Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

När man betyder olika mycket för varandra

Idag funderar jag på ett fenomen jag nyligen diskuterade med några vänner; det här med att betyda olika mycket för varandra.

I en kärleksrelation älskar förhoppningsvis båda den andra och troligen ungefär lika mycket men när det kommer till andra relationer i livet kan balansen se väldigt olika ut.

Jag ”drabbades” själv för några månader sedan; en person som jag ändå trodde att jag betydde ”något” för efter massor av år visade sig inte ha några problem med att bara kapa all kontakt, utan minsta betänklighet kändes det som.

Jag blev både förvånad och besviken, minst sagt….

Sedan har jag upplevt motsatsen också; personer som jag tydligen har påverkat väldigt mycket utan att själv förstå det, dvs hur mycket jag faktiskt har betytt för dom (medan de inte alls betytt lika mycket för mig).

Jag hörde nyligen en person prata om en gemensam bekant och det är för både mig och andra ganska uppenbart att medan den ena parten tror att hen och den andra parten är jättegoda vänner så ”vet” alla att den sistnämnda personen inte alls känner på samma vis utan nästan tvärtom….hen skulle nog gladeligen se att deras kontakt upphörde och snackar också ganska mycket ”skit” om den som tror att de är ”bästisar”. Lite sorgligt att betrakta utifrån.

Men så ÄR livet tänker jag oavsett vad man tycker om det..man kan inte tvinga fram känslor.

Man får bara inse att det kan bli så här ibland.

Att leva på gamla meriter

Förra veckans diskussioner kring ”vad som är värt att avla på” fick mig att fundera på en grej som jag tycker ibland förekommer i det sammanhanget; man lever på gamla meriter.

Som jag skrev i en kommentar då betyder en 3 eller 4-årings resultat från en visning inte ”allt” för mig- vare sig om jag skulle avla på hästen i framtiden eller köpa den för träning eller tävling.

En så ung hästs prestation under en given dag är så ”sårbar” och behöver inte alls reflektera varken hur hästen egentligen ÄR just då eller kommer att bli i framtiden.

Kommande hantering och ridning kan förändra sååååå mycket och även hästens egna förutsättningar och genetik.

Jag märkte ju tex en ENORM skillnad på Archie som 5-åring och när han blev äldre och fick större krav på sig.

Som unghäst var han dels otroligt vacker för en lekman (hans benställning tex lämnade en del att önska men för en ”amatör” var han jättefin att titta på vilket jag fick höra hur ofta som helst) och dels skördade han stora framgångar i lätt klass.

Men; så fort vi lämnade LB-stadiet började han ”säga upp sig”- då var det inte lika roligt att arbeta och definitivt inte inne på tävlingsbanan.

Höll man sig till de lättaste klasserna gick det fortfarande många år senare hur bra som helst, även när jag sålde honom som lektionshäst!

Så det där med att värdera det som har varit för mycket är definitivt inget för mig- jag vet hur fort en hästs prestationer kan ändras och det handlar inte bara om det som hände med Archie, det är liksom något som är allmänt känt.

Men ändå så ser man det ständigt i annonser tex; säljare som berättar vad hästen har presterat för 3 år sedan.

Jag ska inte säga ”who gives a shit” men nästan….framför allt om det handlar om hoppning.

Du kan för evigt sabba en hästs vilja att hoppa på några ridpass och då hjälper det inte vad den gjort x år tidigare- dom framgångarna kanske aldrig mer upprepas.

En dressyrhästs utbildning är svårare att ”förstöra” men VILJAN till arbete, som trots allt är hur värdefull som helst- den kan komma och gå beroende på en massa olika saker.

Så färska resultat är det som gäller för mig framför allt- det andra kan man absolut beakta men ska ändå tas med ganska många nypor salt.

Att ge och få beröm

På tal om en diskussion på ett hästforum kring att ge eller inte ge andra beröm vad gäller hästar och ridning har jag funderat på hur det är “i min värld”.

När jag tävlade hoppning för över 25 år sedan kunde jag hos vissa stallkamrater märka en missunnsamhet.

