Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Har jag myntat ett bevingat ord?

Det är numera över 10 år sedan jag första gången kom i kontakt med internet i allmänhet och hästsidor på nätet i synnerhet och jag blev mycket snabbt en flitig läsare (och skribent) av de sistnämnda.

Jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang jag första gången skrev det men någon gång svarade jag i ett hästinlägg att ”den som betalar bestämmer” menande då att eftersom det är vi som hästägare (och inte hästen!!!) som finansierar vår ofta mycket dyra hobby så är det också vi som ska bestämma över hästen och inte den över oss *!

Detta uttryck ”den som betalar bestämmer” blev tydligen så uppskattat och folk kände tydligen igen sig så mycket (eller snarare höll med) att det blev ganska vanligt att det började användas i olika sammanhang, framför allt när vi diskuterade trilskande hästar :=).

Och härom dagen, på facebook av alla ställen, läste jag att uttrycket numera används inte bara på de hästsidor jag frekventerar utan ute i ”den vida världen” :=).

En facebook-läsare benämnde uttrycket som ”Birgittas princip”- extremt smickrande får jag säga :=)!

Kanske blir det det mest minnesvärda jag efterlämnar till eftervärlden *SKRATT*?(Sagt med tanke på en dokumentär jag såg för ett tag sedan där en kvinna ville bli ihågkommen för att ha haft världens största bröst och därför genomgick massor av operationer i detta syfte- fullständigt obegripligt och helt vansinnigt sjukt i min värld…..)!

*= kan även appliceras på hundar eller karlar (förutsatt att det inte är karlen som är den som de facto sponsrar vårt hästeri :=)).

Tiggeri! (varken hund eller hästinlägg)

Minns ni att jag för länge sedan i ett blogginlägg berättade om hur jag som barn och delvis även som tonåring skrev superpinsamma insändare till bland annat Kvällsposten och Sydsvenskan där jag hade (oftast negativa) synpunkter på allt möjligt (bla olika tv-program om jag minns rätt :=)).

Jag har för övrigt sparat ALLA insändarna men man kan verkligen undra VARFÖR eftersom jag aldrig skulle få för mig att läsa dom igen; så pinsamma minns jag till och med nu, 30 år senare att de var :=).

Jag har sedan ungdomens dagar inte ägnat mig åt denna form av författarskap även om jag någon sällsynt gång och i ”stridens hetta” har hunnit tänka ”detta skulle man banne mig skriva en insändare om”.

Men så kommer man hem, besinnar sig och har framför allt tusen vettigare saker att göra än att skriva klagovisor och så faller allt i glömska….

Fast igår kunde jag faktiskt inte hålla mig och skrev snabbt ihop en sur/ arg insändare på lunchrasten då jag faktiskt skulle vilja väcka en debatt i just denna fråga.

Det handlar om rent och skärt TIGGERI, dvs människor som står/ sitter på gator/utanför affärer med mössor/ burkar och frågar förbipasserande efter pengar.

Ett storstadsfenomen får jag hoppas men inte desto mindre störande!

Jag vill kunna gå och handla i favoritaffären utan att antastas av tiggare men som det är idag har jag nästan börjat undvika att gå in just där eftersom det alltid står en tiggare och blockerar vägen.

Som själv varande socialarbetare sedan mer än 20 år tillbaka vet jag att det inte finns någon som helst anledning till att tigga varken pengar eller annat av sina medmänniskor; det finns en socialtjänstlag som garanterar att man i alla fall får ”mat för dagen” och jag upplever det som sagt som ytterst irriterande att vissa har valt denna form av ”extraknäck”.

För givetvis skulle ingen stå och tigga utanför samma affär månad ut och månad in om det inte ”lönade” sig!

Det är således egentligen inte mest tiggarna jag är arg på utan de människor som ger dessa pengar för det är ju därför de fortsätter att stå där!

Finns det förresten ingen lag som förbjuder tiggeri (har för mig det?)?

