Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Broddstressad och blogghästar

I nästa vecka är det dags för Archie, som skos var 7:e vecka, att få nya skor.

Jag kommer att be hovslagaren att sätta på skor som på bilden ovan, dvs med 2 små broddar som inte går att skruva ur.

Polisrytteriet har sådana broddar på sina hästar året runt (vi har förresten samma hovslagare :=)) och själv tycker jag att de räcker till för den ridning jag ägnar mig åt.

Dels är det ju inte så ofta man behöver broddar i mina trakter (må jag inte ångra dessa ord….) och dels är jag ju ingen uteridningsmänniska av stora mått.

Jag kan som en jämförelse nämna att de hästar som gått med broddar pga ”vinterväglag” (dvs inte när de tävlat hoppning på gräs :=)) på ridskolan de senaste decennierna kan räknas på i princip ena handens fingrar; så ovanligt är det med broddar där.

Vet inte hur läget är i nya stallet som ju ligger mer på landsbygden men själv kommer jag som sagt att nöja mig med dessa små broddar.

Snösulor tycker jag över huvudtaget inte är intressant då jag läst för mycket negativt om dessa. De är jättebra när det finns ordentligt med snö men hur ofta har vi det i Skåne (åter igen…..må jag inte få ångra dessa ord).

Här smälter snön oftast bort inom några dagar eller ibland rent av några timmar och då är det tydligen väldigt lätt att få tappskor om man rider med snösulor.

Hur som helst så är min strategi att sätta på broddar för då behöver man dom oftast inte medan man utan dessa lär ångra sig många gånger om (min tidigare erfarenhet).

Redan i morse var min plan att sätta på vanliga broddar i avvaktan på de permanenta eftersom vi just nu har väldigt mycket snö även om jag tycker att det är ett jäkla pilleri med detta projekt (rensa broddhål, gänga osv).

Steg till och med upp lite tidigare för att slippa stressa med detta men när jag väl skulle ta fram broddarna i stallet insåg jag att de ligger i ett skåp hemma i förrådet.

Jag suckade trött och övervägde att köra hem efter broddarna (det tar bara 3 minuter) men som tur var tittade jag på skorna innan för att hur broddhålen såg ut.

Och här avslöjas det hur ofta jag kratsar hovarna…PINSAMT sällan…..för när jag lyfte på den första hoven kunde jag konstatera att skorna inte hade några broddhål.

Uppsss!!!!!!! Så obeservant är jag!

Uteritten gick trots det utan problem och vi kunde både trava och galoppera i snön. Härligt!

Efter uteritten var det dags för utsläpp och här står Archie och diskuterar med en annan bloggskribents (Aramis) häst:

Archie:

Ja, våra ägare är väl för roliga med sina bloggar.

Aramis:

Ja, tänk så mycket strunt flickorna orkar skriva om.

Archie:

Fast ju mer de skriver desto mindre tid har de att dressera oss, eller vad tror du?

Aramis:

You wish my friend…you wish….

En allt annat än djääävla hund! (Både hund och hästinlägg)

På denna bilden är Archie bara några dagar gammal och redan hundvan!

Vilken gullig ”omfamning” (ehhh…)! Archie, några veckor gammal och ”härdad”! Jag har alltid inbillat mig att det är just dessa första hundkontakter som gjort honom så accepterande mot hundar.

Igår när jag tömkörde Archie i ridhuset och såg Soya ligga centimetrar ifrån den volt på vilken han galopperade så flott kom jag att tänka på hur Soyas första ridhusbesök avlöpte.

Minns ni?

Jag skrev surt på bloggen om den lilla odågan som på alla vis försökte störa mig och Archie när jag red eller tömkörde honom.

Hon skällde som en idiot, försökte dra den stackars hästen i svansen, jagade honom och var allmänt vidrig allt medan gossen godmodigt traskade på.

Ärligt talat är jag övertygad om att följande konversation hade kunnat utspinna sig på den tiden, i alla fall om hästar kunde tala :=):

Birgitta, irriterad ägare:

”Håller du inte på att bli galen på den där jäkla APAN, förlåt, jag menar HUNDEN som jagar dig hela tiden”

Archie, med mild blick:

”Vilken hund????”

Birgitta, nu förundrad ägare:

”Menar du att du inte har varken hört eller sett det svarta monstret som hänger dig i hasorna”

Archie, förvånat och uppriktigt:

”NÄÄÄÄÄ. Jasså!!!! Jaha!!! Där ser man! ”

Hade inte Archie varit så snäll hade jag aldrig vågat fortsätta ha med Soya i ridhuset (otroligt nog har hon aldrig sagt ett PIP vid uteritter eller försökt att jaga Archie en meter då) men tack och lov så kunde jag efter några hörsel-skadande gånger med otäckingen konstatera att något hade botat henne fullständigt för numera är hon knäpptyst och jagar aldrig sin häst.

