Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Märkliga sammanträffanden

Har ni också råkat ut för extremt märkliga sammanträffanden?

Härom veckan bestämde jag mig för att under en rast på jobbet bege mig till Blodcentralen för att ge blod. Jag hade kallats för blodgivning några dagar tidigare via mail och då jag gick igenom gamla mail såg jag kallelsen, insåg att jag hade en ledig lucka och bestämde mig för att cykla dit eftersom det bara tar 2-3 minuter från jobbet.

Just som jag hoppar upp på cykeln så ringer min mobil och då jag svarar frågar en kvinna som ringer BLODCENTRALEN (!!!!!!) om jag har möjlighet att komma och ge blod eftersom det uppstått ett akut behov.Var inte det konstigt så säg?????

Och detta mycket märkliga sammaträffande fick mig att tänka på ett nästan lika märkligt dito som utspelade sig för många, många år sedan.

En morgon då jag skulle släppa ner Heron och hans dåvarande hagkompis Amirant i hagen (Heron kan väl ha varit 4-5 år gammal kanske) blev de skrämda av något på gatan som löper parallellt med vägen till hagen och båda hoppade till rejält.Någon av hästarna, jag har faktiskt förträngt VEM, knockade mig rakt i huvudet och min första känsla var att flera av mina tänder hade slagits ut. Det var extremt otäckt!

När jag vågade känna efter insåg jag att endast en tandflisa på en av kindtänderna hade brutits loss. Vilken lättnad!

Men var kom det otroliga sammanträffandet in?

Jo, jag hade samma morgon en TANDLÄKARTID för den årliga kontrollen och det var till den jag var på väg efter hagutsläppet!!!! Så jag behövde inte vänta många minuter innan jag kunde få min spruckna tand lagad och den lagningen håller än idag, ca 20 år senare!

Mina läsare

Som bloggskribent vore det konstigt om man inte var i alla fall liiite (eller mycket) nyfiken på vem som egentligen läser ens alster.

Jag tycker att det är roligt med så många läsare som möjligt och har själv försökt att göra så mycket reklam för sidan som jag har kunnat.

En del läsare känner jag väl, min goda vän dressyrryttarinnan A som jag omnämt flera gånger, Birks ägare Lena och Jossan (mor och dotter), hästskötaren Lina för att ta några exempel.

Jag har också en räknare på bloggsidan där man kan se hur många läsare jag har per dag, vecka, månad osv. Man kan också se hur dags folk läser inläggen och därför vet jag också att jag har någon eller några nattliga besökare som nästan undantagslöst läser bloggen mitt i natten!

Annars verkar det statistiskt som om många läser bloggen på arbetstid (hmmm….) och på helgerna är det nästan alltid färre läsare.
Nu under sommaren märks en liten nedgång (semestrar?).

Vad folk läser mest är svårt att säga men inläggen ”Dagens träning” har fått betydligt fler läsare sedan det blev en liten debatt om mitt spö och min sporranvändning.

Personligen kanske jag inte hade varit såååå intresserad av andras träningar så vad detta ökande intresse beror på kan jag bara spekulera i?

I helgen var jag och tävlade och kom då i samspråk med en konkurrent, S. ”Ja, vi har sååå svårt för skänkelvikningarna på tävling” sa jag och fick det överraskande svaret ”Ja jag vet, det har jag läst på din blogg”.

Naturligtvis blev jag nyfiken och ville veta hur S hittat till min sida och fick då förklaringen att S googlat på sitt eget namn och därigenom hamnat på min sida eftersom jag där hade publicerat en resultatlista där vi båda presenterades.

Jättekul när folk på olika vägar hittar till sidan så klart men det gäller att vara på sin vakt också :=)!

Jag har sedan barnsben haft en vass tunga och också många bestämda åsikter som inte alltid gillats av alla. Eftersom jag vet att verkligen VEM SOM HELST kan komma att läsa allt som jag skriver om här i bloggen är jag extremt noga med att bara publicera sådant som jag verkligen kan stå för.

Ni som läst länge har kanske också noterat att jag bara omnämner personer/ hästar i GODA ordalag vilket inte ska förväxlas med att jag gillar allt och alla.

