Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Betessläpp- hur petig måste man vara EGENTLIGEN +sommartäcke- WHY oh WHY????

Nu börjar tiden för betessläpp att närma sig för både inackorderingarna på ridskolan och ridskolehästarna och jag slås som vanligt av hur otroligt lättvindigt en del tar på detta.

Jag vet inte hur många artiklar jag har läst om att betesläpp och tillvänjning på gräs ska ske succesivt men hos oss är det snarare regel än undantag att man går från i princip 10-11 månader i grushage till dygnet-runt-bete med fri tillgång på gräs utan att hästen knappt hinner se ett grässtrå däremellan.

Jag har full förståelese för att det är urtråkigt att handbeta en häst i en eller flera timmar varje dag i någon veckas tid och undrar dessutom vem som har tid (och lust???) att lägga på denna sömnlockande syssla?

Dessutom börjar jag verkligen undra om alla dessa råd, rön och rekommendationer stämmer för under de mer än 20 år som jag har haft häst på ridskolan så har jag inte varit med om ett enda fall där en häst har blivit dålig/sjuk på något vis av denna abrupta övergång från grus till gräs eller snarare från hö/ensilage till gräs.

Logiskt sett borde häftiga övergångar enligt ovan vara skadliga och jag skulle i alla fall inte våga chansa men som sagt; många gör det och det händer inte ett dugg. Tur, slump eller vad?

På tal om bete förresten….

Tänk att man aldrig läser om hästar som fryser ihjäl på dessa grässlätter! Konstigt, eller hur?

För om jag tittar till den enorma mängd sommartäcken som jag sett på hästarna i vårt stall genom åren, och då stallet hållit en inomhustemperatur på i vart fall kanske 12-15 grader och dessutom varit vindstilla :=) och utan att en regndroppe kunnat tränga sig in genom väggarna så kan man ju undra hur hästar på bete kan överleva utan täcke? De står ju utomhus och riskerar både kraftiga vindar och ösregn!

Jag hade 5 plusgrader utanför mitt hus i morse 06.00, igår var det 4 grader. Då bor jag ändå i den sydligaste delen av vårt land och där hästar redan går på bete.

Nej, det skulle vara intressant (eller inte….) att höra vilka förklaringar (krystade- det är jag övertygad om) man har till varför man anser att hästen ska stå med sommartäcke inomhus.

Förvisso är jag övertygad om att det tunna tygstycke som ett sommartäcke ofta är gjort av varken gör till eller från ur ”hålla-värme-synpunkt” men varför kan man inte låta hästen slippa vara invirad i tyg, gjordar och snören i alla fall en del av året?

Om någon av er mot förmodan såg mig gå ner med mina hästar till hagen i morse och nu tänker ”he he…hon lever inte som hon lär!” eftersom Birk förvisso var naken men Archie hade täcke så kan jag förklara att detta berodde på att jag ska åka och träna i eftermiddag. Det kommer att bli extremt kort om tid av olika anledningar (ett vägarbete bla) och jag kommer inte att ha tid att stå och borsta på en kanske genomdammig häst. Eftersom detta händer så otroligt sällan tycker jag att jag kan vara ursäktad men annars är som sagt regelbundet användande av sommartäcken ett mysterium för mig!
Och att ha det inomhus- nej, det finns inte på världskartan för min del!

Om detta var en ”vanlig” blogg…..

…och eftersom jag är en vanemänniska som tycker om rutiner och planering så skulle ni kunna läsa ungefär det här i bloggen i princip VARJE dag:

”Steg som vanligt upp 04.50 och tog en power-walk med Soya i 40 minuter. Bytte om till ridkläder, åkte till stallet och var framme 06.20.

Mockade, red ett trevligt dressyrpass, slängde ut gossarna i hagen och stressade som vanligt iväg till jobbet där jag infannn mig med andan i halsen 8.20.

Pratade i telefon, skickade och svarade på massor av mail, skrev journalanateckningar och gjorde 4 hembesök innan jag åter körde till stallet för en ny mocknings-runda, borstning och täckesbyte på Archie.

Kom hem vid 17.30, läste igenom posten och Sydsvenskan, åt mat och somnade som vanligt i soffan. Vaknade lite halv-groggy vid 19.30, tittade på tv och gick sedan och la mig vid 22.00.”

Och hur kul hade DET varit att läsa på en skala?!?!? Inte det minsta om ni frågar mig.

