Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Ska jag få en större häst?

Förra året, dvs då Archie var 4 år gammal hände det ganska ofta att han låg och vilade sig i boxen på eftermiddagarna.
I höstas upphörde tupplurerna men sedan ca 1 vecka tillbaka har Archie åter börjat sova sin skönhetssömn.

Häromdagen gick det så långt att han låg ner i hagen vid 10-tiden då hans skötare Elina gick förbi och passade på att ta ovanstående urgulliga kort.

Det trevliga med Archie är att han är totalt orädd då han ligger ner och man kan gå in i boxen och kela med honom hur länge som helst utan att han gör en ansats till att vilja resa sig upp. Det är snarare då man, långt om länge, går ut ur boxen som han reser på sig.

Jag undrar om Archie är inne i en växtperiod? Han äter som vanligt, är pigg och glad och visar inga tecken på att må dåligt på något vis men jag tar det säkra före det osäkra och rider lite lugnare ett tag, ger lite extra kraftfoder och ökar mängden e- och b-vitamin.

Hederspriser

Eftersom jag bara har löst lokal licens i år och gjorde samma sak förra året blir det inte några prispengar om Archie placerar sig utan i stället hederspris av olika slag.
Jag har redan hunnit få några mycket fina och/ eller användbara saker (bla en vacker glastallrik och en sprayflaska till matlagningsolja) och även sådant som bara lär bli liggande (en gummiskrapa tex, jag har redan 2 sedan tidigare).

Då Archie vann en LC förra året fick vi en säck havrefritt foder i pris men eftersom allt kraftfoder redan ingår i min stallhyra sålde jag säcken till andrapristagaren som blev glad för lite billig hästmat.

Ja, när jag tänker efter har det blivit en del roliga, tråkiga, orginella och användbara saker genom åren.

Det absolut första jag fick i hederspris-väg var då Menelli deltog i sin första tävling i hoppning hos Burlövs ryttarförening. Jag red där 2 LC-klasser (1 meter) och blev placerad i båda. I den ena klassen fick jag en RÖD hovkrats och i den andra klassen och i rättvisans och jämlikhetens namn en BLÅ hovkrats!

Herons allra första pris bestod i att man fick välja mellan en RÖD grimma eller en BLÅ grimma, jag valde den röda och använde den i många, många år.

Vid något tillfälle under tiden som Petra skötte Heron tjatade hon om att han (Heron), läs Petra, ville ha vinröda fleece-lindor. Jag gav ej vika för tjatet men döm om bådas vår förvåning då Heron på en tävling lyckades få….ja, just det….ett 4-pack vinröda fleecelindor!

Det ”lustigaste” jag fått i hederspris var nog en jättetandkräms-tub! Den varade i alla fall i en evighet vilken nog inte den CHIPSPÅSE gjorde som en annan pristagare i samma klass fick!

En kompis berättade på tal om lustiga priser om att hon fått ett presentkort på en PIZZA i pris! Sedan läste jag om några andra tävlande som fått ½ kg kaffe, en ensilagebal och ett fiskespö (!!!!) i pris. Ja, vad ska man säga :=)?

Själv tycker jag ofta att jag har haft otur i fråga om priser. Tex red jag en gång 2 1.10-hoppningar och lyckades vinna den ena. I den klassen var förstapriset en tävlingsmapp i oxblodsfärgat skinn som jag faktiskt fortfarande använder trots att den är långt över 10 år gammal vid det här laget. I den andra 1.10-klassen var förstapriset ett täcke men då blev jag givetvis 2:a och fick en joggingoverall som snarare hade passat en 2-meters karl än mig. Så några täcken har jag aldrig lyckats vinna (tyvärr).

Hur man får ett bra självförtroende och ett glatt humör!

De hästar jag ägt har varit inbördes olika vad gäller vissa egenskaper/ egenheter och de har haft olika kvalitéer men något som samtliga haft 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och 52 veckor om året har varit bra självförtroende och ett glatt humör.