Det blev kanske för svårsmält att jag som extremt orutinerad hobbyryttare lyckades hitta en superbillig häst som visade sig vara något av det bussigaste man kunde finna om man ville tävla hoppning.

Visst skenade han mot allt man styrde emot i början men hans grundinställning var att han VILLE hoppa- en egenskap som knappt går att mäta i pengar men den är GULD!

Och för en del andra hästägare kändes det måhända för ”orättvist” när jag hade så fina framgångar med denna häst att det var svårt för dom att glädjas MED mig i framgång medan deras skadeglädje var svårare att dölja i motgång.

Men om vi ska blicka framåt tycker jag att jag numera mest upplever att ”folk” inte är rädda för att ge beröm, positiv feedback, vare sig det handlar om stallkamrater eller andra ryttare hos Olof varav en del är personer jag aldrig träffat förut.

Och det är så klart jättekul och en egoboost när fler än jag gillar min lilla häst.

Att vissas ord sedan väger tyngre än andras är kanske inte så konstigt; för mig är det långt viktigare vad tex Olof och olika dressyrdomare tycker om Vicke än någon random bloggläsare som bara har sett en stillbild på nätet.

Själv har jag aldrig haft problem med att ge andra beröm; jag ser liksom inte varför man skulle hålla inne med det?

Min prestation/ häst/ whatever ändras ju inte bara för att jag berömmer någon annan.

MEN; jag ljuger aldrig.

Jag vet att jag ibland har haft vänner och bekanta som har tyckt att man kan säga något snällt fast man inte menar det (=ljuga) bara för att göra någon annan glad men det är inte alls min grej.

Säger jag något positivt så menar jag det och försöker i annat fall att vara tyst (om jag tycker att något är fult/dåligt).

En gång för länge sedan kände jag mig tvingad att gå emot min princip om att aldrig ljuga och det var jättejobbigt.

Jag deltog i en sammankomst där alla skulle säga något positivt om de andra och när det kom till EN specifik person kunde jag på fullt allvar inte komma på något ärligt i stunden utan lyckades hitta på en nödlögn.

Jag kunde bara inte med att göra så mot någon annan men det kändes inte heller ok att ljuga…

Hur upplever ni det här med att ge och få beröm? Får ni ofta beröm? Aldrig? Ger ni beröm?

Man tror det man vill tro

Vet inte hur många gånger jag tex läst uppbragta ”sanningar” kring hur mycket socialbidrag som betalas ut till olika grupper.

Och det är ju då för djävligt att vi ger en ensamstående flyktingmamma med 3 barn 90.000 i månaden skattefritt medan de stackars svenska pensionärerna tvingas äta kattmat och de hemlösa hänvisas till att sova på en parkbänk….typ….

Jag blir lika trött varje gång och kan inte ens fatta hur man kan tro på ovan och allt möjligt annat?

Ibland har jag försökt att svara och påpekat att eftersom jag själv GJORT utbetalningar av socialbidrag i 15 års tid så är jag kanske att betrakta som liiiite tillförlitlig men nej…vissa har bestämt sig och en del har till och med plockat bort mig som ”vän” på FB efter dylika debatter?

Ja inte för att just det sistnämnda har gjort något alls egentligen men man blir ju mörkrädd när så lättlurade personer ska få uppfostra barn tex eller ha ansvarsfulla poster i yrkeslivet….

Chips-tips

Om ni försöker äta nyttigt men ändå vill ”unna er” något lite mer ohälsosamt ibland kan jag tipsa om dessa linschips.

Smakar i princip som vanliga chips men innehåller mindre fett och dessutom är påsen mindre 🙂 så man inte behöver ”äta bara för att det är gott fast man är mätt” (vinkar till mig själv)!

Något dyrare tyvärr (jag gav 16 kronor för denna påse) men det överlever man 🙂 !

Ett experiment

Väl inpackat…

….och voilà!

Det är nu tredje gången jag gör mitt olje-experiment och om jag ska utgå från utfallet av de två föregående kommer det att bli bra.

