Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Vill du oroa dig KONSTANT? Köp en häst!


Potentiell livsfara? Minerad mark?

Härom dagen föll temperaturen ganska mycket och plötsligt fanns det risk för att våra lervällingshagar skulle förvandlas till frusna kraterlandskap och jag kände direkt hur oron över vrickningar och annat benrelaterat elände drabbade mig.

Nu steg temperaturen snabbt igen och hagarna frös inte på men då slog det mig att man banne mig nästan aldrig kan vara helt avslappnad och lugn som hästägare.

Varje årstid och väder har sina bekymmer!

På våren och sommaren kan man, om man tillhör de oroliga, våndas över fångrisken när gräset börjar spira. Man kan också sucka över diverse flyfän som är mer eller mindre besvärliga för hästarna och blir det riktigt stekhett ute så vill man kanske inte ha hästen stående utan skugga hur länge som helst.
Är inte betet för kraftigt så kan det vara otillräckligt och då ska man fundera över stödutfodring eller ej.
En del får hem tunnor efter betet och andra benrangel….
Några får sina hästar skadade under betesgång med ibland främmande hästar som har gjort upp om rangordningen eller något annat i friheten.
Har man en häst med sommareksem kan denna årstid bara av den anledningen vara en plåga.

På hösten kommer leran och med den risken för mugg. Hästen kan också halka och sträcka sig i sin leriga hage och lägger man ut mat utan att skydda den ordentligt så kan hästen få sandkolik om den får annat än maten med sig ner i magen. Suck….

På vintern så fryser ju allting och då även hagarna givetvis. Stor risk för broddsparkar, vrickningar, you name it.
Äter hästen av gammalt fruset gräs så finns det risk för fång även då.

Ja, detta var bara ett lite axplock för att illustrera hur mycket det finns som kan skada ens häst utan att man har ridit på den en minut för då kan den ju givetvis också skada sig hur mycket och hur många gånger som helst…nåja…

Egentligen borde den självklara lösningen vara att inte släppa ut hästen i hagen alls…tänk så mycket bekymmer man skulle slippa men i alla fall jag skulle trots det aldrig välja detta alternativ.

Så det är ”bara” att fortsätta sitt grubblande och ojande över allt som kan hända eller så ger man helt enkelt upp, tänker att ”det som sker det sker” och tar dagen som den kommer?

Fler ”bajskloka” hästar åt folket!

Här läggs allt bajs!

Och så här ser resten av boxen ut på morgonen om man har mockat på eftermiddagen!

I vårt stall har vi ett 5 årigt kallblodssto som verkligen är ett föredöme för hästsläktet i ett avseende: vad gäller att bajsa:=)!

Denna märr bajsar endast på ett ställe i boxen medan resten av den är kliniskt ren.

Vilken häst! Hon måste vara både varje hästägares och stallägares dröm då det dels tar typ 2 minuter att rensa boxen och det dessutom knappt går åt något strö.

Där har boxgrannen Archie mycket att lära!

Jag läste i senaste numret av Ridsport Special att man kunde prova att lära hästen att bli mer renlig (= bajsa på ett ställe) genom att lägga in en annan hästs bajs i boxen.

Tyvärr tror jag inte att Arch är så smart att detta skulle fungera på honom och framför allt bär det mig emot att lägga IN bajs i boxen, jag som har mockningsmani och ständigt TAR UT all gödsel i stället :=).

Snygg OCH varm….och aldrig förenas de två, eller?

Ungefär så här ser jag ut när jag vandrar fram i vinterkylan!

