Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Dressyr ÄR verkligen en bedömningssport

För några veckor sedan skrev jag i ett blogginlägg att jag tyckte att det skulle vara roligt att bli bedömd av 3 domare för att se om/ hur deras bedömningar skilde sig åt. För jag VET att det kan skilja oerhört mycket från domare till domare ocb ibland har man som ryttare verkligen svårt att förstå sina poäng och /eller kommentarerna som ibland åtföljer dom.

Och det är inte bara när vi ”amatörer” rider som domarna kan ha helt olika uppfattning om kvalitén på ritterna.

Såg idag resultaten från Ystad Ridklubbs regionala/ nationella tävlingar i helgen och där fanns en del resultat som verkligen visade på (för) stora skillnader mellan de olika domarna.

För att ta några exempel från Prix S:t Georges-klassen så ansåg en domare att ryttare A borde vinna klassen medan en av de andra domarna ansåg att ryttarens prestation borde utgöra en 16:e plats av 30 startande!

Samma domare som var så snål med poängen mot ryttare A ansåg i stället att ryttare B borde vinna medan de andra domarna placerade denna ryttare på 12:e respektive 13:e plats!

Sedan har vi ryttare C som enligt en av domarna borde blivit 3:a i klassen medan de två övriga placerade henne på 20:e plats.

Faktiskt var det bara kring de 3 sämsta ryttarna som domarna var mer eller mindre rörande överens.

I Intermédiaire II-klassen tyckte en domare att ryttare D borde vinna medan en annan ansåg att ekipaget borde hamna bland de sista i klassen, som 10:a av 12 startande!

Så nog är dressyr en bedömningssport alltid! Men det är ju inget nytt under solen….

Måste hästen VILA efter hagvistelse?

De flesta skulle nog spontant svara NEJ på denna fråga, eller?

Ämnet aktualiserades för några veckor sedan då jag stötte på en bekant som har egen gård.

Vi kom att prata om det här med hag/utevistelse och bekanten berättade att han tar in sina hästar från hagen vid 14.00-tiden för att de ska hinna äta och vila innan han rider vilket sker ca 18.00!

Jag blev ärligt talat så paff över denna kommentar att jag inte fann mig och ställde frågor som tex:

Vad gör dina hästar i hagen egentligen och hur mycket mat fodrar du med om det tar så otroligt lång tid för dina hästar att äta upp?!?!?!?

Kan för tydlighetens skull berätta att det handlar om vuxna, välutbildade dressyrhästar som går en och en i hagen, inte om unghästar som lever rövare i stora flockar.

De hästar som jag ser och som dels är vuxna och som dels går ensamma rör sig sällan speciellt mycket i hagen och definitivt inte så att de sedan behöver vila och/ eller ägna timmar åt att äta innan man kan rida på dom.

För mig är hagen mer eller mindre en viloplats för hästen och när den tas in därifrån ska man i princip kunna sadla och tränsa direkt för att sedan rida ett normalt ridpass.

Om jag någonsin köper en egen gård kommer jag absolut att ha mina hästar ute minst 9-10 timmar om dagen och behöver de vila eller äta mer än de kan göra i hagen (där jag kommer att lägga ut mat efter behov) så får de banne mig göra detta på kvällen/natten!

Har longering oförtjänt dåligt rykte?

Som svar på frågan i rubriken skulle jag nog vilja svara: JA!

Jag tycker ofta att man som ”gemene ryttare” betraktar longering som främst ett sätt att snabbt och tämligen kravlöst rasta av en häst som man inte har tid att rida. Typ…

Och visst går det oftast snabbare att longera än att rida, i alla fall om man bara tränsar hästen och hakar i en longeringslina och sedan ”sätter igång”.

Jag tycker att det är synd att det oftast är så jag ser longering användas och att jag dessutom sällan ser hästen komma till ett riktigt arbete när den longeras. Detta i sin tur beror på att den som longerar inte spänner in hästen utan låter den springa ”vind för våg”, oftast i ett övertempo och med sänkt rygg och huvudet rakt upp i skyn ibland ackompanjerat med diverse bakutsparkar, ruscher osv. I min värld är detta enbart ett sätt att utsätta hästen för en ökad skaderisk än om man skulle suttit på och ridit kontrollerat och jag har svårt att förstå syftet med sådan ”motion” (läs: avrastning).