Aldrig att jag har mötts av bakåtstrukna öron eller att hästarna har verkar vrånga och ovilliga när jag har hanterat dom.

Hur uppnår man sådan tro på sig själv och glädje i livet?

Jag tror att det enkla svaret är att mina hästar alltid har ÖVERÖSTS av positiv feedback, av bekräftelse och fötjusning från min sida.

Det går inte en dag utan att Archie får veta att han är snyggast i hela världen och bäst på alla sätt och vis!

Jag är inte så naiv att jag tror att han förstår de exakta orden men INNEBÖRDEN förstår han säkert utifrån mitt kroppsspråk, tonläge och agerande över huvud taget.

Och en häst (eller en människa för den delen) som jämt och ständigt får höra att den är störst, bäst och vackrast känner sig nog sådan också.

Hästvärlden är så liten!

Jag har många, många gånger slagits av hur liten hästvärlden är och hur man alltid kan hitta någon som känner någon som känner….ja, ni fattar…

I tisdags morse när jag skulle träna mötte mig tränaren Birgitta med orden ”jasså du blev 5:a i LB:n i söndags” (2 dagar tidigare).

”Hur vet du det” undrade jag.

Det visade sig då att Birgitta hade tränat en elev på måndagen och börjat prata om tävlingen som varit. Och eleven hade berättat att hon hade pratat med mig och därför visste mitt resultat (fördelen med ett ovanligt efternamn antar jag).

Det intressanta i detta är att denna Birgittas elev är en tjej som jag aldrig tidigare varken träffat eller hört talas om.

Jag satt helt enkelt ensam på en bänk i ridhuset medan tävlingen pågick och tittade på de olika ekipagen som jag hoppades inte skulle slå mitt och Archies resultat.
Efter en stund satte sig denna tjej bredvid mig och efter ytterligare en stund fällde jag en kommentar om en häst inne på banan (”Där har du klassens vinnare” sa jag, en kommentar som var fullständigt felaktig skulle det visa sig men det är en annan historia).

Vi började prata mer och mer och var ganska snart inbegripna i flera diskussioner som hade med dressyr och hästar att göra. Inte en enda gång nämndes dock min (dvs VÅR) tränares namn så jag hade ingen aning om vem tjejen tränade för.

Jag minns att jag efteråt tänkte att det var trevligt att man kunde ha givande diskussioner med ”vilt främmande” människor, bara för att man har ett gemensamt intresse. Och så visar det sig att vi båda rider för samma tränare! Ja, hästvärlden är som sagt liten…..

Omväxling och utbildning

Idag löshoppade jag Archie, igår tömkörde jag, i förrgår red jag dressyr och hoppade några språng och imorgon ska jag rida ut!

Jag har alltid tillämpat en väldigt omväxlande träning vad gäller mina hästar.
Även om de alla köpts som dressyrhästar så har jag varit noga med att variera arbetet så mycket som det bara har gått uifrån hästens ålder, kondition och utbildningsnivå samt i viss mån efter ”yttre omständigheter” såsom väder och dagsljus (jag har tex ännu inte ridit ut med Archie när det har varit mörkt ute, helt enkelt eftersom jag inte vill riskera att han kanske blir skrämd och att det händer en olycka där sedan ingen kan hitta mig i mörkret).

I min träning av både den unga och vuxna hästen ingår löshoppning, uppsutten hoppning, gymnastikhoppning, longering, tömkörning (både i ridhus, utomhus och över bommar), dressyrträning såväl inom som utomhus, uteridning, klättring och givetvis även tävling.

Jag hör ibland ryttare som påstår att dressyr är TRÅKIGT. Jag vill i så fall hävda att detta enbart beror på ryttaren och ingenting annat.

