Inlägg av

Stark = frisk

Man läser ibland om människor (inte sällan idrotts-utövare) som genom ett mirakulöst under överlevt mycket svåra sjukdomar eller skador. Det brukar i sammanhanget poängteras att det varit just personens FYSIK som varit avgörande vid tillfrisknandet, dvs att eftersom kroppen varit så vältränad/ stark så man överlevt trots att man egentligen inte ”borde” ha klarat sig.

Jag har sett många exempel inom hästvärlden på att ett djurs fysiska status har påverkat utgången av en sjukdom/ skada på ett högst väsentligt sätt.

För ca 20 år sedan drabbades vår ridskola för första (och förhoppningsvis sista) gången av A-2-influensan. Av våra då ca 70 hästar var det kanske endast 10 som inte blev det minsta påverkade. Resten var antingen måttligt eller rejält nersatta med feber och snor men det var bara för en häst som sjukdomen fick dödlig utgång.

Denna häst (Plopp) var en ca 20 år gammal shettis som hade stått på ridskolan i många år. Utan att Plopp blev obducerad är jag övertygad om att det som blev hans ”fall” var att han var förhållandevis gammal och framför allt UR KONDITION. Eftersom Plopp var så liten och vår ridskoleverksamhet på den tiden inte omfattade särskilda ponnylektioner var det få barn som ville/ kunde rida honom. Detta fick till följd att han inte hade samma kondition som de andra hästarna = inte klarade av att bli så sjuk.

Jag har också gjort jämförelser mellan då tex Heron, i superkondition och ”vuxen” blev förkyld samtidigt som en 5 åring som inte hade någon speciell kondition.Heron var jätteförkyld och höll i princip på att hosta ut lungorna i en knapp vecka, den andra hästen återhämtade sig inte på flera månader.

Samma sak var det då Décima, 3 år blev jätteförkyld (läs mer om detta i separat inlägg). Hon själv snorade så det rann längst boxväggarna i 2 månader, hennes ca 15 år gamle boxgranne som hon även gick i hagen med var inte det minsta påverkad men en häst som också var ung (5 år) och stod i närheten blev smittad.

När Archie fick sin hovskada förra sommaren fick han samtidigt någon infektion som gjorde att han snorade, hans ena ben svullnade upp och han fick plötsligt mugg på 2 ben.

Vad lär man sig att detta?Ja, dels att unga individer lättare drabbas av diverse infektioner/ virus osv och dels att allmäntillståndet (konditionen) spelar roll.Åt hästens ålder kan vi inte göra så mycket (tyvärr), den är som den är men konditionen KAN vi påverka och bör också göra det; om inte annat för att få/ behålla friska och hållbara hästar!

Dagens träning

Vi tragglade vidare med skänkelvikningarna och Archie var idag svårare att flytta för vänster än höger skänkel vilket på sätt och vis var glädjande eftersom det annars ”alltid” är sidoförflyttningen för höger skänkel som brukar vara problemet.

Annat vi övade på var att vända rätt upp i galopp, halter, ryggningar och trav och galoppökningar.

Vi pratade om helgens tävling och de tävlingar jag har inplanerade samt om det faktum att vissa träningar kommer att äga rum i Yddinge i sommar.

Birgitta tyckte att Archie gott kunde få lite ledigt i sommar och det har jag redan planerat, bland annat en vecka i juli då jag och min man är på Mallorca. Jag tror mer på flera kortare viloperioder än en lång sammanhängande, då hinner hästen inte tappa någon kondition och/ eller bli fet och ”hängbukig”.

Nu tror jag i och för sig inte att Archie har några hängbuks-anlag, förra årets många timmars betande i Yddinge i 5 veckor märktes inte alls trots att han även hade fri tillgång på ensilage och åt något kilo havre.

Även för tillfället äter han mycket kraftfoder och hö + ensilage utan att han är tjock vilket jag tycker är mycket bra eftersom jag svårligen skulle kunna neka honom att äta, jag som själv ÄLSKAR mat :=)!

