Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Birgittas hästaffärer, del 1

Som jag redan har berättat om tidigare i veckan har jag nu fått för mig att jag ska försöka få tag i ytterligare en häst till mitt menageri.

Jag har satt in annonser om att jag önskar vara fodervärd på några olika hästsidor på nätet och jag har också svarat på diverse annonser, både som rör försäljning och utlåning.

Om ni är lika nyfikna som jag tycker ni kanske att det skulle vara roligt att följa mig på min häst-letarväg och jag tänkte därför då och då och med ojämna mellanrum delge er hur det går.

Av respekt för de som jag på olika sätt kommer i kontakt med kommer jag att vara ytterst restriktiv med hur mycket information jag lämnar ut kring de olika hästarna, det hoppas jag att ni förstår.

Jag vet att inte alla önskar figurera oemotsagda på folks bloggar, så hade jag dessutom själv känt och tycker väl då att man får agera enligt devisen ”som man känner sig själv känner man andra”.

Hur som helst, i denna del 1 av gud vet hur många kommande inlägg har jag att berätta följande extremt märkliga sammanträffanden (har vi hört den förut):

Jag har hunnit svara på en annons där en kvinna som har en ”7-årig Akriborivalack uppstallad utanför Malmö” (hjälp…har jag annonserat ut min egen häst i ett anfall av senilitet, hann jag tänka) sökte fodervärd.

Som ”lök på laxen” i detta märkliga sammanträffande visade sig hästen stå uppstallad i samma stall som Sally (!!!!), vad ger ni mig för det?

Hur som helst hade kvinnan redan löst sitt fodervärds-sökarproblem när jag svarade på annonsen.

Jag har också blivit kontaktad av en kvinnan som OCKSÅ har en Akribori-häst, denna gången ett 6-årigt sto. Sammanträffandet här består förutom i Akribori-biten i att hästen står uppstallad i Borås. Var köpte jag Archie? Just det- utanför Borås. Observera att denna person inte hade en aning om att jag också hade en Akriborihäst när hon hörde av sig.

På saluhästsidan har jag fått några negativa besked- en del hästar som jag mailat på och frågat mer om har visat sig precis ha blivit sålda eller så ”blir den nog såld snart- annars återkommer jag”, typ.

Har en häst jag ska titta på om knappt 2 veckor men det är allt jag säger om den i dagsläget. Jag kan i alla fall avslöja att det handlar om en mycket välutbildad häst som jag i så fall skulle köpa.

Ska jag vara ärlig så är jag förvånad över att folk över huvud taget hört av sig om foderhästar då det finns massor av människor som söker dessa och mina krav dessutom inte är à la ”jag tar vilken häst som helst bara den går att rida på” typ. Så det är en positiv överraskning, sedan får man ju se om det ger något resultat i slutändan.

Jaha…mer får ni inte i detta inlägget men jag hoppas och tror att det blir mer att rapportera om snart!

Hejdå Mulle- välkommen Woody!

Det är kanske inte så konstigt att jag går i hästanskaffningstankar, flera vänner och bekanta gör detsamma och har eller ska köpa/ sälja häst.

Först ut i år blev Sally som har ”bytt upp sig” från en c till en d-ponny.

Jag har ännu inte sett underverket men får göra det inom kort på den sedvanliga vecko-träningen.

Även denna ponny är tänkt att ta Sally till hoppningens höjder och Mulle ska fortsätta med sin hoppkarriär med en annan ryttare.

Preliminära rapporter säger att Woody, som nyförvärvet kallas, är hundvan och det vill nog till om han ska co-tränas av Soya som Mulle alltid gjorde :=).

Fast å andra sidan har jag i princip aldrig varit med om hästar som inte accepterar hundar och de flesta hästmänniskor har ju en eller flera i släptåg alltsom oftast så jag hoppas och tror att det ska gå utmärkt.

Det ska bli både roligt och spännande att följa detta ekipage framöver och ni kommer säkert att få lite ponny-rapporter då och då :=).

Soya och jag tog farväl av Mulle förra helgen…..

….och ser nu fram emot att lära känna en ny hopp- (eller dressyr????) stjärna!

Är en häst för lite och två för mycket?

Ja, det har jag påstått i ”alla” år trots att jag faktiskt själv aldrig har fått möjlighet att närmare undersöka om min tes stämmer eller inte.

Jag har trott/ tror att 2 hästar kan kännas lite ”too much” i perioder, i alla fall om båda ska hållas igång 5-6 dagar i veckan och kanske både träna och tävla regelbundet och om man samtidigt också har mycket annat i sitt liv.

Samtidigt är man väldigt ”sårbar” med bara en häst i sin ägo; så har jag känt de gånger mina hästar stått skadade och jag har fått avboka x antal träningar och planerade tävlingar.