Alla vuxna ridhästar kan läras många olika dressyrrörelser (med skiftande kvalitet förvisso) och man behöver inte, som vissa tycks tro, rinda ”runt, runt på fyrkantsspåret”. DET är INTE dressyr, möjligtvis en enklare form av motionering/ rastning av en häst.

Det är egentligen nästan bara fantasin som sätter gränserna för hur ett dressyrpass kan ridas. Även en unghäst kan man rida olika ridvägar med, öva tempoväxlingar, övergångar, halter och igångsättningar med.

Jag tror på att försöka påbörja en ridhästs utbildning mer eller mindre så fort man sitter på den första gången.
Jag vill att hästen genast ska vara på det klara med att det är jag som bestämmer när jag sitter i sadeln eller håller i tömmarna och jag vill inte slösa varken tid eller hästens ork på att låta den bocka, bralla, rusa omkring eller på annat sätt försöka undandra sig arbete.
Det är en så kort stund av dygnets 24 timmar som vi som ryttare kräver arbete av hästen och då är det viktig att det också blir just arbete (om man inte har bestämt sig för att bara ta en skön skritt-tur utomhus eller dylikt).

”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” är en klok devis tycker jag.
Jag ser det som missriktad välvilja mot den unga hästen att under dess kanske hela första och andra år som ridhäst låta den springa omkring lite hur som helst, inte kräva att den går i form, inte accepterar hjälpena för ”gas och broms” fullt ut osv. Om man bara rider korta, välplanerade och konsekventa ridpass kan man med den unga hästen (3-4 år) göra det mesta som den sedan ska göra även som ”vuxen”, i alla fall vad gäller bjudning, form, takt, rakriktning och böjning.

Alla ryttare är kanske inte intresserade av att hoppa och då kan löshoppning vara ett utmärkt alternativ. Är man som ryttare väldigt osäker kan man göra mer skada än nytta om man ändå vill hoppa sin häst eftersom det är lätt hänt att en osäker ryttare skapar en osäker häst med risk för olyckor som följd.

Alla hästar löshoppar inte heller ”enligt regelboken” utan kanske blir oerhört hetsiga, osäkra, river ofta eller gör något annat som inte blir en ”positiv träning” och då får man överväga om man ska fortsätta att hoppa, dvs om hästen kan läras att förbättra sina svagheter eller om det medför en för stor risk att fortsätta med hoppningen.

Vad gäller tömkörning och/ eller longering är detta något som alla ryttare borde kunna och kan man det inte bör man försöka lära sig av någon kunnig person.

Dels är det en bra omväxling för hästen att inte alltid utbildas från ryggen och dels kan man som ryttare råka ut för någon fysisk krämpa som gör att man inte kan rida på många veckor medan man däremot skulle kunna stå på marken och longera/ tömköra.

Då Décima blev buköppnad pga grovtarmsomvridning för några år sedan ordinerades hon skritt-motion FÖR HAND 2 gånger om dagen i 8 veckor.
Redan efter några dagar höll både hästen och jag på att somna av ut-tråkning där vi hasade runt i ridhuset eller på vägarna runt stallet. Jag kom då på att jag ju kunde tömköra i skritt och göra lite sidvärtsrörelser, halter, ryggningar mm på töm och genast så blev våra pass mycket roligare. Dessutom var hästen i hyfsad kondition och väl vaken för hjälperna när jag åter fick börja rida och detta tackar jag också tömkörningen för.

När det gäller uteridning tror jag även här på att introducera detta tidigt för den unga hästen och ju mindre affär man gör av det hela desto mer odramatiskt brukar det bli. Man kan gärna ta med sig en mycket lugn och trygg häst de första gångerna man rider ut men man måste också ganska snart lära hästen att den ska kunna ridas ut ensam.

Jag vill på tal om utbildning passa på att nämna några ord om LASTNING som jag faktiskt också tycker borde ingå i ALLA hästars utbildning.

Jag har hittills inte stött på en enda häst som inte har gått att lasta och 9 av 10 hästar går dessutom att lasta fullständigt enkelt och odramatiskt om man bara har tränat dom rätt från början.