Men visst…polisen har säkert bättre saker för sig än att jaga tiggare….det får man väl hoppas i alla fall…

Om du vill rida öppna, sluta eller vad som helst egentligen i 700 meter!


På ridskolan i Malmö har vi alltid haft ypperliga uteridningsmöjligheter året runt och även om det på hösten finns en del stubbåkrar har i alla fall jag aldrig sett något behov eller haft någon önskan att rida på dessa eftersom det som sagt finns så oändligt mycket annat (gräsbevuxna fält, Jägersros träningsbanor, grusvägar osv) att rida på.

Kring nya stallet är uteridningsalternativen inte lika omfattande, framför allt nu innan jag har bekantat mig med alla omgivningar (jag rider mest på de vägar där jag annars vanligtvis brukade promenera med Soya innan jag bytte stall).

Något som det för närvarande finns otroligt gott om förutom grusvägarna, som är helt ok att rida på i alla gångarter, är just stubbåkrar och igår premiärred jag på flera av dessa enorma ytor.

Kunde snabbt konstatera att underlaget för tillfället var utmärkt med lagom svikt och upptäckte dessutom något som var minst lika bra; om man rider i ”fållorna” på stubbåkrarna har man alla möjligheter i världen att verkligen kunna hålla sig på ett spikrakt spår med automatik.

Vill man rida öppna, sluta, skänkelvikning eller vad som helst för den delen kan man bara låtsas att man rider utmed en långsida i ridhuset, fast stubbåkern då råkar motsvara världens största ridhus :=)!

Ett utmärkt sätt att verkligen kontrollera att hästen ”håller linjen” även då man tex byter galopp eller vad man nu vill hitta på.

Soya för sin del höll inga linjer, inte som jag kunde utröna i alla fall, utan sprang mest omkring och såg glad ut och även Archie tog för ovanlighetens skull några skutt då hon kom farande i hans riktning. Vanligtvis verkar han inte ens notera att hon är närvarande vid våra uteritter men bitande kyla, gnistrande sol och dessa jätteytor att springa omkring på gjorde även min vanligtvis timide gosse lite laddad :=).

Tjäna pengar (om du inte är lat eller bekväm som jag)

Ser idag att det finns flera annonser på rejäla klippmaskiner på Blocket för under 2000:–.

Om man är i behov av extra fickpengar kan jag absolut rekommendera inköp av en klippmaskin som man sedan kan klippa både den egna och andras hästar med.

Man behöver ju inte klippa vilka knäppskallar som helst utan bara normala, snälla djur och har då möjlighet att tämligen snabbt tjäna in vad saxen kostat och få lite fickpengar därutöver.

Många tror att det är svårt att klippa en häst men så länge man inte ger sig på några komplicerade mönster utan helklipper så är det faktiskt hur lätt som helst. Det är bara att klippa mot hårens riktning och köra med saxen tills allt hår är borta :=).

En nackdel är väl att de stora klippmaskinerna med vilka man kan helklippa en stor häst på 1 timme om man är van är ganska tunga att stå och hålla en längre stund och att i alla fall jag kan få lite ont i ryggen om jag står böjd länge under framför allt mindre hästar (ponnys) men det är ändå ett tämligen enkelt sätt att tjäna lite extra pengar på om man har lite tålamod.

Själv har jag nog ”för-klippt” mig efter många års klippande av allt från statyer till riktiga monster så numera orkar jag knappt ens klippa min egen extremt snälla häst men som sagt; behöver man pengar så kan det väl vara värt att offra lite tid.

Dessutom slipper man SJÄLV anlita någon som klipper ens egen häst (om man köper en sax) och sparar både pengar och kan klippa hästen när och hur ofta man känner för.

Lösa hundar och hästar- svårlöst?

Eftersom jag ofta rider på för många minst sagt udda tider (väldigt tidiga morgnar) kan det ibland ta veckor innan jag träffar vissa hästägare i stallet.

