Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Det värsta du kan säga till en hästägare!

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.

”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”

”Den är alltid så här stel i början”

”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.

Vad du inte ska säga till en djurägare!

I förra veckan gav jag tips till de som vill ställa in sig/ flörta med en djurägare. Jag menade att vägen till djurägarens hjärta går genom just djuret i fråga! Säger man tillräckligt mycket positivt om djuret har man en vän för livet i ägaren (och är det man sagt ärligt menat brukar även djuret känna detta och då har du ytterligare en trogen vän :=)).

Fast lika enkelt som man kan manipulera en djurägare genom sant eller falskt smicker om djuret så kan man med bara några förflugna ord bli en näst intill HATAD person som inte är vatten värd.

Jag har för egen del märkt att jag är ultra-känslig vad gäller kritik som framförs gällande Archie och/ eller Soya och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att reagera på detta häftiga (och måhända barnsliga) vis.
Jag har långt lättare att acceptera kritik mot min egen person än om någon säger något negativt om djuren men även då jag kritiseras i egenskap av djurägare så kan jag bli näst intill rabiat.
Ve den som vågar påstå att jag inte sköter om mina djur enligt konstens alla regler; jag som nästan bokstavligen skulle bära dom på mina armar för att de ska ha det bra.

För ett tag sedan var jag och tävlade med Archie och hade då som så ofta Soya med mig. Under ritten hade jag (också som vanligt) placerat henne i bilen och PRECIS när jag ska rida in på banan (en mer perfekt tajming gick inte att önska……NOT) säger funktionären som ska släppa in mig i ridhuset:

”Du har en hund i bilen va”

”Ja, hur så” svarade jag

”Ja, hon börjar se RÄTT SÅ MEDTAGEN UT OCH FLÅSAR”?!?!?!?!

Tack och lov har jag så bra självkännedom att jag inte gjorde som kanske många andra hundägare skulle ha gjort:

Slängde mig av hästen för att rädda den döende hunden!

Jag VISSTE att jag hade vevat ner alla 4 rutorna till bilen en bra bit och dessutom hängt ett hästtäcke över 2 av rutorna för att solen inte skulle skina in. Så jag var till 99 % säker på att Soya hade det hur bra som helst i bilen men den där procenten av tvivel som ändå störde min ritt gjorde mig inte gott precis.

Efter avslutad ritt kunde jag så klart konstatera att Soya låg hur lugnt och ”oflåsande” som helst i bilen (ville inte ens dricka det vatten jag erbjöd) och blev därför mer än lovligt irriterad när en snusförnuftig funktionär, då hon såg mig med Soya sa

”Jag har minsann hållit koll på henne HELA FÖRMIDDAGEN”.

”Jaha…det var ju konstigt eftersom hon bara har legat i bilen i 1 timme och 10 minuter” svarade jag (jag tittade nämligen på klockan både när jag satte mig på hästen och när jag hade ridit klart eftersom domaren hade lyckats försena min starttid med mer än 1o minuter).

Men detta ville funtionären inte alls tro på för hon visste minsann hur länge hon hade stått på parkeringen. Suck…………

Och Soya hade inte reagerat när hon hade knackat på bilrutan (vad hon nu skulle fram och knacka på den för???).

”Nä…det kanske berodde på att hon låg och SOV” svarade jag ännu surare och gick därifrån.

Missförstå mig inte! Jag tycker absolut att det är bra att folk reagerar på om djur tycks fara illa men hur man kan tro att en hund som ligger i en bil där alla rutor är nervevade och bilen inte är ”solbelyst” är ”medtagen” är för mig en gåta. Och att påstå att hunden legat så hela förmiddagen när det handlar om lite mer än 1 timme…det är ju faktiskt en ren lögn.

Då blev jag genast mycket mycket gladare då jag strax därpå träffade en bloggläsare som aldrig träffat Soya IRL men som genast och spontant sa:

”Hon är ÄNNU finare i verkligheten”.

1-0 till mig (tack och lov) och harvningsträning

I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna ”lek” kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är ”the boss” och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite ”knepig” vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är ”den som betalar som också bestämmer” (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Är jag fortfarande en (självutnämnd) lastningsexpert?

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en ”svår” häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst…man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra…det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen ”a piece of work” som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat ”träna”- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!

Vädergudarna är fortfarande med mig…..

….eller så har jag verkligen en gloria som drar solstrålarna till sig :=)!

I förrgår eftermiddag var jag ute och red i underbart sommarväder. Jag njöt verkligen av ridturen och tänkte på vilken tur jag har som har två så snälla djur, Archie och Soya som går så fint tillsammans. Archie ”tvingas” ju att arbeta medan Soya mer eller mindre kan flumma omkring som hon vill så länge hon inte kommer för långt bort från oss men båda verkar alltid genuint nöjda under våra turer.

Som ni säkert har läst till leda brukar jag alltid ha en väldig tur med vädret och under denna ritt besannades detta ännu en gång.

Ca 30 minuter efter att jag hoppat av hästen och precis när jag tog tag i handtaget till bilen för att köra hem fick jag ”från ingenstans” den första regndroppen på mig och medan jag makade mig tillrätta i sätet bröt helvetet, jag menar regnet ut för fullt! Bara sådär!

Det kom i strida strömmar, ungefär så som när folk i efterhand konstaterar att de haft översvämning i sin källare av allt regn.

