Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Flörttips för häst och hundägare!

”Vägen till en mans hjärta går genom magen” säger man ju ibland och vill väl då antyda att om man erbjuder en god kost så har man ”halva inne” hos objektet ifråga.

Huruvida detta stämmer eller det finns annat som lockar mer kan man säkert dryfta i det oändliga; själv är jag ju ett matvrak av stora mått (maken också faktiskt) så personligen skulle jag väl instämma i alla fall delvis :=).

Vad jag däremot skulle instämma i till 100 % är att ett mycket säkert sätt att framstå i extremt god dager hos en djurägare är att vara välvilligt inställd till just djuret ifråga :=)!

Härom dagen var jag på en LC-träning med Soya och efter att hon hade sprungit sitt andra lopp (båda loppen var för övrigt klockrena- extremt kul!!!!) så säger en manlig funktionär till mig:

”Har du tävlat med den?” (Soya)

”Näää” svarar jag

Det borde du göra!” svarade han mycket entusiastiskt och dessa fyra ord lät banne mig som den ljuvaste kärleksförklaring i mina öron. Att en vilt främmande person helt oombedd komenterade min (super) hund i så positiva ordalag lät härligare än om han hade sagt att jag var den snyggaste tjejen han sett på år och dar (det hade jag förstått var en lögn medan allt positivt om Soya sväljs ner förbehållslöst och utan något som helst ifrågasättande).

Så om ni vill ställa in er hos en djurägare, flörta, få personen i fråga att ställa upp på vilka tjänster som helst eller vad ni nu råkar ha för lömska planer så är mitt tips alltså att rapa upp något fint om deras djur.

Till både hund och hästägaren kan ni tveklöst säga saker i stil med:

”Det var en snygg hund/ häst du har”

”Det är inte ofta man ser en så flott hund/ häst” eller

”Det måste vara roligt att ha en så lydig hund/ häst” osv osv.

Tveka inte att använda alla superlativ ni kan komma på för 99 % av alla djurägare är precis som undertecknad tämligen omdömeslösa vad gäller det egna djuret. Även om hunden/ hästen skulle råka var ful som stryk så är den ändå i djurägarens ögon snyggast i hela världen så risken att ägaren på er kommentar om ”otroligt snygg hund/ häst” skulle svara ”nej, det är det verkligen inte” kan jag garantera är icke-existerande!

Graman- fegissnöre, Spanska ridskolan-attribut….

….fusk eller djurplågeri?

Ja om både gramanen och andra hjälptyglar kan man tycka mycket och det gör många ryttare också.

Som rubriken antyder finns det de som tycker att ridning med graman är att fuska, det är ingen ”riktig” ridning utan man drar bara ihop/ ner hästens huvud för att man inte klarar av att rida ordentligt.

En del tycker också att graman är för fegisar som behöver några extra snören att hålla sig i medan andra går så långt att de tycker att det är att PLÅGA hästen att använda hjälptyglar (brukar vara samma ryttare som anser samma sak om sporrar och spö).

Slutligen har i alla fall jag insett att man kan använda sig av gramanen om man vill lära hästen lite Spanska ridskolan-konster, dvs lite mer eller mindre avancerade skolor ovan mark :=).

För att börja med det sistnämnda som jag hoppas ni förstår var skämtsamt skrivet har jag ibland noterat att det som kan vara faran med en graman är om man för hårt/ mycket drar ihop hästen så att den får panik och börjar stegra, hoppa omkring osv för att försöka komma fri från den fastlåsta positionen som ju en graman kan försätta den i. I dessa fall har man, anser jag, använt gramanen felaktigt då det om inte annat kan bli farligt (och givetvis också oerhört stressande för hästen) när den känner sig låst. Det är därför viktigt att inte dra för hårt i gramanen och också se till att man hela tiden har en ärlig bjudning. Desto mer framåt hästen går desto mindre är dess möjligheter att börja med diverse cirkuskonster.

Att graman eller annan hjälptygelridning skulle vara att plåga hästen tycker jag verkligen inte, det är snarare en större ”plåga” att låta hästen springa med huvudet rakt upp i vädret om man inte förmår att rida hästen i form.

