Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Vad skönt att INTE vara gårdsägare :=)!

Härom dagen då jag körde till träningen hos Ebba i piskande ösregn slogs jag av hur skönt det är, i alla fall just nu, att maken och jag aldrig köpte den där gården i Löberöd.

Till gården är det samma väg som till Ebba fast dubbelt så lång resväg och det var inte roligt att köra samtidigt som ”miljontals” andra bilar som också skulle hem i beckmörker och regn.

Jag började fundera på hur det hade varit för mig om vi hade bott på gården och jag skulle rida nu på hösten/ vintern i detta kompakta mörker som råder efter arbetstidens slut.

Min ridbana hade säkert stått under vatten av allt regnande och det som var 2 härliga gräshagar när vi var på husvisingen i somras är nog söndertrampad lervällning idag.

Utmed grusvägarna kring gården finns ingen gatubelysning så jag hade nog varit tvungen att köra till ridhus mer eller mindre samtliga vardagar i veckan och det kan nog kännas lite väl bökigt i längden.

Nej, även om i princip inget mer än en halt häst hindrar mig från ridning och jag skulle kämpa även om det regnade sjutums-spik över mig så är jag faktiskt mycket glad att jag idag står i ett stall som inkluderar ett stort välskött ridhus där jag kan rida när jag vill.

Om min lust efter egen gård åter vaknar ska jag verkligen försöka dra mig till minnes hur det kan se ut på hösten och vintern och tänka ett varv till om det är något jag verkligen vill utsätta mig för :=).

Känner ALLA hästmänniskor varandra?

Ni som har läst bloggen länge vet att ett ständigt återkommande tema i mina inlägg är hur liten hästvärlden är.

Jag slås jämt och ständigt av hur alla tycks känna alla, ibland på lite invecklade sätt men dock.

Senaste exemplet på detta fick jag ikväll i stallet.

Jag står ju numera i ett stall som egentligen är 2 stall, ett med bara 7 boxar där Archie bor och ett med tror jag 17 boxar som ligger parallellt med Archies.

Jag är bara i det stora stallet när jag ska hämta ensilaget och har än så länge knappt hunnit träffa någon av de hästägare som har sina hästar där.

Men en tjej (L) har jag träffat några gånger och även pratat en del med eftersom det visade sig att hon också har en fin unghäst som hon tävlar dressyr med = ingen brist på samtalsämnen oss emellan med andra ord :=).

Hur som helst träffade jag L idag och jag sa skämtsamt att dagens rubrik i bloggen var ”upp som en sol och ner som en pannkaka” och förklarade sedan vad som hade hänt med Archie.

”Jasså bloggar du OCKSÅ” blev kommentaren och för att göra en lång historia något kortare visade det sig att L hade läst min blogg tidigare men utan att koppla ihop den med mig IRL :=).

Och när vi ändå pratade om bloggar så visade det sig att en annan tjej, som också själv bloggar och har lämnat flera kommentarer på min blogg, N med hästen L, ska komma och helgträna i vårt stall till helgen!!!!

Så N: om du inte redan hade listat ut att det är i det stall där du ska träna som jag numera huserar med Archie så vet du det nu :=)! Och du måste absolut ge dig till känna om vi är i stallet samtidigt, det hade varit väldigt roligt!

Det är banne mig krut i oss hästtjejer!

Kanske för att jag inte själv har barn (och aldrig har velat ha heller) så har jag aldrig ansett att graviditet per automatik är att jämställa med någon form av sjukskrivningsberättigad sjukdom.

OK…jag fattar så klart att även detta som det mesta i livet kan vara oerhört individuellt och att det säkert finns de som mår uruselt under stora delar av graviditeten och som både har diverse smärtor, spyr som grisar osv men en ”normalgraviditet” anser jag inte är något som direkt ”handikappar” en.

Har stött på en del tjejer som genast de blivit befruktade i princip tycker att ”oj, oj, oj…nu måste jag ta det lugnt och nu kan jag inte göra det och det och nu måste alla visa mig all hänsyn i världen” osv. Lite väl överdrivet anser jag och ibland helt enkelt en ursäkt för att man i grunden är lat!