Nej, om det finns skit-domare, illa-ridande ryttare och gräsliga hästar (och det finns det) så sparar jag dessa kommentarer för mig själv. Det finns ingen anledning till att skaffa sig ovänner eller göra människor ledsna och besvikna i onödan.

Jag skulle nog kunna fördubbla antalet ”tillbakablickar-inlägg” om jag inte därigenom riskerade att ”hänga ut” en del mycket….tja….”märkliga” ryttare, hästägare och näst intill otroliga historier förknippade med dessa.

Däremot är jag alltid ärlig så till vida att jag ALDRIG ljuger om jag tillfrågas om en persons åsikt om egna personen eller dess häst, för att ta ett exempel. Jag skulle aldrig säga att en häst är fin om jag inte tycker det, då är jag hellre tyst och låter kanske tysnaden tala i stället.

Och eftersom jag är en ivrig dressyrtävlare så skulle jag aldrig få för mig att tex kritisera en domare i bloggen. Man vet aldrig vad detta skulle kunna få för konsekvenser och jag är inte intresserad av att ta reda på det heller.

Upp-plockningstvång

Redan då min första tränare byggde eget ridhus för kanske 15 år sedan så kom jag för första gången i kontakt med fenomenent ”upp-plockningstvång”, dvs kravet på att ta upp gödsel efter hästen i ridhus.

Min tränare var noga med att hålla sin ridhusbotten så fri från gödsel som möjligt och krävde därför att man skulle plocka upp all spillning efter ridpasset; ett utmärkt förslag tyckte jag redan då och presenterade detsamma för ansvariga på vår ridskola.

Förslaget mottogs inte med någon entusiasm över huvud taget men jag minns ej vad argumentet emot detta var trots att vårt ridhus på den tiden fylldes med långt mer gödsel på en månad än vad tränarens skulle ha fyllts på 1 år.

Tänk själva hur mycket 40 lektionshästar, 20-30 privathästar och 20 polishästar kan producera om de alla går någon eller många timmar i ridhuset mer eller mindre varje dag!

Hur som helst så fanns det ju EN fördel med att vi inte hade upp-plockningstvång: man slapp helt enkelt att ha något ”jobb” med att städa efter sin häst och det var ju praktiskt för mig som hade en häst, Décima, som ALLTID la 1-2 högar per pass.

I samma veva som jag sålde Décima kom det helt plötsligt ett beslut om upp-plockningstvång även på ridskolan. Jag vet inte vem som kläckte idén DENNA gången men man hade väl förmodligen äntligen insett det ekonomiska (och hälsofrämjande) i att inte ha en massa gödsel som förstörde ridhusbotten.

Det som jag finner så komiskt idag är inte att MITT förslag sågades medan någon annans helt plötsligt befanns hur bra som helst (trots att det är/ var exakt samma förslag) utan det faktum att sedan upp-plockningstvånget infördes för 2 år sedan har jag behövt att ”lyda” det maximalt 5 gånger!

Archie tycks, till skillnad från 99 % av alla hästar jag mött i mina dagar, ALDRIG vara i behov av att ”lätta på trycket” under ridning. Däremot kan han gå raka vägen in från ridhuset och bajsa i boxen eller hagen. Extremt märkligt men väldigt praktiskt!

Tack Archie :=)! (Att jag sedan kan fylla 2 stora skottkärror med gödsel varje morgon är en heeeelt annan historia……)

Grupper och bästa vänner

Häromdagen när jag stod och betraktade Archie, Birk och en häst i en intilliggande hage gjorde jag följande reflektioner:

Har ni tänkt på att 90 % av alla hästar som springer i en hage ser ut som ”världsmästare”? Deras gång är elastisk, flygande och ENORM, särskilt om de blir lite skrämda eller ska imponera på någon annan häst! Samma häst, kan då den kommer under ryttare stappla fram i en kort, trist trav utan den minsta schwung!

Vad som också ”slog” mig är hur hästar och människor i grupp påminner om varandra.

När man släpper ihop många (säg 8-10 minst) hästar så kan man nästan alltid se att de är precis som människor. Det finns alltid någon som vill bestämma, någon som retar sig på den som vill bestämma, någon som skiter i vilket, någon som blir mobbad, någon som ska skoja och skämta om allt osv osv.

Eftersom jag resonerar att hästar liknar människor vill jag helst bara ha Archie med EN häst i hagen.