I nya stallet hade jag dock turen att träffa en av hästägarna redan efter någon dag och vi började diskutera det här med hagutsläpp eftersom det var ganska dåligt väder ute och jag misstänkte att jag kanske var den enda som ville ha ut hästen trots det.

Men det visade sig glädjande nog att denna hästägare hade exakt samma åsikt i frågan som jag, dvs ”ut i alla väder så länge det inte inte riskerar att bli farligt”.

Och det var ju skönt och glädjande för jag minns hur det var de första åren som privathästägare på ridskolan.

Nästan ingen ville släppa ut sin häst om det kom 1 regndroppe, en halv vindpust, 3 snöflingor eller solen råkade skina i mer än 5 minuter och jag hade ett fasligt bry med att övertyga folk om att ”trotsa vädrets makter” så att MIN häst kunde få sällskap (Heron lyckades jag aldrig lära att gå helt ensam i hagen, han sprang som en idiot och hoppade också över staketet om han inte hade i vart fall någon häst i hagen bredvid som han kunde se).

Idag finns inte alls de problemen på ridskolan och hästägarna förstår att hästarna inte är gjorda av sockervadd och därför kommer att smälta bort vid minsta nederbörd.

Tyvärr vet jag att det fortfarande både här och där finns folk med en väldigt konstig inställning till hagutsläpp och deras resonemang blir dessutom nästan alltid en självppfyllande profetia.

Först vägrar de att släppa ut hästen på en evighet, skyllande på att hästen inte klarar av att gå i hagen för att den springer, hoppar över staketet, skadar sig osv och sedan efter att ha hållit hästen inspärrad i boxen i en evighet (veckor eller till och med månader) så ger de med sig en en dag och släpper ut hästen som då givetvis både skenar runt som en galning, hoppar över staketet och skadar sig.

Inget konstigt alls i min värld och exakt samma fenomen har jag sett massor av gånger hos hundägare som alltid går med hunden i koppel.

Den dagen de vågar släppa lös hunden kan man ge sig f..n på att den sticker och inte vill låta sig fångas och ägaren blir då så klart livrädd och tänker ”ALDRIG MER”, precis som den som släppt ut hästen och fått den skadad då den seglade över staketet.

Jag är fullt medveten om att det finns både hundar och hästar som man verkligen inte bör släppa lösa hur som helst men är lika övertygad om att det GÅR att lära de flesta hundar att springa lösa och hästar att gå lugnt i hagen.

Men man måste så klart ge det tid, arbeta metodiskt och genomtänkt och inte bara följa någon plötsig ingivelse.

Som jag redan har berättat om i tidigare blogginlägg var min första hund, schäfern Ketty en riktig ”apa” när jag fick henne och vägrade att komma vid inkallning. Om en hund kunde ge en ”fingret” så såg det precis ut som att det var det hon gjorde, hon visste PRECIS vad jag ville och vad hon inte kände för.

Otroligt nog kunde ANDRA människor fånga in henne åt mig vilket var tur eftersom jag på den tiden gick sista året på gymnasiet och verkligen inte kunde stå ute i parken och vänta på när drottning Ketty behagade att komma.

Jag misstänker att Ketty antingen aldrig hade fått vara lös innan vi fick henne (hon var då över 1 år gammal) eller så hade något gått snett vid inkallningsträningen för det var precis som att hon var rädd för att inte få gå lös igen om hon väl blev infångad sådet var precis det jag fick öva: släppa lös, kalla in, släppa lös, kalla in osv.

Och även om jag ibland ville MÖRDA henne när hon gav mig den försmädligaste blick ni kan tänka er och bara stack iväg så gav jag mig inte och mycket snabbt så kunde Ketty plötstigt gå lös överallt!

En bekant som hade samma problem med sin hund gick för ett tag sedan någon form av kurs just för att hunden inte gick att ha lös och jag vet inte vad som lärdes ut på denna kurs men ägaren var supernöjd efteråt och kan numera släppa lös hunden och den kommer som ett skott när hon ropar. Så det går att lösa!