Fast jag måste ändå beundra Malin Baryard som en månad efter nedkomst tävlar igen (läst på hennes makes blogg http://www.bloggfamiljen.se/2009/11/01/jag-var-inte-redo-for-malins-comeback/)! Strongt gjort tjejen!

Och Malin är inte på något sätt världsunik som hästtjej som rider så snabbt efter förlossning.

Jag har sett många barnvagnar rullas omkring i manegerna genom åren och vissa tjejer har man knappt märkt har varit gravida förrän de har kommit med en småtting på armen.

Medan många icke-ridande kvinnor vittnar om att livet förändras totalt efter att man fått barn, att prioriteringar ändras, intressen som tidigare varit viktiga helt glöms bort eller inte hinns med osv så verkar många hästtjejer fortsätta sina hästliv mer eller mindre som vanligt och mer eller mindre direkt efter förlossningen.

Nu tror jag ju att Malin har en lite annan uppbackning än kanske ”gemene hästtjej” som har ett vanligt jobb som hon är föräldraledig ifrån men ändå.

Är det hästtjejens ofta fysiska styrka, planerings och organisationsförmåga och framför allt brinnande intresse för något som gör att hon klarar av barnafödandet ”med vänsterhanden” medan hästeriet bara får en liten, knappt märkbar paus i livet?

Uppvarvad!

Klockan är 07.15 och Soya är på väg till stallet för att sköta om sin häst.

Jag är otroligt glad över att Soya självmant väljer att stanna en bit ifrån hagarna medan jag sköter utsläppet.

Precis när vi hade köpt henne hände det mer än en gång att hon rusade in i hagar där det gick hästar för att bjäbba och jaga dom. Fruktansvärt givetvis (både för henne och hästarna) och jag vande snabbt av henne vid denna livsfarliga ”lek”.

Att hon vid ett tillfälle fick ström från elbanden i sig kanske också bidrog till dagens försiktighet och nu går hon aldrig in i hagar där det går hästar hur retfullt de än springer omkring.

Archie börjar med att dricka när han går ut i hagen.

Hoppsan…vad hände här? Föll han ihop?


Nädå….det är bara lite morgongymnastik!

Tro det eller ej men det finns faktiskt en negativ sak med att få med sig en rosett hem från en tävling; i alla fall för min del.

Jag blir nämligen helt uppvarvad av detta och har jättesvårt för att sova på kvällen/ natten.

De timmar jag sovit i natt tex kan lätt räknas på ena handens fingrar och jag är inte ens trött!

Man skulle ju tycka att jag efter mer än 20 års tävlande och över 200 placeringar borde vara lite mer blasé men tydligen inte…

Går det dåligt har jag inga problem med sömnen minsann och går det riktigt dåligt är det snarare så att jag bara vill sova bort eländet och skulle kunna somna stående mer eller mindre.

Men men…om lite sömnlöshet är det enda negativa med rosetter så är det ett pris jag mer än gärna betalar!

Clinic!


Den 5 november ska jag och en gammal ridkompis (hon gifte sig sedermera med min hovslagare- hästvärlden är som sagt liten) gå på clinic.

Som en del av er kanske sett/ märkt pågår det just nu en debatt om/ kring just den ryttare som håller i clinicen vilket jag bara tycker kommer att göra evenemanget extra intressant.

För er som vill läsa lite debattinlägg kommer här några länkar:

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1009249

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1009382

http://ryttarfiket.tiger-computing.co.uk/viewtopic.php?f=3&t=1523

Så här presenteras clinicen på Flyinges hästsida:

Patrik Kittel – äntligen på Flyinge!- från unghäst till Grand Prix

Efter den, pga njurstensoperation, inställda clinicen i våras kommer nu äntligen Patrik Kittel till Flyinge den 5 november kl 18.30-20.30 för en dressyrclinic. Patrik Kittel är svensk landslagsryttare med eget stall och verksamhet i Tyskland och har utbildat mer än 30 Grand Prix-hästar. Patrik har ridit OS, vunnit Nordiska mästerskapen och har mer än 50 segrar i Grand Prix på 10 olika hästar.