En sak som jag, sedan urminnes tider extremt frusen av mig, funderar över varje höst och vinter är:
Går det att vara både snyggt och varmt klädd i stallet vid kallare väderlek?
Om man tittar på hur jag själv ser ut i denna miljö skulle svaret tveklöst bli ett rungande nej så vida man inte anser att otympliga termobyxor som frasar när man går och en allt annat än figursydd dunjacka modell ”Michelin” är attraktiva plagg. Lägg därtill en stickad mössa som är nerdragen över halva ansiktet så blir bilden av en skönhet fullbordad, ha ha.
Någon gång kompletterar jag min outfit med en gnistrande reflexväst och dito pannlampa och då känner skönheter verkligen inga gränser…
Vid en av de senaste träningarna för Sally kommenterade hennes mamma min, enligt henne mera ”bonniga” (bonne= skånska för BONDE) look men skam till sägandes har min ekipering föga att göra med att jag inte längre står i ett storstadsstall. Jag gick klädd på samma vis på ridskolan, ja minus reflexvästen då :=).
Visst ser jag själv snyggt klädda människor i stallet vintertid men min teori är att de antingen är långt mindre frusna än jag eller att de fryser utav bara he…vete…men att de biter ihop enligt devisen ”vill man vara fin får man lida pin”.
Vad säger ni? Har ni tips på hur man ser snofsig ut i stallet utan att samtidigt frysa häcken av sig?

Hoppsan…liiite förbättringar hos Agria i alla fall och ett roligt hästnamn!

Jag har mest tyckt att det har varit försämringar med min hästförsäkring hos AGRIA den senaste tiden; först sänkte man ersättningsnivån för hältrelaterade sjukdomar för alla försäkringstagare och sedan gav man mig, eller rättare sagt Archie, vissa reservationer avseende fångrelaterade sjukdomar.

Inget att yvas över med andra ord, särskilt som försäkringen knappast blir billigare för varje år…

Men härom dagen upplevde jag i alla fall en liiiiten förbättring hos bolaget och det var när jag ringde för att fråga efter skadenumret (hade inte hunnit få det än) så att jag visste till vad jag skulle referera när jag skickade in ett kvitto på Metacam som Archie fick i samband med det första besöket för sin kotledsinflammation.

Döm om min förvåning då handläggaren som svarar i telefon säger att jag inte behöver skicka in kvittot utan det räcker med att jag uppger när jag hämtade ut medicinen och vad den kostade.

Pengarna skulle genast sättas in på mitt konto- snabbt och lätt- färdigbrett!

Verkligen smidigt måste jag säga fast ordningsmänniskan i mig tycker ändå att det känns lite….vad ska jag säga…slarvigt kanske…att bara köpa det jag säger rakt av utan ”bevis”. Alla kanske inte är lika ärliga?

Fick mig därefter ett gott skratt då jag tittade närmare på en recept på Metacam som jag fick till Archie.

Veterinären har av misstag kallat Archie för ARCIMBOLDO BOY :=)!

Var han fick BOY ifrån har jag ingen aning om men roligt var det (tyckte lättroad jag).

Idiotiska bilförare

Var det honom jag mötte?

Eftersom jag så sällan ser stallet i dagsljus nu för tiden tog jag faktiskt ledigt några timmar från jobbet för att kunna motionera hästen innan det blev kolsvart ute.
Och det var verkligen skönt att tömköra utomhus utan att behöva skynda sig men en incident i början av turen gjorde mig otroligt förbannad faktiskt.

Vi har en 70- väg precis utanför stallet och ridhuset och för att komma till de grusvägar som jag och djuren brukar ”hålla till” på så måste man korsa den.

Precis då vi ska gå över ser jag en bil på håll men eftersom Archie var lite uppspelt så fortsatte jag att gå över vägen i stället för att låta bilen passera, detta då jag bedömde att bilen hade sett oss och skulle hinna bromsa in obehindrat.

Och mycket riktigt så stannar bilen och låter oss passera men precis då vi når andra sidan så RIVSTARTAR bilen med tjutande däck (!?!?) så Archie (fullt förståeligt) blir livrädd och far iväg så jag nästan tappar honom.

Gud så arg jag blev!

Denna idiotförare kan bara tacka sin lyckliga stjärna att jag är så närsynt att jag inte kunde läsa av registreringsskylten.

Däremot såg jag att bilen svängde in på en liten väg längre fram där det kanske bor 20 hushåll men jag besinnade mig och tänkte ”let it go”.

Dels hade jag väl aldrig kunnat bevisa att det var just den bilen som utsatte mig för denna olycksrisk även om jag skulle ha hittat den och dels vet man aldrig hur en sådan idiot hade kunnat reagera vid en eventuell konfrontation.