Låååång helgrapport

Eftersom jag inte hann skriva något inlägg igår får ni ett desto längre idag :=).

Jag kan till att börja med konstatera att våren äntligen känns ”stabil”. Nu tror jag inte längre att det finns risk för frostnätter och andra otäckheter utan nu är det värme och sol som gäller.

Hela helgen har varit solig och varm och Archie fick gå utan täcke i hagen för första gången igår.

För er som höjer på ögonbrynen och tycker att ”ja…det har väl min häst gjort länge” kan jag försvara mig med att 90 % av hästarna på ridskolan, såväl lektionshästar som privathästar fortfarande står med VINTER-täcke INNE i stallet! Archie har stått utan täcke i säkert 3 veckor och det finns säkert de som tycker såååå synd om honom :=)!

Trots att jag absolut inte störs av att bara ligga och slappa i soffan eller i en solstol så har jag syselsatt mig med ungefär en miljon saker i helgen. Jag kan INTE slappna av och slöa så länge det finns saker att göra och är man lite halvpedantiskt lagd som jag är så finns det ALLTID saker att sysselsätta sig med känns det som.

Eftersom jag inte skulle tävla förrän vid 15.00-tiden på lördag hann jag släppa ut hästarna som vanligt 06.30. Passade på att klippa gräset och köra med grejer till tippen också på morgonen och tillbringade sedan resten av tiden innan jag körde till tävlingen med att putsa grejer i stallet.

Jag hade turen att springa på ägaren till Yddinge Farm i stallet (hans dotter rider tydligen lektion hos oss) och fick det extremt glädjande beskedet att Archie och Birk kan komma dit även i sommar. Vi var ju i Yddinge 5 veckor förra sommaren och trivdes så himla bra att vi redan då vi åkte därifrån frågade om vi kunde komma tillbaka i år. Ägaren har varit lite tveksam pga många egna hästar som måste få plats och bete men nu blev det alltså klart att vi kan komma. En stor sten föll från mitt bröst!
Visserligen trivs jag jättebra på ridskolan men det jag saknar, och framför allt på sommaren är GRÄS! Och i Yddinge kan hästarna gå i en jätte-gräshage hur länge vi vill till skillnad från på ridskolan där det varken finns gräs eller fri tillgång på hagar.

Sedan finns det inget ridhus i Yddinge och vissa andra ”bekvämligheter” som gör att jag ändå väljer ridskolan merparten av året men över sommaren är det absolut bättre för både mig och Archie om han kan vara där. Planen är att vi flyttar dit till midsommar och stannar i ca 2 månader men vi får se vad som händer. Det är alltid farligt att planera FÖR noga har erfarenheten lärt mig.

Åter till lördagens tävling: Tävlingsplatsen (Skabersjö ryttarförening) ligger nära vår ridskola så det tog exakt 11 minuter att köra dit. Jättesmidigt!

Skabersjö är en sådan klubb där man alltid träffar folk man har känt i ”tusen år” men som man kanske ändå bara träffar 1-2 gånger om året. Och eftersom man träffas så sällan har man alltid mycket att prata om så tiden springer snabbt iväg.

Denna gången hade jag dock inte tid att stanna och vara social eftersom jag denna helgen hade jourberedskap på mitt jobb och var tvungen att åka och jobba redan vid 17.00 (bara en timme tack och lov).

Framridningen var osedvanligt dålig och Archie höll nästan på att gå omkull vid ett tillfälle. Jag fick verkligen hjärtat i halsgropen men han lyckades komma i balans i sista minuten. Underlaget var både stumt, gropigt och enormt dammigt – ingen bra kombination.

Själva ritten på banan var ”sådär”; ganska slätstruken utan vare sig direkta toppar eller dalar. Den enda missen var att Archie, för första gången på en tävlingsbana, slog mot skänkeln i en travökning. Jag råkade nog ”sticka” honom med sporren så det känns inte som en världskatastrof att han i sin tur tackade mig med en liten kospark och jag fick ändå betyg 5 på rörelsen (jag skulle ha gett mig själv högst en 4:a) så det påverkade inte slutresultatet precis.

