Det talas massvis om hästvälfärd just nu och detta inlägg på Hippson har fått många positiva kommentarer medan andra tycker att skribenten skriver lite väl ”svart eller vitt”.

Ni som har följt min blogg länge kan nog konstatera att en hel del i den personens inlägg är sådant jag har malt om i en evighet och som för mig är rena självklarheterna.

Men tyvärr behöver det sägas, skrivas och påpekas gång på gång tills vissa trender bryts.

Och som vanligt tjatar jag om den individuella bedömningen som är så viktig.

Man KAN inte klumpa ihop alla hästar så som varande av samma ”djurslag” för det är de INTE vid en närmare granskning eller snarare sagt så måste olika hästar behandlas utifrån SINA behov/ förutsättningar liksom utifrån var i världen de befinner sig.

Vi har avlat fram så många olika raser och även om de grundläggande behoven må vara desamma så ser annat väldigt mycket annorlunda ut.

Man kan idag helt enkelt inte jämföra en shire med ett fjording rakt av och dessutom använder vi våra hästar till vitt skilda saker. Och vi bor i olika delar av världen och Sverige som ser helt olika ut vad gäller hagmark, foder, årstider, väder osv.

En häst som jobbar i skogen har ett annat näringsbehov än ett hagsmycke, ett helklippt fullblod behöver andra täcken än en shettis.

Alla hästar kan inte gå barfota ens efter en långvarig och ibland plågsam invänjning (don’t get me started….) och alla hästar är inte bästa vänner i en lösdrift och får den mat och lugn de behöver. Listan är oändlig….

En berättelse på nätet skriven av en hovslagare och som handlade om sparkande hästar påminde mig om hur det gick till när jag skulle köpa Frenchie och första gången han blev skodd på Ryhus:

När jag var och provred Frenchie fanns det inte den sak på jorden som hans ägare inte påstod att han klarade av perfekt och han var i alla avseenden guds gåva till mänskligheten, fullkomligt ofelbar.

Vad jag än frågade så sa hon att han var bäst i hela världen vad gällde….tja allt!

Till slut frågade jag om detta underverk inte hade NÅGRA fel och efter mycket funderande svarade ägaren att mjoooo…..han var inte jättelätt/ snäll att SKO. Det gick utan jätteproblem men det var inte liksom fullkomligt okomplicerat.

Jag ville ju ha hästen om hon så hade sagt att han åt hovslagare till middag så jag köpte honom OCH en slicksten i förebyggande syfte, tog ett djupt andetag första gången min hovslagare Markus skulle komma och hoppades på det bästa.

Vad hände?

Absolut ingenting!

Jag har förvisso allltid haft snälla hästar så jag kan inte påstå att Frenchie är ”snällast i hela världen” men han är exakt lika snäll som alla föregångare och det har han varit varenda gång under dessa snart 2 år jag ägt honom. Han är skodd både här hemma och i ett stall där han aldrig varit förut- exakt lika snäll, lugn, stilla.

Ja, inte vet jag vad han hade hittat på hos förra ägaren och kanske var den föregående hovslagaren en hetlevrad typ…ingen aning!

Jag skojar om att jag och Markus ”snackar ihjäl honom”, dvs vi pratar alltid oavbrutet så kanske vårt babblande söver ner Frenchie till stillhet 🙂 ?

Slickstenen ligger för övrigt orörd i stallet.

Jag måste fråga er läsare i allmänhet och de av er som bor i Skåne i synnerhet; är era hagar ovanligt blöta för årstiden?

Mina är det definitivt!

Under snart 4 år här på Ryhus har jag inte varit med om att det bildats vattenpölar i hagarna förrän i höstas och nu är det fler pölar är någonsin!

Jag har ju ändå turen att mina hagarna ligger i en nerförsbacke så att vattnet rinner neråt fast ”neråt” är å andra sidan där stallet är så runt detta behöver man nästan sjöstövlar!

Så här ser min 18-åriga travare ut i hårremmen.

Hon går endast i hagen, har täcke på sig, borstas någon gång i veckan. Äter hö, havre och sojamjöl.

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att jag anser att många krånglar till sin hästhållning helt i onödan.

De köper alla möjliga tillskott, de grubblar över om stråfodret innehåller rätt mängd av zink, koppar och jag vet inte allt. Allting vägs ner till minsta gram och de litar blint på sin analys.