Jag får väl ”bara” vara glad att inget egentligen hände och vara mer beredd på att man kan möta galningar i bilar framöver.

Och som ett otroligt sammanträffande läste jag vid hemkomsten nedanstående text i tidningen och jag minns att det har stått om denna idiot tidigare och att han just skyllde ifrån sig under rättegången:

”Att öka hastigheten på bilen och samtidigt tuta inför ett möte med ryttare till häst är brottsligt, anser tingsrätten i Lund.

En 54-årig man döms därför till 40 dagsböter för vårdslöshet i trafik.

Det var i oktober förra året som två kvinnor var ute på en ridtur längs Trollskogsvägen i Torna Hällestad då en bil dök upp ur en kurva hundra meter framför dem. I stället för att sakta ner farten ökade bilisten hastigheten och tutade när han var bredvid ryttarna.”

Min kommentar är att det var lika gott åt denna dåre att han blev spårad och dömd. I mitt eget fall fanns inga vittnen (jag hade knappast kunnat åberopa Soya och Archie :=)) så själv hade jag nog inte kommit någon vart med en eventuell anmälan.

Kristina: hur gick det med ridningen?

I början av november fick jag ett mail från läsaren Kristina och ni kan läsa både vad hon skrev och vad jag svarade nedan.

Nu har det ju gått några veckor så jag börjar bli nyfiken på hur det har gått för dig Kristina! Har du hittat någonstans att rida?

Återkom gärna med några rader!

”Hej jag är en kvinna som älskar hästar och red i mina yngre dagar men som sedan gjorde uppehåll. Tycker din blogg är väldigt intressant, så fortsätt med det!

De här året drabbades jag av en deprission och de här senaste månaderna tänkte jag på det som senast gjorde mig väldigt glad och kom då på den tiden då jag red och gick iväg till stallet med mina kamrater , tänkte fråga dig som har så stor erfarenhet av hästar, är det möjligt att återuppta denna passionen och börja om på nytt?

Det kanske finns någon kurs för vuxna för att friska upp minnena?

Hade varit väldigt tacksam för ett svar MVH Kristina”

Mitt svar:

”Hej Kristina och stort tack för ditt inlägg.

Nu vet jag inte var i landet du bor men jag är ÖVERTYGAD om att du kan återuppta ditt hästintresse, antingen tämligen enkelt eller med en liten ansträngning, som sagt beroende på var du bor.

För att ta ett exempel från vår ridskola i Malmö (Malmö Civila Ryttareförening) så har vi ofta nybörjarkurser för vuxna och det finns renodlade ridgrupper för vuxna, både för de som ridit i många år och de som inte är så duktiga.

Om du inte bor i närheten av en ridskola skulle jag rekommendera dig att besöka något privatstall ”i krokarna”.

Min erfarenhet är att ”hästmänniskor” ofta är väldigt lätta att ta kontakt med/ börja prata med (lite beroende på hur du själv presenterar och beter dig så klart) och att du absolut kan fråga om någon kan hjälpa dig att ta upp ditt intresse utan att detta ses som konstigt eller att ingen har några tips att komma med även om de kanske själva inte har någon häst som du kan sköta/ rida.

Men som sagt; börja att kolla runt på ridskolorna. Idag finns det ett mycket stort intresse för ridning bland just vuxna så du kommer inte att bli utskrattad (så som jag trodde att jag skulle bli när jag ville börja rida 15 år gammal- jag trodde att man var tvungen att ha börjat sedan barnsben :=)).

Återkom gärna och berätta om hur det har gått eller om du har fler frågor! ”

Konservativa Birgitta goes wild and crazy!

Som den försiktiga och förändringsobenägna (oj vilket långt ord…19 bokstäver) person jag är tar det oftast lång tid för mig att anamma något nytt eller ett MODE.

När det gäller tex kläder kan jag först förfasas över hur gräsligt fult något är för att sedan, efter att ha sett andra bära plagget och vänja mig, själv köpa samma sak och tycka att det är snyggt.