Under clinicen talar Patrik om hur man utbildar och inte minst motiverar sin häst och vad du som ryttare kan göra för att komma vidare när du kör fast. Han kommer även att ge praktiska tips och övningar på hur du kan träna hemma. Patrik jämför tysk och holländsk dressyrutbildning med svensk och tar fram för- och nackdelarna med de olika sätten att utbilda. Det blir även utrymme för publiken att ställa frågor under eftermiddagen. Biljetter á 150 kronor säljs på plats samt på följande ställen:

Marietorp Ridsport, Löberöd
Ryttare & Häst, Flyinge
Rytteriet, Sjöbo
Hubertus, Malmö

Jag har blivit Ullareds-skadad…..

och jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt…dvs har jag blivit ännu mer ekonomisk eller ”dum-snål”?

Ända sedan jag ”upptäckte” Ullared för kanske 5 år sedan har jag köpt merparten av min häst och ryttarutrustning där. Det har blivit en hel del ridbyxor, täcken, schabrak, lindor, vitaminer, ridstrumpor, handskar, spö med mera och jag har till 95 % varit oerhört nöjd med det jag köpt.

Väldigt snabbt började jag in i det sista att undvika att handla hästgrejer någon annanstans, framför allt om jag visste att en Ullaredsresa var i antågande.

Och en nackdel med att köpa så mycket så billigt där är att jag numera tycker att det mesta i andra hästaffärer är hutlöst dyrt.

Var i en helt ”normal” ridsportaffär utanför Malmö (Flädie) härom dagen och förfasades över exempelvis olika vinterridjackor som kostade upp emot 2000 kronor och ibland ännu mer.

För mig är det obegripligt hur man kan köpa en så dyr jacka som man tänker använda i en dammig och smutsig miljö med risk för att bli både nerdrägglad av hästen och få allt möjligt annat ”jox” på plagget. Inte ens mina arbetskläder eller jackor jag bär privat utanför stallet kostar så mycket och när jag vet hur väldigt mycket billigare man kan få en fullt funktionsduglig OCH snygg jacka så baxnar jag över priset.

En annan produkt jag baxnade över var Roeckl-handskarna som jag nu för första gången passade på att prova ”live”.

Jag har läst så många lovord om dessa, tydligen extraordinära och på alla vis förträffliga ridhanskar och var väldigt nyfiken på hur de egentligen ser ut och framför allt känns att bära.

Efter en liten utprovning måste jag krasst konstatera att mina händer tydligen inte förstår denna form av lyx eftersom de tyckte att dessa 349-kronors handskar kändes i princip som de jag köper i Ullared för 69 kronor och utseendemässigt var det banne mig inte mycket som skilde heller.

Nu kanske det är så att dessa Roeckl-handskar håller långt mer än typ 5 gånger så lång tid som mina Ullaredshandskar (dvs i mer än 2½- 5 år) och i så fall kan ju det 5-dubbla priset vara berättigat men jag vet inte…

Nä…snåljåpen Birgitta kommer nog även framöver att undvika att handla hästgrejer annat än på GEKÅS- för mig känns det som att det finns vettigare saker att lägga sina pengar på än saker som kostar långt mer bara för att det råkar stå ”PIKEUR” eller något annat ”fiiiint” märke på dom.

Jag är den första att tillstå att kvalité OFTAST lönar sig och att denna ofta KOSTAR men det är just det som jag gillar med Ullared: grejerna håller hur bra som helst.

Men åter igen; exempelvis täcken från fina hästaffären håller kanske i 10-15 år medan mina Ullaredstäcken håller i 5 år men ärligt talat skulle jag inte vilja ha samma täcke i 10 år- lite förnyelse vill till och med den förändringsobenägna Birgitta ha :=).

Vem älskar hösten? Ja, inte djurägare i alla fall!

Så här grått och trist är det numera på våra ridvägar. Åkrarna ska plöjas upp vilken dag som helst så då är det också slut på stubb-åkersträningen.

