Inlägg av

Favorit (NOT) i repris (NOT)

När ”man” pratar om att det kanske blir en ”vargavinter” till minns jag med fasa exempelvis scener som de nedan från i vintras:

 
En tjej gick in i ridhuset för att rida och när hon hade ridit klart….
 
….tja…då kom hon inte ut ur ridhuset för egen maskin skulle man kunna säga :)!
 
Själv ville jag komma IN i ridhuset så jag var lika glad åt assistansen vi fick men som sagt; inget mer sådant här önskar jag!

Fredag- buuuhuuu….snart tar dom slut….

…..semesterdagarna för den här gången.

Men än återstår några lediga vardagar innan jul och idag har jag avverkat en av dom.

Knäpp som jag är (enligt de som tycker om att sova i alla fall) steg jag upp strax efter 5 då jag skulle träffa NN på morgonen.

Redan på väg upp till ridhuset kände jag att gårdagens ”elektricitet”/ spändhet/ överskottsenergi eller vad det nu var var borta och Kreon var mer sitt vanliga pigga men inte ”på tårna” jag.

Det enda som var lite trist var att den otroliga lätthet som blev en av gårdagens konsekvenser av elektriciteten var borta, även i detta sammanhang var Kreon sig mer lik och det räcker bra ”for now”.

För igår blev han ju också inte bara ”lätt” i rörelserna, även kontakten med tyglarna blev stundtals för lätt (läs: gossen ”knäppte av” och blev för ihopkurad i formen).

Hur som haver var jag nöjd efter dagens pass och Kreon verkade också nöjd med sig själv och de klappar han fick.

Väl hemma hade klockan nästan hunnit bli 9 men eftersom Soya inte vurmar för promenader i gryningen så låg hon fortfarande och sov och steg inte upp förrän jag ropade på henne.

Vi fick oss en nästan en timme lång cykeltur där vi utforskade mer eller mindre varenda grusväg i närområdet och det blev många stopp för lite revirmarkering:).

Lunch, wienersnitzel, avåts på ”Två kockar” och därefter var det dags att handla lite människo och hästföda i respektive affär.

Efter hagintag bestämde jag mig för att besöka en ny-öppnad klädes-outlet i Staffanstorp, både för att ”kolla läget” i största allmänhet och titta efter termobyxor (plagget jag inte kan leva utan vintertid) i synnerhet.

Turen stod mig bi, ett par byxor föll till belåtenhet och för 200:- fick de följa med hem.

Man glömmer så lätt!

För ett tag sedan när jag var ute och red med Kreon och vi (läs: jag) precis hade avslutat en liten snurr-procedur mötte jag en fd inackordering till häst och sa skämtsamt till henne: ”Archie var ÄR du” menandes att exempelvis det här snurrandet och annat trams inte ens fanns på Archies karta- han var så otroligt snäll att rida ut!
 
MEN…när jag rannsakade mig själv lite närmare och verkligen tänkte tillbaka så insåg jag hur lätt och snabbt man kan gömma saker som varit ett bekymmer, vållat en huvudbry eller rent utav rädsla- vips så är det borta ur ens medvetande väldigt snabbt efter att problemet lösts. Och det är kanske tur och bra att man inte ältar sådant som HAR VARIT men som sagt; det kan också lura en i tanken ibland.
 
Jag poängterar ju ofta, både IRL och på bloggen hur otroligt snäll Archie var och det VAR han, absolut, men faktiskt inte från dag 1, det ska sägas.
 
Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att han en gång i tiden varit riktigt BESVÄRLIG, istadig eller jättedum att rida ut- inte alls- men inte tusan satt jag helt avslappnad och kände mig 100 % trygg på honom heller alla gånger när han var ung.
 
Jag minns tex att jag på den tiden Archie stod på ridskolan ofta brukade rida ut med en annan kvinna, Lena, som hade en D-ponny som var Archies hagkompis.
 
Vi var båda lite försiktiga av oss och dundrade aldrig iväg i full galopp eller dylikt utomhus och jag brukade varje gång vi närmade oss stallet på vägen hem fälla kommentaren ”Jaaa du Lena…vi ÖVERLEVDE den här gången också”.
 
Givetvis var det skämtsamt sagt men det fanns också en liten, liten underton av faktisk lättnad i konstaterandet eftersom Archie när han var…säg 4-5 år gammal…KUNDE bli rädd utomhus och då blev, som jag upplevde det, opåverkbar vilket fegis-Birgitta tyckte var jätteotäckt.
 
Det hände inte ofta och NÄR det hände hade förmodligen vilken normalt funtad häst som helst REAGERAT men det otäcka tyckte jag var att jag inte kunde lita på Archie i dessa situationer (också egentligen helt normalt på en så ung häst).
 