Men självklart kan alla former av ”hjälpmedel” (spö, sporrar, hjälptyglar, you name it) orsaka hästen skada felaktigt använda men om man använder dom rätt är de ju just ett hjälp-medel.

När jag var yngre kunde jag också i min okunnighet tycka att de som red med graman ”fuskade” men detta har jag alltså helt omvärderat.

Om inte annat insåg jag, då jag började rida på Archie 3 år gammal att jag behövde någonting som hjälpte mig att hålla ner hans huvud som han då gärna viftade i skyn med. Eftersom våra ridpass när han var så ung och precis inriden pågick under kanske 20 minuter behövde han snabbt komma i rätt position under ridning och jag redde inte ut detta utan hjälp av en gummisnodd som direkt visade var huvudet skulle vara placerat.

Efter bara någon vecka med detta hjälpmedel har Archie allt sedan dess varit så superstadig i formen som man någonsin kan begära och detta utan att jag har behövt ”tjafsa” med honom en sekund. Och det är det jag vill komma till: varför tjafsa och bråka om det inte behövs?

Jag ser ibland ryttare som antingen låter hästen springa med huvudet vart den vill (oftast i en mycket hög position) eller så sitter de och hivar och drar i tyglarna i försök att få hästen att gå i form, böjer och bänder åt alla håll och kanter allt medan hästen spjärnar emot, viker halsen, skallrar med bettet, tar ut tungan, gapar, vevar med huvudet upp och ner, kör ner huvudet mellan frambenen osv osv. I sådana fall anser jag absolut att man bör prova att använda någon form av hjälptygel för att se om man lättare får hästen att arbeta korrekt för det tar så mycket energi från både häst och ryttare att tjafsa på detta vis.

Och ni vet ju vad jag anser om ridning! Det ska vara så enkelt och roligt som möjligt och icke att förglömma: för både häst och ryttare!

Livet består av mer än hästar!

Som jag var lite inne på i ett blogginlägg nyligen så tycker jag att det är viktigt att man även som ”hästgalning” har andra intressen och sysselsättningar i sitt liv.

Även om man tillbringar merparten av sin fritid i stallet så är det inte bara trevligt utan ibland också nödvändigt at kunna prata om annat än hästar, framför allt med de som inte delar detta intresse.

Jag kan ibland reagera över att det nästan uteslutande pratas häst när jag och exempelvis folk från stallet träffas på fester, restauranger eller dylikt. Är det bara ”hästfolk” i sällskapet må det vara hänt om än lite ensidigt men har man tex med sig en hästointresserad partner eller kompis blir det ju oerhört tråkigt för dessa att bara lyssna på prat om hästar, ryttare och ridning. Inte så socialt kanske?

Själv pratar jag nästan aldrig om hästar med tex mina arbetskamrater och om jag gör det så blir det i 9 fall av 10 på deras initiativ, dvs jag kanske svarar på en fråga om hur det gick på senaste tävlingen. Men att exempelvis i detalj börja redogöra för en träning eller för den delen en ritt på tävlinsbanan finns inte på kartan. Vem mer än ”de närmast sörjande” är intresserad av sådant? Inte många, tror jag.

Min första sambo var tyvärr en sådan person som ”åt, sov och andades häst” (travhästar faktiskt) och detta upplevde jag som oerhört begränsande. Han ville exempelvis aldrig hitta på aktiviteter som inte var hästrelaterade, han kände knappast till någon plats i Malmö mer än Jägersro trots att han hade bott i stan i säkert 10 år och han kunde nästan inte prata om något annat än hästar.

För egen del tror jag att man både utvecklas mer som människa, vidgar sina vyer och sitt umgänge om man ägnar lite av sin fritid åt annat än hästeri. Även om hästägande tar mycket tid och pengar i anspråk kan man säkert hitta både någon som kan avlasta en ibland och aktiviteter som inte kostar så mycket eller till och med är gratis.

