Inlägg av

Fråga från en läsare om rädslor

Fick nedanstående text från en bloggläsare som undrar om detta är något som ni också känner igen/ har varit med om för egen del:

”Det handlar om hästar/ridning och rädslor, ngt jag förstått är ett väldigt tabubelagt ämne – man får liksom inte erkänna att man är rädd.

Känner du igen detta?

Om man erkänner att man är rädd så innebär det per definition att man är en kass ryttare och även hästägare. Jag gjorde själv ”misstaget” och drevet har gått sedan dess….

Då både min häst och jag blev rädda och osäkra i just detta momentet (allt annat funkar) så valde jag att ta hjälp.

Ett litet tag senare pratade jag med en person i stallet och berättade att jag bestämt att inte göra detta när jag är ensam på ett tag – och döm då om min förvåning när jag fick höra att ”du kanske skulle be någon duktigare rida din häst istället?”.

Tilläggas bör att det är inte i just ridningen problemet är, och att jag ridit in och till åtskilliga hästar i mitt liv, det här har aldrig varit något jag varit osäker på tidigare men när jag faktiskt kände att jag (och min häst) tappat lite förtroende för detta moment så har jag inga problem att erkänna RÄDSLA.

Men ska det vara så tabubelagt att erkänna det?

Du kanske är trygg i allt kring din häst och hästhållning men så är du med om en olycka i låt säga hoppning/lastning/uteridning eller vad som helst, ska man inte kunna prata om det då? Eller få erkänna rädsla/osäkerhet?

I förra veckan fick jag höra att snacket går i stallet; jag är en dålig ryttare/jag är rädd för min häst/jag förstör min häst mm.

Tror att det här är ett ganska stort problem i hästSverige, man FÅR helt enkelt inte erkänna rädsla (och om man gör det har man liksom ”blottat strupen”) – speciellt inte om man har egen häst.

För min del är det ju en specifik och isolerad sak men det kan säkert vara lite vad som helst…

Rädslor är ju till för att övervinnas, men det tycker ju jag att man gör genom att upprepade gånger få göra dem när det går BRA och att man därav får förtroende igen och blir säker.

Vad som är lätt att glömma är att även de stora världsnamnen tar hjälp, de sitter inte på sin egen kammare och löser allt, och de har tidvis också problem.

Skitprat är oerhört tråkigt, det är ett tufft klimat i hästvärlden – oavsett om det är på nätet eller IRL.”

Ja, vad säger ni? Känns det igen?

Jag skulle vilja säga att det kanske inte är så konstigt om man tycker att andra människor är rädda för vad det än må vara OM man inte är rädd för samma sak själv.

På högstadiet hade jag en klasskamrat som var livrädd för fåglar utomhus- det störde mig rejält när hon kastade sig för gråsparvar men det var ju hennes rädsla.

Och jag vet att när en ryttare köpte en häst som hon inte vågade galoppera med på en evighet efter köpet så tyckte jag att detta var hur märkligt som helst men å andra sidan ska jag ju faktiskt inte ens bry mig, eller hur?

För egen del minns jag att jag sa att det nog inte hade behövts att Kreon hade kastat av mig max 2-3 gånger innan jag inte hade vågat rida honom mer för han var så otroligt beräknande och saknade helt självbevarelsedrift medan en stallkamrat på fullt allvar tyckte att jag skulle prova att dra omkull honom nästa gång han stegrade sig ?!?!?

Så det är nog lätt att råka ut för oförstående och rent av elaka kommentarer kring vad ANDRA uppfattar som obefogad rädsla/ överdrift osv.

Har ni några bra tips på hur man löser detta?

Onsdag- egoboost

Inte jag och Vicks men vi gör så gott vi kan 🙂 !

Idag har jag tränat för Birgitta Kjellin- en egoboost de luxe som vanligt 🙂 !

Vi diskuterade ju detta på bloggen för ett tag sedan; känslan efter en träning och för egen del känner jag mig lyckligt lottad med inte bara en utan två tränare som får mig på fantastiskt gott humör efter i princip alla träningar!

Medan Olof är mer lågmäld är Birgitta hans raka motsats; hennes entusiasmerande hojtande hörs över halva bygden och man får verkligen en egoboost.

Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag inte är Charlotte Dujardin och Vicks inte heller är Valegro men jag tror att vi båda mår bra av min namnes positiva attityd och jag tror verkligen inte att hennes gillande av min älskade häst är spelat (precis som jag känner att Olof verkligen gillar Vicke och gillade Kreon som bara en mor kunde älska höll jag på att säga ha ha ha).

Själva träningen ägnades mest åt skolorna i galopp, något vi har fokuserat på ett tag nu och som går bättre och bättre- ett krav om vi ska komma någon vart i de medelsvåra klasserna så det går inte att undkomma.

Förbättra dina halter

Ganska fin halt till och med när sambon ”rider” 🙂 !