Då strass-pannbanden dök upp tyckte jag att träns ska vara stilrena och utan detta bling-bling men ”när fan bli gammal blir han religiös” och JAG började efter ett tag tycka att utsmyckade pannband var helt ok.

Och när jag var i Ullared i fredags köpte jag äntligen det pannband jag sneglade på redan förra gången då till och med den ekonomiska Birgitta fick erkänna att TJUGO kronor för dessa var mer eller mindre gratis!

När jag väl kom till stallet och monterade på pannbandet på tränset (det sitter inte så snett som på bilden) så hände det som ibland händer efter ett Ullaredsköp; jag suckade och tänkte ”varför köpte jag inte ett till”! Suck….

Pannbanden fanns bara i brunt (därav det låga priset kanske) men även mitt kandar är brunt så nu har jag lagt in en beställning hos en stallkamrat som ska dit på onsdag :-)!

Ny lag som gäller hästpassen!

Läser i Ridsport att det 1 juli i år tydligen kommit en ny lag vad gäller hästpassen.

Hästägaren är enligt lagen ansvarig för att hästen har ett pass. Detta ska alltid finnas där hästen är, förutom när den flyttas mellan beteshagar, är ute på rid- eller körtur eller transporteras akut till veterinär. I de fallen behöver passet inte följa med hästen, men det ska kunna visas upp inom 3 timmar.

Skärpningen av lagen gör att den som har hand om hästen- hästhållaren- ska kunna visa upp passet omgående ifall en kontroll görs av länsstyrelsens inspektörer. Detta innebär att den ansvariga personen- hästhållaren- till exempel i ett inackorderingsstall ska ha tillgång till hästarnas pass.

Det är lagen om provtagning som reglerar hästpassen och den finns för att snabbt kunna vidta nödvändiga åtgärder vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Straffpåföljden för den som inte visar upp passet kan bli böter.

Av ovanstående följer att vi som har våra hästar inackorderade ska lämna vår hästs pass till stallägaren.

Hur många kände till detta?

Enligt den rundringning som Ridsport gjorde: i princip INGEN.

Jag hade faktiskt själv ingen aning och känner mig i ärlighetens namn inte allt för pigg på att lämna ifrån mig Archies pass.

Jag undrar hur många som kommer att bry sig om denna lag och min personliga gissning blir: INTE MÅNGA.

Vad tror ni?

En låååång presentation av undertecknad (på begäran)

Härom dagen fick jag ett mail från en nytillkommen bloggläsare, Vanja som ville veta lite mer om vem jag är.

Och bara för dig Vanja kommer här en lång utläggning om vem du har att göra med:

Som sidan tydligt markerar heter jag alltså Birgitta, är 43 år gammal och boende i Staffanstorp, en liten håla strax utanför Malmö.

Mitt ena efternamn, Manojlovic, som jag är född med härstammar från forna Jugoslavien varifrån mina föräldrar invandrade året innan jag föddes och det andra, Karlsson tog jag när jag gifte mig för lite mer än 3 år sedan.

Jag och mannen i mitt liv sedan lite mer än 7 år, Micke (säljare med stort flyghistoriskt intresse) bor i eget hus strax utanför Staffanstorp, annars har jag bott och arbetat i Malmö hela livet.

Med Micke och mig bor sedan snart 1 år tillbaka den svarta whippettiken Soya (som för att krångla till det egentligen heter Per-Mobile Zingy Beauty men även kallas för Pippi, Mimmi, Mishi och Kicki).

Min förkärlek till smeknamn brukar skapa viss förvirring IRL då folk kan få för sig att jag har flera hundar men jag lever verkligen efter devisen ”kärt barn har många namn” och ”kärt barn” är nog det minsta man kan säga om Soya. ”Total besatthet” är nog de ord som närmast kommer mina och makens känslor inför detta 14-kilos djur.

Soya är en så kallad omplaceringshund vilket i alla fall i vårt fall låter ”värre än det är” eftersom det verkligen aldrig varit det minsta lilla ”fel” på vår älskling.