För egen del är jag tex väldigt intresserad av att läsa och kan i perioder ägna många timmar åt denna sysselsättning som tack vare våra bibliotek faktiskt ju är helt gratis. Att pyssla med hemmet och trädgården, ägna mig åt olika aktiviteter med hunden, motionera och resa är andra intressen som jag ägnar lite olika tid åt beroende på årstid, ork osv. Att jag även är en väldigt flitig internetanvändare behöver jag kanske inte ens nämna :=)?

Döva ryttare!

I förrgår när jag var ute och red fick jag se något som jag tyckte var lite läskigt: en ryttare som red med hörsnäckor i öronen, troligen lyssnandes på musik!

Alltid när jag har med mig Soya på uteritterna så brukar jag, om jag möter ett annat ekipage eller någon som är ute och går med sin hund ropa ”jag har en lös hund här”. Soya går ju ofta tätt bakom Archie och är säkert inte lätt att se alla gånger och jag vill undvika obehagliga överraskningar för andra som kanske både har hundrädda hästar eller hundar som inte är så vänligt sinnade.

När jag nu mötte denna från omvärlden avskärmade ryttare insåg jag att hon inte hade uppfattat vad jag ropade. Dock såg hon nog att jag hade ropat något för hon stannade hästen och drog ur snäckorna ur öronen och så ropade jag en gång till varpå hon hajade till.

Själv skulle jag aldrig våga stänga ute yttre ljud genom att lyssna på musik när jag rider, inte framför allt för att riskera att inte höra någon människa tilltala mig men det finns ju tusen andra saker som det kan vara bra att höra när man sitter till häst, eller hur?

Brun, brunare, Archie eller ska jag en få en fjording i framtiden?

Om jag köpte Décima TROTS hennes färg (fux) så var en bidragande orsak till att jag redan vid första ögonkastet ”föll” för Archie hans fina, näst intill kolsvarta hårrem. Detta var i maj för 3 år sedan och sommaren hade redan anlänt men gossen var alltså mycket mörk och jag minns att jag länge tänkte på honom som ”den lille svarte” (i passet står han som mörkbrun men enligt ”de som kan” räknas hästar som föds älggrå som svarta= Archie) .

Nästa sommar blev Archie betydligt mer solblekt och var tämligen brun. Jag konstaterade att 5 veckors hagvistelse från tidig morgon till sen eftermiddag/ kväll hade gjort sitt för kulören och tyckte inte det var så konstigt.

Sommaren därpå (dvs förra året) var/ blev Archie ÄNNU ljusare och det var nästan obegripligt att han under resten av året är så svart.

Och i år har hästen blivit ytterligare en nyans brunare och jag börjar undra hur det ska sluta?

Kommer Archie om några somrar att se ut som en jättefjording?

När Soya inköptes i januari i år poängterade jag ofta hur bra hon och Archie matchar eftersom BÅDA är SVARTA. Hade man hört mig fälla den kommentaren NU hade man trott att jag är färgblind för det finns inte ett strå hos Archie som ens skiftar i svart :=)!

Jag hoppas att ni uppskattar mina försök att illustrera texten genom dessa vältagna (hmmm…) bilder. De konstiga ”mönster” man ser på Archies bog och mage är halmavtryck efter att han legat och sovit :=).
Magen….
Och en liten del av vänster öra :=)!
Min blivande fjording?

Morot och piska

Sedan jag började att rida för Ebba i våras tycker jag att jag har blivit bättre på 2viktiga saker som rör ridningen: moroten och piskan!

Om vi börjar med piskan så har alla hästar jag ägt varit av den lugnare sorten, dvs inga frustande och självgående maskiner som man har fått sitta och BROMSA utan man har snarare fått driva mer eller mindre.

Jag har efter alla dessa år blivit så van vid detta ständiga drivande att jag knappt reflekterat över det, trots att det är jobbigt (fysiskt ansträngande) men det är ju också så att ju mer man driver desto mer avtrubbad blir ju hästen för hjälperna till slut (en självklarhet, jag vet….).

En av de första sakerna Ebba påpekade när hon såg mig rida första gången var just mitt ständiga klämmande på hästen. Och inte gick det fortare för det!