Jag tycker att det är alla hästägares SKYLDIGHET att se till så att hästen går att lasta enkelt och säkert och åter igen; klarar man det inte på egen hand får man be någon kunnig person om hjälp.

Även om man inte tävlar så kan man inte räkna med att ha sin häst uppstallad i samma stall från det att man köper den och tills dess att ens vägar skiljs åt. Man kanske vill åka på en träning, på bete, för att rida ut i andra omgivningar och FRAMFÖR ALLT: man kanske behöver transportera hästen akut till ett djursjukhus/ veterinär!

Jag minns en händelse för många år sedan då en av privathästarna på ridskolan blev blockhalt under en uteritt och hoppade fram på 3 ben. Ryttaren lyckades mirakulöst nog leda bort hästen till ett närliggande stall men hem till det egna stallet var det nästan 1 timmes skrittväg och så långt kunde hästen absolut inte förflytta sig.

Jag ombads att hämta hem hästen i min transport eftersom jag kände hästen och dessutom ansågs vara skicklig på att lasta; hästen var nämligen erkänt svårlastad.

Ni kan tänka er hur jag kände mig när jag skulle försöka förmå en livrädd, motsträvig häst som dessutom hoppade fram på 3 ben att gå in i en transport! Nej, det är inget man vill göra frivilligt, det kan jag lova. Jag lyckades förvisso lasta hästen till slut men frågan är hur mycket smärta den fick utstå i sitt onda ben under tiden, smärta som hade kunnat minskas om hästen traskat rakt in i trasporten.

Who´s the boss?

Hade idag en intressant diskussion via mailen med en vän kring det här med ”ledarskap” och om våra hästar alltid betraktar oss som LEDAREN, både ”från marken” och då vi rider?

Vi enades om att vi i de flesta situationer av hästen betraktas som ledaren men att hästens ”protester” då vi rider ibland kan ses som ett uttryck för att hästen ifrågasätter ledarskapet eller till och med vill ta över detsamma.

Ett exempel kan vara då man i korrigerande syfte använder spöt och hästen, i stället för att öka, samla sig eller vad det nu är man vill, sparkar bakut trots att den VÄL vet vad vi vill. DET kan vara ett sätt att ifrågasätta ”är du ledaren”.

Archie har, ända sedan jag köpte honom som 3 åring varit ganska glad för att bita på saker som kommer i tändernas väg. Boxen har en hel del gnag-märken och håller man en borste eller en kvast framför honom börjar han bita på dessa direkt. Vid enstaka tillfällen händer det också att han nafsar efter ens kläder och detta har jag aldrig accepterat.
En intressant sak som jag har noterat med Archies klädnafsande är att han blir ARG om man daskar till honom om han biter i ens kläder. Det vill säga han blir arg om man bara slår till honom ganska lätt och i stället för att dra sig tillbaka så kan han komma farande med huvudet som för att bita IGEN varpå jag givetvis har fått markera kraftigare genom en kraftigare smäll så att han ska backa. Detta är för mig en klar testning av ledarskapet!

I eftermiddags, och med internetdiskussionen i minnet kommer jag till stallet och står och klappar Archie som har huvudet utanför boxen. Plötsligt nafsar han tag i min jacka. Eftersom jag har en grep precis bredvid mig får han en smäll av den och han hoppar undan. DÅ, och eftersom smällen var ganska rejäl, dvs tydligt markerade vem som bestämmer, blir han inte arg utan kommer direkt fram igen, blåser med mulen mot mitt ansikte och är så kelig som han bara kan. Står lugnt och låter sig klappas och visar inte antydan till att vilja nafsa mer.

Min egen tolkning av denna episod är att jag, precis som jag gjort tidigare, måste vara mycket bestämd då jag ser mig tvungen att bestraffa Archie. Han måste förstå direkt att han gjort fel och inte tro att ”tja…det spelade nog ingen större roll att jag bets”.