Samma sak med hästar som springer i hagen. Man får kanske börja med att släppa ut hästen när den är ordentligt motionerad och trött, lägga ut mat, stå utanför och lugna, använda en snäll häst som sällskap- ja ”helt enkelt” (även om det inte alltid tycks just enkelt) det som fungerar bäst.

Heron var svår att lära att gå ensam ens med hästar i hagarna bredvid och jag minns den första gången jag provade. Han sprang som en idiot och när jag försökte mata honom med morötter för att lugna ner honom SPOTTADE han bara argt ut dom, och då hör det till saken att han älskade mat.

Är man själv osäker på hur man kan träna hästen finns det säkert någon kunnig hästmänniska som kan hjälpa till hellre än att man ger upp.

Jag är övertygad om att 99 % av alla hästar och hundar mår bäst av att i alla fall ibland få lite frihet från oss ägare; det är ju trots allt vi som styr och ställer med i princip ALLT annat i deras liv.

Sover ni och fotoöversvämning?

Smakprov på vad som komma skall….
Eftersom det inte har kommit in en enda kommentar på flera dagar börjar jag undra om kommentar-funktionen krånglar eller om ni helt enkelt inte har något att komma med :=)?
Vi får väl se vad som händer….
Kan under tiden informera er om att det blev en Iphone för min del och att jag just nu är fullt sysselsatt med att lära mig alla funktionerna.
Provade kameran på en sovande Mishi nyss och kortet blev så bra (sade hon partiskt) att jag misstänker att jag kommer att överösa er med fullständigt, för ER men inte för MIG, meningslösa kort på djuren i alla möjliga poser.
Påminner mig om den sommar då jag hade sommarjobb på Kungsfoto och framkallade folks fotorullar. Där fick man se grejer må ni tro….Många trodde nog inte att korten vidrördes av en mänsklig hand men ack vad de bedrog sig!!!!
Eftersom vi hade en ordentlig rabatt på de kort vi själva ville framkalla erbjöd jag en stallkamrat att framkalla en rulle åt henne.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då hela rullen visade sig innehålla bilder på hennes mycket intetsägande häst i hagen.
Jag menar…36 bilder på en fet häst som står i olika trista poser i en grushage…hur spännande kan det bli :=)? I alla fall för en utomstående :=)!
Men nu kommer jag kanske själv att bli likadan och fylla bloggen med åttiosju bilder på Soya som sover, äter, släpper en fis osv :=).

Varför är mäklaren nästan alltid ensam på en husvisning?

Nu när vi har varit och tittat på en del gårdar har frågan i rubriken slagit mig eller omvänt: varför är de som säljer huset nästan aldrig närvarande vid visningarna?

Frågade vår egen mäklare om detta inför visningen av vårt hus och han svarade att folk inte tyckte om när ”andra går runt och kritiserade deras hus”.

Är folk verkligen så lätt-påverkade/ känsliga?

Själv ville jag absolut vara med då vårt hus visades (detta var i samband med att vi hade lagt bud på Löberöds-gården och jag var övertyga dom att vi skull flytta). Dels ville jag inte ha främmande människor som går igenom varje rum i huset utan minsta koll (mäklarna tycker jag oftast brukar stå utanför huset och välkomna intressenter) men framför allt ville jag både försöka höra lite ”hur snacket går” och kunna vara behjälplig med att svara på lite mer ”udda” frågor som mäklaren kanske inte har en aning om (på visningen av vårt hus frågade tex en intressent om vi hade mycket mygg kring huset pga en stor damm som ligger kanske 500 meter från vår trädgård).

När jag har varit och tittat på hästgårdar så har jag velat fråga en mängd frågor med hästanknytning typ

– hur sköts gödselhantering
– är stallet godkänt för hästhållning (inte helt självklart)
– varifrån brukar man köpa foder
– finns det intilliggande ridhus som man får nyttja

och sådana frågor har mäklaren i de flesta fallen inte alls kunnat svara på. Så klart är det inte värre än att mäklaren kan återkomma till en med svar på dessa undringar längre fram men själv är jag oftast så ivrig att jag vill veta så mycket som möjligt direkt.