När jag rannsakade mig själv insåg jag att jag aldeles för ofta ridit ungefär så här:

”Oj vad sakta det går…ja, väldigt sakta….oj, oj så långsamt, sakta var det ja….hmmm varför går det inte fortare….saaaaakta” och så vidare och så vidare.

IDAG rider jag så här:

”Oj vad sakta det går” PANG!!!! PANG!!!!! PANG!!!! med skänkel eller spö. ”SÅDÄR JA, nu går det väldigt fint framåt igen”.

Förstår ni skillnaden?

Det gör Archie i alla fall för nu låter jag det inte ta ”hundra år” innan jag åtgärdar eventuella segheter. Och jag ger akt på att inte ständigt sitta med benen ihopvirade runt honom utan att jag bara driver när det behövs och då med snabba hjälper som måste ge snabba reaktioner.

Och om vi ska gå över till moroten i rubriken så är det ju faktiskt minst lika viktigt att tala om för hästen när den gör något bra som när den gör något dåligt, som att såsa sig fram.

Även här märkte jag att om jag jämförde med hur JAG rider och hur Ebba rider att hon är mycket snabbare med att berömma Archie ”handgripligen” (ordentlig klapp på halsen) än vad jag är. Och det är inte för att jag är en jätteelak person som aldrig är nöjd med min häst utan jag är helt enkelt så koncentrerad på annat att jag faktiskt glömmer att berömma.

Och precis som människor blir gladare av positiv än negativ kritik så är jag övertygad om att djur reagerar likadant och att man därför inte berömmer ”i onödan” utan att hästen faktiskt upplever en behaglig känsla av beröm.

Back on hack!

Hmmm…heter det hack även på engelska tro? Skitsamma- det blev en rimmande rubrik i alla fall!

Härom dagen fick jag för mig att återinviga mitt ponnyhack som slumrat i stallskåpet i mer än 3 år (ser exakt ut som det på bilden ovan).

När jag ägde tungfels-Décima red jag ofta på hacket det sista året eftersom hon med denna betsling, till skillnad mot då jag red på träns och kandar, gick så bra som bara tänkas kan.

Jag kunde rida avancerad dressyr, hoppa, rida ut, tömköra och longera på hacket och förutom att hästen alltså gick magnifikt så slapp jag ser den vidriga rosa slipsen dingla ur hennes mun.

Nu tyckte jag att det kunde vara dags att även Archie fick stifta bekantskap med detta styrmedel, det är ju aldrig fel att byta betsling då och då och skulle han någon gång få något sår i munnen eller dylikt är det ju verkligen ypperligt om han fungerar på hack.

Och det gjorde han utan tvekan…fungerade på hacket alltså!

Min duktiga häst traskade glatt ut i naturen med Soya i släptåg och vi kunde till och med galoppera långa stäckor med hur fin känsla som helst.

Jag har nu ridit ut med hacket 2 gånger denna veckan och det har fungerat helt problemfritt så när det är dags för Lina att skritta ut på måndag kommer jag att gömma undan tränset :=).Fast kunde hon rida ut på Décima i galoppsadel och ponnyhack som 13 åring så ska hon nog 18 år gammal reda ut snälle Archie också :=).

Debattdags: Hästen är halt! När ska man anlita veterinär?

Inspirerad av en annan bloggskribent som mer eller mindre frågar sig detsamma eftersom hennes häst är halt ställer även jag frågan och hoppas på lite debatt!

Ja, när ska man egentligen ringa efter veterinär/ klinik om man upptäcker att hästen är halt?

På senare tid har allt fler röster höjts för att många djurägare i onödan skapar höjda försäkringspremier genom att i tid och otid besöka kliniker och veterinärer i stället för att använda sunt förnuft, rida bättre, låta tiden läka alla sår, you name it.

Själv tillhör jag de försiktigas skara och vill hellre ta det säkra före det osäkra genom att tämligen omgående konsultera veterinär om min häst blir halt.

Erfareheten har lärt mig att det för en lekman (ja, till och med med för en veterinär ibland) kan vara mycket svårt att avgöra vilken form av behandling en halt häst behöver, om den ens behöver behandlas.