Jag hann som sagt inte stanna till tävlingens slut (den slutade ca 19.00) men jag tror att vi var första eller möjligen andra ekipaget utanför placering.

Jag blev otroligt sur på mig själv för att jag blev otroligt sur över att INTE bli placerad! Det går fort att vänja sig vid rosetter tydligen….I stället för att vara så glad och tacksam över den SKÖRD som Archie redan gett mig i år hade jag mage att sura över en utebliven placering i LA på en 5-åring. Ja, herregud vilka krav man kan ha…

Konkurrensen var ovanligt hård med flera fina hästar och min egen ritt var som sagt ganska slätstruken så det fanns verkligen inget att tjura över. Fy, Birgitta!

Efter avslutad jourberedskap åkte jag till gymmet för ett av veckans 4 träningspass, blää…..

Jag tillhör INTE kategorin som TYCKER OM att träna, tvärtom tycker jag att det är urtråkigt och ett nödvändigt ont men eftersom jag gillar att ha snygg figur och bra kondition så är det bara att bita ihop.

Blev väckt ca 01.00 och var tvungen att ge mig ut akut pga jourberedskapen. Denna gången handlade det om att jag och min kollega skulle avhysa en berusad person från en lägenhet där han inte hade något att göra (något förenklat) och detta tog väl allt som allt ca 1½ timme så sedan blev det inte många timmars sömn innan det var dags att stiga upp 05.15 för att åka och släppa ut hästarna i hagen.

Efter någon timmes sömn och lite trädgårdsarbete åkte jag och reklamerade en vinterridjacka jag köpte för 2 månader sedan. Eller…egentligen köpte jag jackan för kanske 4 månader sedan men den gick itu i dragkedjan efter ett tag och jag reklamerade den och fick en ny. Det var alltså den nya jackan som gått sönder i dragkedjan och jag hade från början inte ens tänkt engagera mig i att byta den igen (den kostade bara 199:–) men sedan så tänkte jag: ”nej, varför ska man acceptera att något går sönder efter 2 månader bara för att priset är lågt? En vinterjacka måste kunna hålla längre än 2 månader ändå”.

Och det visade sig vara en bra affär att klaga. Jag fick ett tillgodokvitto på 199:– och när jag sedan gick för att se om det fanns några jackor kvar i samma modell (jag gillar den skarpt trots krånglande blixtlås) hittade jag jackorna till NEDSATT pris, 99:–! Ibland har man tur!

Efter jackbytet var det dags för en härlig uteritt med Archie, Birk och Birks ägare Lena. Vädret var precis lagom varmt och behagligt och hästarna gick som små klockor. Härligt!

Därefter var det dags för en ny jour-beredskapsrunda på 1½ timme, bibilioteksbesök för att lämna tillbaka en bok, matlagning (middag + mat till nästa veckas luncher) , nytt gymbesök, putsning av alla fönster på nedervåningen, tvätt, städning, tvätt-vikning, hårfärgning (som jag skjutit upp i veckovis men nu var de gråa håren FÖR många) och sedan fick jag äntligen ägna mig åt min favoritsysselsättning; läsning av Ridsport i soffan!

Denna veckan är vi lediga från onsdag eftermiddag 14.30 och jag hoppas verkligen på några lugnare dagar……

Resultat från lördagens tävling:

http://www.skabersjo.com/Resultat/2008/resultatdressyrapril08.htm

Hästen- kompis eller barn-substitut?

Jag funderar vidare på det faktum att vissa hästägare så hårdnackat hävdar att ett hästköp är ”för livet”, dvs man ska/får aldrig sälja sin häst.Kan denna inställning till viss del bottna i vilken relation man tycker sig ha med hästen?