Minns ni gården vi var och tittade på där jag ramlade ner från en trappa till loftet som hade murknat sönder?

Då hade jag verkligen önskat att säljarna var där för att dels skämmas rent ut sagt men också så att jag kunde fråga dom om varför trappan var så murken (användes den kanske aldrig?) och varför man hade en hel del plastskynken hängande från innertaket på loftet.

Tänt var det här (NOT)!!!!

Jag och Soya på morgonpromenad!

Som jag redan har berättat om har jag själv för vana att traska omkring med Soya i mörker, helt enkelt därför att det är så det ser ut innan klockan 06.00 i mina trakter och den här tiden på året.
På kvällarna går vi på promenad innan det har blivit mörkt, sedan får det bli en ”kiss-runda” i trädgården eller runt huset innan vi går till sängs.
Soya och jag går uteslutande på grusvägar som omges av åkrar och vi möter aldrig någonsin varken andra människor eller annat än tidningsbilen någon enstaka gång och därför har jag tex inga reflexer på mig medan Soya har sitt reflextäcke enbart för att JAG ska se henne.
Nu sedan jag flyttade till nya stallet har jag blivit skrämmande medveten om hur pass vanligt det är att folk, med eller utan hund/ar går på den slingrande och näst intill obelysta 70-vägen som leder fram till stallet och ärligt talat är jag både chockad och förvånad.
FATTAR inte ”folk” hur otroligt dåligt de syns i mörkret, med eller utan reflexer faktiskt?
Jag tror att många sätter en enorm tilltro till just reflexer och tror att de genom att bära dessa blir självlysande pelare som går säkra överallt.
I så fall vill jag bara upplysa om att detta tankesätt är FEL, FEL, FEL för alla reflexvästar och annat som folk sätter på sig är inte alls speciellt ”synliggörande”.
Jag förstår inte att man vågar utsätta sig för den fara det innebär att i mörker gå på vägar där bilar kör så pass snabbt, framför allt om man inte verkligen BEHÖVER.
Det finns i dessa trakter ensliga grusvägar att både jogga, rida och rasta hundar på och själv kommer jag aldrig i livet att skritta en meter på denna väg i mörkret.
Såg igår kväll en väldigt smart (NOT!!!) man som minsann hade satt på sig själv en reflexväst (kanske något han fått gratis på jobbet tänkte jag surt) medan hans KOLSVARTA hund fick gå utan den minsta reflexremsa på sig.
Hade god lust att stanna bilen och upplysa karlskrället om att reflextäcke för hund finns på tex Hööks där jag tror att Soyas täcke kostade 39 kronor.
Ingen större investering med andra ord och ärligt talat, och om man nu förlitar sig till reflexer som skydd: vilket scenario är mest sannolikt: att man som människa plötsligt ska hoppa ut lite oförsiktig på vägen eller att ens hund ska göra det?
Nu gäller det bara att själv komma ihåg att krypköra på vägen när man kommer där i mörkret för efter att ha sett den ”människo-trafik” som förekommer så vill i alla fall inte jag riskera att köra på/ över någon och därmed inte bara förstöra någon annans liv utan även mitt eget.

Stööön….nu när jag inte VILL har ketchupeffekten drabbat mig!

Ja, det var ju det jag hoppades på för någon månad sedan då det stod helt stilla på gårds/ stall-letarfronten men nu när jag väl drabbats så tycker jag inte alls att det är kul.

För bara någon dag sedan nämnde min man hur trist han tyckte att det var att vi inte fick köpa gården i Löberöd (den som vi bjöd på) och vad tror ni händer bara 2 dagar senare?

Jo, mäklaren ringer och förklarar att den familj som vann budgivningen inte ska flytta dit trots allt (personliga skäl) så nu undrar hon om vi fortfarande är intresserade.

