Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Favorit i repris + rolig/galen bild!

På insidan av mitt ena stallskåp har Birgitta 12 år (dvs jag :=)) klistrat upp 5 bilder som jag har fått av Archies fd ägare (dottern till uppfödaren). Bilderna visar Archie som föl och jag kan inte se mig mätt på dom.
Tyvärr hittar jag inte alla orginalbilderna i datorn men detta är en av dom i alla fall. Archie är här 1½ månad gammal och springer bredvid sin mamma.

Kan ni fatta att den där lilla saken ska bli min svarte gosse?

Alla som ser mina fölbilder i stallet tvingas svara på frågan:

”Har du någonsin sett något så gulligt i hela ditt liv”.

Med tanke på den blick jag spänner i vederbörande har ingen hittills vågat svara (erkänna?) något annat än att Archie är sötast i hela världen.

Det lustiga är att han ser grå ut på den första bilderna som nyfödd, på denna bilden nästan fuxfärgad/ljusbrun och nu är han alltså näst intill svart.

Är det en rabies-smittad varulv ni ser? Nej, det är bara Archie som har lyckats anlägga en av sina knäppa miner vid fotografering :=). Ingen stilig svart dressyr-stjärna precis :=)!

Mer om täcken i allmänhet och ländtäcken i synnerhet

Precis som några bloggläsare har påpekat och som jag inte säger emot så kan det finnas anledningar till att använda varma täcken både i stallet och när man rider.

MEN: det jag vänder mig emot är att jag är övertygad om att det ibland sker utan EFTERTANKE och ibland också, hos kanske barn framför allt, för att man vill ANVÄNDA sitt snygga (sponsor?)täcke, inte för att det egentligen behövs.

Ridsporten har för en del blivit en form av mode-arena och det finns idag ett ”tusen” gånger större utbud av allt i utrustningsväg än vad det fanns för bara 20 år sedan.

Och för 20 år sedan såg man i princip ALDRIG någon form av ländtäcken!

OK; vi har kanske avlat fram en känsligare sporthäst som fryser lättare/ vars muskler behöver värme på ett annat sätt…vad vet jag…. men det kan inte vara hela sanningen.

Jag har själv sett hästar som har 20 olika täcken och där ägaren tycker att det är roligt att ”klä ut” hästen som en docka typ.

Och inget fel i det men RISKEN är att man förmänskligar hästen och klär på den även när det inte behövs; ”för det är ju så gulligt”.

När vi har haft ponnytävlingar på vårarna har det ibland varit, precis som jag beskrivit tidigare MÅNGA plusgrader ute och sol. Våra stallar, ridhus och framridning ligger i lä.

Ändå lägger vissa ponny-barn på sina hästar TVÅ tjocka täcken medan de vilar mellan klasserna.

Sååå känsliga muskler kan ingen tävlingshäst ha att 2 vintertäcken ovanpå varandra kan behövas under sådana förhållanden; det vågar jag hävda med bestämdhet.

Sedan kanske man kan tycka att det är harmlöst med människor som virar in sina hästar i täcken av olika slag och visst; i jämförelse med mycket annat så är det kanske det.

Men jag ville ändå peka på en tendens bland VISSA hästmänniskor; att förmänskliga hästar, tro att de fryser lika lätt som vi eller bara vilja använda dom som en modedocka som ska visa upp senaste täcket vare sig det behövs eller inte.

Så klart förmänskligar vi hästarna på många andra vis också, så även jag, men detta var ett exempel som jag reagerat på och ville skriva några rader om.

Sedan använder även JAG täcken, har flera stycken och tycker att det är sååå roligt och fint när Archie får något nytt täcke som han ser så tjusig ut i :=)!

Ländtäcken + en svettig tillbakablick

I dagarna undrar jag om Skåneryttare i allmänhet eller dressyrryttare i synnerhet är ovanligt frusna av sig?

Det kan både reta och förundra mig är i vilka sammanhang ländtäcken används.

Som ni vet bor jag i Skåne och det är ytterst sällan temperaturerna här ens kommer under noll-strecket. Förvisso har vi en BLÅST här IBLAND som kan slå ut det mesta (och då blir det KALLT) men det är ju inte så ofta det blåser så.

Varje vinter, höst och vår ser jag hästar som både sveps in i de tjockaste täcken ni kan tänka er (eller så lägger man 2 täcken ovanpå varandra) i stallet och som rids med ländtäcken, både i vårt varma ridhus och utomhus i + 12 grader och strålande solsken.

På den senaste tävlingen var det just ca + 12 grader och solsken; ändå var det flera ekipage som red fram i ridhuset med rejäla ländtäcken!

Nu vet jag ju inte hur det känns för hästarna med dessa tygsjok på ryggen men rimligvis borde de bli obehagligt varma?

Själv är jag extremt frusen och går omkring med långkalsonger halva året. Hemma är jag alltid insvept i en tjock pläd i soffan, möjligtivs tar jag fram ”sommarvarianten” (en nååågot tunnare filt) om det är riktigt hett ute. Men trots min egna frusenhet har jag tagit till mig alla rön kring hästar som säger att de tåler kyla långt bättre än vad vi människor tror.

En kunskap som behöver ännu större spridning?

På tal om att bli varm under täcket kom jag att tänka på ett tillfälle för ”hundra år sedan” då jag fick för mig att rida ut i hällande ösregn med Heron.

Jag fick låna ett regntäcke av en stallkamrat och detta var av modellen som täckte HELA hästen och som var gjort i något galon-liknande material. Heron såg ut som ett dagis-barn i jätteformat!
Och ni skulle se hur han såg ut efter avslutad ritt!

