Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Rapport från Archie

Dagens ödmjuke skribent!
Vessla/hyena/hund

Hallå alla läsare!

Idag är det jag, Archie, som står för dagens blogginlägg.

Birgitta påstår att hon inte har en endaste sak att skriva om, kanske har hennes inspiration sinat eller så är hon helt enkelt fortfarande för uppfylld av den där lilla svarta saken som jag har sett att hon har haft med sig ett par gånger.

Birgitta har en konstig (o)vana att ge alla djur smeknamn; själv är både ”buse”, ”monster” och ”lille häst” (för att bara ta några exempel) och nu hörde jag att det lilla svarta djuret kallas för både vessla och hyena trots att det i mina ögon inte ser ut som något annat än en HUND (fast det var tusan vilken klenis den är….inte alls så muskulös som vissa andra hm hm….).

På tal om muskler vägrar jag att släppa ifrån mig min enorma hingsthals trots att jag numera inte får äta hur mycket mat jag vill. Min mage har därmot blivit mindre och jag orkar faktiskt spring lika fort som förut (allting är relativt ha ha) trots att jag inte får något kraftfoder.

Nu äter jag mängder med morötter i stället och om ni frågar mig så är det mycket godare än den där havren som jag aldrig riktigt kastade mig över.

Än så länge har jag sluppit träningen för Birgitta och det tackar jag inte nej till. Tränar-Birgitta tvingar mig att arbeta hårdare än ägar-Birgitta, jag ska springa i sidled, sträcka ut benen allt vad jag orkar, böja mig allt som går och jag vet inte allt. Fast jag ska inte klaga….23 timmars vila och 1 timmes arbete per dag är ju faktiskt inte för mycket begärt.

Jag misstänker att Birgitta i alla fall har planerat in någon tävling snart; tyckte jag hörde henne viska lite med skötar-Lina härom dagen. Eftersom tävlingarna är en form av vilo-pass för min del (jag blir aldrig nervös och så behöver jag bara ridas 20-30 minuter) så kan det nog bli kul att åka på en liten resa.

Sist men inte minst (fast han är mycket mindre än jag) måste jag berätta om min elake vän Birk! Så stöddig den lille skiten har blivit under tiden jag var sjuk!

Jag har alltid fått leka lite som jag vill med honom och som ni vet är min älsklingslek ”jaga gumpen” men nu har Birk plötsligt fått för sig att han både ska bitas och sparkas när jag vill ha lite kul. Förra veckan sparkade han mig jättehårt (blodet rann… buhu….) och nu kanske vi ska gå i var sin hage i stället. Jag har berättat för Birk vad som väntar om han inte coolar ner sig- hoppas han fattar att det blir värst för honom själv om han inte lyssnar!

Det var allt från mig kära fans! Vill ni veta något mer, ha en autograf eller hälsa på så är det bara att höra av sig!

Årets TR-ändringar i dressyr mm

Snart börjar det i alla fall i mina trakter att närma sig säsongsdebut för dressyrtävlande och förutom att se till så att hästen är erfoderligt vaccinerad så kan man förbereda sig genom att titta igenom tävlingskalendern för att se vilka tävlingar man lämpligen kan/ ska anmäla till samt uppdatera sig kring tävlingsreglmentet som på ett eller annat vis ändras mer eller mindre varje år.

Ibland känns det som att en del ändringar har tillkommit för att någon skulle ha något att pyssla med på Ridsportförbundet medan andra ändringar varit välkomna och välgrundade.

Själv har jag som ryttare någon gång önskat förändringar som jag inbillar mig skulle gagna oss som tävlar och någon gång har jag haft svårt att förstå logiken i en del bestämmelser.

För att ta uppklassningssystemet som ett exempel så undrar jag om det är någon som har en teori om, eller rent av vet varför de nuvarande uppklassningsreglerna ser ut som de gör, dvs att placeringar på lokala tävlingar inte räknas över huvud taget?

Min egen teori är att detta beror på att man inte behöver hästlicens när man tävlar lokalt och att det därför skulle vara svårt att registrera poäng/placeringar tagna på denna nivå?

Ja, inte vet jag men personligen hade jag tyckt att det bästa vore att använda sig av ett system som var likadant på alla nivåer. Antingen slopar man uppklassningen helt eller så gäller den fullt ut.

Varför finns uppklassning egentligen? Är det för att man inte ska kunna ”harva runt” på en för låg nivå hur länge som helst och ”stjäla rosetter” från mindre duktiga ekipage? För i så fall är det ju precis vad man har möjlighet att göra på lokala tävlingar om man nu skulle vilja detta.