Man kan faktiskt göra mycket arbete med hjälp av longering och både samla hästen, flytta den sidvärts, öva ökningar och minskningar, avbrott och igångsättningar osv.

Själv longerar jag sedan en tid tillbaka en gång i veckan och har då valt att inrikta mig på att försöka stärka och förbättra galoppen. Archie behöver komma mer in-under sig med bakbenen och skjuta ifrån bättre utan att bli lång och jag tycker att jag med longeringen kan uppnå detta. Dels kan jag se hur hela hans kropp och alla benen rör sig och dels kan jag påverka bakbenen genom att driva på med pisken samtidigt som Archie slipper tyngd på ryggen. Jag gör rejäla ökningar varvat med väldigt samlad galopp på små volter och tycker att jag ser resultat av detta arbete.

Det finns ryttare/ hästägare som trots att de har ridit/ haft egen häst i mer än 10 år inte kan tömköra och detta i sig kan man ju tycka mycket om eftersom jag anser att det är en del av en ryttares utbildning och kompetens som faktiskt inte är särskilt svår att förvärva men som man kan ha stor nytta av.Men om man nu av olika anledningar (kordinationssvårigheter- svårigheter att hantera 2 longeringslinor samtidigt verkar vara den stora stötestenen) inte kan/ vill tömköra borde man i alla fall lära sig att longera en häst ordentligt inspänd och därigenom få longeringen att göra mer nytta än som en ren avrastning.

Bortsett från att det är bra att kunna longera om man tex har ont i ryggen eller av andra anledningar har svårt att sitta i en sadel så har man ju, då man longerar möjlighet att studera hur hästen rör sig och man har också verkligen möjlighet att påverka dess bjudning utan något på ryggen som stör.

Longering är avslutningsvis också en form av ledarskapträning vilket blir väldigt tydligt då man ser hur en del hästar ”bär sig åt” när ägaren ska försöka att longera :=)!

Hemliga dressyrdomare!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon ”hatdomare” som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om ”domarpublicering” faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Alla sätt är bra utom de dåliga och ha alltid en plan B till hands!

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Stoppad omstoppning

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en ”sadelsida” att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med ”saken” och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?

Det värsta du kan säga till en hästägare!

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.

”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”

”Den är alltid så här stel i början”

”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.

Vad du inte ska säga till en djurägare!

I förra veckan gav jag tips till de som vill ställa in sig/ flörta med en djurägare. Jag menade att vägen till djurägarens hjärta går genom just djuret i fråga! Säger man tillräckligt mycket positivt om djuret har man en vän för livet i ägaren (och är det man sagt ärligt menat brukar även djuret känna detta och då har du ytterligare en trogen vän :=)).

Fast lika enkelt som man kan manipulera en djurägare genom sant eller falskt smicker om djuret så kan man med bara några förflugna ord bli en näst intill HATAD person som inte är vatten värd.

Jag har för egen del märkt att jag är ultra-känslig vad gäller kritik som framförs gällande Archie och/ eller Soya och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att reagera på detta häftiga (och måhända barnsliga) vis.
Jag har långt lättare att acceptera kritik mot min egen person än om någon säger något negativt om djuren men även då jag kritiseras i egenskap av djurägare så kan jag bli näst intill rabiat.
Ve den som vågar påstå att jag inte sköter om mina djur enligt konstens alla regler; jag som nästan bokstavligen skulle bära dom på mina armar för att de ska ha det bra.

För ett tag sedan var jag och tävlade med Archie och hade då som så ofta Soya med mig. Under ritten hade jag (också som vanligt) placerat henne i bilen och PRECIS när jag ska rida in på banan (en mer perfekt tajming gick inte att önska……NOT) säger funktionären som ska släppa in mig i ridhuset:

”Du har en hund i bilen va”

”Ja, hur så” svarade jag

”Ja, hon börjar se RÄTT SÅ MEDTAGEN UT OCH FLÅSAR”?!?!?!?!

Tack och lov har jag så bra självkännedom att jag inte gjorde som kanske många andra hundägare skulle ha gjort:

Slängde mig av hästen för att rädda den döende hunden!

