Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

När man använder ord man inte vet vad de betyder…

Då var det dags igen….

Ett tips till de som skriver; använd ord du säkert vet vad de betyder i stället för att krångla till det och riskera att det blir helfel….som när jag läser detta:

”Hej! Jag har en häst som dessbättre har fått senskada…..”

Och är det autocorrect som varit i farten så korrekturläs innan du postar!

Före bloggen

Ovanstående alster fick jag igår av en fd stallkamrat och tillika bloggläsare; dessa visdomsord författade jag tydligen 2002, dvs för 17 år sedan och de publicerades i ridskolans klubbtidning där jag var en flitig författare *surprise* 🙂 !

Ska man rida överallt?

Läser detta och vet ni vad min första tanke är?

Jag skulle inte säga det högt till de drabbade men inom mig tänker jag ”vad har man på en 90-väg att göra”?

Rent logiskt vet jag att en olycka kan hända precis var som helst, absolut, men jag skulle aldrig i livet rida på en 90-väg med någon häst, faktiskt.

Svaret man många gånger får är: ”ja, men jag måste rida där eller där för att komma till bättre uteridningsmöjligheter”.

Mitt svar är: man måste ingenting, inte heller med hästar.

Jag skulle som sagt aldrig rida på en 90-väg utan hade antingen lastat hästen eller flyttat den.

Risken kontra ”nöjet” (att rida ut) står i detta fallet inte i proportion enligt mig men detta är ju individuella bedömningar som var och en måste göra (fast de tyvärr kan drabba ett oskyldigt djur).

Sedan ska man givetvis köra varsamt oavsett hastighet osv och i den bästa av världar ska detta räcka men vi vet alla att det inte är så….

Falsk blygsamhet- typiskt kvinnligt eller är det fult att vara nöjd?

En sak som jag har funderat över länge och också skrivit om tidigare är ett fenomen som jag tycker är ganska vanligt och som jag skulle kalla ”falsk blygsamhet” på nätet/ i sociala medier.

Jag tänker specifikt på när ryttare delger omgivningen sina prestationer på tävlingsbanan och liksom ”måste” skriva ner resultatet och jag undrar varför?

Är man rädd för att uppfattas som skrytig i annat fall?

Har Jante ett sådant grepp om oss?

Är detta en typiskt kvinnlig egenskap eller är det mer det faktum att kvinnor är mer aktiva på sociala medier eftersom det bara är kvinnor som jag tycker ”håller på” så här?

Om ni undrar vad jag menar så kan jag ge några exempel på citat nedan:

”Ganska nöjd med dagens ritt som resulterade i en seger på 72%”.

”Trots en del missar vann vi klassen på 73%”.

”Det finns mycket kvar att förbättra men vi vann ändå på 70%”.

Min fråga är varför man inte kan nöja sig med att tex skriva ”Jätteglad över dagens seger på xx procent”.

Varför måste man även inflika att man haft missar, att det finns saker att förbättra (det finns det väl alltid) osv?

Handlar det om att man faktiskt inte är speciellt nöjd med procent runt 70 och/ eller en seger eller vad står dessa kommentarer för?

Kanske stör det mig extra eftersom jag hade varit jätteglad om jag hade ridit på 70% och dessutom vunnit en klass?

Vad tror ni?

Onsdag- ute

Enligt mina uträkningar tar det ungefär lika lång tid för mig att koppla av och på transporten och köra till ridhuset som det tar att harva utebanan och på bilden ser ni dagens val.

Det var riktigt behagligt att rida utomhus och inte det minsta kallt trots att termometern visade 2 grader.

Jag betraktar mig som väldigt frusen men när till och med jag kunde rida utan jacka fick det mig att för miljonte gången inse hur larviga en del är med sitt hysteriska täckande av hästar som rids.

På en tävling för några veckor sedan skrittade en ryttare omkring med ett dubbelvikt ylletäcke över hästens rumpa; hon befann sig då i ridhus och det var 12 plusgrader utomhus.

Borstett från att det är fullständigt onödigt att täcka en häst i dessa temperaturer så är det en potentiell olycksrisk att ha ett täcke liggande löst över hästen för kasar det av kan det skrämma både aktuell häst och andra hästar som också rids fram. Men det ser väl gudbevars proffsigt ut?

Idag red jag en hel del seriebyten som när de är som bäst är Vickes ”paradnummer”. Idag, när han var avslappnad och otittig gjorde jag jättefina fyror, treor, tvåor och som avslutning 8 stycken ettor men när han börjar glo…då är det inte ovanligt att han inte byter alls utan bara galopperar vidare oavsett mina hjälper. Ett förbättringsområde med andra ord 🙂 .

Efter stallbesöket åkte jag till Börjes för att köpa lite hästmat; när jag var där i förra veckan var betforn slut så nu lärde jag mig min läxa och ringde och kollade att det fanns tillgängligt innan jag körde.

Jag har även hunnit med ett massage-besök för egen del idag; numera går jag dit mer i förebyggande syfte ungefär var 6:e vecka.

Att våga säga ifrån

Ett sammanträffande; bara dagar efter att jag diskuterade detta ämne med en annan hästägare dök denna artikel upp i mitt flöde!

Det där med att ”säga till” andra hästmänniskor; hur känsligt och svårt kan det inte vara?

På nätet, framför allt anonymt bakom en skärm, långt lättare än IRL om man tex riskerar uteslutning ur en gemenskap.

Jag har själv vid flera tillfällen genom åren bevittnat saker där jag borde ha haft ”guts” att ingripa och säga stopp.

Att även andra sett samma saker kan man kanske gömma sitt dåliga samvete bakom, eller inte?

Ibland händer saker innan man hinner reagera så att säga och det är först efteråt som man börjar rannsaka sig själv och inse ”jag borde sagt/ gjort något”.

Ibland kan den enda lärdomen efter en sådan situation vara den att man är beredd nästa gång. Att man i framtiden vet vad man ska göra eller säga om en liknande händelse uppstår.

Varför sådant som borde stoppas händer beror för övrigt på många olika orsaker; det är inte en ursäkt men ibland en förklaring.

En del hästmänniskor är okunniga och obetänksamma och ibland kan man lära dom ”rätt”.

Långt värre är de som betraktas som auktoriteter nästan, som hyllas av omgivningen och är ”kändisar”- då är det många gånger ännu svårare att gå emot strömmen och anklaga/ anmäla en sådan person. Just den sistnämnda kategorin av hästmänniskor som uppträtt olämpligt mer än en gång har jag egen erfarenhet av och det skrämmande är just att när jag har dristat mig till att diskutera XX med andra så har det varit mer regel än undantag att det jag tagit upp varit ”allmänt känt” så att säga.

Men hästvärlden är på gott och ont en värld där alla känner alla och där det kan skada en att bli obekväm, att få en viss sorts rykte och därför är många hellre tysta; det har jag förstått och skam till sägandes själv agerat utefter när jag var yngre.

Jag hoppas att jag idag skulle ha ett annat mod om jag ställdes inför liknande situationer och agera annorlunda liksom att jag inte står ensam men som jag brukar säga: ”time will tell”…..