Jag blev inte alls glad faktiskt utan kände mest STÖÖÖÖN och beslutsångest!!!!!!!!!!!

Efter en hel del funderande så bestämde vi oss faktiskt, hur otroligt det än kan låta, för att avstå från vidare intresse för detta objekt trots att vi för bara en månad sedan var hur ledsna som helst över att vi inte fick köpa det.

Till att börja med kände vi oss inte manade att ge oss in i en ny budgivning med den andra familjen som också var med och bjöd på gården (vi var sammanlagt 3 familjer som ”slogs”) eftersom vi stannade på 4.185.000 medan den andra familjen stoppade på 4.395.000 och de som nu hoppar av fick den för 4.430.000.
Vi skulle alltså förlora även en ny budgivning för jag kan inte se varför den familj som ville ge 4.395.000 för en månad sedan inte skulle vilja ge i alla fall lite mer än vårt högsta bud som för oss inte är förhandlingsbart.

Nu vet jag ju inte till vilket pris familj nummer 2 kommer att få gården men ärligt talat så bryr jag mig inte längre och skulle troligen inte ens vara intresserad om vi fick den för utgångspriset 3,6 miljoner eftersom även vår ”livssituation” har ändrats sedan budgivningen även om det inte skett på ett lika drastiskt sätt som för familj nummer 1 som hoppar av.

Den största anledningen till att jag över huvudtaget började fundera mer och mer på en egen gård var att jag ville förändra mitt sätt att hålla häst och rida på och trodde att jag aldrig skulle hitta ett inackorderingsstall som skulle kunna tillgodose dessa behov.

Jag ville ha hästen nära min bostad, kunna ha honom ute många fler timmar än på ridskolan och kunna rida utan stress på morgonen (i ett välskött ridhus) och efter att så länge ha sökt stall som uppfyllde dessa krav utan någon som helst respons började jag tro att en egen gård var den enda lösningen.

Nu har jag ju som ni har kunnat läsa om funnit ett nytt stall som hittills (även om det bara har gått en vecka) VERKAR optimalt och jag känner att jag verkligen vill ge detta alternativet en ordentlig chans innan jag kastar mig in ett så kostsamt projekt som ett gårdsköp för flera miljoner.

Visst ser jag fortfarande en del fördelar med en egen gård men jag ska inte sticka under stol med att det även finns stora nackdelar för just mig personligen och dessa måste jag ta hänsyn till.

1. Från gården i Löberöd tar det ca 45 minuter att köra till jobbet, från nuvarande boende tar det 20 minuter och från nuvarande stall 17 minuter. En ganska stor tidsmässig (och kostnadsmässig) skillnad med andra ord. Dessutom ligger gården i Löberöd så pass ”off” att det inte är omöjligt att bli insnöad vid dåligt väder eller i vart fall att det blir ganska svårt att ta sig till jobbet.

2. Om vi köper gården i Löberöd kommer vi att minst fördubbla våra banklån (beroende på vad vi skulle få betala för gården) och också i princip fördubbla vår uppvärmningskostnad och andra kostnader som har med boendet att göra eftersom gården är typ dubbelt så stor som vårt hus med diverse biutrymmen = min nu goda ekonomi kommer plötsligt att inte alls bli speciellt god= TRIST. Jag vet vad det innebär att leva snålt och tycker att jag har gjort det tillräckligt i mina dagar om jag kan slippa.

3. Om jag bor på egen gård måste jag köpa/låna en sällskapshäst åt Archie eftersom jag inte vågar riskera att en eventuell inackordering flyttar från den ena dagen till den andra. Denna häst (läs: troligen en ponny) kommer jag att ha utgifter för i form av veterinärvårdsförsäkring, verkning, strö och foder utan att ha någon annan ”nytta” av den än som rent sällskap (= ganska mycket ”pengarna i sjön” som jag ser det).