Nej, numera ligger hon antingen nonchalant utslängd var som helst i ridhuset (orden ”AKTA DIG” betyder fortfarande ingenting för henne) eller så går hon omkring om undersöker gud vet vad.

Även när andra hästar är i ridhuset låter hon dom vara och jag tror inte hon har missat en lektion med Sally och Mulle- min lilla hjälptränare!

Förresten:

På tal om ”djävla hund” och den granne som kallade sin hund för ”din djävel” härom dagen (se blogginlägg från den 15 december):

Visst låter det hemskt när folk pratar så till sina djur?

Nog för att jag kunnat bli vansinnigt arg på mina djur genom åren men att kalla tex Archie för en djävel finns liksom inte på världskartan.

Vi hade förr en hästägare i stallet som då och då SKREK ”DITT SVIIIIIN” till sin häst och det lät så hemsk att man blev gråtfärdig.

Detta konstaterat av en som tyvärr alltid varit lite för förtjust i att svära men där går verkligen min gräns….

Behöver hästar vintervila?

Nu när det är mörkt stora delar av dygnet och antingen regnigt och lerigt eller svinkallt och fruset är det många som väljer att ge sina hästar ”vintervila”.

Men är detta något som ”normalhästen” verkligen behöver eller är det en ursäkt för den frusne och vintertrötte hästägaren ska slippa rida?

Om jag på gårdagens rubrik i bloggen svarade JA så skulle svaret på dagens rubrik tvärtom vara NEJ, NO, NEIN, NON och NE, i alla fall om vi med normalhästen menar en häst som rids max 1 timme om dagen, 5-6 dagar i veckan och som på sin höjd tävlar lätta klasser.

Att hästen kan behöva OMVÄXLING efter månader av ”tragglande” träning kan jag absolut hålla med om men jag tror att många överskattar det arbete de egentligen utför med sin häst och från vilket de inbillar sig att hästen behöver vila.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och snarare påstå att man ska vara extra noga med ATT rida på vintern, i alla fall man inte har tillgång till stora hagar där man VET att hästen motionerar sig rejält dagligen.

Jag tittar ofta på hur hästar beter sig i den form av små rasthagar som det vimlar av i mina trakter och enligt min erfarenhet blir det inte mycket till ”motion” på dessa små ytor. Hästarna står i ärlighetens namn mest stilla och att då låta hästen ”vintervila” i flera veckor i en sådan hage kan innebära att hästen lagrar upp ganska mycket överskottsenergi som till slut resulterar i att hästen skadar sig.

Ofta är det dessutom så att ”man” har hästen ute kortare tid/ färre timmar vid riktigt busväder och då reducerar man ju också hästens möjligheter till rörelse och stimulans.

Även på sommaren, då många också väljer att vila hästen genom att släppa den på bete kan ju hästen ”fara omkring” i hagen/ på betet men då bedömer i alla fall jag att skaderisken är mindre eftersom det då varken finns lera att halka omkring i eller frusna kraterhål som hästen kan vricka sig i.

Själv är jag tämligen restriktiv med ”vilor” av olika slag då min trista erfarenhet är att hästar brukar ordna detta på egen hand vare sig vi vill eller inte genom att bli halta eller på annat sätt skada sig så att man inte kan rida.

Jag föredrar som sagt OMVÄXLING framför ren vila och är överhuvud taget en stor förespråkare av varierat arbete för att bibehålla en både frisk och motiverad häst.

Genusforskare; här får ni ett uppslag (om tillskottsutfodring)

Innan vi ger oss i kast med diskussionen om vintervila vill jag bara orda lite om några tankar jag fick efter att ha läst Minstrals kommentar kring gårdagens inlägg.

Så här skriver Minstral:

Håller helt med, en i stallet, som inte tränar hårdare än vad jag gör, snarare mindre, ger minimal stråfodergiva för att hästen inte ska bli tjock. Sen ger hon 2 kg Krafft Groov (för att hon tycker det innehåller mer vitaminer än Grund) och 1 kg Krafft energi.

Jag har försökt påtala att hösilaget täcker upp så att hon kan ge grund ist (billigare och lite mer energi)men hon vill nog göra som tävlingsryttarna.