Jag tror långt mer på att psykiskt välbefinnande och vettig hästhållning ger den glänsande hårremmen än kraftfoder för 20 kronor kilot och Bibbi är ett bra exempel på detta om ni frågar mig. Och jag har inte ens någon analys på just detta partiet hö och jag väger varken det eller havren särskilt noga utan jag vet på ett ungefär vad jag lägger in i boxen och ser om det äts upp. Lämnas hö kvar ger jag en aning mindre nästa dag, äts allting upp ökar jag givan.

Och ja, jag fattar att detta inte funkar med alla hästar men jag förstår inte heller ”hysterin” när det gäller rena hobbyhästar som rids tämligen kravlöst några gånger i veckan.

Om jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning av det gångna året så tycker jag till en början att det har gått väldigt snabbt. Jag kan inte förstå att jag snart har ägt Frenchie i 2 år!

Frenchie ja….

Om vi ska börja med honom och vad som hänt under 2023 så tycker jag att vi har utvecklats långsammare som ekipage än vad jag hade hoppats.

Jag hade som mål att tävla MSV B:5 under året men kände i höstas att vi inte var redo och jag ville inte ”starta för startandets skull” med troligen dåliga procent.

Jag hade planerat att träna lite mer intensivt under min väldigt långa sommarsemester men i stället hann Frenchie bli halt vilket för mig var både oförklarligt och gjorde att det kändes som att vi tog något steg tillbaka för efter hältan var det så klart inte bara att köra igång för fullt utan det blev x veckor med lugnare arbete.

Tävlingsmässigt hann vi få en del placeringar och vi vann t.o.m. två MSV B:2 där det för ovanlighetens skull deltog hela 9 ekipage den ena gången.

Man skulle kunna tro att jag skriver detta ironiskt men faktum är att många klasser jag startat har bestått av långt färre ekipage vilket jag tycker är väldigt, väldigt tråkigt och det gör ju också att det känns som lite ”inflation” vad gäller rosetterna. För i min värld ÄR det mer ”värt” att placera sig/ vinna om det är +20 startande än 3 stycken….

Under det gångna året har jag verkligen haft stenkoll på min ponny på grund av hans fånghistorik sommaren 2021 och fast jag trodde att vi hade klarat sommaren så fick han ett återfall i september och jag valde att ta bort honom, 26 år gammal.

Jag hade innerst inne hoppats att han skulle leva rätt många år till för han hade både superhovar och dito tänder men utan att brodera ut texten för mycket så tror jag att mitt beslut var det rätta.

Eftersom beslutet att ta bort Baltazar kom väldigt plötsligt ställdes jag inför ett enormt stort problem; att hitta en ny sällskapshäst omgående.

Jag trodde naivt nog att detta skulle vara hyfsat enkelt men long story short så var det precis tvärtom och de hästar jag hade att välja bland var typ en 2 årig travare eller ett 28 årigt halvblod….ungefär….

Jag samtyckte i ren desperation till att travaren Bibbi 17 år skulle komma; detta i tron att hon var runt 164 cm och lättfödd.

När hon kom, direkt från ett bete, fick jag en smärre chock då jag möttes av en minst 170 cm, jättemager häst med så rinnande ögon att hela huvudet var genomblött och som luktade så illa att jag knappt kunde stå nära henne.

Bilden ovan visar inte på långa vägar hur smal hon var och jag vågade inte ens fota henne så att det skulle synas av rädsla för folks kommentarer.

Ni som har följt bloggen hela hösten vet att Bibbi numera är hur fin som helst och jag tycker mycket om henne. Visst är hon väldigt mycket större än den c/d-ponny jag hade hoppats hitta som Baltazars ersättare men utifrån givna förutsättningar är jag jätteglad att hon är här.

Medan Henrik inte är det minsta intresserad av hästar tycker vi båda mycket om att resa och i somras var vi på en ”solsemester” i Portugal.

Vinterresan förlades till San Francisco och vi var jättenöjda med båda.

Vi vill gärna åka utomlands i alla fall 2 gånger om året och lyckades tack vare fina vänner som passade djuren genomföra resorna utan minsta problem. Ni som också har djur vet att det verkligen inte kan tas för givet…

Världens finaste hund besökte under året för första gången på 7 år (!) veterinären efter att en vildkatt hade klöst henne ovanför det ena ögat och det blev t.o.m. inläggning i 2 dagar innan vi fick hämta hem henne.