Personligen ser jag min häst som närmast jämförbar med en VÄN. Och vänner kan komma och gå. Man kan vara vän med någon en längre eller kortare tid, man kan råka ut för saker som får vänskapen att brista eller så står den emot i princip allt.Och på samma sätt ser jag på min häst. Bara för att vi trivs ihop nu är det ingen garanti för att vi kommer att göra det i ”evigheternas evighet” och jag ser då inget fel i att avsluta ”relationen”.

Andra hästägare kanske mer jämför hästen med ett BARN? Sina barn väljer man inte och under normala omständigheter är de barn man har inte heller något man plötsligt väljer bort.Kanske tycker dessa hästägare att det är samma sak med hästar? Att hästar inte väljer oss och att vi, liksom med våra barn, har en skyldighet att alltid ta hand om dom?

Tja…det är bara en teori…..

För övrigt får jag rysningar och näst intill utslag då hästägare kallar sig själva för MAMMA (har nog aldrig hört någon manlig hästägare benämna sig pappa) i förhållande till hästen.Den dagen då jag skulle säga ”Hej Archie! Nu kommer MAMMA” är det dags för tvångströjan :=)!Visst är hästar underbara på många vis men att jämställa dom med människor på detta vis…näääää…..

Får man sälja hästar?

Konstig rubrik måhända och med ett SJÄLVKLART svar för vissa men faktum är att man tydligen kan resonera oerhört olika i denna fråga.

Eftersom jag själv sålt en häst (Décima) som jag ägde och avgudade i 8 år är svaret för mig självklart: så klart får och ibland SKA man sälja sin häst. Men jag har faktiskt också stött på helt andra resonemang hos andra hästägare!

En del anser att ett hästköp är ett ”lifetime commitment” och att INGET berättigar en försäljning av ett djur som man påtagit sig ansvaret för.En mycket fin tanke i TEORIN tycker jag men tyvärr föga tillämpningsbar i den verklighet där de flesta av oss dock lever.

Om man anser att man måste behålla en köpt häst ”no matter what” är man antingen väldigt ung, naiv eller korkad (ursäkta) , det är min åsikt i alla fall.

Till att börja med vet få människor hur deras ekonomi säkert ska se ut under hela deras levnad. Saker i livet kan inträffa (arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, whatever) som gör att man inte längre har de ekonomiska förutsättningarna att ha en häst.

Man kan också råka ut för sjukdomar och/ eller skador som gör att man under överskådlig eller livslång tid inte kan klara av att sköta/ rida den häst man en gång köpt.

När jag tänker efter så finns det faktiskt ”tusen” olika skäl till att man inte längre kan förbli den hästägare man en gång var, det kan handla om utlandsflytt, familjebildning, att man får ett svårt handikappat barn, att man blir allergisk….ja…listan kan som sagt göras oändlig.

Ett annat skäl till att man, enligt mig, bör sälja sin häst är faktiskt ren PERSONKEMI eller snarare avsaknad av densamma. Man upptäcker helt enkelt att man inte passar ihop med sin häst eller kanske till och med inte längre GILLAR den! Eller så blir man RÄDD för sin häst!

Många olika känslor kan väckas under tiden man är hästägare och precis som jag i ett föregående inlägg skrev att man bara ska tävla för sin egen skull och om man själv mår bra av det så tycker jag att man bara ska ha häst om man mår bra av det!

Att ha en tillfällig svacka är något annat och jag tror ingen hästägare dansar iväg till stallet 365 dagar om året men MERPARTEN av tiden ”måste” det kännas kul, trevligt eller i minsta fall OK.
Jag tror varken häst eller människa är betjänt av att man som hästägare är ledsen, mår dåligt, går med en klump i magen av rädsla eller hittar på vilka svepskäl som helst förs att slippa vara i stallet.Då är det bättre att sälja och låta någon annan njuta av ens fd häst!