Det handlar alltså om en liten ”mirakelkur” där man dränker in valfri läderprodukt i vanlig matolja (!), lägger allt i en påse och låter det stå och dra i ett dygn.

Jag har gjort så både med mitt kandar och ett par begagnade tömkörningstömmar (de sistnämnda i bedrövligt skick när de köptes) och båda gångerna blev lädret så mjukt att sakerna inte behövde smörjas på…..ärligt talat typ 1 år eller nåt…

Grimman på bilden fick jag av en fd stallkamrat för över ett halvår sedan; hon hade tänkt slänga den då den inte såg mycket ut för världen.

Jag tänkte ha den som hag-grimma men i stället blev den liggande tills den i samband med den första stallflytten i höstas (i oktober) hamnade i min transport där den har legat sedan dess.

Tja…om grimman inte var fin när jag fick den blev den inte vackrare av att ligga i en kall transport i ett halvår så egentligen borde jag ha slängt den.

Lädret var hårt och grått men jag tänkte att jag kunde prova min lilla olje-kur; det kostar bara lite tid och kanske 2-3 dl matolja.

Och som synes kommer grimman absolut att duga till hagen efter att fått torka upp, eller vad tycker ni?

Klart man minns

Har ni sett de där bilderna på Facebook som likt den ovan uppmanar en att fundera på om man minns olika objekt från stenåldern och framåt 🙂 .

Ibland står det ”om du minns denna är du riktigt gammal” så jag måste väl vara tusen år eller nåt för jag minns ALLA bilder; från telefonkiosker, handtrampade symaskiner, fasta telefoner med snurrskiva, diverse köksredskap och jag vet inte allt!

Således var min första bil utrustad med denna ”choke” och hade även RATTVÄXEL som var ovanligt även då :).

Det var för övrigt en Peugeot som min far prutade ner från 4200 kronor till 3800 🙂 !

Som att köpa en lott

Diskuterade det här med att ta föl på sitt sto med en bekant nyligen.

För mig har det alltid varit en gåta att så många hobbyryttare betäcker i mina ögon otroligt alldagliga ston som inte tillför aveln det minsta lilla (medan det är såååå noga med hingstarna) men nu tror jag att jag har kommit på TVÅ av säkert många anledningar.

För de som säljer en 4 åring för under 100.000 torde ”vinsten” vara så försumbar enligt mitt sätt att räkna och se det att jag för egen del aldrig hade velat lägga ner tiden, besväret och ta risken under så lång tid men gissningsvis tycker många som hobbyavlar att det helt enkelt är ROLIGT med föl/ unghästar och ser det inte som samma besvär som jag utan gillar att planera betäckningen, pyssla med fölet och allt som sedan följer?

Sedan tror jag också att man, precis som när man köper en lott ändå HOPPAS på en ”högvinst” fast man vet att oddsen säger att det är nästan omöjligt, framför allt med ett ”alldagligt” sto.

Men kanske blir det just ens egna häst som föder fram nästa Totilas, Valegro eller All In?

Och då kan man ju både tjäna pengar och få sin stund i rampljuset, absolut.

Tja…det är mina teorier i alla fall och det är ju tur att det finns de som VILL avla…annars hade det blivit svårt 🙂 .

Dryckes(o)vanor

Jag följer en hästbloggare som jag oftast tycker skriver intressant och bra men en sak som jag har reagerat på flera gånger är att det på var och varannan bild till inläggen visas alkohol i någon form.

Det kom upp till diskussion vid något tillfälle och då menade bloggaren att detta med att dricka sprit är en naturlig del av unga människors liv och inget konstigt alls.

I sak håller jag med men eftersom jag själv inte dricker och aldrig har gjort så undrar jag om jag kanske har en lite snedvriden bild av hur mycket som är ”normalt” att dricka.

Och givetvis är väl detta en sådan där fråga som det kan finnas tusen olika svar på men jag undrar ändå om ni vill delge mig era erfarenheter:

Hur ofta dricker ni någon form av alkoholhaltiga drycker?

Blir ni märkbart berusade aldrig, ibland, ganska ofta?