Misty har just nu ”vintervila” dvs hon får stå när jag inte kan rida pga mörker eller dåligt underlag. Försöker komma iväg till ridhus var tredje dag iaf.

Annars rider jag väl mellan 5 o 6 dagar/vecka året runt. Dressyrträning 1 dag/vecka. Då får Misty stråfoder (mängden varierar efter grästillgång i hagen) och 1 kg Krafft Grund/ dag. Morötter och äpplen.

Efter att ha läst detta fick jag ÅTER en tanke som slår mig då och då:

Jag skulle vilja sätta en bra slant på att detta med överdriven utfodring, både vad gäller ”vanlig” hästmat (kraft och stråfoder) och framför allt tillskottsfoder är ett typiskt KVINNLIGT FENOMEN!

Något för genusforskare att undersöka?

Vi kvinnor är, om JAG ska generalisera mer ”omhändertagande” och ägnar dessutom långt mer tankar kring mat och matlagning än vad ”gemene karl” gör.

De av oss som har djur öveför GÄRNA detta beteende på just djuren och en del TYCKER OM och finner faktiskt nöje i att blanda till olika fodersorter, skiva äpplen och morötter och göra små ”rätter” åt hästen (eller hunden eller katten….).

Att bara ge havre och hö eller gud förbjude ENBART HÖ känns för dessa hästägare ”fattigt” och ”trist” och har de dessutom förläst sig på hur proffsen utfodrar så är det lätt hänt att de beger sig till foder-shopen utan att i förväg ha analyserat det foder som hästen äter och tagit reda på om det ens finns ett BEHOV av tillskottsutfodring (vilket då jag är övertygad om att det i 90 % av fallen inte finns).

Själv tycker jag att det är jättetråkigt de gånger jag måste köpa något tillskott, exempelvis soja om stråfodret har rent för dåliga proteinvärden.

Varför ägna extra tid åt att köra iväg enkom för att köpa detta, baxa med tunga säckar och SLÖSA PENGAR om det inte behövs.

Nej…för mig är detta obegripligt men så är jag kanske inte den typiska kvinnan heller?

Överskattar vi vår ridning?

Kort svar: ja, det tror i alla fall jag.

Något längre svar: ja, utifrån det jag sett under mer än 20 år som hästägare så tror jag att det är så.

Exempelvis om man vill räkna ut hästens foderstat på nätet så finns det kolumner som ska fyllas i, bland annat en som handlar om det arbete hästen vanligtivs utför dagligen, typ ”promenadridning”, ”tränar ibland”, ”tränar” osv.

Utifrån de resonemang jag hör från olika hästägare kring deras hästs påstådda behov av både kraftfoder, diverse tillskott och av ”vintervila”, ”bete” osv anser i alla fall jag att många överskattar det arbete deras häst utför och den ansträngning det innebär.

Trots att många foderkunniga vittnar om att merparten av normalpresterande hästar inte behöver någon form av kraftfoder alls (under förutsättning av stråfodergivan är tillräcklig och med bra värden) så skulle jag tippa att 90 % av alla hästar som står inackorderade äter just kraftfoder.

När jag tog bort allt kraftfoder på Décima, som ändå reds mer än de flesta hästar jag känner och som regelbundet tävlade på Msv-nivå så märkte jag INGEN skillnad. Samma sak med Archie efter hans fånganfall.
Även Mulle får numera se kraftfodervagnen köra förbi boxen och han har ändå energi så det räcker och blir över.

Att man om man har ett eget litet stall väljer att byta ut delar av stråfodergivan mot kraftfoder kan jag förstå eftersom havren ibland är billigare än höt/ ensilaget och eftersom man kan lagra långt mer havre på samma utrymme som man har plats till för hö osv.

Men även i stall där det är fri tillgång på stråfoder envisas hästägare med att ge sina hästar diverse müslisfoder som de har bry med att släpa hem och som så klart inte är gratis.

Man kan undra varför?

Vad gäller ”ridmängden” har jag har som sagt haft häst i ett mycket stort stall i över 20 år och har därmed av naturliga skäl kunnat studera ett otal ryttare och deras hästar under dessa decennier.

Hur jag än tänker efter kan jag på denna långa tid inte komma på mer än TRE ryttare som haft för vana att rida mer än 1 timme om dagen. Ironiskt nog var alla tre ”dressyrryttare” fast jag nog snarare elakt skulle säga att de FÖRSÖKTE rida dressyr för trots dessa regelbundna maratonpass tyckte i varje fall jag inte att jag kunde se att de (passen) påverkade dessa hästar i någon positiv rikning.