Jag vet också flera fall där en hästägare inte tycker att hästen uppfyller de krav som ägaren innerst inne har. Man kämpar i motvind i månader eller till och med år (se på mig själv och hur jag ”höll på med” Décima), man blir ledsen, tappar motivationen osv. Folk i omgivningen hejar på och tycker att man inte ska ge upp, ”det löser sig nog” osv men ibland får man inse att allt helt enkelt inte löser sig.

Även i dessa fall är det bättre att sälja än att försöka göra något av hästen som den aldrig kan bli.Att ta steget att sälja är för många oerhört stort (det var det för mig i alla fall) men har man väl gjort det tänker många ”varför gjorde jag inte detta tidigare”.Livet är kort- ta vara på det och njut så mycket det går!

Tillbakablickar: tiderna förändras!

Bilden underst är tagen 1982 och föreställer den padock jag berättade om i föregående inlägg, den där våra lektionshästar under en begränsad tid kunde få lite utevistelse (vi har numera sammanlagt 8 hagar och 2 paddockar till vårt förfogande).
 
På den plats där paddocken då fanns står numera en byggnad; polisrytteriets stall, se den större bilden.
 
Jag minns att vi inte kunde begripa hur en stor byggnad skulle få plats på den ytan men som synes gick det gick utan probem!

Tillbakablickar: vi rider till Falsterbo

Bilden ovan är tagen i juni 1982 och föreställer MCR:s lektionshästar som under ledning av Kristin Kringstad Håkansson (då instruktör och numera ridhuschef) är på väg att ridas ner till dåvarande sommarstallet i Falsterbo.
Notera att ”Kris” rider utan hjälm, det var innan vi införde hjälmtvång för ALLA på ridskolan. Innan dess var det inte ovanligt att privatryttare red utan hjälm, så även undertecknad (fy fy).

Själv är jag nummer 3 framifrån på bilden och jag rider på min sköthäst Carinus.Kris rider på en jättefin halvblodsvalack som vi disponerade via Ackordhäststiftelsen, ”Tom” efter Daktyl-Gaspari (otroligt hur man minns en del härstamningar till och med efter 25 år!).

När jag började rida på MCR anordnade MCR dagridläger i Falsterbo på somrarna. Hästarna stod i utespiltor men tillbringade också mycket tid i en stor hage vilket på den tiden var deras i princip enda hagvistelse eftersom vi på MCR endast hade en stor gruspaddock där tiden inte tillät att alla hästarna kom ut regelbundet.

Ridlägerverksamheten upphörde för över 10 år sedan och våra lektionshästar går sedan dess på 1 månads sommarbete på Vellinge ängar dit de körs i en stor hästbuss.På den tiden då vi hade ridläger i Falsterbo RED vi ner hästarna som framgår av bilden (en sträcka på ca 3 mil skulle jag tippa) och dessa ritter tog ganska många timmar i anspråk eftersom vi skrittade på asfalt merparten av stäckan. Idag hade ett sådant projekt varit ogörligt då trafiksituationen ser helt annorlunda ut.

Dagens träning

På lördag var det meningen att jag skulle rida både LB:1 och LA:1 hos en grannklubb men jag kunde, då startlistan publicerades igår, konstatera att jag var 18:e reserv till LB:1 = högst osannolikt att jag kommer med.

Således inriktade vi oss på LA:1-programmets rörelser idag, mest skänkelvikning och förvänd galopp.

Birgitta tyckte att Archie såg superfin ut idag, jag hade inte riktigt sååå bra känsla som det uppenbarligen såg ut men Birgitta är en hård lärare som aldrig skulle berömma ”bara för att”.

Jag diskuterade mina tankar om att anlita en kiropraktor till Archie med Birgitta. En kvinna kommer till stallet då och då och behandlar några av hästarna och alla hästägarna har varit nöjda.

Själv har jag, vad som känns för mig som en SUND skepsis mot alternativbehandlare. Man kan inte svälja allt med hull och hår och det finns mycket outbildat folk som springer runt i stallen och tar hutlöst betalt för att att komma med självpåhittade, luddiga diagnoser som vissa hästägare i sin tur sväljer som gapande fågelungar utan att ifrågasätta det minsta.