Sedan tror jag inte att det är sååå himla vanligt att ryttare gör på detta vis år ut och år in; de flesta vill väl komma vidare i sin utveckling och inte tävla samma klasser hur länge som helst om de egentligen är överkvalificerade, eller?

Det som nu begränsar ”rosettjägare” till en viss del är bestämmelsen att
Häst som erhållit 100 poäng eller mer från Lätt A-klass eller högre är uppklassad ur inbjudnings- och lokaltävling” men det hindrar ju ändå inte tex de som tävlar regionala LB-klasser att plocka ”tusen” poäng där men ändå kunna tävla lokalt?

Vad gäller annat i TR kan man om man studerar årets ändringar läsa att
vid framridning/träning på tävlingsområdet samt vid prisutdelning får ett ridspö bäras med en total längd av max 1,20 m”.

Jag minns när man för några år sedan gjorde en ändring i TR om hur långt ett dressyrspö fick vara. Kontrollanter gick runt och mätte spön på framridningar och klippte med en medhavd sax av den bit som hos vissa ryttare var för lång!

Jag undrar: Gör det mer ont på hästen om man piskar med ett 1.30 m långt spö än ett som är 10 cm kortare eller är det ”armens kraft” som avgör smärtan?

Nåja, någon maxlängd måste man kanske fastställa?

En annan ändring som jag blev lite fundersam över är följande:

Som huvudbonad gäller godkänd hjälm, med hakbandet i funktion, och den ska bäras både vid ritten och vid ridning inom hela tävlingsområdet.
I Msv B-klasser och högre får seniorer, förutom hjälm enl ovan, bära hatt eller kubb under ritten.
Vid ridning inför Msv B-klasser och högre inom hela tävlingsområdet, får seniorer bära annan huvudbonad
”.

Vad menas med ”annan huvudbonad” undrar jag? Keps? Mössa?

Ja, detta var lite funderingar kring årets TR, har ni fler får ni gärna hojta till!

Ensam vs tillsammans- gambling på hög nivå?

I dagarna har jag fått ett oangenämt bekymmer att grunna över:

Ska jag abrupt avsluta Birks och Archies vänskap innan Birk gör detsamma?

Som vi diskuterat tidigare är mycket man gör i livet farligt och ett kalkylerat risktagande. Ibland är det lätt att vara efterklok och ibland ångrar man också bittert att man gjorde på ett eller annat sätt.

Se på Archies fång….

Hade jag inte varit så ivrig med havreskopan hade vinterns traumatiska månader kanske aldrig varit ett faktum. Vem vet? Ibland vet man säkert, ibland tror man och ibland är det rena spekulationerna….

Vad gäller hagvistelse tillsammans med andra hästar är detta enligt mig en kalkylerad risk man tar som hästägare. I min värld är det tveklöst en större skaderisk att ha hästen gåendes ute tillsammans med en eller flera hästar mot om hästen går ensam. Och jag tror också på att ”ju fler kockar desto sämre soppa” = större risk att skador uppstår ju fler potentiella ”skadare” det går i hagen. Detta om man ska generalisera.

Det finns absolut flockar med måååånga hästar som fungerar ypperligt och där inte ett hårstrå kröks någonsin liksom det finns hästar som ensamma i hage skadar sig var och varannan dag.

Själv var jag under de år jag ägde Décima extremt tacksam över hennes ”o-hästiga” beteende, hon tycktes helt ha missat att hon var ett flockdjur och föredrog absolut ensamheten.

Även om detta var onormalt så var det för mig som hästägare oerhört praktiskt och mindre riskfyllt; jag behövde aldrig samordna mitt utsläpp med någon annans och behövde inte heller frukta sönderbitna täcken, sparkad häst och dylikt.

När Archie inköptes, 3 år gammal dessutom, var ensamgående i hagen inget alternativ som jag ens övervägde trots att han redan första dagen betäckte ett 4-årigt sto 2 gånger vilket fick mig att fatta beslutet ”aldrig mer med ett sto i hagen”.

Jag ville att Archie skulle gå tillsammans med EN snäll valack och så har det också varit under de 2½ år jag ägt honom.

Mitt enda bekymmer under denna tid har varit Archies enorma förkärlek till att valla hästar i allmänhet och nosa dom i baken i synnerhet.

Hur många gånger hästarna än visat att detta inte uppskattas har han inte tagit den minsta lärdom utan fortsatt med sitt ”gump-jagande”.

Jag har haft ute Archie med minst 5-6 olika valacker genom åren och samtliga har kickat efter honom i större eller mindre omfattning.