”Problemet” med just mig sett till ”nackdelen med att bara ha en häst” är att jag är både superambitiös och lika känslig.

Den ambitiösa sidan av mig får sig givetvis en knäck av att jag inte kan rida, träna och tävla som jag vill om min enda häst är indisponibel av någon anledning och den känliga sidan….ja, den ska vi bara inte tala om…..

Jag vet ju många som, då deras häst blir halt, mer eller mindre rycker på axlarna och tycker ”jamen, det är sådant som händer”, ”det blir nog bra” osv. För mig däremot rasar hela världen samman direkt och jag ser omgående de värsta scenarion framför mig med måndslång konvalescens eller till och med något obotligt som gör att jag efter månader (år) av lönlösa försök ändå måste ta bort hästen (drama-queen…jag????).

Sedan en längre tid tillbaka har jag lekt med tanken på att faktiskt prova på det här med 2 hästar i stället för en, jag blir ju inte yngre precis och är det någon gång jag ska se om detta är något för mig så känns det faktiskt som att det är nu.

Och nu skulle ju inte anledningen bara vara att jag skulle ha en häst till att rida på om nummer 1 blev halt/ skadad utan jag vill helt enkelt kunna förbättra min egen ridning och kanske komma lite längre, lite snabbare än med bara en häst till mitt förfogande.

Skulle det visa sig att jag tycker att det inte alls var så bra/ roligt/givande/ whatever med 2 hästar så är det ju ”bara” (hmmm….) att sälja den ena och fortsätta så som jag gjort i alla tidigare år.

Min tanke som det ser ut idag är att antingen köpa en mycket utbildad (äldre) häst som jag kan utbilda mig själv på och tävla lite högre klasser på än med Archie eller försöka låna (vara fodervärd åt) en häst på minst Archies nivå, dvs hästen ska mer eller mindre omgående kunna gå ut i LA-klasserna och dessutom hävda sig bättre än vad Archie gjort hittills.

Som alla som vet något om hästar i allmänhet och dressyr i synnerhet begriper så kan denna hästjakt ta väldigt lång tid (en evighet rent av?) för det jag söker växer inte på träd precis, i alla fall inte med de krav och förutsättningar som jag har.

Fördelen idag är att jag ändå inte ”sitter i sjön” på det vis jag tidigare gjort då jag stått utan häst men med en svindyr stallhyra som tickat pengar på ridskolan. När man inte har en häst, och inte ens vet när man kommer att hitta en lämplig dito har i alla fall jag upplevt en enorm stress.

Dels vill man så klart rida och dels tickar stallhyran för en tom box.

Som det ser ut idag har jag redan en häst och behöver inte känna denna panik utan kan verkligen ta mig tiden att kritiskt granska och sålla bland eventuella förslag.

Jag har faktiskt redan kontaktats av någon som varit intresserad av att låna ut sin häst och har själv också ”trevat” lite kring några hästar men som det ser ut idag har jag inget konkret på gång.

Vi får väl se vad som händer- kanske blir hästletandet precis som makens och mitt husletande ett ”mission impossible” men jag känner också att jag även i detta fallet (precis som med huset) måste börja agera lite, och inte (som jag oftast gör) luta mig tillbaka och tänka att ”det löser sig nog på något sätt av sig själv”. Det gör det väl oftast- men kanske blir lösningen bättre med lite egna initiativ :=)!

Mer om icke-fungerande djurskydd

Det var precis det här jag syftade på i förra veckans blogginlägg om icke-fungerande djurskydd.

Att folk blir anmälda hit och dit på de mest lösa boliner och ibland fullständigt ogrundat är så klart otroligt ”dumt” och säkert tidsödande för de som måste åka ut på dessa onödiga besök men jag välkomnar ändå en granskning och förhoppningsvis ändrade rutiner och/eller mer resurser till denna verksamhet.

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=424057

Varför fungerar inte djurskyddet i Sverige?

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=421796

Artiklar som denna blir tyvärr bara vanligare och vanligare….

Jag kan ibland verkligen tycka att vi i Sverige ”går för långt” vad gäller att måna om våra djur, omhulda dom på olika vis, förmänskliga dom ibland och över huvud taget lägga både otroligt (orimligt?) mycket tid och pengar på att sköta dom efter alla konstens regler och några därtill.

Titta på utbudet av olika djurprodukter, både vad gäller föda och utrustning!

Det finns inte den sak som inte är uppfunnen för att ge våra älsklingar njutning, skydd, säkerhet, trivsel, träning, you name it.

Och det finns otroligt många människor som sätter sina djur långt före sig själva, som lägger ner otroliga summor och oändlig tid på sina skyddslingar.

Av detta följer att vi i Sverige över lag är eller i varje fall borde vara ett mycket djurälskande folk, eller?

