Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Olika sätt att tävla

Som jag har berättat flera gånger förut är min strategi när det gäller tävlande med hästen att detta för den (i detta fallet Vicke) ska vara något…tja om inte ROLIGT med mänskliga mått mätt så i alla fall inget som är jobbigare än det arbete som utförs på hemmaplan eller hos Olof.

Det är hemma gränserna ska tänjas och ja, ibland kan det innebära att man känner sig extra ”darrbent” efter ett pass, både som häst och ryttare.

Men på tävling ska hästen känna sig stark och duktig- då ökar förutsättningarna för bra resultat- det är vad jag tror i alla fall.

När jag läser bloggar, surfar på nätet och även ser mig omkring IRL inser jag att alla inte verkar resonera som jag utan tävlingen blir något som hästen tex behöver en eller ibland flera dagars vila efter.

Likadant måste hästen smörjas in med liniment, få på sig back on track eller dylikt efter tävling trots att man aldrig använder detta på hästen till vardags?!?!

Kanske borde en del av dessa ryttare- i alla fall de som inte uppnår önskvärda resultat tänka mer på HUR de tävlar än att fokusera på återhämtningen efteråt? Bara en tanke….

Dumdristigt?

Ja, jag vet inte vad ni tycker men jag kan inte tycka annat än att denna ryttare/ mamma är dumdristig till max.

Antingen är hon bara väldigt obetänksam eller även kåt på lite uppmärksamhet på sociala medier eftersom någon har filmat men oavsett vilket gillar jag det inte.

Som jag har berättat flera gånger ramlade jag själv av när Vicke snubblade vid en hoppträning och skadade min nacke rejält men om inte annat hade jag hjälm.

Att låta ett så litet barn som i filmen ”hoppa” utan hjälm är varken gulligt eller ofarligt- bara korkat, eller vad tycker ni?

No money

Läser att vi går mot ett kontantlöst samhälle och kan bara hålla med.

Har sedan ganska lång tid tillbaka i princip ALDRIG cash, varken ”på mig” eller hemma.

Blev nästan irriterad när jag nyligen fick en femhundring då personen saknade swish (som jag använder konstant) och jag fick liksom fundera på vem jag kunde ”dumpa” denna sedel!

Använder inte heller plånbok längre och det är inget jag saknar- bara en sak mindre att hålla reda på.

Känner ni igen er?

Förändring ger förändring

Härom dagen slog en måhända självklarhet mig; det är oftast en förändring som utlöser en förändring!

Så länge allt är som vanligt och man är i sin invanda miljö med sina invanda vänner, arbetskamrater och eventuell partner är chanserna/ tankarna kring en förändring inte alls lika stora som om/ när man lämnar vardagen.

Kanske åker man på en resa, lär känna en ny person, besöker en ny arbetsplats, ser en ny tränare hålla träning eller whatever?

Och först då vaknar tankarna kring att byta jobb, tränare eller partner eller göra andra förändringar.

Något ni känner igen?

TDB-hets

Läser en diskussion på nätet som handlar om TDB (Tävlingsdatabasen).

Flera vittnar om hur de känner sig stressade över att alla resultat numera finns så lätt tillgängliga och för alla att se och en del menar till och med att de undviker att tävla av den anledningen, framför allt om de planerar att sälja sin häst framöver och inte vill skylta med eventuellt dåliga resultat.

Det förekommer tydligen också att man, om man känner att man håller på att fullfölja en ”katastrofritt” hellre utgår på egen begäran för att ”sanningen” inte ska synas i TDB.

Jag kan väl till viss del förstå de som resonerar enligt ovan även om det verkligen inte gäller för min del.

Till att börja med har jag inga planer på att sälja Vicke och om jag skulle vilja göra det så skulle jag nog mer sälja honom på hans utbildningsståndpunkt än hans faktiska resultat på tävlingsbanorna just nu.

Sedan menar jag att man alltid måste titta kritiskt på allting, så även TDB.

Förvisso ger TDB en utmärkt FINGERVISNING om vilka klasser en häst har tävlat, hur ofta och med vilka resultat men man kan inte bara se till detta helt blint.

För det första tycker jag att framför allt hoppresultat måste vara relativt färska- att hästen hoppade 130 för 3 år sedan kan mycket väl betyda att den idag inte kan ta sig runt en enmetersbana.