Om vi tex mötte ett trav-ekipage som kom körande bakom oss i fullt tävlingstempo kunde Archie kasta sig åt sidan oavsett om där råkande vara tex ett dike eller ej och jag var då givetvis livrädd att han skulle tappa balansen och ramla…med mig på ryggen.
 
Så…Lena och jag var alltid lite ”beredda” när vi red ut och spanade åt alla håll och kanter för att slippa möta just travekipage eller galoppörer i full fart (vår ridskola liggger ju vid Jägersros trav och galoppanläggning) och när vi hade klarat oss undan alla faror (vilket ändå var fallet 90 % av gångerna vi red ut) så fällde jag alltså de för oss klassiska orden om överlevnad.
 
Min förhoppning är att jag även om Kreon om en tid kommer att skriva på bloggen ”han är sååå stensäker” och ”snällare häst att rida ut finns inte” och om jag då blir för stor i orden så tänk på att påminna mig om hur det en gång var:)))))!

Torsdag- adrenalin eller styrka?

Idag red jag dressyr i ridhuset på eftermiddagen och inte som för det mesta på morgonen och om det var det, att Kreon hade en vilodag igår, att en tjej som smackade ganska mycket red samtidigt, om det var allt detta eller inget av det men den bruna springaren kändes mer laddad än någonsin.

Det kändes inte helt bekvämt med detta elektriska djur men det var bara att rida på och en positiv sak förde det med sig i alla fall: vänstergaloppen kändes för först gången precis lika fin som högergaloppen.

Bara i förrgår blev Kreon efter en stunds galopperande i vänster varv för tung i handen för att det skulle vara ok, särskilt som han alltid är så lätt i handen annars men idag orkade han galoppera så lätt så lätt.

Huruvida jag ska tillskriva detta en ökad kroppslig styrka eller att han var adrenalinstinn får jag låta vara osagt men det kändes trevligt med denna behagliga galopp där mina händer slapp agera ”det femte benet” och högergaloppen har alltid varit sådan så det är bra att de nu är likadana.

Veckans äckelvarning!

Har man hund och/ eller häst tycker jag att man blir ganska härdad och tåler att se både det ena och det andra utan att börja ulka och må illa.

Själv har jag aldrig varit speciellt äckelmagad men något jag såg härom dagen fick mig faktiskt att känna ett lätt illamående:

När jag gick med Soya i närheten av en skola kom hon plötsligt med något i munnen och jag insåg till min fasa att det var…..en använd tampong!!!!! Uärk!!!!!

När jag berättade om detta på jobbet fick jag höra något nästan lika äckligt; en arbetskamrat har en vän som jobbar i klädbutik och även där hittas ibland använda bindor och tamponger i byxfickorna till kläder folk provat.

Ja….vad säger man?!?!?

Onsdag- mini-massage

Idag var det dags för en av Kreons vilodagar som numera infaller ca en gång i veckan och i stället för att gå en promenad i mörkret valde jag att ge honom lite mini-massage och därigenom också checka av hur han känns i kroppen.

Jag ska inte påstå att jag varken är en skicklig massör eller att jag höll på särskilt länge och grundligt men jag knådade i alla fall över stora delar av kroppen med fokus på hals, rygg och rumpa och försökte identifiera eventuell ömhet och/ eller irritation men fann absolut ingenting trots ibland ganska hårdhänt massage.

Kreon fick ju ärva Archies sadel och har nu gått med den i över 2 månader och så vitt jag kan bedöma passar den honom utmärkt. Inte ett hårstrå är krökt på ryggen efter avslutade pass och de gånger jag har klämt på hans rygg så har han inte visat den minsta ömhet.

Jag tycker verkligen att Kreon har ”tagit sig” sedan köpet- då såg han ut som en oriden 3-4 åring medan han nu ser ut som den 6-åring han är, rund och fin.

Tycker till och med att den tidigare såååå spensliga lilla halsen har ökat lite i omfång men det kanske bara är att jag har vant mig :). Svårt att säga då ALLA halsar i jämförelse med Archies hingsnacke (eller späckhals som veterinären sade rått när hon diagnosticerade honom för fång….) såg klena ut.

Bortsett från att dagens mini-massage gav mig det kvitto på att allt verkar stå bra till med Kreon som jag ville ha så blev det också en mysstund eftersom Kreon verkade uppskatta att bli klämd på.

Och för mig är det ett tecken på att hästen trivs med mig- jag vill kunna röra den över hela kroppen utan att mötas av misstänksamhet, sura miner eller till och med försök till bett och sparkar som man ibland ser och som skulle gjort mig personligen olycklig.