Birk har hittills visat det största tålamodet och även Archie har väl dämpat sig efterhand och springer inte konstant runt vallar och nosar.

Mot bakgrund av ovanstående ska jag äntligen komma till saken, dvs ämnet för dagens blogginlägg:

Vi har under julen delat av våra redan ganska små hagar så att de numera är hälften så stora (läs: små).

Archie har denna vecka, 2 dagar i rad som vi vet blivit ganska hårt sparkad av Birk och den ena gången orsakade sparken ett ganska djupt men tack och lov litet sår på ett framben. Detta framben är nu tämligen svullet och även om Archie inte är halt så känns det så klart rätt så obehagligt och tankar à la ”vad händer nästa gång” och ”när blir nästa gång” väcks oundvikligen.

Ingen skugga över Birk i detta; när han tappar tålamodet hade en mindre tålig häst gjort det för länge sedan men frågan är ändå hur länge jag ska våga chansa på att det aldrig blir allvarligare än det varit hittills?

Min och stallchefens teori är att sparkarna är en konsekvens av att hagarnas yta decimerats kraftigt = mindre chans för hästarna att ”komma undan”.

Det jag beslutat hittills (i samråd med Birks ägare) är att byta hage från en ganska ”torr” liten hage till en långt, långt dyigare men större dito.

Det känns så klart inte kul med sämre ”kvalité” på den nya hagen men den är i alla fall lika stor som den som hästarna gick i innan hagdelningen.

Om inte detta hjälper så måste jag nog bryta Archies och Birks ihopgående även om i alla fall Archie, som är hälften så gammal som Birk, säkert kommer att sakna sin vapendragare.

Men som ni vet så har jag aldrig köpt häst för hästens skull utan för min egen, dvs jag ska kunna nyttja den och ha glädje av den.

Jag minns en internetbekant som i flera år rapporterade om diverse skador som hennes häst ständigt drog på sig där den gick i en underbart stor och på alla vis härlig hage med många hagkompisar (medan min häst gick i en liten gräslös hage utan sällskap). Men min häst var alltid ridbar medan hennes nästan aldrig var det och till slut tog jag bladet från munnen och frågade henne helt krasst ”Vill du vara en ledande eller en ridande hästägare” (hon gjorde inget annat än var ute och promenerade med sin skadade häst tycktes det mig).

Jag gav henne rådet att kraftigt reducera antalet hästkompisar åt hästen och då hon följde mitt råd ökade hennes ridtimmar också markant :=)!

Röd svans

Även om jag ofta stolt berättar om Archies tjocka, vågiga svans med inslag av röda slingor är det inte någon missriktad fåfänga som gör att hans hår nu består av extra mycket röd färg.

Jag målade hela boxen häromdagen och skrattade lite när jag såg en stor röd fläck i Archies fejs, förmodligen hade han pillat på någon vägg som ännu inte torkat.

Fläcken har redan skavts av men igår såg jag att även svansen fått sig en del stänk av den röda färgen. Det kommer säkert också att gå bort snabbt- färgen är vattenlöslig men nu vet ni som eventuellt besöker den svarte gossen vem/vad som är boven i dramat :=).

Detta får mig förresten att tänka på en fd stallkamrat som hade en isabellfärgad häst med kritvit svans. Eftersom hästägaren var FRISÖR hände det faktiskt att folk frågade om han hade färgat hästens svans; den såg liksom väteperoxidbehandlad ut à la Pamela Anderson :-)!

Djur/människo-substitut

För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja….det är väl upp till var och en att bedöma.

Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.

Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som ”tar initiativet”. Förmodligen får han utlopp för sitt ”gose-behov” med Birk i hagen.

När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också ”fnatta” mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska ”hårdhänt”- jag välte nästan, ha ha) .

En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.

Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!

Tips/önskemål till tävlingsarrangörer

Om några veckor börjar de första dressyrtävlingarna för säsongen och jag skulle därför vilja framför mina tips och önskemål till de som arrangerar dessa.

Jag, som har tävlat i många år, har full förståelse för att det är tack vare många frivilliga och oavlönade krafter som vi tävlingsryttare över huvud taget kan tävla och det finns mycket som man som arrangör inte kan råda över (vädret tex) eller har ekonomiska förutsättningar att åtgärda (underlag, tillgång till bra parkering, flera ridhus osv).

