Blev faktiskt lite imponerad idag då jag noterade att en bloggläsare hade orkat gå 4,5 år tillbaka i bloggen och kommentera ett inlägg som handlade om hur det gick till när jag sålde Decima.
För er som inte vet gjorde jag detta då jag bedömde att hennes mer eller mindre konstanta tungfel (tungan utanför munnen när man red på både träns och framför allt kandar) omöjliggjorde ett framgångsrikt tävlande över LA-nivå och eftersom jag hade köpt henne med målet att tävla på minst MSV-nivå så tja…..
En läsare reagerade på ovanstående och skrev (anonymt givetvis) så här till mig idag:
”Stackars häst.
Bli behandlad som ett slit och släng verktyg för att få någon skräpig pokal på en dressyrtävling.”
Nu vet jag inte om läsaren skrev detta för att provocera, roa eller bara beklaga mitt, enligt läsaren, usla omdöme men jag vill oavsett vilket ge denna skribent några ord på vägen:
Att behålla ett djur man av vilken orsak det än må vara inte vill behålla kan jag inte se gagnar någon.
Djur ska vara hos människor som har ett genuint intresse av att dagligen ge djuret allt det förtjänar och utan att se det som ett tråkigt måste.
Jag ser tämligen ofta motsatsen och för mig är det för det mesta en gåta hur man kan lägga tusentals kronor per månad för några halvhjärtade stallbesök i veckan och utan att lägga mer än den allra nödvändigaste tiden på sin häst.
Så funkar inte jag- jag vill vara i stallet varje dag och känna glädje när jag är där.
Den dagen då jag inte längre känner så med en häst vill jag inte utsätta varken mig själv eller hästen för en påtvingad samvaro- inte när jag vet att vi båda kan ha det bättre på var sitt håll.
Bra svarat Birgitta! Det är som att vara kvar i ett förhållande man inte trivs i för att den andra parten kanske blir ledsen.
Att sälja en häst man inte trivs med innebär ju inte att man skickar iväg den till ”vem som helst” utan att man vill den väl och väljer hem noga!
Imponerad av att du orkar bemöta denna typ av kommentarer. Ffa då du också håller en väldigt god ton.
=)
Håller med!!
Prick och Cristel:
Jag svarar oftast gärna folk som enligt mig så att säga faller på eget grepp.
De tror att de har uttalat något klokt som ska få mig ”på fall” men avslöjar i många fall inget annat än ogenomtänkt okunnighet.
Med mycket tur (fast jag tvivlar…för sådana människor BRUKAR liksom ”ha bestämt sig”) kan man få dom att omvärdera det som de skrivit i affekt och inse att livet inte är varken svart eller vitt- i bästa fall ganska kolorerat :)))!