Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Som ett snöre

Jag förstår att man i sin iver att få veta samt en övertro till Internets allsmäktiga kunskapsbank ställer alla möjliga frågor men ibland måste jag ändå svara “hur långt är ett snöre” när folk frågar.

Inte ovanliga frågor är tex ”hur mycket hö går åt i ett stall med x hästar”, ”vad ska jag ge min häst för att den ska bli piggare”, “är det bra att klippa en häst”, ”vad är rimligt att betala i stallhyra”, ”vad ska man betala som medryttare” osv.

Många gånger heeeelt omöjligt att svara på för en lekman som inte har en tiondel av alla fakta, som aldrig sett hästen/ stallet/ whatever osv.

Eller när folk tar en suddig bild på en häst och frågar vilken sadel som skulle kunna passa….ryyyys…

Borde nästan vara straffbart

`

Avdelning ”man blir fan mörkrädd”:

Häst står i kollektivstall där den inom loppet av en månad nästan slår omkull en person som ska leda den till hagen, hugger en annan person i armen vid kraftfoderfodring i boxen och anfaller den förstnämnda personen fullständigt oprovocerat i hagen när personen vänder ryggen till efter att ha gett hästen hö på marken. Personen får ett rejält bett i ryggen!

Båda personerna är MKT vana hästmänniskor och inget särskilt inträffade samtidigt som ovan incidenter (andra hästar som provocerade, något som kunde ha skrämt hästen osv).

När hästen flyttar till nytt stall (och efter att flera hästägare i föregående stall uttryckt att de ej vill/vågar hantera hästen) säger hästägaren INGET om hästens tidigare beteende?!?!

Hur fan tänker man?

Troligen VÅGAR man inte berätta hur oberäknelig hästen är av rädsla att inte få ny stallplats men kom igen; tänk om det blir en ny incident med allvarlig utgång?!?!

Ska man ha på sitt samvete att man vetat men inte velat säga?!?

Usch för sådant beteende!!!!

Mer om haghysteri

Då och då dyker de upp; inläggen där man tävlar i vem som har sin häst ute i hage längst och där en del hästägare skuldbeläggs och sågas med fotknölarna för att de, enligt andra, gör ”fel”.

Läste nyligen ett inlägg författat av en person som sökte stallplats men förfärades över att det ”överallt” var ”utsläpp när det börjar bli ljust och intag innan mörkret faller” som gäller= för få timmars hagtid enligt skribenten.

Och som vanligt blev det ingen hejd på de som ville leka Bror Duktig och berätta att hos dom, där går hästarna minsann ut klockan 5 och tas in 22….typ…

Jag är sååå trött på detta onyanserade snack!

Ja, har man eget stall kan man så klart göra som man vill och då hade min häst också gått ute på liknande vis.

Men nu gällde diskussionen stallplats och många stall bygger på ett kollektivt ansvar eller att en avlönad person sköter in och utsläpp.

Jag undrar hur många hobbyryttare som hade varit intresserade av  att åka ut till stallet 5 på morgonen för att släppa ut 5-15 hästar innan jobbet eller köra tillbaka klockan 20-22 för att göra detsamma?

Enligt min erfarenhet; ytterst få!

Och även om intresset fanns; hur säkert är det att hantera x hästar i mörker?

Enligt min erfarenhet är inte alla hobbyryttare särskilt erfarna ”hästmänniskor”, ibland är aktuell häst deras första egna efter x år på ridskola och osäkerheten kring att hantera andras hästar kan vara stor.

Och när osäkra människor hanterar andas hästar kan det bli problem, problem som ökar vid tex mörker.

Och nej, alla stall har inte belysning som ett fotbollsarena.

I inlägget jag läste ondgjorde man sig också över att en del personer ville ”hålla kväll” tidigt och så fick man gudbevars inte tänka och känna som hästägare.

Man ska leva för sin häst och hela ens liv ska kretsa kring dess välbefinnande. Punkt.

Jag som trots allt lever vääääldigt mycket för min häst, tycker jag själv i alla fall, måste sucka igen.

Att kräva att inackorderingsstall ska drivas så som man hade gjort på den egna gården är inget annat än en löjlig utopi; många stallägare bedriver redan ren välgörenhet utan vilken massvis av hästägare hade fått sälja sina bebisar- låt oss vara tacksam för det!

Jag håller inte med

Känns som att denna tjej ville ha sina 15 minuter i rampljuset genom att skriva trams.

För mig blir det löjligt att dra slutsatser utifrån en tävling och jag håller inte alls med efter 30 års tävlande.

Visst kan man uppleva dressyrtävlande olika men det blir mycket vad man gör det till tycker jag.

Och man är också på tävlingen av olika anledningar och med olika inställning.

En del vill placera sig, andra tävlar mot sig själva. Några är jättenervösa, andra inte.

För vissa är tävlandet vardagsmat, för andra något väldigt speciellt som man förberett sig för jättemycket och länge.

