Inlägg av

Veckan som gått


Så här såg det ut i våra trakter förra helgen. Nu är marken täckt av snö och is i stället!

Under veckan som gått återupptog jag min träning för Birgitta och det var både efterlängtat och roligt.
Det känns som att jag åter rider ”på allvar” efter den långa ofrivilliga vilan och det är skönt.

Jag har över huvud taget bestämt mig för att ”spänna bågen” lite mer nu när Archie blir 6 år; hittills är han den av mina hästar som jag ridit ”minst” (räknat i antal minuter/ vecka) och det har förvisso säkert inte skadat på något vis men nu när vi dels ska försöka att höja oss en nivå tävlingsmässigt och dels hålla fång och fett borta ur våra liv så vill det nog till lite längre och/eller tuffare pass.

3 uteridningar har vi hunnit med under veckan, det blir ju lite mer tid över till sådant de veckor jag varken tävlar eller hopptränar. Jag har provat lite galoppombyten på mina uteritter eftersom de långa träningsbanorna lämpar sig för detta (tycker jag- man har liksom en vääääldigt lång sträcka att försöka byta på om det inte går direkt) och det går lika bra/dåligt som då jag provat i ridhuset.
Från höger till vänster byter Archie nästan alltid ett galoppsprång efter byteshjälpen (om jag har tur så byter han direkt) och från vänster till höger tar det allt från några till väääääldigt många galoppsprång innan bytet kommer. Men jag misströstar inte….så här i början är det helt ok tycker jag.

Det kom en hel del snö i början av veckan och en av dagarna var det också köldrekord för i år med ca – 11 mellan Malmö och Staffanstorp. Hagarna har varit ganska knöliga av all is och snö men än så länge har hästarna varit lika vettiga som andra vintrar och gått väldigt sakta och försiktigt. Jag hoppas trots det att vi snart slipper både snön och kylan och i stället får mer vår-väder (hoppas kan man ju alltid….).

Ett alternativt sätt att prova på att ha egen häst!

Jag läser ofta på nätet om ryttare som tvekar och har frågor kring om de har tid/råd/ kunskap att skaffa egen häst.

En del väljer att bli fodervärdar, andra att vara medryttare osv framför att köpa en egen häst med allt vad det innebär.

Härom dagen läste jag följande notis på en grann-ridskolas hemsida

www.malmoridklubb.com/index.jsp?id=11&main=1269&akt=1

och slogs av tanken att detta också kan vara ett smart sätt att prova på hur det är att ha egen häst.

Har man bara ridit på ridskola, om än flera gånger i veckan så går det inte att jämföra med att ha ansvar för en egen häst.

Själv hade jag turen att få hjälpa till med olika privathästar på ridskolan innan jag köpte min första häst.

Den första privathästen jag fick rida hade en minst sagt rid-ointresserad ägare så jag fick mer eller mindre rida och sköta hästen dagligen. Jag lärde mig oerhört mycket utan att behöva betala en krona och det var en rolig tid.

Efter detta följde en tid med en häst vars ryttare pga egna ryggproblem inte kunde rida så mycket utan var tacksam över all hjälp hon kunde få och sedan följde andra hästar vars ägare pga tidsbrist lät mig rida.

Under en tid hjälpte jag också till i olika travstall inne på Jägersro och även där var det mer eller mindre ”rid/kör tills du storknar”.

Så när jag köpte egen häst kände jag mig relativt införstådd med vad det innebar, i alla fall rent tids och ansvarsmässigt. Att man blev ruinerad på kupen minns jag inte om jag var medveten om :=)!

Man ska aldrig säga aldrig!



”När fan blir gammal blir han religiös” säger man ibland….

Jag känner mig varken som fan själv eller har blivit troende ”på gamla dar” men måste ändå bekänna att även jag, Mrs Stock-konservativ, har ändrat mig på vissa punkter sedan Soya kom in i mitt liv.

Inte nog med att jag glatt kallar min man för PAPPA (!!!!!) när jag pratar om honom med hunden, jag har även gjort något annat jag aldrig trodde skulle ske;

jag har köpt ett TÄCKE till Soya!

Jag som alltid AVSKYTT då ”folk” virar in sina hundar i täcken, koftor, scarvsar och annat har insett att en hund som älskar värme så mycket som min (sover obekymrat under vårt megatäcke hela natten igenom) kan komma att frysa om hon ska följa med på tex hästtävlingar där läktarna är råkalla och där hon kanske måste sitta still x antal timmar.

Så i lördags inhandlades ett ”termo-täcke”!

Skam till sägandes SKREK jag nästan av förtjusning då jag såg min lilla vessla i detta plagg. Ohhhh så söööööt!

Jag förvandlades inom en sekund till Birgitta 12 år som leker med Barbie!