Och mot bakgrund av detta måste jag fråga som rubriken lyder: VARFÖR FUNGERAR INTE DJURSKYDDET I SVERIGE????

Att det handlar om brist på resurser är det som djurskyddsinspektörerna själva anger som skäl till att man på senare tid allt oftare läser om det ena makabra djurplågeriet efter det andra.

Men om det ”bara” handlar om resursbrist; varför ser vi inte till att åtgärda denna?

Om det är så viktigt för oss i Sverige att djur ska ha det bra och inte plågas/ svältas/ dödas VARFÖR ser vi inte till att det anställs (och utbildas om detta också är ett behov) fler personer som ska sköta djurskyddet?

Eller bryr vi oss bara om våra egna djur och skiter i andras?

Det vill jag inte tro, för nästan lika ofta som man läser om olika djurplågare som till slut upptäcks, lika ofta framkommer det att ”folk” gjort en eller flera anmälningar, ibland under hur lång tid som helst, utan att något har gjorts.

Och om man gjort anmälning efter anmälning och inget har skett; är då inte risken stor att man till slut ger upp och slutar att bry sig. Det tror jag absolut!

Själv har jag blivit känsligare och känsligare för brott mot djur ju äldre jag blivit och framför allt sedan vi skaffade Soya.

Jag klarar numera ibland inte ens av att läsa om vissa vidrigheter men skulle absolut stödja en effektivisering av djurskyddet i Sverige bara det kom något vettigt förslag på hur detta skulle kunna genomföras.

———————————————————

Lite åsikter i frågan kan läsas på:

http://ryttarfiket.tiger-computing.co.uk/viewtopic.php?f=3&t=1918

Skönt att den återfanns- Archies GLANS!

Igår innan jag skulle åka till träningen tog jag av Archie täcket och kunde inte låta bli att beundra hans ”nya” fina hårrem.

Tydligen var jag inte ensam om detta för en av de andra inackorderingarna frågade till och med om hon fick borsta lite på Archie (!!!!) eftersom han var så blank.

Själv har hon en skimmel och vi enades om att det, hur det än är, aldrig går att få samma skimmer på en vit häst som på exempelvis svarta eller mörkbruna dito.

Jag kände att jag var ”tvungen” att föreviga denna skimrande päls: håll tillgodo *SKRATT*!


Mer om bedrägerier på nätet

För några månader sedan skrev jag om hur man som både köpare och säljare av olika produkter kunde bli lurad på nätet och några av er gav också egna exempel på hur ni hade råkat illa ut.

Igår fick jag två mail från ”Hästfynd”, en annonssite på nätet och tänkte att jag kunde dela med mig av deras erfarenheter och tips i frågan.

Kopia av det första mailet:

Här kommer några enkla tips för att slippa bli lurad:

1. Betala ALDRIG handpenning på en häst eller vara innan du har sett hästen och pratat med säljaren.

2. Var extra uppmärksam när du har med annonsörer från andra länder att göra, bedragarna påstår gärna att de bor i ett annat land och därför vill ha handpenningen i förskott eller betalt för resor och liknande.

3. Upprätta alltid ett kontrakt med säljare/köpare som tydligt anger att den häst eller vara som köps eller säljs till fullo ägs av säljaren.

4. Om något låter för bra för att vara sant så är det med största sannolikhet inte det.

5. Låt inte en stressad situation där en säljare eller köpare vill att en affär skall gå snabbt sänka din kontrollnivå, det är i stressade situationer vi människor gör de flesta av våra misstag.

Och här utdrag ur det andra mailet:

Så här går det till när någon försöker lura dig som har ANNONSERAT DIN HÄST TILL FÖRSÄLJNING:

1. Bedragarna kontaktar dig (ofta från utlandet) och vill betala för din häst med en check.

2. Bedragarna skickar en check (som saknar täckning) på ett högre belopp än det du begärt för hästen, de extra pengarna skall täcka transportkostnader.

3. Bedragarna vill att du skall betala mellanskillnaden mellan ditt begärda pris och det som står på checken till transportföretagets bankkonto.

4. Checken ”studsar” (vilket du inte får veta förrän efter en vecka) eftersom den saknar täckning, resultatet är att du har betalat pengar till ett okänt transportföretag och inte fått ett öre själv. Grundregeln är att du ALDRIG skall ta betalt med en check. Om någon är intresserad av din häst, be dem själva att komma och hämta den och att de då tar med sig pengar eller en postväxel som går att kontrollera via telefon.

Förutom bedragare så finns det också en grupp människor som ägnar sig åt att köpa och slakta hästar, ofta efter långa och plågsamma transporter. Riskera inte att dessa människor köper din häst, se till att kolla upp vem köparen är och att du får rimligt betalt för din häst (gärna minst 10 000 SEK).