Nyligen läste jag ett bra tips på hur man kan träna på att göra bättre/ bra halter på Frida Hallgrens Instagram-konto. Så här skriver hon:

”Jag tränar alltid framför speglarna hemma, ofta från skritt. Gör halt, konstaterar att höger bak kanske står lite bakom. Trycker då med höger skänkel och ber hästen flytta in det benet. Kanske ställer hästen då in det lite längre in än vänster, då trycker jag med vänster skänkel istället. När jag flyttat runt alla benen på hästen och den till slut står jämnt, klapp och beröm! Gör sedan om detta några ggr med nya halter framför spegeln och fortsätter samma procedur att rätta benen med hjälp av skänkeltryck. Det gäller som i alla andra rörelser att få hästen att förstå vad den förväntas göra, så när den står jämnt på alla fyra måste!! beröm komma. Snart kommer den förstå att jämn halt = något bra som min matte gillar!!! Men jag rättar som sagt benen ur stillastående halter, ibland tar det sin tid innan alla fyra ben är på plats.”

Jag anammade faktiskt samma inlärningsprocedur redan på den tiden jag ägde Heron fast jag då brukade göra det när jag tömkörde.

Det var lätt att se hur han ställde upp sig och om han inte gjorde det korrekt brukade jag gå fram och bokstavligen flytta hans ben så att han stod som jag ville.

Efter X gånger så ställde han sig i princip alltid mycket bra, till och med ibland när han sprang i hagen och gjorde halt ur galopp 🙂 !

Så helt klart värt att prova tycker jag!

Tisdag- klinikbesök och piruettgalopp

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen på Löberöds veterinärklinik med en häst.

Som alltid på sådana ställen påminns jag om hur otroligt sårbar man är med bara en häst samtidigt som de flesta av oss varken har tid eller råd med fler.

Inte roligt om flera månaders konvalescens väntar tex men vad ska man göra?

Vicke har ridits av Olof idag och jag fick bra inspiration till hur jag kan träna på piruettgaloppen.

Olof red så samlat han kunde, höll tyglarna i en hand och ”småduttade” med spöt på Vickes rumpa och det gav en väldigt bra effekt 🙂 !

Styrkan finns där, nu ska Vicke bara förstå vad vi vill och det verkade han göra.

När fan blir gammal blir han religiös….

Från i somras när Henrik skrittade ut på Vicke 🙂 !

Eller…”sent ska syndaren vakna” 🙂 !

Som jag har berättat förut rådde inte hjälmtvång på ridskolan på den tiden när jag köpte min första häst.

Många vuxna privatryttare red utan hjälm och det gjorde jag också.

Jag ansåg att de hästar jag ägde var mycket snälla och dessutom fick jag någon slags hjälmaverison i början av min ryttarkarriär eftersom en av mina första hjälmar var för liten och klämde åt huvudet så att jag fick huvudvärk.

Jag förstår om detta låter väldigt märkligt alltihop idag men så var det för över 30 år sedan…

Jag inte bara red dressyr utan red även ut utan hjälm och hopptränade ensam på 130-hinder!

Tack och lov hände det aldrig något och de sista åren på ridskolan BLEV det hjälmtvång och är så även på nuvarande anläggning så oavsett vad jag ville (jag ville helst rida utan hjälm) så var det bara att rätta in sig i ledet.

Och vet ni….NU ”hundra år senare” så har jag äntligen insett att det är korkat att rida utan hjälm och NU kan jag störa mig enormt när jag ser ryttare som rider utan på olika sociala medier.

Absolut tycker jag fortfarande att vuxna människor ska få göra som de vill med hjälmen I SAK men om man tex är en ”kändis” så känns det bara så dumt att skylta med att man inte anser att huvudet är värt att skydda.

För övrigt har jag aldrig sett Olof skritta en meter utan hjälm så HAN föregår med gott exempel i alla fall.

Veckan som gått

Under den gångna veckan har det verkligen blivit klart för mig att jag snuvats på VÅREN i år igen; det händer då och då och är rätt så trist tycker jag.

Även om det så klart är helt underbart med den sommarvärme vi haft under stora delar av den gångna veckan så saknar jag ändå att inte ha få upplevt en ”riktig” vår.

I stället har det varit kyla och långkalsonger och så från den ena dagen till den andra- pang….sommar!

Annars går det mesta sin gilla gång med oss.

Vicke och jag tränar på och var hos Olof 2 gånger förra veckan.

Tävlingen i lördags gick såååå bra förutom att det var extremt retligt att bli nerpetad från ”rosettplats” av den allra sista ryttaren i klassen.

Nu vill jag bara få träna och tävla på utan några retliga avbrott (som förra året vid denna tiden då Vicke fick en hovböld)  och i övrigt njuta av årstiden.

 

Äppelträd som blommar…

….Molly som spanar…..

….och Vicke som tittar ut över de underbart gula rapsfälten.

Sommarkänsla!

Perfekt ridbana

Jag antar att jag inte är ensam om att tänka ”åhhh vilken fin hage/ ridbana detta hade varit” vid passerandet av olika golfbanor?

Varje gång jag går förbi den här fotbollsplanen som till råga på allt aldrig verkar användas tänker jag samma sak; en perfekt ridbana 🙂 !