I min värld blir det minst friktioner (fast kanske också TRÅKIGARE?) bland både människor och hästar om man bara är två och om dessa två är goda eller till och med bästa vänner.Även bästa vänner KAN bli ovänner men dessa bråk är oftast sällsynta och kortvariga. Ju fler man är desto mer ”spel” blir det oftast och om man överför detta till hästar i hagen så betyder det för mig en ökad skaderisk både för tex den häst som är ledaren, hästen som vill utmana ledaren och den som eventuellt blir utsedd till hack-kyckling.

Jag hade en bekant som i alla år släppte ut sin häst med många andra i en för ändamålet tillräckligt stor hage.
Under de år hon hade häst tyckte jag inte att det gick en månad utan att hon rapporterade om diverse hagrelaterade skador, stora som små. Det var bett, sparkar, trasiga täcken, avtrampade skor mm. Inte sällan gjorde dessa skador att hästen inte gick att rida på under kortare eller längre perioder och jag minns att jag till slut frågade henne om hon ville vara en RIDANDE eller LEDANDE hästägare för i min värld gjorde hon nästan inget annat än ledde omkring med en skadad häst.

Det går så klart att skapa mycket harmoniska flockar med många hästar men då måste både HAGEN och HÄSTARNA vara anpassade till detta. Så är det ju tyvärr inte i stora delar av vårt land då vi dels inte alltid har de stora ytor som krävs och dels kanske de hästar man har i ett och samma stall sällan är desamma. Har man ett inackorderingsstall så är risken stor att det mer eller mindre alltid sker in och utflyttningar och består stallet dessutom av tävlingshästar är det inte ovanligt att deras ägare inte VÅGAR släppa ihop sin häst med alltför många andra. Så är det faktiskt för min egen del.

Som jag skrev innan så känns det för mig ”säkrast” att bara släppa ihop Archie med EN häst och då en häst som är mycket snäll.

När det gäller människor upplever jag ibland att man ”tvingas” att bli god vän med någon som man, om man hade fått VÄLJA, aldrig hade umgåtts med. Det kan tex handla om att man i en organisation på jobbet blir ihop-parad med en kollega som man måste jobba väldigt nära med och där vänskap kan utvecklas trots att man kanske inte har så mycket gemensamt.

Så tror jag att det är för hästar också! Archie och Birk hade nog inte ”valt varandra” om de fick välja fritt. Archie är för ung och sprallig och Birk för gammal och stillsam för att de ska vara det optimala paret. Men nu har ju vi människor tvingat ihop dom och efter en inkörningsperiod då Archie vallade runt Birk och nosade honom i baken och då Birk försökte tala om att han inte gillade denna behandling så har de jämkat ihop sig och verkar nu trivas ypperligt tillsammans. Men skulle man släppa in en tredje häst i hagen; en som tex Archie hade funnit mer passande så tror jag att risken är stor att Birk hade fått se sig brädad av en yngre och ”roligare” kollega, precis som i människovärlden.

Så funderar jag……vad tror ni?

Gräs!


Hej! Kommer du? Ska vi mysa lite? Nähä….Varför har du så bråttom?

Jasså, vi ska till Yddinge! Varför sa du inte det direkt? Då hoppar jag upp på momangen!

Nu kan du åka hem. Jag har faktiskt inte tid med dig nu. Här finns massor av gräs som jag måste ta hand om. Hej då!

För knappa 2 timmar sedan körde vi äntligen Archie och Birk till Yddinge farm där vi tillbringade några härliga sommarveckor förra året.

Allt sedan det blev till 100 % bestämt att vi kunde komma tillbaka även i år har jag räknat dagarna tills vi kunde installera hästarna där.

Grästillgången i år är långt sämre än förra året pga långvarig torka men det spelar ingen roll för just våra hästar eftersom de ju inte ska gå på BETE i traditionell bemärkelse utan ”bara” vara ute i hagen långt fler timmar än de har möjlighet till på ridskolan. Vi har ju dessutom inget gräs över huvud taget där så Yddinge Farm är säkert rena paradiset för våra gossar.

Vi fick samma jättehage som förra året och där ska våra hästar gå ensamma för att minimera skaderisken. Vi kommer även att stå i samma stallavdelning som vi stod i förra året (det finns 4 stycken i samma byggnad).