Jag VISSTE att jag hade vevat ner alla 4 rutorna till bilen en bra bit och dessutom hängt ett hästtäcke över 2 av rutorna för att solen inte skulle skina in. Så jag var till 99 % säker på att Soya hade det hur bra som helst i bilen men den där procenten av tvivel som ändå störde min ritt gjorde mig inte gott precis.

Efter avslutad ritt kunde jag så klart konstatera att Soya låg hur lugnt och ”oflåsande” som helst i bilen (ville inte ens dricka det vatten jag erbjöd) och blev därför mer än lovligt irriterad när en snusförnuftig funktionär, då hon såg mig med Soya sa

”Jag har minsann hållit koll på henne HELA FÖRMIDDAGEN”.

”Jaha…det var ju konstigt eftersom hon bara har legat i bilen i 1 timme och 10 minuter” svarade jag (jag tittade nämligen på klockan både när jag satte mig på hästen och när jag hade ridit klart eftersom domaren hade lyckats försena min starttid med mer än 1o minuter).

Men detta ville funtionären inte alls tro på för hon visste minsann hur länge hon hade stått på parkeringen. Suck…………

Och Soya hade inte reagerat när hon hade knackat på bilrutan (vad hon nu skulle fram och knacka på den för???).

”Nä…det kanske berodde på att hon låg och SOV” svarade jag ännu surare och gick därifrån.

Missförstå mig inte! Jag tycker absolut att det är bra att folk reagerar på om djur tycks fara illa men hur man kan tro att en hund som ligger i en bil där alla rutor är nervevade och bilen inte är ”solbelyst” är ”medtagen” är för mig en gåta. Och att påstå att hunden legat så hela förmiddagen när det handlar om lite mer än 1 timme…det är ju faktiskt en ren lögn.

Då blev jag genast mycket mycket gladare då jag strax därpå träffade en bloggläsare som aldrig träffat Soya IRL men som genast och spontant sa:

”Hon är ÄNNU finare i verkligheten”.

1-0 till mig (tack och lov) och harvningsträning

I morse när jag red dressyr i ridhuset kom som vanligt den person som brukar harva det på helgerna och skulle göra just detta, dvs harva.

Archie tvingade jag redan som 3 åring att acceptera att man kan rida samtidigt som traktorn harvar i hasorna, skulle jag alltid vara tvungen att vänta till detta moment var avklarat hade jag inte hunnit rida i ridhuset många gånger eftersom harvningen just sker på de tider då jag brukar rida.

Men Soya har faktiskt aldrig stiftat närmare bekantskap med traktorn förrän i morse och jag var lite fundersam över hur det skulle gå.
Skräckscenariot hade varit om hon hade fått för sig att jaga harven och i denna ”lek” kanske också fastnat i den! Jag har också funderat över om hon kanske skulle välja att springa ut ur ridhuset eftersom dörrarna är vidöppna medan traktorn är där inne och det hade jag inte heller velat eftersom jag ju då inte har någon koll på henne medan jag själv sitter till häst.

Men min oro visade sig vara helt obefogad; snällare hund kunde jag inte önska mig eftersom Soya under hela harvningen låg lugnt och stilla och mer eller mindre sov medan traktorn jobbade runt henne! Ännu en sak mindre att bekymra sig över i framtiden med andra ord!

Något som jag inte heller behövde bekymra mig någon längre stund över var om den envisa hästen som jag berättade om i gårdagens blogginlägg skulle inse att jag är ”the boss” och följa med mig in i sin transport.

Det gjorde han med bravur, 4 hela gånger till och med och sedan var jag nöjd, liksom ägaren givetvis!

I just denna hästs fall handlar det enligt mig uteslutande om ett ledarskapsproblem, hästen är inte det minsta rädd för sin välavpassade, nya, rymliga transport och den har inte heller råkat ut för något trauma i samband med transportering (som sker frekvent eftersom detta är en häst som både tränar och tävlar regelbundet).

Nej, den stygga hästen, som alltid har varit lite ”knepig” vad gäller en del hantering (nästan omöjlig att klippa och spruta, kan vända baken till om vissa människor går in i boxen osv) tror jag har börjat testa sin ägare för att se hur långt den kan gå och nu gäller det att snabbt bryta detta mönster innan det har gått för långt.