MEN: om jag fick komma med några önskemål, som dessutom inte kostar något och är mycket lätta att uppfylla så här i internets tidsålder så är det följande:

Anmälan till tävling:

Här skulle jag önska att ALLA klubbar (vissa tillämpar det redan) stänger klasser för fortsatta anmälningar när man uppnått ett visst antal, förslagsvis 42 (någon stryker sig ALLTID). Som anmälare i god tid känns det mycket tråkigt och orättvist att bli bortlottad till förmån för någon ryttare som kanske anmält sig sista dagen.

Planering bör gynnas; det borde genomsyra allt som har med hästar att göra för den delen.

Publicering av domare i propositionen:

Som arrangör gissar jag att man oftast redan då man publicerar en proposition vet vem som ska döma de olika klasserna, annars är det också en brist på planering. Och om man vet vem som ska döma kan man lika gärna publicera namnen, eller?

Kristianstad ridklubb har gjort detta i åratal och jag undrar varför inte fler följer deras exempel?

Publicering av startlistor i GOD TID:

Nu sedan (väl?) alla klubbar slutat med utskick via post utan endast publicerar startlistor via nätet undrar jag varför man inte kan göra detta i god tid, dvs SENAST en vecka innan tävlingen?

Även om startlistorna är preliminära så får man i varje fall ett HUM om NÄR ungefär man kan tänkas starta och i förekommande fall OM man ska starta över huvud taget eller man har blivit bortlottad.

Det är inte alla som likt undertecknad mer eller mindre kan ta hästen under armen och åka iväg till tävling. Vissa behöver hyra släp och/ eller engagera en eller flera medhjälpare och då är det inte bara att komma 3-4 dagar innan tävling och tro att det både finns släp kvar till uthyrning och personer som kan ställa upp med kort varsel.

”Jakt” på de som inte sköter sig:

Jag hoppas att alla arrangörer ”jagar” de ryttare som bara struntar i att dyka upp på en tävling utan att ens meddela sig per telefon. Detta är ett jäkla ofog tycker jag, särskilt om man tvingats lotta bort andra ekipage som gladeligen hade dykt upp för att tävla.

Skicka räkning till de som uteblir så kanske de skärper sig framöver!

Låt ryttarna välja priser:

Under den tid jag tävlat har jag sett de finaste/fulaste/billigaste/ konstigaste/ you name it priser som tänkas kan (tandkrämstuber och chipspåsar tex).

Och smaken är som baken- det som jag tycker är jättefint tycker någon annan ryttare är gräsligt och det som någon annan ryttare skulle ha stor nytta av kommer jag aldrig att använda.

Några klubbar har inför den smarta lösningen att man efter prisutdelning får VÄLJA sitt pris av de priser man kan välja bland. Den som vunnit klassen får välja först, tvåan står sedan på tur, därefter trean osv. Mest rättvist tycker jag och på så sätt så kanske fler blir nöjda och slipper byta priser med varandra.

Jag har tex själv bytt bort en säck havrefritt foder då det i min stallhyra ingår i princip fri tillgång på kraftfoder = för mig fullständigt värdelöst pris medan en annan ryttare uppskattade det mycket.

Livet är inte bara orättvist- det är också FARLIGT!

Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:

Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.

Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.

Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.

På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!

Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram ”out of nowhere” och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade….ehhh….studsade åt sidan…och där skiljdes våra vägar!

Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.

Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!

Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!

Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!

Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:

Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två ”omgivnings- och riskbedömning”, steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen – dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.

Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.

Jag ser allt för ofta hästar som inte ”vet sin plats”, helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.

Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.

Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av….räknar….2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.

De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .

Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.

Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.

Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv….

Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f…n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.

Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.

Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.

Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och ”naket” att inte ha bälte.

Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.

Tömkörning är BRA- barbacka är BLÄ!

Jag har flera gånger på bloggen förespråkat tömkörning som ett VETTIGT komplement till ridningen och inte i enbart ”rastnings-syfte” utan även i stärkande och utbildande syfte.

Om hästen (eller för all del ryttaren) råkar ut för något som gör att hästen inte kan ha sadel på ryggen kan man ändå utföra ett meningsfullt arbete om man vet hur man tömkör.

Vi har precis en häst i stallet som pga icke-passande sadel har fått problem med ryggen och till viss del sitt rörelsemönster. Hästen är kollad av veterinär och ordinationen är bland annat (givetvis) ett sadelbyte.

Nu kan ju inte alla trolla fram en ny, välanpassad sadel som genom ett trollslag och alternativet till att tömköra medan man väntar på en sådan är, förutom att longera att….huu….(jag ryser) RIDA BARBACKA.