Sedan får jag väl säga att jag inte hade använt täcket om Soya hade verkat ogilla det, vi har en hund på ridskolan (boxer) som vägrar att ha på sig sitt täcke trots många timmar i stallet, även vintertid, men Soya verkar tvärtom överförtjust den lilla skiten. Jag som alltid sagt att hundar som fryser får springa sig varma!

Och titta på bilderna ovan och notera matchningen av Soyas och Archies täcken!

Helt oavsiktligt då Archies täcke köptes för över 1 år sedan och enbart för att det var så otroligt billigt (jag var väldigt tveksam till färgen men den visade sig klä en svart häst) och Soyas täcke var det enda i hundaffären som passade.

Men vad säger ni: är de inte underbart söta, mina svarta busar?

Ännu ett OTROLIGT sammanträffande!


Eftersom jag ständigt tjatar om hur liten hästvärlden är och hur många märkliga sammanträffanden jag råkar ut för jämnt och ständigt ”måste” jag berätta om ytterligare en sådan incident som hände förra veckan.

Mitt nya släp skulle enligt överenskommelse levereras utanför ridskolan och personal från Boj skulle köra dit det.

Då vi träffas utanför stallet är det första som tjejen som kommer med mitt släp frågar: ”Är det du som äger Archie?” (hon hade sett att släpet var stripat med hans ovanliga, riktiga namn).

Då jag svarade ett förvånat JA visade det sig att denna tjej har ”känt” Archie under hela hans uppväxt då hon är bästa vän med den tjej som haft Archie på lösdrift och sedermera inridning och försäljning.

Noteras bör att Boj-fabriken ligger i Klippan, att Archie nu bor i Malmö och att han är köpt från världens minsta håla, Bredared, utanför Borås.

”Boj-tjejen” undrade om Arch hade kvar sin fina hals (!) och det kunde jag ju inte neka till. Enligt henne har han haft en kraftig hals ”hela livet” och jag sa lite suckande att den ju tyvärr bidragit till hans hemska fånganfall i vintras.

Tyvärr kunde jag inte visa upp min vackre gosse eftersom han gick i hagen just då men jag har lämnat adressen till bloggen och hänvisat till den mängd med bilder som finns utlagda här.

Hur som helst var det ett mycket trevligt sammanträffande!

Mitt nya släp

Mitt nya värstningåk :=)!

I förra veckan fick jag äntligen mitt nya släp!

Sååå fint…och nu fattar jag inte ens att jag tvekade inför att köpa det.

Får instämma med de som förespråkar sadel- och klädkammare, det är onekligen mycket mer praktiskt och ”hygieniskt” att ha allting i släpet än i bilen.

Något som jag inte ens hade reflekterat över innan köpet var att Boj-tillverkaren har förfinat/ utvecklat vissa detaljer på släpen sedan mitt gamla tillverkades (bland annat kan man öppna och stänga innerdörrarna mycket smidigare på de nya släpen) och detta gjorde ju inte mitt köp sämre precis.

Även Archie verkade uppskatta sin nya åklåda då han traskade in i den utan en sekunds tvekan. Annars har jag varit med om att även mycket lättlastade hästar (som min Décima tex) kan tveka om man plötsligt byter släp även om det skulle vara (i våra människoögon i alla fall) till det bättre.

Jag invigde släpet genom att spruta ner det med min ”anti-gnag-spray” även om det på detta släp finns långt färre trädetaljer att hugga tag i än i mitt gamla. Men det är lika bra att försöka skydda det så gott det går.

Jag TRODDE att jag skulle brista ut i gråt då Archie hade fräckheten att besudla min investering genom att bajsa (TVÅ gånger dessutom) men jag lyckades hålla tårarna borta och får väl inse att det hör till livets realiteter att det hamnar lite bajs i släpet då och då :=).

Resultat från helgens tävling

Jag såg bara 2-3 ekipage rida den klass jag red i söndags och körde hem direkt efter min egen ritt så jag har inte haft någon koll på hur vi stod oss i konkurrensen förrän jag kollade på resultaten nyss(de publicerades inte förrän idag) och kunde konstatera att jag varit 8 poäng från placering.

Med tanke på att en häst som jag tyckte gick jättebra och utan en enda miss hade 5 poäng mer än vi så känns debuten ännu bättre :=).

Dagens träning

Som ni säkert förstår var det jättekul att träffa Birgitta igen!

Vi började med att prata om helgens tävling och jag berättade om mitt beslut att inte rida fler LB vilket Birgitta tycker är helt rätt. Någon måtta får det vara och efter ca 20 LB-rosetter får vi nog räkna oss som överkvalificerade (och med en placeringsprocent på över 80%).

Vi hann inte många meter in i träningen förrän en av mina akilleshälar blev tydlig; jag aktiverar inte hästens bakben tillräckligt vilket bla syns i sega avbrott då aldeles för mycket vikt hamnar på framdelen i stället för där den borde; bakom mig!