Och efter dagens lastning som inte ens tog 10 minuter är jag övertygad om att vi tillsammans mycket snabbt och lätt kan lära gossen var skåpet ska stå eller att det är ”den som betalar som också bestämmer” (mitt mantra i hästlivet).

Vi kommer nu att träningslasta hästen med täta intervaller vid några tillfällen och målet ska då vara att ägaren själv ska lasta medan jag bara står och tittar på.

Ägaren har också fått i uppgift att i all hantering framöver verkligen se till att hästen lyder och accepterar det som ägaren vill om det så bara handlar om att hästen när den blir ledd ska stanna på sekunden när ägaren säger åt den och inte först dra iväg lite hur som helst.

Det var nämligen så lastningen började; redan då transportskydden skulle på började hästen flyga omkring på stallgången. När jag sedan skulle leda ut den ur stallet försökte den att dra mig längst gången och det är sådant som man bara inte får acceptera.

Precis som Corre var inne på i en kommentar till mitt föregående inlägg så är ledarskapet här A och O och jag hyser som sagt inga tvivel om att hästen inom en mycket snar framtid åter kommer att vara lika lättlastad som den var innan den fick för sig att börja leka med sin ägare :=). För som hästägare finns det vissa lekar som man gärna slipper och absolut den där hästen vill leka ledare!

Är jag fortfarande en (självutnämnd) lastningsexpert?

Ni som har följt bloggen ända från början kunde den 16 januari 2008, dvs för mer än 1 år sedan läsa om hur jag fick hjälp med att lasta min från början nästan omöjliga häst Menelli.

Sedan jag fick hjälp med henne anser jag mig vara något av en självutnämnd lastningsexpert och jag kan knappt räkna de gånger då jag har fått skrida till verket, oftast ombedd men ibland faktiskt även o-ombedd då jag inte kunnat stå ut med att se människor försöka lasta hästar så tokigt att vem som helst kunnat begripa att det aldrig skulle lyckas.

Eget beröm sägs lukta illa men jag har faktiskt aldrig misslyckats med att lasta någon häst även om det ibland har tagit lite tid och jag inte alltid använt mig av samma metod på alla hästar.

Som jag skrev redan i inlägget från den 16 januari är det viktigaste då man lastar en ”svår” häst att man har gott om tid och inte hamnar i affekt och det är också samtidigt något av det absolut vanligaste när folk lastar, dvs tiden rinner iväg och lastarna blir till slut galna av ilska och agerar omdömeslöst. Dömt att misslyckas anser jag! Visst…man kan säkert lyckas lasta på alla möjliga (våldsamma) vis men som jag också skrev: man ska alltid tänka på att det ska komma en nästa gång!
Och hur kommer det då att gå om man har halvt slagit ihjäl hästen för att få in den? Inte bra…det kan jag lova!

Hur som helst så var det nu något år sedan jag fick uppdraget att lasta en odräglig häst. Det var ett stort sto på ridskolan och hon var verkligen ”a piece of work” som stegrade sig till höger och vänster bara man petade på henne i ett försök att få henne att gå mot transporten. Men även den stygga hästen insåg till slut att det blev väldigt (fysiskt) tröttsamt att stå på två ben utan att lastaren (jag) gav sig och för att göra en lång historia kort går hästen sedan dess att lasta utan problem.

Utan problem kan man däremot tyvärr inte säga att en annan hästägare i stallet är just nu för hennes häst har fått för sig att den inte ska låta sig lastas. Hästen är en mycket bestämd herre och nu har jag lovat att se om mina (lastning)takter fortfarande sitter i eller om jag till slut har mött min överman (över-häst?).

Det vore ju ytterst pinsamt att bli besegrad när jag nu har skrutit om mina lastningsbravader så jag får verkligen hoppas att jag fortfarande vet vad jag gör.

Mina egna hästar har ju inte fodrat några större insatser vad gäller lastningsövertalning så där har jag inte kunnat ”träna”- Archie går sedan länge både in och ut ur transporten mer eller mindre utan någon hjälp från mig.

Jag lovar att rapportera hur det gått med lastningen vilken ska ske imorgon, om jag blivit helt bortgjord eller om lasntingen gått som jag vill! Håll tummarna!