Nu måste jag reta upp vissa läsare genom att framföra åsikten att barbacka i min värld främst är till för barn som leker med sina ponnys och ingenting som en seriös dressyrryttare bör ägna sig åt. ”Det finns en anledning till att sadeln uppfanns” brukar jag raljera när folk vill rida barbacka.

OK, Jan Brink hade säkert kunnat utföra något meningsfullt dressyrarbete barbacka men den genomsnittlige ryttaren saknar ofta den balans och skicklighet i övrigt för att kunna rida ett barbackapass som motsvarar ett dito MED sadel. De flesta vuxna ryttare som jag sett drista sig till att rida utan sadel klamrar sig runt hästen med uppdragna ben, de skumpar, rider i ett undertempo för att inte halka av osv.

Så: blir ni utan sadel en längre tid; köp ingen barbacka-pad att sitta på utan satsa på att lära er tömkörning i stället :=)!

Eftersom jag nu tjatat så mycket om detta med tömkörning så får jag väl visa upp min egen häst på detta vis även om jag helst hade låtit bli.

Med risk för att låta som Birgitta 12 år med tretusen bortförklaringar så måste jag ändå säga att det ser mycket bättre ut IRL än på film. Var har den flashiga traven tagit vägen? Ja, inte vet jag men den syns inte på film i alla fall. Jag tröstar mig med min vän Anns åsikt att video slätar ut både det bra och det dåliga och det har jag själv upplevt många gånger.

Hur som helst är detta en sekvens från min igångsättning av Archie så jag har inte kunnat klippa ihop något från ett längre pass utan det ni ser är i princip så mycket som jag vågar tömköra just nu.

Om ni undrar så tömkör jag alltid mina hästar icke-inspända men har man en mer ”stretig” häst tycker jag inte att man ska tveka att spänna in den så att man kommer till arbete.

Notera bommarna på marken i slutet av filmen. Nu tömkörde inte jag över dessa under just detta passet men att tömköra över bommar är ett UTMÄRKT sätt att få hästen att arbeta med ryggen.

Som vanligt ett stort tack till Lina som både filmat och lagt på den enligt mig extremt passande musiken till. Som den ungdom Lina är (18 år) brukar hon välja lite mer ”konstig” musik tycker tant Birgitta men just denna låten känns som att den bara ÄR Archie.

http://www.youtube.com/watch?v=yM9NefARa8U

Dalmas

Det finns enligt stallchefen och flera andra tyckare i stallet ingen värre synd man kan begå mot Archie än den jag utsätter honom för ibland: jag klipper av hans pannlugg när den börjar ramla ner i ögonen!

”Han ser ju ut som en DAL-MAS” skriks det i kör så fort jag varit framme med saxen.

Själv är jag inte lika känslig utan tänker mer ”det växer snart ut igen” :=)! Och det gör det!

Jesus-Archie

Igår insåg jag att jag måste revidera min teori om hur Archie kan ha fått fång.

Jag trodde ju att det, i kombination med överutfodring av havre, kunde bero på ätande av möglig halm då vi för ovanlighetens skull haft ganska många dåliga halmbalar. Det är givetvis inte så att jag har strött med denna halm medvetet men vissa balar har sett helt ”friska” ut men så har det ändå dolt sig mögliga partier inne i balen som jag inte har sett när jag har strött på morgonen (mörkt i stallet).

Hur som helst så har jag nu börjat vänja in Archie på halm igen, detta efter att veterinären tyckte att han inte behövde stå på spån sedan han blev frisk.

Och min tillvänjning har bestått i att jag har lagt in en FIN halmkaka i boxen på kvällen så att Archie skulle kunna dryga ut sin nerbantade kost med denna.

Resultat:

Archie är som Jesus som lyckades utfodra tusentals människor med 5 fiskar (eller hur det nu var….jag är ateist så jag har inte så bra koll på religionshistorian):

Av en halmkaka har Archie i princip lyckas strö upp hela boxen! Det är halm överallt :=)!

Av detta följer att han rimligtvis inte känner någon större halmätar-längtan och om han inte vill äta EN halmkaka nu när han bantar så tror jag knappast att han åt mer halm då han hade fri tillgång på ensilage.

På tal om att äta halm förresten:

Minns min första häst Menelli….

Jag köpte henne direkt från ett bete och hon kom alltså hem till ”min” ridskola och blev installad i en box efter att ha gått ute dygnet runt, gud vet hur länge (hon reds samtidigt dock).

Hur som helst…efter den första natten i vårt stall fick jag en chock då jag kom på morgonen. ALL och jag menar ALL halm var uppäten!!!! Det måste ha varit en stor omställning för Menelli att inte kunna beta dygnet runt :=)!