Annars är hon som alltid en utpräglad sommar-varelse precis som sin matte och vill as we speak mest ligga i soffan och sova. Vintertid är det tvångskommendering för att ens få ut henne några minuter som gäller men det är inte särskilt specifikt för henne utan så är många whippets.

Jag tycker fortsatt att Ryhus är paradiset på jorden och med allt jobb som vi i allmänhet och jag i synnerhet har lagt ner på mycket här de föregående åren så har vi inte genomfört några större projekt under året. Men bara att underhålla stall, ridhus, ridbana och framför allt alla gröna ytor kräver mycket tid och en del slit och det måste hållas efter ständigt.

Ja, detta var lite om det gångna året och man kan säkert av texten ana vad jag önskar av 2024.

Att vi alla ska få vara friska är tveklöst prio 1- så mycket kan jag säga utan tvekan!

Hur många av er hade denna boken på högstadiet?

Jag har skrivit om detta förut; att hemkunskapen var ett ämne jag tyckte var jättebra och något som borde getts mer utrymme i skolschemat.

Jag lärde mig främst att laga enklare mat på hemkunskapen och vi fick även lära oss att planera inköp, handla ekonomiskt…tja…mycket som jag idag ser att många ungdomar verkligen skulle behöva lära sig och träna på.

Denna tiden på året är Facebook alltid fyllt av samma diskussioner; människor som vädjar till omgivningen att inte smälla smällare och raketer och deras motsats; de som med en dåres envishet hävdar att detta penga-eldande är roligt, vackert, att de som har rädda husdjur ska uppfostra dessa, att vilda djur INTE alls blir rädda, att det bara handlar om några minuter vid midnatt bla bla bla bla bla bla bla bla.

Jag har insett att dessa 2 motpoler bland mänskligheten högst troligt aldrig kan nå konsensus men jag tänker också så här:

Om man trots allt är en människa med förmåga till EMPATI; varför kan man inte avstå raketerna ”bara” för att göra så många andra människor nöjda?

Är det verkligen SÅ viktigt för en själv att få utöva detta raketuppskjutande att man vill göra det TROTS att man innerst inne ”vet” att man upprör/ skrämmer andra?

Eller är man så full av egoism att man rent ut sagt skiter i andra för att raketerna är så otroligt viktiga i ens liv så att man absolut inte kan och vill klara sig utan dom.

Hur mycket jag själv än hade älskat något hade min glädje absolut förtagits massor om jag visste att jag gjorde andra illa och jag hade avstått om jag inte hade kniven mot strupen. Men det är jag det…..

När man läser om hur en del ryttare/ tränare/ försäljningsstall osv betett sig (läs: agerat som rena djurplågarna ibland) är det lätt att ställa sig frågan hur detta har kunnat fortgå i ibland många år utan att det blivit rättsliga konsekvenser och dylikt.

Jag har själv funderat en del över detta för det kan absolut tyckas märkligt att man tex arbetar för någon i flera ÅR utan att, om inte annat avsluta sin anställning för att man inte står ut med det som pågår på arbetsplatsen.

Anledningarna till ovan tänker jag kan vara flera.

Jag jobbar ju själv med våldsutsatta kvinnor (våld i nära relation) och där är begreppet ”normaliseringsprocessen” mycket vanligt förekommande.

Mycket enkelt förklarat är det sällan som en våldsutsatt person blir detta omgående av sin partner utan det sker oftast smygande och i början med ganska långa och ojämna mellanrum. Och efter x tid, när våldet har trappats upp har man som utsatt blivit så van att man inte reagerar på samma vis som en utomstående, klartänkt person.

Om vi ska översätta detta till en ungdom som arbetar hos en våldsverkare inom hästbranschen så KAN bristen på reaktion bero dels på detta, dels på rädsla för repressalier, rädsla att inte bli trodd, rädsla att inte få ett nytt jobb.

Kanske blir man också osäker på vad som egentligen är ”rätt och fel” om våldet mot djur liksom (bort)förklaras av den långt mer erfarna arbetsgivaren som man kanske har sett upp till i många år.”Man måste visa vem som bestämmer”, ”om man inte sätter dom på plats kan det bli farligt” kan vara kommentarer som man som anställd matas med och som kanske, i alla fall i början, låter vettiga och kan försvara även rent våld?