Det märktes att hästarna har varit i Yddinge tidigare för efter 1 varv runt hagen i världens snabbaste galopp tvärnitade de, böjde ner huvudena och började äta och sedan rörde de sig inte under den timme vi tittade till dom.

Nu är det bara att hoppas på en skadefri sommar utan insekter och en välförtjänt vila för våra djur. Vi ska rida en del givetvis men även låta hästarna vila helt en tid.

Tystnad!

I förra veckan flyttade Archies boxgranne.

Det enda smolket i min glädjebägare är farhågan om att han kan få en ÄNNU värre granne i framtiden (fast är det möjligt?).

Källan till min tidigare enorma irritation och nuvarande glädje är att det numera råder TYSTNAD vid Archies box.Tidigare var det alltid ett jäkla gnäggande och bankande i väggarna så fort något som ens hade antydan till att se ut som eller lukta som häst-föda fanns i närheten av Archies boxgranne.

Hästen är ett matvrak utan dess like och hennes mage är lika bottenlös som den djupaste sjö. Detta, tillsammans med en mycket sparsam diet för egen del gjorde att hästen tiggde mat konstant och i princip enda sättet att få den att sluta var att – GE DEN MAT!

Så klart är jag väl medveten om att det sista man bör göra med en häst som tigger är att ge den mat men jag stod faktiskt inte ut med att hästen jämt och ständigt bankade i väggarna, gnäggade i högan sky och stod och riktigt psykade Archie när HAN åt.

Så, efter att ha provat att ignorera hästen hur länge som helst utan minsta resultat så fick jag till slut falla till föga och ge den lite av dens egen utportionerade mat när Archie skulle äta (om han tex kom in senare från hagen när de andra redan hade ätit eller om han skulle äta innan min morgonritt). Detta har jag så klart gjort med hästens ägares goda minne.

Jag har ju inte gett hästen MER än vad den skulle äta men det har ändå irriterat mig oerhört att hästen inte kunde vara tyst och acceptera att EN häst (Archie) kan äta medan de andra inte får något. Ingen annan häst i stallet håller på på detta vis!

Men nu råder alltså tystnaden….än så länge….

Lustigt hur olika hästar är egentligen. För den lille (Birk) är när jag tänker efter ett minst lika stort matvrak som den avflyttade hästen är men han skulle inte ens i drömmarnas värld öppna sin lilla mun eller på något annat sätt försöka påkalla uppmärksamhet. Birk gnäggar ALDRIG?!?!?! Jag kan gå förbi honom med hur många matspannar, hökakor osv som helst; han är tyst som en mus men skulle ha få något slukar han det med en virvelvinds hastighet. Märkligt….men underbart!

Djingis Khan, Heroin och hästen som aldrig bajsar!

I förra veckan hörde en läsare av sig till bloggen och nämnde i sammanhanget sin ponny Djingis Khan.
Djingis Khan ägdes innan läsaren köpte honom av ”min” ridskola i några år och under denna period utspelade sig en ganska rolig händelse som jag kom att tänka på och som jag vill delge er.

Vid ett tillfälle kom ett ridskolebarn och frågade var HÄSTARNA Djingis OCH Khan stod. Barnet hade inte förstått att Djingis Khan var EN häst. Kul va?

Mindre kul tyckte jag det var då min Heron kallades HEROIN i ett tävlingsprogram. Mina vänner tyckte det skulle vara desto mer komiskt med en socialarbetare och tillika helnykterist som hade en häst med ett så olämpligt namn. Det tyckte inte jag :=)!

Och på tal om roligheter så fick jag mig verkligen ett gott skratt igår!

En flicka som äger en ponny som står 2 boxar ifrån Archie, Natalie (är väl 9-10 år gammal) frågade mig med väldigt förundrad röst:

”Bajsar ALDRIG din häst?????”.

Natalie hade då reagerat på att trots att hon började mocka långt innan mig så var jag färdig efter 2 minuter och min skottkärra innehöll bara 2 bajshögar. Nathalie fick inte detta att gå ihop då hennes långt mindre ponny producerade avsevärt mer än så :=).

Jag förklarade skrattande för Nathalie att var det något Archie verkligen gjorde så var det att bajsa ganska mycket men att jag mockar på morgonen (2 fulla kärror) och att det jag gör på eftermiddagen bara är att ta bort det som kommit mellan hag-intag och klockan 16.00 (alltid 2 högar).