Jag tror inte att någon är det minsta intresserad av huruvida jag drack te eller varm choklad till min frukost, om jag åt fläsk- eller kycklingfilé till lunch eller om jag köpte en ny pläd på IKEA/ny skjorta på Kapp-Ahl eller en ny grimma på Hööks.

Väldigt många bloggar är ju dagböcker som av naturliga skäl handlar om skribentens vardag, hur ointressant/vardaglig den än ter sig för omgivningen. Inget fel i det, man får ju skriva om vad man vill i sin blogg men eftersom jag själv tycker att information enligt ovan är väldigt intesägande och dessutom inte lämnar mycket utrymme för diskussioner/inlägg från läsare så har jag valt att inte skriva på detta vis annat än i undantagsfall och då väldigt fragmentariskt.

När jag skapade min blogg var det mest för att min man hade gjort en blogg om flyg (vad annars :=)) och tyckte att jag kunde göra en om hästar.

Eftersom jag hade lite material som jag tyckte kunde vara kul att publicera hängde jag på men i början kunde det gå veckor mellan mina inlägg.

Plötsligt slog dock inspirationen till och jag fick för mig att jag ville sätta på pränt allt roligt/knäppt jag varit med om under mina hästår (kallat tillbakablickar) och som utfyllnad började jag även att skriva inlägg om mitt tävlande, mina träningar och de inlägg som heter ”Veckan som gått”.

Nu börjar mina hågkomster ta slut av naturliga skäl; det finns ju en gräns för hur mycket man både hinner uppleva och framför allt komma ihåg under snart 25 års hästägande och jag har väl ganska exakt nått den gränsen nu.

Så i fortsättningen kommer nog inläggen att tryta om jag inte tycker att jag har något intressant/roligt/ ”diskuterbart” att förmedla. Jag vill inte känna någon press att vara tvungen att ”leverera” dagliga alster, sådant gratis-arbete är inte min grej utan ska jag göra det så ska det vara för att jag vill det och tycker att det är kul.

Vi får se vad som händer! Kommer ni på saker som ni tycker ska avhandlas, har ni frågor osv är det givetvis jätteroligt om jag får ta del av dessa!

Den LYNNIGA (häst)människan- (hur) står man ut?

Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att ”Gud hör bön” även om det tog honom något år att fixa det hela!

Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.

Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite ”varm i kläderna” så började några tunga år.

X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.

X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.

Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.

För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.

Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något ”fel” på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.

Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.

Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.

Ena gången när man kom dit var han ”tjenis och bundis” med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).

Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!

En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär ”gud vad du tråkar ut mig TOTALT”.

Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om ”ordningspoliser” i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.

Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?

Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.

I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.

Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.

Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.

Står man i ett stall med en lynnig stallägare – försök att byta stall!

Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!

Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!

Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.

Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som ”fel” om den lynniga personen är på det humöret.

Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!

Ska du tävla- gör det i Skåne!

I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om ”sporten där elit möter ungdomar på lika villkor”.

Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att ”elit och ungdomar tävlar på lika villkor” om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.

Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.

Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också ”rättvis”.

Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!

Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.

Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.

Så vill ni tävla (och gärna mot ”kändisar” :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!

Är ridsporten en RÄTTVIS sport?

Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs

NEJ!!!!!!!

Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?

I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?

Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!

Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!

Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.

Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!

De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.

Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.

Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.

Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.

Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.

Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.

Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.

Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.

Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.

Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!

Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!

Hur gick det med….

Tänkte faktiskt ägna dagens blogginlägg åt att uppdatera eventuella intresserade om en del mycket positiva saker som jag tidigare har nämnt/skrivit om i bloggen och som man kanske funderar på hur det gick med sedan:

Min nya transport:

Jag köpte ju en helt ny transport i början av året, en Boj med både sadel och klädkammare, något jag inte varken haft eller direkt traktat efter tidigare.

Men jag måste säga att det var en bra investering. Det känns jättelyxigt att slippa ha hästsakerna i bilen och det är så gott om utrymme i sadelkammaren att jag inte ens behöver använda själva klädkammaren.

Själva transporten känns väldigt stabil och gedigen och Boj har gjort en rad förbättringar sedan mitt förra släp tillverkades 2003. Då fick man tex häkta fast innerdörrarna med någon slags rejäla gummiresårer i sidorna på släpet för att dörrarna inte skulle gå igen av sig själva när man lastar, nu har man ”magneter” som i stället håller dörrarna på plats vilket gör dörrarna mycket mer ”lätthanterliga”.