99 av 100 hästar som jag känner till rids på sin höjd en timme om dagen (många inte ens det) och det är inte ovanligt med både 1 och 2, ibland rent utav 3 vilodagar.

Så klart kan man hinna med ohyggligt mycket ansträngande ridning på enbart 30 minuter, det beror ju givetvis helt och hållet på vad/ hur man rider men åter igen så rider 90 % av ryttare jag omges av föga ansträngande, dvs de är inte ute och kör snabbjobb, rider piaff och passage eller hoppar en 1.30-bana om och om igen.

Med detta sagt och i minne ska vi imorgon diskutera det allmänt vedertagna begreppet vintervila….

Kontrollera din serpentin!


Något som jag ofta får rida i början av mina ridpass för Ebba är serpentiner.

Dessa (serpentinerna) skulle jag vilja tipsa om som ett bra sätt att kontrollera om din häst verkligen är lösgjord och följsam.

Om du börjar med att rida serpentiner redan i uppvärmningsstadiet avslöjas det snabbt om din häst är lika lösgjord i båda varven eftersom du har så kort tid på dig att rida i ett och samma varv.

Annars ser man ofta att folk värmer upp genom att rida varv på varv på volten och då BLIR ju hästen (förhoppningsvis) följsam till slut men genom att rida serpentiner får du ett facit på hur lösgjord hästen är redan från början.

Kan vara rätt så avslöjande men samtidigt är det ju ett bra mål att sträva mot, dvs att hästen omgående ska följa dig i båda varven och inte kräva en längre tids ”böjande och bändande” innan den känns behaglig att rida på.

Samma sak uppnås för övrigt genom att rida på en åttvolt men serpentiner är i alla fall för mig enklare att börja med.

Finn 10 fel eller…kan hästfolk inte skriva?

Nu har ordpolisen hittat ännu ett otroligt vanligt fenomen att störa sig på. Efter bara några minuters läsning på Blocket undrar jag var hästfolk brukade tillbringa sina svensklektioner? I stallet eller i klassrummet?

1. Box plats uthyres
2. Rid ponny med bra stam
3. Stallgummi mattor
4. Billiga häst saker
5. Hästfoder till bra pris ut med 101an
6. Snygg Herr Kavaj
7. Stängsel och gödsel tömning
8. Bucas vinter täcke
9. Dräktigt shettis sto
10. Häst transport

VARFÖR VARFÖR VARFÖR denna idiotiska särskrivning? Varför är folk ”rädda” för att sätta ihop ord som man utan tvekan säger som ett: man säger ju inte häst….paus… transport utan HÄSTTRANSPORT.

Att blanda stora bokstäver mitt i texten som i ”Snygg Herr kavaj” är förresten också otroligt vanligt.

Till hästfolkets försvar får jag väl säga att hela Blocket är fullt av annonser som på ett pinsamt sätt visar att folk inte kan stava så medan de var i stallet under svensklektionerna var det nog många andra som var….tja…inte närvarande när stavning lärdes ut i alla fall.

Själv kan jag alltid skylla på min invandrarbakgrund om jag någon gång säger/ skriver något tokigt.

Fast tänk vad ”lustigt” ändå att jag kunde gå ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen utom musik och gymnastik TROTS detta och trots att jag aldrig fick en sekunds läxhjälp hemifrån!

Ett dygn i Birgittas liv så som hon alltid skulle vilja leva det!


Fredag 18.00: Soya gör sig redo för en ny träning med….

….Mulle och Sally. Mamma Maj är som alltid redo med en hjälpande hand och allmän support!

Otroligt nog är hetsporren Mulle fullständigt obekymrad (må jag aldrig få ångra dessa ord….) över Soya som oftast ligger centimetrar ifrån där Sally ska rida.
Och Soya är (tyvärr???) så van vid världens snällaste Archie att hon inte tvekar att ligga kvar raklång och fullständigt avslappnad hur nära Sally än rider och även om det är i full galopp :=)!

Lördag 8.30: Härlig uteritt med 2 av mina älsklingar. Archie med kandaret på eftersom jag nu har börjat använda denna betsling lite mer frekvent. Även om man får rida en hel del medelsvåra klasser på träns är det inte fel att redan nu börja vänja gossen vid kandaret.

Här är vi på väg tillbaka till stallet. Ridhuset är den gula byggnaden längst fram och till höger i bild är trädgården där Soyas bästis Enzo bor. Ibland är Enzo ute när vi rider förbi och då leks det en stund innan vi fortsätter vår tur.

Klockan 11.00: Lilla Pippi pustar ut i soffan med en av sina 10-kronors leksaker från Ullared.