Jag har dock pratat en del med just denna kvinna, sett henne i arbete och de hästar hon behandlat så det känns som att det VÄRSTA som kan hända är att en behandling kommer att kännas som ”pengarna i sjön”. Det bästa som skulle kunna hända, och som är anledningen till att jag överväger en konsultation är att Archie får lättare att flytta sig för höger skänkel.

Jag har i flera blogginlägg kommenterat hans svårighet/ ovilja att gå undan för höger skänkel, framför allt på voltspår och i skänkelvikning i trav. I skritt går det utmärkt men så fort jag vill att han BÅDE ska trava och gå åt sidan så känns det svårt.

Om detta beror på något fysiskt ”fel” hos Archie, att jag ger fel signaler, sitter fel eller gör något annat tokigt eller det helt enkelt bara har ”låst” sig för oss: ja, det är det jag skulle vilja komma underfund med. Möjligheten finns ju också att Archie idag flyttar sig så mycket som han för stunden fysiskt förmår (utan att det behöver vara något fel på honom) , att han helt enkelt inte är tillräckligt stark?

Som sagt: kan dessa grubblerier klargöras genom ett kiropraktorbesök så kanske det är det jag ska satsa på?

Häst-bantning!

Jag är av den bestämda uppfattningen att MAT hör till ett av livets glädjeämnen och mina hästar har samtliga delat min åsikt.

Av samma anledning anser jag att något oftast är ”fel” om en häst inte vill äta, i alla fall om man ska generalisera. Mina egna hästar har aldrig någonsin matvägrat utan orsak och även vid tillfällen då de varit sjuka av olika anledningar har de oftast mumsat i sig med oförändrad aptit.Att vilja äta är ett SUNDHETSTECKEN och jag skulle bli mycket orolig om min häst helt plötsligt och till synes utan orsak började matvägra.

Även om jag daltar, pjoskar och pratar bebis-språk med Archie anser jag innerst inne inte att man bör förmänskliga hästar och deras beteende men i vissa avseenden tror jag faktiskt att de känner precis som vi, i alla fall när det kommer till ett så basalt behov som mat.

Hur är och känner vi människor oss när vi bantar/ är hungriga? Ja, dom flesta av oss blir griniga, lättirriterade och utan ork. Vi tänker bara på mat! Jag tror faktiskt att samma sak gäller hästar!

Av denna anledning är jag kraftig motståndare till när hästägare försöker banta sina hästar genom att dra ner på stråfodret till ett minimum (dvs under 6 kilo för ett normalstort halvblod) och jag tror dessutom oftast inte att det är DET som är lösningen för en häst med en stor mage.Och om en stor mage alltid var ett tecken på ”övergödning” borde ju rimligtvis alla de barn med uppsvällda magar som man ser på bilder från U-länderna vara proppmätta men det vet ju att så verkligen inte är fallet.

Jag har själv sett ett ypperligt exempel på en häst som i åratal hållits på en sträng diet (max 6 kg hö/ dag) men som trots det har en så stor mage att man kan tro att hästen är dräktig. Kanske skulle ryttaren snarare prova att rida mer än 20 minuter per dag för att få bort magen? DET tror jag hade hjälpt!

Framför allt i stall med begränsad tillgång på hagvistelse bör man vara extra generös med stråfoder så att hästen kan hållas sysselsatt med att i vart fall äta. Archie har tex fri tillgång på stråfoder och han rullar verkligen inte fram för det!

Ska man banta en häst bör man i absolut första hand dra ner på kraftfodret eller till och med ta bort det. Först när hästen inte får något kraftfoder, motioneras normalt men ändå går upp i vikt/ är jättetjock bör man dra ner på stråfodret.

Det jag sett hos många hästar på en sträng diet är att de är så otroligt sura. En del tigger också väldigt mycket och man kan knappt gå förbi med något ätbart utan att bli attackerad! Jättetråkigt (och farligt ibland)!