Vad gäller dressyr är det lite skillnad enligt mig- hästar brukar oftast liksom inte glömma det de kan och tappar inte heller självförtroendet på samma sätt som en hopphäst.

Där kan ju dock (precis som i hoppningen) en oskicklig ryttare påverka hästens resultat enormt.

Att det förekommer regionala skillnader har jag varit inne på flera gånger- att vinna en klass på 63 % med 6 startande i en viss del av Sverige säger kanske inte så mycket om man jämför med att göra detsamma i en annan del där man dessutom vinner på 70 % och med tredubbelt så många startande.

Vad gäller dressyrhästar tycker jag att det är jättebra att man kan se alla poängen i den klass man ridit- DET kan, framför allt i lite högre klasser ge en fingervisning om hästens svagheter- vad gäller galoppombytena framför allt. Har sett en hel del exempel på hästar som får jättebra betyg på nästan allt men ofta underkänt på bytena och det är enligt mig ett stort minus eftersom just bytena är en förutsättning för att komma vidare i klasserna.

Så sammanfattningsvis tycker jag att TDB är till mer nytta än skada så att säga- man kan snabbt få ett hum om en hästs kvalitéer men sedan måste man ändå väga in andra parametrar.

Rida andras hästar?

Sitter och läser nedan skrivet av bloggkollegan Silverbjälke:

”Istället för att dela minnen kan man försöka lägga fokus på vad som betyder något.

Vi alla älskar djur och när vi mister dem, tvingas ta bort dem, ser dem skada sig eller får möjligheten att lära känna ett nytt fylls vi av känslor som är in i helvete svåra att sätta ord på.

Så fokus bör ligga på att känna, många säger lyssna på hjärtat lyssna till signalerna lyssna till djuret och bla bla bla så jävla gulligt men det är skit snack.

Du kommer höra fel om du lyssnar till något som inte talar ditt språk. Därför handlar det om att känna. Är något stelt, oliksidigt, mjukt, löst, spänt, i otakt, orytmiskt, är det fysiska svaret du söker inte det du sökte osv. Känns det inte bra så är det oftast inte bra, känns det mysko så är det ofta något konstigt.

Därför är det synd att inte alla faktiskt provar att rida andra hästar, gärna hästar som är på en helt annan nivå än den egna, gärna med helt annan utbildning eller historik. Inte förrän man känner något helt annat kan man avgöra hur det man är bekant med faktiskt känns.

Man blir van, hemmablind och man övergår i en undermedveten rutin. Jag tror det är den stora anledningen till att många ofta får gå länge med en känning, med en inre skada åkomma eller utan rätt hjälp i tid och jag tror det är därför många inte når det mål man satte upp.

Man känner inte på riktigt om man bara känner samma sak eller det står en filur på banan och frågar – hur känns det nu, hur kändes det… Hur fan ska du veta det om du tvingas tänka efter eller inte har något att jämföra med.

Så…. Ska ni rida ut idag, rida på banan idag, skrittar backe ihop .. tja, varför inte byta i bara tio minuter och sen känna hur det känns när ni byter tillbaka?

Fundera på det om ni vill att det ska bli lärorikt och inte bara rutin idag.”

I sak instämmer jag till 100 % även om jag för egen del mycket sällan rider andras hästar.

Det har hänt mer än en gång att jag inte har kunnat hoppa av fort nog och jag har tänkt för mig själv att det är obegripligt att ordinarie ryttare kan acceptera och fortsätta att rida på en häst som är så stel, styv, ovillig, lat, ouppfostrad osv osv.

Kanske beror det på att man inte känner till något annat?

I stunder av hybris tänker jag ibland att ”hade XX får rida Vicke i 20 minuter så hade hen sålt sin egen häst direkt” men så kanske många tänker om sina djur ha ha?

Brukar ni rida andras hästar?

Sååå imponerad

Jag är inte säker på att jag har visat er denna film tidigare men oavsett förtjänar den att ses igen!

Jag menar att pararyttares olika handikapp kan vara svåra att jämföra/ ställas mot varandra men det här måtte väl ändå vara något av det svåraste att göra på hästryggen om man är blind????

Jag är i alla fall både väldigt imponerad och tårögd när jag ser denna prestation.

Vad man INTE skriver på Fejjan

Ett ämne jag har berört flera gånger!

Har också stött på det då och då- folk jag är ”vän” med på Facebook som skriver saker där om sitt jobb/ sina arbetskamrater eller sin (brist på) arbetsmoral och jag blir lika förundrad varje gång.