Varje år och vid den här tiden på året hör jag en del människor sucka hänfört över att ”hösten har kommit”.
Entusiasterna berättar lyriskt om möjligheten att nu vandra bland prasslande löv, tända stearinljus hemma och krypa upp i soffan med en pläd, god bok och en kopp té.
Neggo-Birgitta, som frusen sitter insvept i en pläd i soffan året runt har helt klart mycket svårt att förstå tjusningen med både hösten och framför allt vintern och längtar inte alls efter vare sig vandringar i löv eller snö.
Om inte annat som djurägare ser jag bara nackdelar med hösten och vintern kontra våren och sommaren och undrar hur man skulle motivera om man inte håller med :=)?
Det är nu på hösten som hagarna förvandlas till ler-bassänger och man börjar använda de otympliga täckena. Hästens päls växer och måste klippas såvida man inte vill rida omkring på en mammut-liknande varelse som svettas lätt och som är omöjlig att rengöra från all dynga från tidigare nämnda lerbassäng.
Senare under året kommer ännu mer kyla och om man slipper regnet så kommer det i stället snö, helst sådan som genast förvandlas till slask. Fryser eländet på kan man varken rida ut eller släppa ut hästen i hagen och broddar och snösulor måste monteras på.
Själv måste man gå klädd som en Michelingubbe för att hålla värmen och det är så mörkt både när man åker till jobbet och kommer hem därifrån att man knappt kommer ihåg hur det ser ut i ens omgivningar.
Även som hundägare har man att se fram emot ett djur som släpar in tre ton dynga som fastnat i pälsen höst och vintertid och man har blöta fläckar där hunden går och lägger sig efter sin promenad. Våt hund luktar dessutom….inte gott…
Nej, stearinljus och plädar i all ära men nog tusan är det långt härligare med spirande gräs, sol och värme (i alla fall om vi glömmer bort knott, mygg, fästingar :=)).

Vad är oddsen?

Avdelningen ”märkliga sammanträffanden som bara drabbar Birgitta”:

Idag var jag i en affär utanför Staffanstorp som bl.a. säljer lite rid och hästutrustning. Råkade få syn på några ganska snygga lädergrimmor och var på väg att köpa en när jag blev osäker på om jag skulle ha en cob eller full varför jag bestämde mig för att först kolla nuvarande grimmas storlek. Hann tänka ”otroligt att den grimman har hållit i 3 1/2 år” (fick den som helt ny av den som sålde Archie men har aldrig egentligen tyckt om designen).

När jag anländer till stallet några timmar senare kommer stallägaren mot mig med en så olycksbådande min att jag befarar det värsta men det ”enda” som tydligen har hänt är att Arch och en ponny bråkat över staketet, att detta gått sönder,att Arch skrapat upp bägge bakbenen (på framsidan av haserna) OCH att grimman var helt i bitar!!!

För mig var det viktigaste att Archie var ohalt och i DET sammanhanget var en trasig (ful, ha ha) grimma verkligen inget att gråta över!

Konstaterade innan jag förpassade grimman till papperskorgen att den var i storlek full så nu bli det en SNYGG lädergrimma i stallet framöver och en NYLON-dito i hagen!

(Häst)Vardagslyx

Denna behagliga syn mötte mig då jag och mina djur äntrade ridhuset igår.

Jag har i många år hopptränat på egen hand på fredagarna, från början beroende på att man på ridskolan har hoppträningar hela torsdagkvällen och man brukade lämna kvar hinderna till fredag morgon då polisrytteriet brukade hoppa. Jag passade alltså på att hoppa tidigt på morgonen innan poliserna dök upp och kunde på så vis nyttja många hinder utan att behöva varken plocka fram eller undan dom.

Sedan ganska lång tid tillbaka har poliserna dock slutat med sin hoppträning = inga hinder framme på fredag morgon = Birgitta har att välja på att ägna en aldeles för lång stund åt hinderframplockning (och bortplockning därefter) eller att, stressad som hon redan är på morgonen, hoppa 1-2 hinder som ändå går relativt snabbt att bygga upp.

Som ni förstår segrade det sistnämna alternativet och Archie och jag har därför ägnat oss åt tämligen meningslös hoppning av 1-2 hinder som jag har hoppat fram och tillbaka, inte så givande eller uppbyggande med andra ord.

I nya stallet har man också hoppträning på torsdagkvällarna och oftast hoppas det även lite på fredagen så nu är jag åter i den lyckosamma sitsen att kunna hoppa flera hinder i rad om jag dyker upp tidigt på fredag morgon. Och det gör jag så klart!

Det känns oerhört lyxigt att åter ha en hel uppbyggd bana till mitt förfogande samtidigt som jag dessutom slipper stressa så oerhört för att hinna rida innan jobbet.