Omplaceringen berodde helt enkelt på att den familj som först köpte Soya inte kunde ha kvar henne pga sjukdom och vi, som ville ha en vuxen hund kunde inte ha fått en bättre sådan.

Soya snabbspringare blir 2 år i januari och är köpt som en ren sällskapshund men har trots detta redan provat både lure coursing och att springa på hundkappbana. Planen är att tävla lite nästa år men det får bli i mån av tid. Intresse hos Soya saknas i varje fall inte, att springa på detta vis tycks vara något av det bästa hon vet.

Innan jag går över till den som den här sidan egentligen borde handla mest om, min häst så kan jag bara orda kort om mitt arbete.

Jag är sedan lite mer än 20 år socionom (auktoriserad sådan till och med) och har i många år arbetat med försörjningsstöd (det som gemene man fortfarande kallar för socialbidrag som det hette tidigare) på Rosengård, en av de tyngst belastade stadsdelarna i Malmö

Sedan 6 år arbetar jag i stället på Boendeenheten inom stadsdelen Södra Innerstaden och mina arbetsuppgifter består främst i tillsyn av lägenheter och gruppboende för bostadslösa personer som genom oss fått denna form av boende (lägenheterna hyrs av klienterna i andra hand medan stadsdelen står för kontraktet).

Jag har alltid trivts oerhört bra med mitt arbete som är både omväxlande och fritt och är mycket tacksam över detta.

För att återgå till häst-delen så äger jag idag en 6 årig valack efter Akribori-Bellini som heter Arcimboldo (efter en italiensk konstnär som levde på 1500-talet) men som kallas för Archie eller kort och gott Arch.

Archie är en näst intill svart valack (som blir fult brun på sommaren dock :=)) som är ca 167 cm hög.

Archie är enda avkomman till sin moder Bellisima som själv tävlade lite dressyr innan hon fick Archie.

Archie köpte jag i Borås-trakten när han var precis fyllda 3 (sommaren 2006) och min plan har hela tiden varit att ha honom som tävlingshäst i dressyr.

I dagsläget har vi redan fått över 30 placering varav de bästa resultaten har varit segrar i LA:1 och en 3:e placering i LA:4.

Jag tränar för Ebba von Essen på Hviderups Gods varje vecka och är oerhört nöjd med detta.

Innan jag köpte Archie hade jag ett fuxsto efter Zephyr-Rex. Décima, 170 cm, ägde jag i ca 8 år och sålde då hennes tungfel gjorde att vi aldrig riktigt ”fick till det” i medelsvår dressyr. På denna nivå fick vi bara 2 placeringar men sammanlagt blev det nog ett 50-tal placeringar på lägre nivå, framför allt i LA.

Décima köpte jag som 3 åring och hon skulle idag ha varit 14 år om hon hade levt. Hon dog dock av någon form av kolik något år efter att jag sålt henne.

Kort innan jag köpte Décima hade jag fått ta bort min valack Heron, väldigt lik Archie bortsett från att han var 173 cm. Heron var efter Flyinge Herkules-Hostrup och köptes av mig när han var 4 år och nätt och jämnt inriden.

Heron ägde jag i nästan 10 år och fick ta bort pga förändringar i hovlederna.

Det var med Heron som min tävlingskarriär inleddes på allvar och vi hann tävla hundratals gånger i både hoppning och dressyr.

Allt som allt blev det 99 placeringar varav en handfull i 130-hoppningar och Medelsvår B-dressyr men vi gjorde också en del starter i S:t George där vi dock aldrig placerade oss.

Den första hästen jag köpte hette Menelli och var ett fux-sto efter Ambassadeur- Ganesco och henne ägde jag i ca 1 ½ år. Även denna häst fick problem med benen och fick tas bort.

Vi hann tävla i hoppning och dressyr (lätt klass) lite grann och Menelli var en bussig häst som jag tyckte väldigt mycket om.

Summa summarum har jag alltså haft 4 egna hästar om man räknar bort en häst (Flash efter Oskmolnet-Jovial ) som jag bara ägde i några dagar och lämnade tillbaka till säljaren pga hosta.