Jag hoppas och tror att Boj-släpet ska hålla ett bra andrahandsvärde vid en eventuell försäljning/ inbyte, så har det varit tidigare i alla fall.

Släpen verkar även bibehålla sitt ”utseende” väldigt väl till skillnad från tex en bekants mörkgrå/svarta Böckmann som har blekts så otroligt i färgen att det nästan är ljusgrått/vitt på vissa ställen trots att det inte ens är 10 år gammalt. Ser inte klokt ut tycker esteten Birgitta och dessutom kan man ju undra VARFÖR släpet blekts på detta vis (som om någon tvättat det i klorin ungefär).

Så: hittills är jag mycket nöjd med släpköpet på alla vis och hoppas på många trevliga mil tillsammans!

Min hund:

I början av året köpte jag inte bara en ny transport utan även en hund efter att inte ha haft hund på ca 20 år.

Att jag valt att vara utan hund i så många år har berott på flera olika faktorer, min jobbsituation bland annat. Jag vägrar att lämna en hund ensam hemma i de ca 12 timmar i sträck jag vanligtvis är borta hemifrån och tidigare har även min man haft flera långa arbetsdagar per vecka. Hunddagis är jag av någon anledning allergisk mot och även om många hundägare tycker att detta är ett smidigt sätt att ordna hundpassningen på så skulle jag aldrig vilja ha min hund på ett sådant ställe. Nu har maken ett friare arbete som möjliggör att han kan se till så att Soya aldrig behöver vara ensam för många timmar i sträck.

Ett annat skäl till att jag inte vågat skaffa hund har faktiskt varit att jag har varit rädd för att hunden inte skulle….jag vet att det låter knäppt men….motsvara mina förväntningar!

Jag tycker själv att jag tidigare har haft de 3 finaste/snällaste/ på alla vis bästa i hela världen hundar och har hela tiden tänkt att det måste vara omöjligt att få en fjärde lika perfekt hund.

Men för att göra en lång historia kort så köpte jag och hundrädde maken alltså Soya och hur otroligt det än kan låta så har hon överglänst de andra hundarna med råge.

Alla farhågor jag haft som att hunden inte skulle gå att få rumsren, inte kunna lämnas ensam osv osv har satts på skam och både jag och maken är så otroligt lyckliga över vår fina hund att det nästan känns overkligt. Det enda negativa med att ha världens bästa hund är att jag nu är konstant livrädd att det ska hända henne något (enligt devisen ”det är för bra för att vara sant”).

Min vana trogen har även detta djur fått sig tilldelat x antal smeknamn som bara Birgitta 12 år kan finna någon logik i.

Hunden är döpt till Per-Mobile Zingy Beauty (mycket pssande namn då hon verkligen är en Zingy Beauty- slå upp det i ett lexikon om ni inte fattar), fick namnet Soya innan vi köpte henne (också passande- titta på hennes färg och jämför med namnet) och kallas nu bland annat för Kicki (????) och Mishi (dubbel-????).

Till mitt försvar och för att inte förvirra det stackars djuret totalt så använder vi bara SOYA när vi kallar på henne/ påkallar hennes uppmärksamhet, övriga namn används mest när Birgitta 12 år leker med sin hund och pratar OM henne med hennes PAPPA.

På tal om det så undrar jag vad som hände med att jag HATADE när folk kallar sig för mamma och pappa i förhållande till sina DJUR?!?!?

Att säga till Archie ”nu kommer MAMMA” finns inte i mina mest galna drömmar men att säga detsamma till en HUND går tydligen hur bra som helst. Ibland förstår jag inte mig själv….

Min fånghäst:

Som den trogne bloggläsaren vet var det inte bara rolig shoppning i början av året; det var också en tid för återhämtning för Archie som någon månad innan (i november) drabbades av fång.

Med facit i hand inser jag att just Arhcie återhämtade sig nästan mirakulöst snabbt och ”odramatiskt” men det är jag faktiskt tack och lov ganska van vid.

Även tidigare hästar har vid sjukdomar/skador svarat otroligt snabbt och bra på behandling och det tror jag mycket berott på deras tidigare såväl fysiska status (starka) som den psykiska (välmående).