Nog för att man ibland och i ogenomtänkt frustration vill spy galla över vad det nu än må vara men Facebook eller andra sociala medier känns inte precis som några kloka kanaler för detta….

Jag skulle inte alls förvåna mig om tex tilltänkta arbetsgivare söker info om en på nätet och då kan vissa uttalanden säkert ligga en i fatet.

Jag som socionom är otroligt försiktig med vad jag postar om det kan tyckas yrkesrelaterat- det är så lätt att det skrivna ordet misstolkas och vänds mot en på ett sätt som man absolut inte menat!

Film-ljug

Det diskuteras ju numera ganska ofta i hästsammanhang hur bilder och till och med filmer kan ge en väldigt skev bild av verkligheten beroende på hur tex en film klipps ihop.

Funderade på vilken missvisande film man hade kunnat göra om jag nu var en kändis man ville ”komma åt” när jag nyligen var hos Olof.

Vi stod och pratade en stund efter passet och Vicke försjönk väl i någon form av total avslappning/ halvslummer bredvid mig.

När jag plötsligt klappade honom ganska hårt på halsen hoppade han till, en del skulle säkert säga förskräckt.

Och tänk hur man hade kunnat presentera DET: ”Stackars häst….han är så ovan vid ömhetsbetygelser att han blir livrädd för sin egen ägare”…typ 🙂 !

Hur man lockar tävlande (eller inte)

Så ska det se ut…..

Jag noterar med intresse att det inte bara är på min blogg det har diskuterats hur man kan öka antalet startande i dressyr och vad man kan göra åt det faktum att det i vissa delar av landet har dippat vad gäller antalet dressyrstarter/ år.

Jag har läst många förslag och själv kommit med några och det ska bli intressant att se om trenden går att vända och med vilka medel i så fall.

Något som har framförts är att man, när urvalet av tävlingsplatser är stort, väljer den arrangör som man som tävlande på olika vis bedömer som ”bäst” och det behöver inte handla om avståndet utan tex prispengar, bemötande eller kanske det viktigaste: framridningen och tävlingsbanornas skick.

Jag är den första till att instämma i det sistnämnda och kan ta ett, eller snarare två exempel på tävlingsplatser som jag besökt i år och som verkligen skilt sig åt.

Den ena tävlingsplatsen (som jag väljer att namnge då jag bara har det bästa att säga om den) är Stensäters ryttarförening.

Arrangören har där tillgång till en maskinpark utan dess like och dessutom intresse och kunskap om hur man sköter underlag för att det ska bli optimalt att rida på.

När jag har tävlat där har man exempelvis harvat mellan klasserna (och då talar vi om max 20 starter per klass) och vid ett tillfälle körde man till och med ut med en gigantisk vattentank och vattnade under tävlingen eftersom det var sommar och torrt.

Denna tävlingsplats skulle jag pga ovan välja framför de flesta andra- får man inte hästen att gå där beror det i alla fall inte på underlaget- det är en sak som är säker.

En tråkig motsats stötte jag på hos en annan arrangör som BORDE ha en adekvat maskinpark och som har anordnat tävlingar i minst 20 år- de är således inga ”nybörjare” på detta.

Under en klass som jag bevittnade (jag red den ej själv) var framridningen så djupharvad att jag är väldigt tveksam till om jag ens hade vågat göra något annat är skritta där inne.

Frågade någon av ryttarna hur underlaget kändes och fick mycket riktigt svaret ”jättetungt” och hörde också om någon som bara hade vågat rida fram i 10 minuter pga detta.

Alltså…ska man finna sig i att bara våga rida fram i 10 minuter när man har betalat 300 kronor eller mer för att få rida en klass?

Nej, jag tycker verkligen inte det och även om framridningstiden kan variera beroende på häst så tror jag nog att väldigt få, om någon häst kan prestera på topp efter endast 10 minuters framridning.

Så skulle valet stå mellan denna tävlingsplats eller någon annan vet jag ju vad jag hade valt och frågan är om jag ens hade åkt även om det inte fanns andra arrangörer att välja bland? Högst sannolikt inte- jag är livrädd för just djupharvade underlag.

Så; jag tror att en del tävlingsplatser kommer att liksom rensa ut sig själva nu när det inte är så stort tryck på de som vill tävla och det är kanske lika bra det, eller?