Jag tycker ju mycket om att rida på halvlånga tyglar och det säger sig självt nästan att ju längre tyglar man har desto svårare är det att verkligen rama in hästen mellan hand och skänkel.

Jag fick nu korta tyglarna rejält och aktivt arbeta för att Archie skulle vara framme på bettet och inte försöka krypa bakom hand och/ eller rasa ner i formen.
Efter ett tag kändes det inte så jobbigt faktiskt och jag FATTAR ju att det är så här jag SKA rida även om det initialt känns jobbigt med så korta tyglar (vilket också Archie tycker så klart- det innebär mer jobb för honom och det gör han inte av sig själv).

Vi tränade mest på alla möjliga övegångar: trav-halt-ryggning-trav, trav-skritt-bakdelsvändning-trav, galopp-skritt osv men gjorde även lite ökningar och sidvärtsförflyttningar.

Ibland kan jag bli lite trött på mig själv för just detta på dagens träning är ett exempel på något som Birgitta i perioder tjatat på mig i flera år. Hur trögfattad är jag? Det är väl bara att göra som hon säger ALLTID och inte hemfalla åt långa tyglar och sega reaktioner så fort man lämnas ensam i någar veckor….suck….

Veckan som gått

Så här ser Archie ut för stunden. Har han bantat ner sig tycker ni? Jag, som ju aldrig ansåg honom FET, har svårt att avgöra om han tappat så värst mycket vikt, det är väl ”hemmablindheten” som spökar.

Ytterligare exempel på en rad fina bilder som Lina tog i helgen. Fler foton kommer att publiceras i veckan.

Under veckan som gått har det hänt en hel del som jag kommer att skriva om i separata inlägg under veckan.
Kort kan man väl nämna Archies och min tävlingsdebut för säsongen. Det känns jättebra att ha denna avklarad och inse att allt än så länge känns som förut. Lika avspänd och lättahanterlig häst som vanligt på tävlingsplatsen-skönt!

Nästa tävling blir, inshallah….., den 1 mars. Jag måste tills dess bestämma mig för om jag vill åka långt och rida en klass som passar Archie (LA:1) eller om jag ska kvista över till en av grannklubbarna och rida LA:3 som Archie inte var så förtjust i förra året (de långa skänkelvikningarna…..).
Initialt var jag helt säker på att jag skulle välja den mer långväga tävlingsplatsen där jag dessutom har 2 gratis starter som jag vann förra året men nu tror jag snarare att jag väljer grannklubben det trista programmet till trots. Jag får se det som en bra träning inför kommande utmaningar helt enkelt och eftersom jag ändå har förlikat mig med att den rosettström som vällde över oss förra året kommer att mer eller mindre sina nu när vi går upp i klasserna så är det nog smidigare på många vis att inte köra så långt. Man vet ju dessutom aldrig hur vädret i mars kan bli….

Imorgon är det dags för den första Birgitta-träningen på evigheter- hoppas det blir lika kul som jag förväntar mig!

Års-tävlingsdebut!

För några timmar sedan begick jag och Archie vår tävlingsdebut för i år och det kändes mycket bra!

När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv ”detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja…då är 250:– för ett tygstycke mitt minsta bekymmer”.

Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.

Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.

Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.

Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få ”piskan på ryggen” (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.

Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara ”hund-fientlig” så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.

Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och ”försiktiga”.

Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- ”20 minuters ridning och 2 timmar rengöring”.
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!

Men men…nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!

Billiga hundar och dyra hästar

Idag funderar jag över vilket djur man skulle äga för att tycka att hästhållning är BILLIGT? En elefant kanske? Deras matkonto är säkert hyfsat dyrt även om de varken använder täcken, sadlar eller olika former av skydd.

Nu när jag åter är hundägare tycker jag att allt som har med hunden att göra är jättebilligt, ja näst intill gratis om jag jämför med hästen.

Köpte tex en 15 kilos säck med torrfoder igår för 500:– och räknar att den kommer att räcka i flera månader till min lilla lättviktare (som dessutom drygar ut kosten genom att tigga av min och makens mat samt att stoppa i sig tappade krafftpellets och hästbajs när hon är i stallet).

Fick försäkrinsbrevet från Agria härom dagen och insåg att det jag betalar i ÅRS-premie för hunden är ungefär hälften av det jag betalar MÅNADSVIS för hästen!

Det enda som jag hittills hittat som jag tyckt har varit dyrare till hundar, i alla fall om man ser till ”kostnad per kvadratmeter tyg” är täcken.

Om jag var en skicklig sömmerska vilket jag inte är skulle jag nog kunna ”utvinna” 10 Soya-täcken av ett Archie-täcke och medan Archie har många fina täcken i 400-500-kronorsklassen så kostar motsvarande täcken till hundar nästan lika mycket :=)!