Jag kan tillägga att vänner till mig som hade sin häst till försäljning nyligen råkade ut för just det här försöket till bedrägeri med check men i deras fall var hela upplägget så överdrivet osannolikt att de genast förstod att det var något lurt (vem köper exempelvis en dyr hopphäst osedd?) och drog öronen åt sig.

Det gäller att välja sina strider

Ibland kan jag reta mig mer eller mindre på sådant som andra över huvud taget inte reflekterar över vilket jag fick bekräftat när jag och några stallkamrater stod och pratade för några dagar sedan.

Jag vet tex med mig att jag ibland kan störas oerhört av att andra rider i ridhuset samtidigt som jag och jag kan då, i stället för att koncentrera mig på min egen ridning börja reta mig på hur och var andra rider, hur länge de rider osv, allt i sann ”bebis-Birgitta, 12 år”-anda.

Så i stället för att riskera att reta mig väljer jag oftast att rida när jag vet att jag är ensam– skonsammast för alla parter och ingen uppoffring för mig alls!

Nu har jag kommit till en liknande konklusion vad gäller vår GÖDSELSTACK :-)!

Jag har en uppfattning om hur jag tycker att denna borde se ut och skötas av oss inackorderingar men eftersom det bara är min åsikt och ingenting jag kan bestämma över är jag tyst.

Jag avskyr själv när andra försöker tvinga mig till egenpåhittade regler som inte är sanktionerade hos stallägarna (försök har gjorts- tro mig) och vill inte springa runt och leka ordningspolis– det har man ingenting för tror jag mer än att man riskerar att bli ovän med folk.

När jag kom till stallet i höstas försökte jag att föregå med gott exempel och ständigt jämna till gödselstacken både efter mig själv och andra i tron att alla skulle ta efter men där har jag gått bet.

Ett tag struntade jag i vad de andra gjorde och gödselstacken antog snart mycket knöliga och svårjobbade proportioner och då jämnade faktiskt några andra till den vid enstakta tillfällen- dock med mycket kortvariga resultat.

Efter att ha stört mig på detta i månader har den 12-åriga Birgitta konsulterat sitt mogna alter ego (Birgitta, snart 44 år) och fått lösningen på problemet.

I stället för att reta sig i det tysta (för jag vidhåller att det inte är upp till mig att styra och ställa med de andra i stallet) så har jag valt en för mig mycket på alla vis lättare strategi:

Jag låter helt enkelt alla andra tömma sina gödselkärror precis var de vill och sedan jämnar jag ut gödselstacken så som jag vill. Detta tar ungefär 2-3 minuter av min inte så dyrbara stalltid varje dag och det är det absolut värt.

Jag är nöjd, stallägaren (som också har gett upp att ”uppfosta” folk) likaså och det är säkert övriga gödseltömmare också :=)!

Så precis som rubriken säger så gäller det att välja sina strider: sådant man svårligen eller till och med omöjligt kan påverka eller sådant som man egentligen inte har att göra med är bättre att lämna därhän och inte slösa energi på!

Som synes har det lagts ut skivor på vilka man lättare kan köra på gödselstacken. Det ska dock oberveras att det går att köra med kärran flera meter längre än skivorna räcker- i alla fall såvida man inte mockar iförd exempelvis högklackade finskor som man inte vill smutsa ner.

Av någon för mig outgrundlig anledning vägrar folk mer eller mindre konsekvent att köra längre än näsan (eller i detta fallet skivorna) räcker vilket så klart får till följd att det mycket snart uppstår ett gödselberg som man inte kan köra förbi/över.

Här har ”någon” tippat gödseln precis där skivorna slutar- jag vet mycket väl vem eftersom jag såg det men det är som sagt inte upp till mig att ”pekpinna” andra.


Eller….vid närmare titt är gödseln faktisk tömd på halva den sista skivan!

Det komiska med dessa bilder är att jag innan jag tog dom tänke att jag skulle ”arrangera” en gödselhög ungefär så här för att illustrera mitt inlägg (givetvis med bildtexten ”OBS! Just denna bild är arrangerad men så här ser det ofta ut”) men när jag tog fram kameran insåg jag att några arrangemang verkligen inte behövdes- en stallkamrat hade redan fixat detta!


Men herregud….någon måtta får det väl ändå vara…

….eller????

Ibland är det skönt att vi har sådan superkoll på allting i lilla Sverige men ibland, som i exemplet nedan blir jag mer förundrad!

Fast det är bra att nu ha blivit medvetandegjord över hur saker och ting kan utvecklas för det som Piia ”gjorde” hade jag mycket väl också kunnat fixa….

http://www.sporthasten.se/artiklar/piia-pantsu-orsakade-flygstopp