Nu är ju Archie godheten själv 99% av sin vakna tid, det är väl egentligen bara det här med bitandet som någon enstaka gång kan gå för långt så det handlar ju inte om att han måste ”sättas på plats” i tid och otid och definitivt inte om någon misshandel.

Dagens händelse får mig också att tänka på den enda gång som jag kan minnas att Heron bet mig.

Jag stod och knäppte hans täcke framme vid bogen och från ingenstans kom ett bett över min ena axel. Jag hann tänka ”Det där skulle du INTE ha gjort” men jag hann inte ens höja handen för Heron blev själv så förskräckt över vad han gjort så att han slet sig från uppbindningarna. Han förstod mycket väl att det han gjort var fel, jag behövde aldrig bestraffa honom och det hände som sagt aldrig mer.

Personligen tror jag att många hästägare gör sin häst en enorm otjänst genom att inte alltid göra vad de kan för att bibehålla ledarskapet. Så klart förespråkar jag som tidigare sagts ingen misshandel eller att man ska slå sin häst i tid och otid men om hästen exempelvis sparkar mot en, bits eller på annat sätt visar enligt mig extremt oönskat beteende så måste man stävja detta DIREKT innan hästen blir farlig.

Vi har ett fåtal hästar i stallet som regelbundet står på stallgången och piskar argt med svansen, hugger i luften och är allmänt obehagliga. Det har också hänt att de har sparkat efter förbipasserande hästar.
När jag ser hur dessa hästars ägare ”korrigerar” hästarnas beteende förstår jag att de inte blir tagna på allvar. Att bara dutta lite med en borste på hästen och säga ”nämen fy” med mild röst ger INGEN effekt whatsoever, beteendet har pågått i åratal hittills. Och det är inte så hästarna själva bestraffar VARANDRA i det fria!

Jag skulle dels aldrig stå ut med att ha en häst som beter sig så mot mig och skulle heller aldrig förlåta mig själv om min häst tex ”råkade” sparka ett litet barn som bara råkat gå förbi (vi är ju en klubb med nästan 1000 medlemmar) för att jag inte har uppfostrat hästen ordentligt.

Hästvänner via Internet

För ca 10 år sedan kom jag av en slump in på en hästsida på Internet som hade ett diskussionsforum där hästfolk från hela Sverige diskuterade allt som hade med hästar att göra och lite till.

Jag fann snabbt att jag via denna sida kunde få tips och svar på verkligen ALLT och det var väldigt roligt att diskutera med likasinnade på ett så enkelt sätt.

Efter några år lades sidan ner och en av entusiasterna, som dessutom var/ är väldigt datakunnig startade www.ryttartorget.se dit många av oss ”stammisar” flyttade.

Sedan november 2002 ”håller jag till” på ryttartorget och deltar nästan dagligen i diskussioner kring våra 4-fota vänner.

På tal om vänner så är det enormt roligt att jag har fått många bekantskaper och flera vänner via dessa internet-sidor, vi är många som har träffats åtskilliga gånger genom åren och haft jättekul tillsammans.

En vän bor tex i Luxemburg och jag har varit och hälsat på henne 2 gånger redan, liksom hon har varit och hälsat på mig. Jag har svårt att tro att jag annars hade fått för mig att resa till just Luxemburg (dvs om jag inte kände någon där) men det är jätteroligt att ha varit där och kunnat jämföra hästhållningen mellan våra olika länder (det var inte mycket som skilde sig åt).

Jag har också en god vän i Stockholm och en i Kiruna för att nämna några exempel och även om vi inte träffas så ofta IRL så vet man ändå att man alltid kan slå en signal eller skicka iväg ett mail om man behöver prata av sig.