Décimas buköppning tex skulle kunnat användas som ett skolboksexempel på en lyckad dito, både vad gällde uppvaknande, konvalescens och igångsättning. Att hon sedermera, några år därefter, ändå dog av någon form av tarmovridning är en annan historia.

Det man kan se av Archies fång idag är tydliga fångränder på båda framhovarna men det är också det enda som vittnar om sjukdomen förutom att han inte äter något kraftfoder alls.
Kraftfodret verkar inte göra varken till eller från för Archies del, han äter morötter när de andra får havre och utseendemässigt håller han hullet på hö, lucern och 1-2 dl olja/dag.

Jag är faktiskt INTE nojjig över att Archie ska få fång igen, det går liksom inte att leva med en sådan rädsla dagligen och ändå må bra. Dessutom så tror jag att jag idag vet hur jag ska hålla hästen frisk och där handlar det om att han inte kommer att utfodras med kraftfoder någonsin mer, inte får bli fet och inte får rubba sin matsmältning genom exempelvis häftiga foderbyten, för vått och för kraftigt ensilage osv.

Jag har också, delvis pga ovanstående, beslutat att inte flytta Archie över sommaren så som jag gjort de 2 föregående åren. Jag anser inte att det är värt att ”gambla” med foder och stallbyte för 1-2 månaders gräsätande utan Archie får gå kvar på ridskolan och äta hö i stället för gräs i hagen i sommar, så som tidigare hästar gjort utan att ha verkat lida av det.

Att handbeta hästen kommer jag dock inte att sluta med; ska jag vara rädd för att han får fång av några tuggor gräs känner jag att det blir för överdrivet faktiskt.

En (gammal) affärsidé: fotograf på dressyrtävlingar

Fick nyss titta på några foton som en av arrangören ordnad fotograf hade tagit på en ryttarkollega när hon tävlade dressyr.
Mycket trevligt initiativ tycker jag och min fråga är: varför förekommer inte detta oftare?
Jag tror att det hade varit mycket uppskattat av ryttarna och lönande för fotografen.
Även om man idag kan ta mycket fina kort med digitalkameror så är det ju inte alla som ens har någon med sig (jag åker tex ensam 9 gånger av 10) och kanske ännu mindre någon som
a) har en kamera
b) kan ta snygga ridkort (det är ju liite svårare att fota en häst i rörelse än en som står stilla mot en ”lugn” bakgrund).
Så det är mitt tips till någon extraknäckssugen duktig kamera-ägare: ut på dressyrtävlingar med dig!
Bilden ovan är faktiskt exempel på just det jag tipsar om; dvs att tjäna pengar på att ta kort på tävlingar.
Kortet är taget under en 120-hoppning på Lomma Ridklubb och jag hade faktiskt inte ens en aning om att där fanns en fotograf på plats förrän jag fick hemskickat kortet på en provkarta med erbjudande om att köpa en uppförstoring.
En rolig detalj med just detta kort är att jag hoppar med blommiga trägårdshandskar (!!!) på mig, fast det syns inte på kortet. Jag tyckte de var sköna att rida i och på hopptävlingar är det ju inte ”lag” på hur handskarna ska se ut *SKRATT* !

Vad gör man när domaren inte kommer?

För ett tag sedan höll en dressyrtävling på att inte ens bli av för min del.

Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!

När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.

Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?

Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare…..

Har ni råkat ut för något liknande?

Hihi…bloggen kan tydligen ”användas” till mycket

Som jag redan varit inne på ”tusen” gånger så kan man verkligen inte veta vem och i vilket syfte olika saker på Internet, som tex min blogg, läses.

Fick detta lite lustiga mail nyss:

Hej,

Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx

Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?

Rider vi för lite? Ja förmodligen, men se upp för maratonryttaren!

På frågan om ”vi” (normal-hästägaren, om det nu finns en sådan) rider för mycket eller för lite på våra hästar skulle jag, om jag var tvungen att generalisera, svara att vi rider för lite.

Eller…”för lite” är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.

Om man tittar till stall som drivs ”professionellt” så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.

Vi ”vanliga” ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?

Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.

Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på ”min” ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.

Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.

Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!

Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!

Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett ”val” som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.

Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär ”inte mer än en timme” så vi började ”klocka” (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan ”förmildarande” skrittpauser på lång tygel.

Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen ”behöver” denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?

Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens ”icke-optimala” förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle ”falla på plats” om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck….naivt!

Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!