Jag kunde knappt hålla undan allt vatten med vindrutetorkarna och tackade åter vädergudarna eller glorian för att jag undkommit än en gång.

Jag såg för mitt inre öga hur det hade kunnat se ut om jag hade varit ute i detta regn:

Om jag inte själv hade spolats av/ slitits loss ur sadeln av allt regn så hade jag säkert fått stå och böna/be/skrika/hota/ vädja/ locka på Soya som troligen hade letat upp en stor kaninhåla eller något annat att gräva ner sig i och sedan vägrat att komma fram allt medan regnet piskade min genomvåta kropp (Archie är inte så bortklemad så honom hade jag inte behövt bry mig så mycket om).

Soya håller ju på att dö bara en droppe regn vidrör henne så jag kan ju tänka mig hur hon hade reagerat på skyfallet i förrgår!

Hade hon inte dött i rena förskräckelsen hade hon som sagt säkert gömt sig någonstans och vägrat att röra sig en milimeter och hur/ när skulle vi då ha kommit hem?

Nej, jag verkligen glad att vi satt torra och glada i bilen (och Archie i boxen) och tyckte väldigt synd om de som inte hade samma tur!

Flörttips för häst och hundägare!

”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!

Graman- fegissnöre, Spanska ridskolan-attribut….

….fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen ”riktig” ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större ”plåga” att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av ”hjälpmedel” (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman ”fuskade” men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt ”tjafsa” med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

Livet består av mer än hästar!

Som jag var lite inne på i ett blogginlägg nyligen så tycker jag att det är viktigt att man även som ”hästgalning” har andra intressen och sysselsättningar i sitt liv.

Även om man tillbringar merparten av sin fritid i stallet så är det inte bara trevligt utan ibland också nödvändigt at kunna prata om annat än hästar, framför allt med de som inte delar detta intresse.

Jag kan ibland reagera över att det nästan uteslutande pratas häst när jag och exempelvis folk från stallet träffas på fester, restauranger eller dylikt. Är det bara ”hästfolk” i sällskapet må det vara hänt om än lite ensidigt men har man tex med sig en hästointresserad partner eller kompis blir det ju oerhört tråkigt för dessa att bara lyssna på prat om hästar, ryttare och ridning. Inte så socialt kanske?

Själv pratar jag nästan aldrig om hästar med tex mina arbetskamrater och om jag gör det så blir det i 9 fall av 10 på deras initiativ, dvs jag kanske svarar på en fråga om hur det gick på senaste tävlingen. Men att exempelvis i detalj börja redogöra för en träning eller för den delen en ritt på tävlinsbanan finns inte på kartan. Vem mer än ”de närmast sörjande” är intresserad av sådant? Inte många, tror jag.

Min första sambo var tyvärr en sådan person som ”åt, sov och andades häst” (travhästar faktiskt) och detta upplevde jag som oerhört begränsande. Han ville exempelvis aldrig hitta på aktiviteter som inte var hästrelaterade, han kände knappast till någon plats i Malmö mer än Jägersro trots att han hade bott i stan i säkert 10 år och han kunde nästan inte prata om något annat än hästar.

För egen del tror jag att man både utvecklas mer som människa, vidgar sina vyer och sitt umgänge om man ägnar lite av sin fritid åt annat än hästeri. Även om hästägande tar mycket tid och pengar i anspråk kan man säkert hitta både någon som kan avlasta en ibland och aktiviteter som inte kostar så mycket eller till och med är gratis.

För egen del är jag tex väldigt intresserad av att läsa och kan i perioder ägna många timmar åt denna sysselsättning som tack vare våra bibliotek faktiskt ju är helt gratis. Att pyssla med hemmet och trädgården, ägna mig åt olika aktiviteter med hunden, motionera och resa är andra intressen som jag ägnar lite olika tid åt beroende på årstid, ork osv. Att jag även är en väldigt flitig internetanvändare behöver jag kanske inte ens nämna :=)?

Döva ryttare!

I förrgår när jag var ute och red fick jag se något som jag tyckte var lite läskigt: en ryttare som red med hörsnäckor i öronen, troligen lyssnandes på musik!

Alltid när jag har med mig Soya på uteritterna så brukar jag, om jag möter ett annat ekipage eller någon som är ute och går med sin hund ropa ”jag har en lös hund här”. Soya går ju ofta tätt bakom Archie och är säkert inte lätt att se alla gånger och jag vill undvika obehagliga överraskningar för andra som kanske både har hundrädda hästar eller hundar som inte är så vänligt sinnade.

När jag nu mötte denna från omvärlden avskärmade ryttare insåg jag att hon inte hade uppfattat vad jag ropade. Dock såg hon nog att jag hade ropat något för hon stannade hästen och drog ur snäckorna ur öronen och så ropade jag en gång till varpå hon hajade till.

Själv skulle jag aldrig våga stänga ute yttre ljud genom att lyssna på musik när jag rider, inte framför allt för att riskera att inte höra någon människa tilltala mig men det finns ju tusen andra saker som det kan vara bra att höra när man sitter till häst, eller hur?

Brun, brunare, Archie eller ska jag en få en fjording i framtiden?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet ”föll” för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som ”den lille svarte” (i passet står han som mörkbrun men enligt ”de som kan” räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm…) bilder. De konstiga ”mönster” man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen….
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?