Sedan tycker jag att det är intressant och säkert ytterligare en förklaring, att det i både fallet med försäljningsstallet i Kristianstad och inridningsstallet utanför Skurup är så att anställda hävdar att kvinnorna inte utsatt ALLA hästar för våld utan att en del hästar faktiskt har haft det bra.

Dessa hästars ägare framför allt kan ju säkert vittna om att allting fungerat tip-top och att de är såååå nöjda och detta, tillsammans med mer än väl uppnådda resultat (många sålda hästar och många diplom på unghästvisningar) gör att folk fortsätter att engagera dessa personer.

Hade ALLA hästar varit darrande nervvrak, fulla av piskränder och med sår i munnen hade verksamheterna garanterat inte kunnat fortsätta att attrahera nya kunder men så har det absolut inte varit. Och har man bara en viss andel superhästar att visa upp blir det svårare (men givetvis inte omöjligt) för den som vill peka finger att göra detta och få gehör. Det är så lätt att man avfärdas som okunnig, lögnare, avundsjuk osv.

Om vi ska gå tillbaka till mina paralleller med en våldsutsatt person är det inte alls ovanligt att omgivningen är fullkomligt ovetande och rejält chockade när det uppdagas att partnern anklagas för våld. ”Man hen är ju så trevlig” är en vanlig åsikt.

Våldsutövaren har förmåga att vara selektiv i sitt agerande och vet många gånger mycket väl när hen kan gå över alla gränser för normalt beteende och när det gäller att ”passa sig”. Och behandlar som sagt inte alla likadant.

Jag minns för övrigt mycket tydligt en kommentar från en person som ibland tränade för en av de få personer jag med egna ögon sett slå hästar på de mest brutala vis.

Personen skrev i ett inlägg på nätet något i stil med att våldsverkaren ”verkligen var en person som månade om hästar” och jag minns att jag tänkte ”är du på riktigt” men det VAR den som skrev säkert och jag ”vet” att hen aldrig hade accepterat att träna för någon som var det minsta våldsam.

Men uppenbarligen fick denna ryttare inte se den brutala sidan av tränaren…..

Till sist måste jag nämna en annan parameter som jag berör i mina inlägg ibland; ankdammen vi hästmänniskor simmar i.

När ”alla känner alla” är det inte lätt att vara en visselblåsare om man dels inte har många ton skinn på näsan dels behöver vara rädd för att förlora kunder, inte få vara med på vissa event och träningar, bli nerdömd på tävlingar/ bedömningar, inte få stallplats eller vad det nu kan handla om som man fruktar, befogat eller ej.

Jag är ju själv en ganska gapig person i vissa sammanhang och kanske är det tur att jag numera har eget stall för annars hade en del stallägare kanske inte velat ha mig som hyresgäst av rädsla för vad jag skulle kunna ha synpunkter om?

Detta är mina mina tankar och teorier- hur tänker ni?

Det var ju bara någon månad sedan ett skånskt försäljningsstall utanför Kristianstad med en kvinnlig ägare hängdes ut på sociala medier och i massmedia och nu har turen kommit till ännu en kvinna som Aftonbladet gjort en skrämmande artikel om igår. Både Hippson och Ridsport har hakat på och de många kommentarerna på nätet är inte nådiga- med all rätt om uppgifterna stämmer.

Och även om Aftonbladet ibland anklagas för att vara en ”skvallerblaska” så har jag ytterst svårt att tro att man inte kontrollerat både uppgifterna och bilderna i artikeln noga?

En del av mig är rädd för att en del ska bli oskyldigt uthängda i kölvattnet efter detta och Helgstrand-gate, en annan del undrar när det är vissa andra skyldiga personers tur….

Vissa ”profiler” har undkommit i massor av år fast ”alla vet”….

Själv känner jag i princip bara till kvinnan som Aftonbladet skrivit om till namnet även om hon bara bor några mil ifrån mig. Jag har aldrig hört något negativt om henne.

Det enda som är en ”red flag” för mig GENERELLT är om/ när någon ganska frekvent annonserar efter ny personal även om detta kan stå för en del annat än att arbetsgivaren är en våldsverkare.

Även om hästskötaryrket per se främst attraherar ungdomar som kanske snabbt vill vidare till något annat så finner jag det ändå noterbart att vissa stall aldrig behöver annonsera efter nya medarbetare medan andra måste göra det.

Imorgon tänkte jag vidareutveckla varför JAG tror att dessa djurplågare kan få härja ganska länge utan att det blir så mycket väsen av det.