Det visade sig att Nathalie verkligen hade grunnat på ”mysteriet med den icke-bajsande Archie” men nu fick hon sin förklaring!

Fler kommentarer kring användningen av sporrar + bild


Ungefär så här ser mina ”superlånga sporrar” ut med den skillnaden att mina är något längre och avslutas med en liten ”kula”, dvs de är avrundade i stället för att vara så ”avklippta” som de på bilden är.

Ytterligare kommentarer och mina svar har inkommit och finns publicerade under inlägget ”upprörd kommentar från en läsare….”.

Om ytterligare kommentarer inkommer kommer jag att publicera även dessa där så att allt är samlat på samma plats.

Upprörd kommentar från en läsare angående långa sporrar!

Jag har fått en upprörd kommentar från en läsare; ni ska få läsa både kommentaren och mitt svar nedan.

Jag vill dock först förklara vad som händer om/ när ni skickar en kommentar till bloggen.

När ni skriver något till mig får jag detta i ett mail och med en förfrågan om jag vill PUBLICERA kommentaren, RADERA den eller REDIGERA den.

Först då jag väljer att publicera kommentaren syns den på bloggen. Om jag väljer att radera er kommentar syns den således inte.

Så om det någon gång tar lite tid innan er kommentar publiceras så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom mina mail.

Jag har hittills aldrig varken raderat eller redigerat någons kommentarer så bara SKRIV PÅ!!!!

Nu tilll den upprörda läsarens kommentar:

Men herregud!!! Behöver man rida en 5-åring (eller vilken häst som helst för den delen) med så långa sporrar så är det väl dags att ta sig en funderare över hur det står till med grundridningen. Att behöva ”förstärka” med spö och sporrar för att få hästen att utföra en rörelse, då är man farligt ute. Är det inte dags att backa ett par steg bakåt och istället få din häst lydig, följsam och uppmärksam på hjälperna utan både sporrar och spö?? Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Även om du använder både spö och sporrar på ett ”snällt” sätt så måste du väl inse att du är på fel spår? Allra mest upprörd blir jag över att det är din tränare som säger till dig att ta till de här ”hjälpmedlen”..!! Att tävlandet och jakten på placeringar kan ta överhanden så så att du som ryttare och hästägare inte kan se till din hästs bästa och tänka långsiktigt att du vill ha en frisk och sund häst i många år är oerhört beklagligt..

Mitt svar:

Du finner det beklagligt att jag (enligt dig) inte ser till min hästs bästa och tänker långsiktigt.
Jag skulle till att börja med vilja säga att JAG finner det beklagligt att DU så självklart sätter likhetstecken mellan ”en frisk och sund häst i många år” och ridning utan spö och sporrar.
Vad är det som säger att man får en friskare och/ eller sundare häst som håller i många år om man väljer att rida utan spö och sporrar? INGENTING if you ask me!

Ge mig gärna lite vetenskapliga fakta som belägger detta!

Visst kan man rida utan både spö och sporrar precis som man kan rida utan både sadel och träns. Det finns många som rider barbacka och bettlöst och trivs utmärkt med det.
För den delen behöver man ju inte ens RIDA ÖVER HUVUD TAGET!
Ens häst kan ha ett underbart, långt och friskt liv även utan ridning- eller hur?

Men nu är det ju så att vissa av oss vill både rida och tävla och då finns det olika ”hjälpmedel” för att få detta att fungera så lätt och friktionsfritt som möjligt för både oss som ryttare OCH för hästen.

Att rida med spö och sporrar ser jag inte som någon form av ”bestraffning” (som du verkar göra) utan som en HJÄLP.

Du skriver att du blev upprörd över att läsa mitt inlägg och det hade jag till fullo förstått om jag tex hade skrivit:

”Idag red jag med mycket längre sporrar än vanligt och Archie blev fullkomligt tokig. Han förstod inte alls vad jag ville och vägrade att utföra ens den enklaste rörelse utan protester. När jag hade ridit klart såg jag att han hade märken efter sporrarna, på ena sidan blödde det till och med lite”.

Men nu var det inte det du läste, eller hur?

Du läste att detta var en LYCKAD träning, att jag var NÖJD och att Archie faktiskt presterade BÄTTRE än vanligt. Är det någonting att uppröras över?