Alla hästarna har stått uppstallade på ridskolan Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida knappt 15 år gammal och jag har förblivit klubben trogen sedan dess och fram tills för 2 månader sedan då jag flyttade Archie till Grevie Hästcenter som ligger bara någon kilometer från vårt hus.

Anledningen till flytten berodde inte på något vis på någon kontrovers på ridskolan där jag alltså huserat i över 20 år utan på att det helt enkelt blev mycket mer praktiskt (och långt, långt billigare) att ha hästen närmare bostaden.

Jag kommer dock att fortsätta att tävla för MCR och har även fortfarande kontakt med många hästägare därifrån.

På tal om andra hästägare kan jag bara kort kommentera några som jag ibland nämner vid namn i bloggen och som är ”undantagen som bekräftar regeln” att jag inte ”hänger ut” folk med namn. Det är ju inte alla som är intresserade att figurera på Internet hur som helst och det måste man respektera.

I min blogg händer det således att jag nämner Lena som tillsammans med sin dotter äger D-ponnyn Birk som i några år var Archies hagkompis på MCR. Lena och jag har många gemensamma roliga uteritter på vårt samvete och vi kommer att fortsätta att rida ut tillsammans även nu efter min flytt fast det inte blir lika ofta.

Sally med ponnyn Mulle (som egentligen heter Timon) är en 13-årig tjej som har ridit för mig ett tag och vi har också alltid roligt tillsammans. Mulle är en mycket duktig hopp-ponny (C) som tävlar upp till LA.

Corre som kommenterar här på bloggen ibland har sin häst Searching Shadows i samma stall som Birk och Timon står i (dvs på MCR).

Lina har varit Archies hästskötare under hela tiden på MCR och skötte även Décima innan jag sålde henne. Lina går på gymnasiet och är privat en duktig filmare och fotograf som bidragit till många kort och alla filmerna som publicerats på bloggen.

Många av de som kommenterar inläggen på bloggen känner jag mer eller mindre väl IRL (Aramis, Ann, Keb, Eva tex) och andra har jag ingen aning om vem de är. Lika kul med alla läsare hur som helst och jag hoppas att du Vanja stannar kvar och fortsätter att både läsa och kommentera!

Exempel på en riktigt dålig hästtidning!

Härom dagen fick jag hem ytterligare ett nummer av Svenska Ridsportförbundets medlemstidning ”Häst & Ryttare”.

Även om det på omslaget står att den kostar 30 kronor vet jag inte var den finns att köpa för detta pris eftersom alla medlemmar får den hemskickad gratis.

Och att den är gratis är väl för tursamt för en sämre hästtidning får man faktiskt leta efter.

Bloggaren Havrepappa hade den 8 oktober i år ett inlägg kring detta alster

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm?mode=&date=2009-10-01&filter_horse=

och jag kan bara instämma i hans synpunkter.

Jag brukar faktiskt alltid kunna hitta något läsvärt i allt som publiceras i tidningsform men i Häst & Ryttare är det näst intill omöjligt.

Andra tidningars kvalité kan variera mycket (Ridsport) eller lite (Hippson) från nummer till nummer men Häst & Ryttare har varit lika usel från första numret vilket ju är himla synd eftersom den når ut till så många läsare.

Själv skulle jag nog utse Hippson till den bästa hästtidningen om jag var tvungen att välja och då beroende på att jag anser att det i denna tidning finns ”något för alla” oavsett om man rider på ridskola, har egen häst, tävlar, är ”skogsmulle” eller vad man nu än pysslar med i hästväg.

Jag vill förresten än en gång passa på och rekommendera er att dela prenumeration med någon eller några häst/stallkompisar. Det finns väl ingen anledning till att flera personer i samma stall har var sin (dyr) prenumeration när man lika gärna kan dela kostnaden? Har man läst tidningen så har man ju…eller? Synd att bara slänga efter en genomläsning och så gör jag själv med mina tidningar.

Hippson-prenumerationen delar jag med Birk-Lena och Ridsport prenumererar jag förvisso själv på men ger sedan till Lena som ger den till Sally som ger den till Corre osv….Väldigt fiffigt tycker jag!