Mina egna hästar har förvisso alltid varit glada för att äta men man har aldrig haft känslan av att de skulle DÖDA för ett halmstrå utan de kan lugnt stå och invänta sin mat, förmodligen för att de på något sätt ”vet” att de tids nog kommer att bli mätta.

Jag har också i vissa fall märkt att uthungrade hästar är mer benägna att äta foder som egentligen är otjänligt av en eller annan anledning.Vid något tillfälle hade vi kortvariga problem med rått-spillning i havren. Archie tog en tugga av havren och gick sedan därifrån medan en annan häst som tillhör det bantande släktet kastade sig över fodret utan en sekunds tvekan!

Har man hagar där det växer giftiga växter kan detta sjukliga ha-begär få minst sagt tråkiga konsekvenser, likaså om hästen i sin iver att äta ALLT från marken även får i sig en massa sand och grus som kan skapa sandkolik vilket i värsta fall kan leda till en buköppning.

Dagens tävling….

….blev inte av :=(!

Det var tydligen inte meningen att jag skulle tävla denna helgen!

Till att börja med har jag under hela förra veckan varit nervös inför att inte ens komma med på tävlingen eftersom ett rekordstort antal ryttare hade valt att anmäla sig.

Och redan i tisdags eftermiddag upptäckte jag att Archie hade fått ett litet sår på insidan av höger frambens skena (hände i hagen). Benet hade börjat svullna lite när jag upptäckte det och trots ett jodopaxomslag som jag satte på direkt var benet jättesvullet nästa dag. Samma dag fick jag veta att jag var en av dom som hade turen att inte bli bortlottad så DET var en bekymmer mindre i alla fall.

Den rejäla svullnaden höll i sig under torsdagen och först i fredags började jag märka en klar förbättring.

Archie har inte varit halt men svullnaden har inte gått ner helt vare sig jag har skrittat en längre runda eller travat lite grann och eftersom jag inte har velat belasta benet för mycket har jag mest tömkört och bara ridit mycket försiktigt.

Idag var benet väldigt mycket bättre men jag vet av erfarenhet att sådana här sticksårs-svullander kan sitta i ganska länge, i alla fall kan det ta tid innan den allra sista svullnaden ger med sig även om man brukar kunna rida som vanligt ganska omgående.

Eftersom Archie fodrar mycket lite framridning och knappast blir ansträngd av 20 minuters ridning var min plan att trots det lilla såret åka och tävla idag fast jag har ju så klart funderat och klämt och känt på benet under hela veckan innan jag tog det slutgiltiga beslutet igår.

Det jag tvekade på slutligen var faktiskt inte OM jag skulle kunna rida för Archie är som sagt inte halt och har inte varit sedan såret upptäcktes men mera om vi skulle klara av att rida ”godkänt” eller om det skulle kännas ”otränat” (hittar inget bättre ord just nu).

I vanliga fall vill jag gärna rida igenom programmet eller delar av det ordentligt ett par gånger under i varje fall 1-2 pass samma vecka som jag ska tävla men denna veckan har det som sagt mest blivit tömkörning på raka spår i skritt. Inte så mycket träning precis….

Sedan TROR jag att det är viktigare för mig MENTALT att ha ridit igenom programmet eftersom Archie mycket sällan känns oriden även om han skulle ha vilat i 14 dagar men som sagt….förutsättningarna inför dagens tävling var inte optimala ur min synvinkel.

Döm om min enorma förvåning då jag igår kväll blev uppringd av en person från den arrangerande klubben som meddelade att man beslutat att ställa in tävlingarna eftersom en häst i stallet stod med hög feber och man misstänkte kvarka.

Med facit i hand fanns det säkert någon mening med detta och på Archies program får det idag stå en stillsam uteritt i stället! Och just nu står han i solskenet i sin hage och är säkert inte det minsta ledsen :=)!