Du verkar ha hängt upp dig på längden på mina sporrar och jag vill gärna kommentera lite kring detta också :

En sporre är aldrig skarpare än den fot/ skänkel den sitter på och det eventuella obehag/ smärta man KAN åsamka hästen med sporrar har verkligen inte bara med sporrens längd att göra.

För ”tusen år” sedan lyckades jag göra ett blödande sporrsår på en häst trots att jag red med de kortaste sporrar du kan tänka dig. Mina skänklar var helt enkelt inte stadiga nog DÅ och jag satt väl och klämde och ”hackade” på hästen så att den fick märken. Verkligen inte bra.

De sporrar jag använde igår var avsevärt längre men eftersom jag idag rider bättre så KLARGJORDE sporren endast vad jag ville för hästen, den orsakade ingen skada eller obehag.

Vad gäller Archie kan jag tillägga att han inte är en häst som skulle acceptera obehag utan att visa det. Eftersom han gick så himla bra igår tolkar jag det som att han också fann/ fick en hjälp av de längre sporrarna.

Avslutningsvis vill jag bara kommentera det du skriver om min tränare.

Jag har sagt det förut till henne och sa det faktiskt igår igen: det bästa betyget för hennes träningar är att Archie efteråt ALDRIG verkar trött eller som att han har haft det jobbigt. Han skrittar på jätteenergiskt efter träningarna och han ser ”nöjd” ut (om man nu ska använda en förmänskligande egenskap om hästar). Även om Birgitta är tuff så pressar hon aldrig hästen över dess förmåga och det är precis så som det ska vara tycker jag.

Om man aldrig TÄNJER på gränserna kommer man aldrig heller FRAMÅT (eller så tar det himla mycket längre tid- jämför med idrottsmän/kvinnor).

Så…jag kommer givetvis att fortsätta att rida med både sporrar och spö efter det BEHOV som finns. Jag rider tex aldrig ut med sporrar, inte heller använder jag dessa då jag hopptränar. Men vid dressyrträning tycker jag att de fyller sin funktion och ser ingen anledning att låta dom hänga oanvända i stallskåpet!

Sedan ovanstående skrevs har den anonyma skribenten inkommit med ett förtydligande, läs nedan:

Några förtydliganden: Nej, jag blir inte upprörd över att du rider med sporrar och spö. Det gör vi väl alla mer eller mindre frekvent. Dessutom måste vi ju använda sporrar när vi tävlar. Vad jag blir upprörd över är att du, istället för att backa två steg och finna ut varför din häst tex inte tar dina sidförande hjälper, istället tar till skarpare hjälpmedel. Innan du överhuvudtaget börjar rida rörelser med din unghäst så ska hästen ha lärt sig att gå framåt för oerhört lätta hjälper. Jämför med att en häst reagerar när en fluga går på den, då ska den reagera lika snabbt på ett lätt skänkeltryck. Du skriver ju själv att din häst ”puttar” dig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen. Detta visar ju att du och din häst inte är i balans och jämvikt. Är det då schysst mot hästen att sätta på sig längre sporrar som ”ska kännas” och tvinga hästen att gå emot din vikthjälp som säger något helt annat än att hästen ska gå åt det håll som du vill, fast som din kropp inte kan förmedla till hästen? Vad jag menar är att du borde gå tillbaka till grunden och få din häst att följa din vikt och träna honom på att ta dina hjälper utan spö och sporrar. Självklart kan man använda spö och sporrar för att förstärka eller förtydliga en hjälp men det ska ju inte vara en förutsättning för att få hästen att kunna utföra rörelsen. Och det här med hållbar häst menar jag inte att det beror på spö och sporrar om hästen håller eller inte. Jag reagerade på att du skrev att ni tränade på travökningar, galoppökningar, övergångar, byten m.m i ett rasande tempo. Jag tycker det lät lite häftigt för en 5-åring. Att träna längningar på en unghäst är väldigt slitsamt på hästens leder. Detta är något som tränas i korta sekvenser under optimala förhållanden. En 5-åring är inte tillräckligt stark för att kunna öka korrekt med bärighet. Jag kan bara utgå från vad du skriver för jag vet inte vem du är och jag har aldrig sett dig rida. Jag vet inte heller vem din tränare är så jag kan inte på något sätt uttala mig om hennes träningsmetoder. Som sagt så reagerade jag på att hon bett dig ta till skarpare sporrar för att det skulle ”kännas mer” när du skulle rida sidvärts. Jag tror inte på något sätt att din häst far illa eller att du använder dina ”hjälpmedel” på ett otillbörligt sätt. Vad jag reagerar på är att det ska gå så snabbt att klättra uppåt i klasserna så man som ryttare blundar för saker som kanske inte fungerar i grundutbildningen och istället tar till skarpare hjälpmedel när hästen inte förstår vad vi ber den om. I min värld ska hästen gå precis lika lätt, lydigt och samarbetsvilligt utan hjälpmedel som sporrar och spö, men självklart använder jag också dessa hjälpmedel, dock inte som förutsättning för att få min häst att utföra en rörelse.