Även om man, framför allt till ”häst-nybörjare”, lär ut att de ska titta efter värme, svullnader och sår hos halta hästar är MIN erfarenhet att det ytterst sällan går att lokalisera eller diagnosticera en hälta just på detta vis.

Jag har sett massor av halta hästar som varken varit varma, svulla eller haft synliga sår!

En del hästägare tycks också tro att ”tiden läker alla sår” om man bara väntar tillräckligt länge men så är det givetvis inte.

Det var som en mycket erfaren chefsveterinär (tillika professor) sa till mig en gång för många år sedan ”om du får en hjärtattack hjälper det inte att bara lägga sig i sängen och vila”.

Och även om enbart tiden kan läka vissa skador så undrar i alla fall jag varför man inte ska påskynda läkningsprocessen och lindra eventuell smärta om man kan?

Ytterligare en faktor som man bör beakta och betänka är att vissa hältor kräver mer eller mindre boxvila (fång tex) medan det vid andra tillfällen (vrickningar) är bra att skrittmotionera hästen flera gånger om dagen.

Och hur ska man veta vilken strategi man ska tillämpa om det inte är helt uppenbart varför hästen är halt?

Man kanske hade påskyndat läkningen av en vrickning om man inte hade låtit hästen stå i box i en vecka eller så kanske man hade utsatt en fånghäst för ett oerhört lidande genom att släppa ut den i hagen?

Det är minsann inte alltid så lätt att avgöra, fråga mig som i vintras i över en veckas tid var ute och gick på långa promenader med en häst som visade sig ha fång!

När fången väl var konstaterad av veterinär fick Archie knappt lämna boxen i flera veckor medan jag alltså dessförinnan hade haft honom ute i både knölig vinterhage och varit ute och vandrat med hur långt som helst utan att hästen protesterade det minsta mer än att han var stel när han började gå men rörde sig bättre och bättre redan efter kanske 50 meter!

Med facit i hand kan jag inte för mitt liv förstå hur Archie ville gå överhuvud taget och det är bara att tacka högre makter att jag inte förstörde honom för livet.

När Archie blev oförklarligt halt för 2 år sedan kunde jag också ha förvärrat hans skada om jag inte snabbt hade kommit till klinik och fått konstaterat att han hade en blödning och eventuellt också en spricka i hoven. Vi kunde efter detta genast sko hoven med en stabiliserande sko och kanske var det därför som Archie mycket snabbt blev återställd? Nu var det ingen spricka i hoven utan ”bara” en blödnng men hur skulle jag ha vetat detta utan röntgen och veterinärkontroll?

Nej som sagt; JAG föredrar att mer eller mindre omgående ringa och boka tid på klinik, om inte annat för att det nästan alltid är flera dagars väntetid. Om man inte vill att hästen ska undersökas av vilken tomte som helst (och det vill jag verkligen inte) så måste man ibland vänta upp emot kanske 2 veckor innan man kan få en veterinärtid och har man då först låtit hästen vila i 1-2 veckor innan man ens ringer; ja…då har det hunnit gå ganska lång tid under vilken man, anser jag, mer eller mindre famlar i blindo så vida man inte med 100 % säkerhet vet på vilket sätt hästen blivit halt (och det är också något man ytterst sällan vet enligt min erfarenhet).

Vad säger ni läsare? När ringer ni och bokar tid hos veterinär och hur resonerar ni då?

Åhhh vad jag älskar service!

Maken och jag har en längre tid haft problem med signalmottagningen till vår parabol vilket har resulterat i att vi långa tider inte har kunnat se på tv. Extremt irriterande då man ställt in sig på att se något program och i stället tvingats titta in i en svart tv-ruta.

Vi har (helt korrekt visade det sig) misstänkt att problemen berott på att några väldigt höga träd i utkanten av vår tomt stört signalmottagningen, dessa träd har helt enkelt vuxit så pass mycket under de 6 åren vi har bott här.