13.00: Att tigga av en annan älskling, Micke-pappan är populärt. Av flockledaren Birgitta är det inte lönt att försöka få något men pappan går att linda runt tassen utan ansträngning…

14.00: På hopptävling med Sally och esteten och den gammalmodiga Birgitta har roligt åt barnens kreativitet på kläd och skofronten. Notera GULD-stövlarna!

Diggilo diggiley alla tittar på mig där jag går i mina gyllene skor…..Släng er i väggen Herreys…här snackar vi stövlar och inga skor!

Notera hur fint hjälmen matchar jackan…och även flickans hästs flugmössa…fast det fick jag inte med på bild…Ville inte skämma ut Sally för mycket genom att vara hur närgången som helst med kameran…..

Mitt älsklingsbarn och min älsklingshund. Lika pigga och glada båda två! Alltid!

16.00: Julshow i stallet och bild från ett av de första (spex)-nummerna.
En trevlig avslutning på ett fullspäckat dygn med de jag helst umgås med!

Ännu ett i-landsproblem: strömavbrott

Igår tog jag ledig några timmar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset för lite utomhustömkörning.

Det har otroligt nog varit regnuppehåll i flera dagar nu men givetvis började det regna precis när jag, Soya och Archie gav oss ut vilket resulterade i att vi blev genomblöta mer eller mindre direkt.

Jag ska faktiskt försöka att tömköra på detta vis i alla fall en gång i veckan, både jag och Soya får utmärkt motion och Archie tvingas att samla sig i traven eftersom jag kräver att han ska trava så sakta att jag kan gå (dvs slipper springa) bakom.

När vi kom tillbaka till stallet fick jag en otrevlig överrraskning; det var strömavbrott!

Tack och lov hade det ännu inte hunnit bli mörkt ute och jag hade dessutom förberett allt i stallet (mockat, gjort i ordning höpåsar mm) så det var bara att ställa in Archie i boxen, lägga på täcket och trevande ställa tömkörningsutrustningen på sin rätta plats.

Eftersom jag var genomblöt ville jag bara hem så fort som möjligt och det slog mig inte att det kanske inte fanns någon ström hemma heller, stallet ligger ju bara 3 minuters körväg hemifrån.

Inte förrän jag kom innaför dörren och tänkte slita upp tvättmaskinsluckan för att slänga i allt det våta fattade jag att det var kolsvart i huset- jodå, strömavbrott!

Och då insåg jag hur beroende vi har blivit av ström och hur mycket som egentligen påverkas när vi är strömlösa.

Med min planerade tvätt blev det så klart inget och inte kunde jag värma något gott att äta. Att titta på tv i avvaktan på att strömmen skulle komma igång kunde jag ju också glömma och min värmefläkt som jag gärna hade sett skulle värma min frusna kropp fick stå orörd.

Det var bara att treva fram lite fil ur kylen, tända några stearinljus och braskaminen samt lägga den levande värmedynan Soya i knät och vänta på att elen skulle kopplas på igen och det gjorde den tack och lov redan efter 1 timme.

Mer om hästpassen

Nu har även min bloggarkollega Havrepappan uppmärksammat det jag skrev om hästpassen för någon vecka sedan:

Enligt hans tolkning ska man tydligen även ha med sig passet när man åker och TRÄNAR med hästen (minst en gång i veckan för min del med andra ord)!

Är det så är det verkligen idioti på högsta nivå enligt mig eller i vart fall otroligt svårt att efterleva så vida man inte förvarar passet i släpet så att det säkert följer med varje gång man ger sig ut med hästen (förutsatt att man äger ett eget släp).

Och så bra (NOT) att förvara denna värdehandling i släpet där fukt och kyla frodas flera månader om året.

Eller så får man ha passet i bilen vilket inte heller känns säkert ur stöldsynpunkt.

Eller för att tänka sig ett ännu krångligare scenario:

Först låter man stallägaren förvara ens pass åt en (för det SKA man ju tydligen om man ska vara laglydig) och sedan måste man då alltså be stallägaren att GE en passet varje gång man ska iväg och träna.

Stackars stallägare säger jag bara! Denne får ju i så fall ha ”jour” till sent på kvällarna året runt för det är ju oftast då många åker och tränar.

Eller så får stallägaren ha alla passen i något skåp där i princip VEM SOM HELST kan komma åt dom (så att HAN/HON slipper vara ”stand by”) och hur säkert känns det?

Nej…fy för lagar och regler som bara känns som något som ska försvåra ens hästhållning!