Mitt svar:

Bra att du skrev ett förtydligande som jag tycker blev långt mer nyanserat än din första kommentar.
Egentligen tycker vi nog inte särskilt olika misstänker jag men då man endast läser om någon som man aldrig träffat och ffa aldrig sett rida så är det lätt att man skapar sig en bild som kanske inte stämmer till 100 %.

Hästar har olika lätt för sig och är också olika långt komna i sin utveckling även som 5 åringar. Längden på ridpasset, dagsformen, ryttaren, en tränares skicklighet, underlaget där man rider….det är så mycket som påverkar hur hästen går och hur mycket man kan kräva.

Så klart varken KRÄVER vi (jag och tränaren) eller PRESTERAR Archie några ”optimala” ökningar i dagsläget. Och träningen sker i mycket korta sekvenser.

Angående att Archie tidigare puttade mig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen så försvann detta redan innan jag tog på de längre sporrarna. Men jag förstår ditt resonemang.

Och i den bästa av världar så skulle nog de flesta ryttare ÖNSKA att deras hästar reagerade för hjälperna nästan som för en fluga men om du ser dig omkring så är det ytterst få hästar som är så känsliga (och då är de oftast för ”svåra” för ”normalryttaren”).

Avslutningsvis vill jag tacka för dina kommentarer! Det är alltid trevligt med respons och det är av de ”icke-medhårsstrykande-kommentarererna” som man själv tvingas tänka efter och kanske också revidera sitt tänk (och kanske ridning?).

Min andra hjälm

Nästan ända sedan jag började rida har jag avskytt att rida med hjälm och det finns en (för mig) mycket logisk förklaring till detta.

Som ni redan har sett i tidigare blogginlägg så var min första hjälm en JOFA sammetshjälm, stor som en jättechampinjon.

En tid efter att denna fula hjälm inköpts sprang jag på en långt elegantare begagnad ridhjälm på en loppmarkad. Nu låter detta ”äckligare” än vad det var för det visade sig att hjälmen var i princip NY och att den som sålde den inte hade det minsta begrepp kring häst och ridutrustning eftersom hjälmen bara kostade 25 kronor.

Det fanns bara ett litet ”aber” med den både fina och billiga hjälmen och det var att den egentligen var lite för liten för mig.Men snålheten är ju känd för att bedra visheten och jag köpte hjälmen i tron att det nog skulle bli bra ändå!

Bra blev det inte; tvärtom!Varje gång jag använde den extremt hårt åtsittande hjälmen fick jag huvudvärk och det var här min aversion mot hjälm-användning inleddes.Jag förknippade helt enkelt hjälm med huvudvärk!

När jag köpte egen häst började jag snabbt att rida utan hjälm, detta var många år innan vi fick ett absolut hjälmtvång för ALLA på ridskolan.Skam till sägandes red jag sedan i många år så gott som alltid utan hjälm, även vid uteridningar och hoppträningar PÅ EGEN HAND (över 1.30-hinder)!!!!

Turligt nog hände det aldrig något tack vare mina snälla hästar men nog var det dumdristigt så att det räckte och blev över.

Idag rider jag av förklarliga skäl alltid med hjälm och jag tror faktiskt inte att jag skulle VÅGA att låta bli även om det hade blivit tillåtet. Med lagen om alltings djävlighet hade jag säkert dråsat i backen innan jag ens hann få foten i stigbygeln så det är nog säkrast att låta bli!