

Och samma sak skulle jag vilja säga till vissa dressyrekipage: skyll inte på domaren – rid bättre i stället!

Då och då uppkommer debatter om huruvida ”udda” raser (kall eller varmblodiga travare, frieser, araber osv) blir orättvist bedömda på tävling ”bara för att de inte sprätter med benen som halvbloden” ungefär.Utifrån det JAG har sett genom åren vill jag även här påstå att det inte är ekipagen som blir felaktigt nerdömda utan ryttarna som helt enkelt rider för dåligt på en för klassen för låg nivå.

Jag har sett ekipage som kanske har sett hur ”häftiga” ut som helst på framridningen men inne på banan har det mest varit ”pannkaka” av hela ritten. Och då spelar det ingen roll vilken ras man sitter på!

Att sedan säga att vissa raser är mer lämpade (eller OLÄMPLIGA) än andra för dressyr tycks vara som ett rött skynke för vissa så DEN debatten ger jag mig inte ens in i :=)!

3:e gången gillt…jag menar…KLIPPT!

Gåta:
Hur bantar man en häst 50 kilo på 1 timme?

Svar:
Man klipper den :=)!

Spontanitet är inte en egenskap som jag förknippas med men i eftermiddags i stallet fick jag en plötslig ingivelse och beslöt att göra det jag märkt gör en viss skillnad i hästens hull (visuellt i alla fall): jag klippte Archie för tredje gången i höst.

Nu kan jag lika gärna säga det direkt; hade jag inte haft en egen klippmaskin och en häst som står som en staty vid klippning hade jag troligen låtit bli men faktum är att Archie, trots den objektivt sett skrattretande korta pälsen redan innan klippning ändå blir svettig när jag rider i ridhuset.

Vi har i Malmö-trakten fortfarande ca 10 plusgrader de flesta morgnar/förmiddagar och vårt stora ridhus är extremt välisolerat. Även jag svettas och kan rida i t-shirt trots att jag i grunden är mycket frusen av mig.

Så jag ”klippte till” idag och genast såg Archie mycket smäckrare ut och då inte bara pga de ca 200 gram hästhår som jag lyckades skrapa av honom.

Min erfarenhet är faktiskt att hästar med vinterpäls kan se i vart fall lite fetare ut än vad de egentligen är så jag skulle verkligen inte rekommendera någon att börja banta sin häst innan man har tagit av vinterpälsen och sett vad som faktiskt döljer sig därunder.

Muskler och fett, bajs och mask

Glömde att berätta att tränar-Birgitta under gårdagens träning kommenterade Archies ”rondör”.
Enligt Birgitta måste jag börja ge akt på att Arch inte blir tjockare.

Jag har själv sedan någon vecka tillbaka noterat att gjordarna på både hoppsadeln och dressyrsadeln varit svårare att dra åt.
Jag fick för mig (önsketänkande…ha ha) att Archie hade lärt sig ett nytt trick: Spänna ut magen när gjorden ska dras- men så enkelt var det således inte.

Eftersom jag själv älskar mat och vet hur hemskt det är att gå hungrig har jag mycket svårt att neka mina djur att just ÄTA.
Jag vill helst att Archie har fri tillgång på stråfoder så att han kan äta när han vill.

För att undvika att han blir fet ska jag börja med att dra ner på kraftfodret och se hur mycket detta gör på sig.

Annars har jag mycket glädjande noterat att det inte bara är magfläsket som har svällt på den gode gossen, även flera muskelgrupper har ökat i omfång, framför allt halsmusklerna och de muskler som finns bakom sadeln.

Kanske är det mina klättringspass som har börjat visa sig så här konkret?

Som jag redan nämnt skickade jag härom dagen in maskprov på både Archie och Birk och igår kom det glädjande svaret; båda hästarna ”nollade”.
Birk är inte avmaskad sedan han köptes förra våren och Archie hade då mycket liten maskförekomst och fick en dos mask-gift. Sedan dess har de varit maskfria.

Eftersom den sommarhage gossarna går i befolkas av en mängd unghästar övriga delar av året känns det skönt att veta att de inte är maskangripna. Hemma på ridskolan finns inget gräs i hagarna så där har jag inte haft den oron för parasiter.

På tal om bajs och mask så har jag nu lagt in en beställning på mer halm till Archie.

I vår stallhyra ingår det en halmbal om dagen men eftersom Archie dels äter nästan dubbelt så mycket mat som övriga privathästar och vi dessutom har börjat fodra med ett blötare ensilage som gör att jag numera har ”ett ton tung bajs” i boxen så tycker jag inte att halmen räcker.
Så nu ska jag köpa till 20 extra halmbalar i månaden: allt för att den lilla bajs-gossen ska få ligga på en djup bädd när han sover sin eftermiddagssömn :=).