Vissa vill “socialisera”, de pratar med allt och alla, andra går in i sin bubbla.

Och så vidare och så vidare…….

Har ni en plan?

Som vi har diskuterat många gånger förut kan hästlivet mycket snabbt förändras åt alla möjligs håll.

Idag undrar jag om ni har en plan eller tankar kring hur ni skulle göra om ni väldigt hastigt och oplanerat miste er häst?

Skulle ni köpa en ny häst eller lägga hästägandet på hyllan, permanent eller under väldigt lång tid?

Skulle ni kanske bli medryttare i stället?

Hur skulle ni finansiera ett nytt hästköp?

Själv har jag sedan länge lagt undan pengar till en ny häst; ni vet….”better safe than sorry”.

Att jag sedan verkligen inte VILL ge mig ut i hästletardjungeln är en annan sak och jag hoppas verkligen slippa detta under många år.

Men det är skönt att kunna om jag skulle vilja så att säga.

Rykt

Efter en diskussion på nätet påmindes jag om att jag faktiskt aldrig ryktar.

Äger inte ens en ryktborste sedan gud vet hur många år tillbaka!

Jag har detta till trots alltid haft hästar med blank hårrem så även om jag absolut tror att rykt är bra massage osv så är jag övertygad om att den inte behövs för utseendet i alla fall 🙂 .

Anledningen till att jag själv prioriterat bort rykten är, förutom att jag som sagt inte ser nödvändigheten, att jag rider på morgnarna innan utsläpp och att all tid då liksom tas av hagtiden.

Eftersom jag vill att Vicke ska gå ute så länge som möjligt vill jag inte “slösa tid” på att rykta och jag tycker dessutom, det ska jag erkänna, att det är tråkigt.

Hade jag ridit på kvällarna är det möjligt att jag hade lagt liiite tid på rykt men jag tycker som sagt att det räcker gott med avborstning.

Hur gör ni? Ryktar ni? Ibland? Dagligen? Aldrig? Varför?

Burköppnartips

Har ni också kämpat som galningar med att öppna någon burk som vägrat att ge med sig?

Jag anser mig ganska stark i nyporna och brukar ofta vara den på jobbet tex som ombeds att öppna något motsträvigt kärl men ibland är det banne mig mer ren viljekraft än något annat som gjort att jag lyckats (och säkert känslan av att man inte vill “bli besegrad” av en liten burk ha ha ha).

Hittade ev en slump denna fiffiga manick och nu är det färdigkämpat.

På hemsidan finns mycket hjälpmedel för äldre men denna grej tycker jag är bra att ha hemma oavsett hur gammal man är.

Dagens fynd

Idag blev det köp av denna pall som jag ska ha i transporten så att jag kan svinga mig upp på min lille häst på tävlingar.

20 kronor kändes överkomligt och säljaren bor i Staffanstorp- smidigt!

Jag blir extremt sällan av med saker men på meetinget i somras tog någon min fula 30 kronors pall?!?

Fyndat!

Härom dagen köpte jag en ny dressyrgjord och blev såååå nöjd!

Jag är lite skeptisk till att handla grejer jag inte sett IRL men chansade och blev positivt överraskad då gjorden var ännu snyggare i verkligheten än på bild (den översta bilden visar hur den såg ut i annonsen).

Och priset kan man verkligen inte klaga på!

Jag köpte en begagnad Amerigo-gjord av en bloggläsare för måååånga år sedan och den har tack vare sin fina kvalité hållit utmärkt bortsett från att undersidan numera och efter slarvig persedelvård ser så trist ut och inte går att putsa upp.

Både Amerigos och Equipes gjordar kostar en bra bit över 2000:- som utslaget på många år så klart inte blir särskilt dyrt men som min plånbok i skrivande stund ändå inte ville finansiera; den håller fortfarande på att återhämta sig från sadelköpet nyligen och vår vinterresa som ska betala inom kort.

Nu får vi se hur länge denna gjord håller men snygg är den i alla fall!

Seglivad rackare

Om man vill veta exakt hur gammalt något är eller när något långt bak i tiden har inträffat ska man inte fråga mig.

Säger jag att det hände för 2 år sedan har det sannolikt snarare passerat 5 år osv…

Vad gäller min klippmaskin brukar jag skoja och säga att den är ”tusen år gammal” men tänka ca 20.

Och härom dagen träffade jag klippmaskinens föregående ägare; jag köpte den nämligen begagnad.

Vi har inte haft kontakt på en massa år och tjejen tillhör de lyckligt lottade som ser likadan ut nu i vuxen ålder som då hon var tonåring (som Gustav Fridolin ha ha ha).

På fråga hur gammal hon är idag (jag hade med min usla tidsuppfattning gissat på 30) blev svaret: 39!

Och då insåg jag bland mycket annat (typ att jag själv inte länge är 30…) att min klippmaskin måste vara minst 25 år gammal eftersom tjejen klippte sin ponny med den när hon var tonåring 🙂 !