Träden är alltså mycket, mycket höga och att såga ner dom skulle innebära att vi antingen skulle riskera att de vid fällning skulle krossa vårt hustak eller så hade vi fått stänga av väg 108 (en 90-väg som går på motsatt sida om träden) och det faller liksom på sin egen orimlighet, om inte annat ur kostnadsaspekten.

Hur som helst; jag ringde igår efter en tv-reparatör som jag fann via nätet och denne man dök upp idag och skiftade plats på parabolen samt gjorde vissa inställningsändringar lätt som en plätt! Bara så där!

Det var så otroligt trevligt att så smärtfritt få löst ett problem som vi haft under så lång tid. Hade vi haft problemet hela tiden hade vi nog tagit tag i det tidigare men eftersom signalmottagningen ”bara” stördes då det finns löv på träden och då dessa dessutom blåser tillräckligt mycket så har vi liksom hela tiden skjutit på bekymmerna.

Dagens besök av denne händige och trevlige man fick mig att inse hur enormt mycket jag uppskattar service och det slog mig också att detta i sin tur beror på att i alla fall jag är så ovan vid det.

Som exempelvis djurägare är jag mycket mer van vid ”icke-service” och jag blir varken förvånad eller knappt irriterad längre när jag råkar ut för just ”icke-service”. Samma sak gäller för övrigt i så gott som alla kontakter vi haft med olika hantverkare genom åren.

Vad gäller de sistnämnda tror jag inte att en tiondel av det vi anlitat ”folk” till att hjälpa oss med kring huset har blivit gjort i utsatt tid eller för utlovat pris.

Och samma sak tycker jag ofta att det är med sådant som har med hästeriet att göra. Eftersom jag själv är ganska petig av mig och dessutom har fått mer och mer skinn på näsan genom åren så stoppar jag numera snabbt sådant som jag uppfattar som nonchalant eller opålitligt men jag har både tidigare upplevt och vet massor av hästägare som ständigt råkar ut för

*hovslagare som inte kommer när de lovat eller som inte ens går att få tag på per telefon

*tränare som kommer för sent till träningar eller som ständigt ändrar tiden från en dag till en annan

*kliniker/ veterinärer som bemöter en nonchalant, låter en vänta hur länge som helst (ja, jag vet att akuta fall måste komma emellan)

*stallägare som köper in dåligt foder, som inte sköter det de ska enligt kontraktet osv

Jag har själv sorterat bort allt sådant men kan alltså fortfarande bli nästan barnsligt glad när jag får ”äkta service”, om det så är av en tv-reparatör eller som av en bilmekaniker jag av en slump var tvungen att uppsöka akut förra sommaren. Det var nästan så att jag ville köpa en blomma till honom för att han lagade min bil snabbt och billigt fast han i själva verket faktiskt bara gjorde sitt jobb!

Archie- ofrivilligt dopad av sin knäppa ägare!

Ibland blir jag faktiskt trött på mig själv….

Härom dagen sprutade jag flugmedlet Renons över hela Archies kropp och förundrades lite över hur beskt medlet var då en del av spray-ångorna letade sig in i munnen på mig. Detta var omkring lunchtid och jag märkte sedan under resten av dagen att jag fick en besk smak i munnen om jag råkade slicka mig om läpparna.

En mycket stark misstanke började formas i mitt huvud; jag har nämligen varit med om detta tidigare fast då jag råkat få ”anti-bit-spray” på fingrarna. Tar man i något ätbart med händerna efter att ha använt sig av detta medel smakar allt BLÄ!!!

Nästa dag när jag kom till stallet besannades min farhåga: jag hade inte alls sprutat ner hela Archie med Renons utan med en exakt likadan flaska med anti-bit-spray som också stod i skåpet!

Stackars häst! Det är bara att vara tacksam över att medlet inte gav upphov till någon form av allergisk reaktion; jag hade dock sprutat det över hela Archies kropp, inklusive huvudet!!!!

Och tänk om det skulle ge utslag på ett dopingprov! Vad skulle jag komma med för trovärdig ursäkt då? ”Min häst brukar BITA på sig själv, även i huvudet”!