4. Gården i Löberöd ligger som sagt väldigt ”off” och såvida jag inte råkar finna en pensionerad, hästintresserad granne som vill engagera sig i just min gård så är jag helt utlämnad till mig själv vad gäller in och utsläpp i hagen och jag har, när jag är på jobbet (eller någon annan stans) INGEN tillsyn av hästarna om de är i hagen (hagarna syns ej ens av de grannar som bor närmast). Detta innebär att eventuella skador på hästarna inte blir upptäckta förrän jag kommer hem och framför allt innebär det att hästarna MÅSTE stå ute oavsett vilket väder som kan råka drabba dom efter utsläppet och tills jag kommer hem. Kanske inte sååå kul att sitta på jobbet och se orkanvindar fara fram och veta att man har 45 minuters körväg hem?
Fördelen med nya stallet är att det alltid finns kunnig personal på plats som kan ta in Archie vid skador, dåligt väder, om hovslagaren kommer eller whatever. Det finns också flera sjukhagar om Archie, gud förbjude, skulle bli skadad/ sjuk på ett sådant vis att han inte kan gå i en ”vanlig” hage och dessa ligger i direkt anslutning till övriga hagar så att han alltid har sällskap.

5. Med egen gård tillkommer kostnader (ridhuskort, diverse redskap/ maskiner osv) som vi nu inte alls har/ behöver och ARBETSINSATSER (harvning av utebana, in och utsläpp i hagen, fodring, inköp av foder, lagning av allt som kan gå sönder i ett stall/ hagar osv) som jag idag inte behöver ägna mig åt.

Så summa summarum känns det just nu som att jag genom flytten till det nya stallet har fått nästan alla den egna gårdens fördelar men ingen av nackdelarna och då börjar jag få svårt att motivera en gårdsflytt.

Nej, nu vill jag försöka att verkligen ”bo in” både mig och Archie i det nya stallet och först senare åter fundera på om vi ska fortsätta att leta gård på allvar eller ej.
Kanske är jag just nu i en ”smekmånadsfas” i nya stallet och ser allt i rosenrött?

Maken har ju aldrig varit den drivande i gårdsfrågan hur som helst även om han kunde se att ha Archie hemma skulle vara bra för mig (och därmed för honom :=)) och han är dessutom fullständigt ointresserad av hästar så han håller helt med i mitt resonemang om att vänta.

Tänk så det kan bli!

Clearround-tävlingar i dressyr- ett slugt sätt för arrangören att spara pengar?

Som jag redan nämnt i ett tidigare blogginlägg råkade jag av ”misstag” (läs: jag slarv-läste propositionen) anmäla mig till en LA:1 som visade sig vara en clear round.

Faktum är att alla 3 klasserna den tävlingsdagen (LC, LB, LA) var clearrounder och jag kan inte låta bli att undra varför?

Är detta ett ”smart” (hmmm…) sätt för arrangören att spara in på hederspriser?
För det enda man skulle få om man red ihop 58-63% var en rosett och från 64% skulle man få rosett och plakett.

Tro inte att det skulle kosta mindre att anmäla sig till denna tävling än ”vanliga” dito, nej- kostnaden var densamma ändå: 130 kronor per klass.

Nej, ärligt talat förstår jag inte riktigt vitsen med clearround på lokala tävlingar och definitivt inte om de ska kosta lika mycket som andra tävlingar där man får hederspriser eller någon form av penningpris.

Vill man tävla under mer lättsamma former eller vad nu skälet skulle vara till att vilja rida just clearround kan man ju anmäla sig till regelrätta programträningar eller finns det andra skäl till att vilja rida clearround på LA-nivå?

Att BARN gärna vill ha en rosett bara de är felfria/ uppnår en viss procent när de tävlar kan jag förstå men inte är det väl det man är ute efter som vuxen-tävlande, eller (får sååå många barn ser i alla fall aldrig jag på dressyrtävlingar)?

Förklara/ övertyga mig :=)!