Jag kan efter dessa 10 år verkligen rekommendera internet som källa till inspiration och vägledning. Det är inte alltid de egna klubbkamraterna vet bäst och kan råda en och böcker kan innehålla gamla råd och rön som inte längre är aktuella.
Visserligen får man ta alla råd man får via ibland främmande människor på Internet med en nypa salt eller i vart fall sålla en del men för egen del har jag haft stor nytta av mina cyber-bekantskaper.

Tömkörning

I morse tömkörde jag Archie. Jag fortsatte med samma övning som då jag red för Birgitta sist dvs att försöka få Archie att trava så långsamt som han någonsin kan och det gick riktigt bra. Fick till några hyfsade tramp ur den långsamma traven så det är nog så jag ska fortsätta passageträningen.
Förhoppningsvis ramlar poletten ner snart, det känns så i alla fall.

Décima hade jättelätt för passage, både på töm och uppsuttet och det tog inte alls lång tid innan hon förstod vad jag ville. När hon lärde sig att trampa märkte jag stor skillnad i hennes travkvalité, arbetstraven blev mycket bättre liksom henns ökningar.

Heron däremot förstod aldrig vad jag och min dåvarande tränare (Maria Borg) ville då vi försökte få honom att trampa, han fortsatte bara att skritta hur mycket vi än försökte att ”elda upp” honom. Jag tror att detta berodde på flera faktorer, dels var han oerhört lugn och gick inte att få ”elektrisk”, dels hade han både svaga gångarter och mycket dålig bakbensaktivitet.

Jag har alltid tyckt om att tömköra mina hästar och de har alla varit väldigt lätta att tömköra.
Jag använder mig aldrig av inspänningar när jag tömkör mina egna hästar eftersom de har/ har haft så lätt för att gå i form ändå.
Jag tycker snarare att inspänningar kan göra att hästen släpper bettet och går bakom hand, i alla fall har det varit så med mina hästar som aldrig stretat emot utan snällt böjt på nacken.

Jag tömkör både i ridhus och utomhus, tex på Jägersros träningsbanor men då får man vara lite extra vaken så att man absolut inte råkar tappa tömmarna om hästen skulle bli rädd och fara iväg. Det hände mig en gång med Heron och han sprang en ganska lång sträcka med 2 tömmar piskandes i baken innan en hästägare som var ute och gick med sin hund lyckades stoppa honom. Otroligt nog var det inte en tråd som hade gått sönder på nylontömmarna och även Heron var helt oskadd men det kunde verkligen ha gått illa om tömmarna fastnat i något.

Hårväxt!

Tränaren Birgitta och jag är överens om det mesta, dock inte om hur Archies hår ska skötas :=).

Birgitta tycker att svansen ska klippas vilket jag aldrig skulle få för mig att göra.
När jag köpte honom hade han klippt svans men tack och lov så gjorde hans otroligt snabba hårtillväxt att svansen växte ut på rekordfart.

Även Décima hade klippt svans när jag köpte henne och den växte inte ut ordentligt på flera år.

Just svansen är en av Archies ”stoltheter”; den är jättetjock och med röda slingor i det svarta. Snyggt!

Birk, Archies hagkompis

Så här ser Archies hagkompis ut!

Birk är en 12 årig d-ponnyvalack som ägs av Lena och Josefin Sjöberg.

Birk kom till vårt stall våren 2007 och har sedan dess varit Archies partner in crime (fast ska sanningen fram är det nog till 100 % Archie som står för ”crime-delen” medan Birk står och tittar på när träns dras in i hagen osv).

Birk rids av mamma Lena och hennes dotter Josefin, Josefin tävlar även en del i hoppning.

Birk är en tålmodig herre som inte låter sig rubbas i första taget och jag och Lena har haft många härliga uteritter tillsammans.

I hagen uthärdar han tåligt Archies ”följa-John-lekar” och låter även den stygga gossen bita honom i rumpan och/ eller dra i hans täcke utan allt för högljudda protester.

Han är snäll som ett lamm i all hantering och helt enkelt den perfekta kompisen för en odåga som Archie!