När jag drog av täcket så såg det ut som om någon hade sprutat grädde över hela Heron och sedan lagt ett täcke ovanpå. Helt genomskummig/svettig med andra ord!

Med facit i hand var det vansinne att rida med ett sådant täcke; det var nog snarare ämnat för stillastående på exempelvis en tävlingsplats. Så det täcket lånade jag inte flera gånger!

Mer från socialsekreteraren….

Som kommentar på gårdagens inlägg har ”Prick” skrivit:

Oj, vad jag håller med! Jag har verkligen NOLL förståelse för de som hävdar att de minsann har rätt att ha häst (och ibland t o m hästar) SAMTIDIGT som de kvitterar ut allehanda bidrag. Jag kan INTE se det självklara i att skattemedel ska bekosta ett hästägande som personen egentligen inte har råd med. Undrar hur folk som tycker så egentligen är funtade?

Ja, som jag redan har skrivit så har jag inte heller någon barmhärtighet när det gäller människor som vill utnyttja/ leva på andra.

Ett stort problem som jag ser i sammanhanget är att det ofta finns flera eller rent av MÅNGA människor som är fullt medvetna om att en viss person fuskar/ljuger/ utnyttjar förmåner som han/ hon inte har rätt till osv men folk ”vill inte lägga sig i”, läs: ÄR FEGA!

Man kan sitta en och en eller i grupper och ondgöra sig över fuskaren och ha alla möjliga synpunkter på hur det är osv men INGEN vill anmäla eller göra något åt det.

En vanlig mänsklig ”svaghet” (eller vad man ska kalla det) och så länge den härskar så kan också mindre nogräknade personer ostraffat fortsätta med sina bedrägerier.

För många år sedan anlitade ett stall en man som skulle bygga nya hagar på anläggningen = tämligen fysiskt anträngande arbete som denne man så klart inte utförde GRATIS. ”Alla” visste att mannen var förtidspensionär pga ”dåligt hjärta”, dvs han fick inte anstränga sig! Pyttsan!
Men mannens son var en skicklig ryttare som tävlade för klubben och dessutom behövde ju hagarna lagas.

I ett annat stall kände jag en kille som var långtidssjukskriven måndag till fredag men som vecka ut och vecka in tydligen hade ork att utföra tungt stallarbete (mockning till ca 20 hästar och utfodring av tredubbelt så många).
Jag konfronterade killen och frågade om försäkringskassan var medveten om och hade godkänt denna i mina ögon mycket märkliga form av ”arbetsträning” och han erkände då att så inte var fallet.
Killen upphörde också med stallarbetet efter mitt ”snokade” och jag kan inte säga att jag kände det minsta dåliga samvete över hans uteblivna extrainkomster.
Det var inte så att han hade 7 barn att försörja (däremot en häst) och stod och föll med de extra (svarta) kronorna!

Förresten har jag inga synpunkter på om människor väljer att arbeta ”svart” eller ”vitt”, svartarbetarna riskerar förvisso både att bli utan ersättning om de skulle bli sjuka och inte kunna arbeta och de tjänar inte in några pengar till sin pension tex men för mig får man i detta hänseende göra som man vill så länge man inte SAMTIDIGT får pengar för påstådd sjukdom (sjukpenning/ förtidspension) eller arbetslöshet (A-kassa).

Jag är fullt medveten om att det finns sjukdomar som inte ”syns”, man kan utåt verka hur frisk som helst men ändå lida på alla möjliga vis av någon eller flera sjukdomar men ingen ska inbilla mig att man kan vara för sjuk för att arbeta, dvs uppbära sjukpenning/ förtidspension samtidigt som man, som i ett exempel jag också följt på nära håll, kan vara mycket fysiskt aktiv med olika former av stall-sysslor från morgon till kväll i flera ÅR .

Att man kan uppbåda krafter till att sköta EN (oftast sin egen) häst om dagen tycker jag inte är så konstigt; hästen är kanske det som håller livsgnistan uppe och gör att man inte helt säckar ihop men att ta på sig olika ”uppdrag” (mockning, utfodring, hagutsläpp, ridning, tömkörning och mycket mer därtill på en regelbunden basis och mot betalning förstås) då anser jag att man passerat gränsen för vad som är ok om man påstår att man inte KAN arbeta.

Men som sagt; så länge alla bara står och ser på så kan sådant här fortsätta.

Själv har jag agerat på olika vis vid olika tillfällen men vill inte gå in på några detaljer för att inte någon ska riskera att känna sig utpekad.

Inte bara socialsekreterare….

Minns ni reklamen för några år sedan där en kvinnlig tandläkare sa något i stil med ”jag är inte bara tandläkare utan också mamma”?

I mitt fall skulle man kunna säga att jag inte bara är socialsekreterare utan också hästägare och det har faktiskt försatt mig i vissa obekväma sitsar då och då.

Som ni kanske vet (eller inte?) så är EN förutsättning för att vara berättigad till socialbidrag (försörjningsstöd) att ”behovet inte kan tillgodoses på annat sätt” dvs på ren svenska: man ska inte kunna skaffa fram pengar för sin mat och hyra på något annat sätt än via socialbidrag.

Av detta följer också att ALLT som man äger och som kan betraktas som en ”lätt realiserbar tillgång” (bil, bostadsrätt, guld och till och med en HÄST) först måste avyttras (säljas) innan ”rätt till bistånd föreligger” (innan man kan få pengar).

Jag har som socialsekreterare då och då stött på fall där hästägare velat söka socialbidrag, då givetvis ovetandes om att JAG (som känner dom som ”ryttarkollegor”/tävlingskonkurrenter) arbetar med just detta.

Någon gång har jag också stött på personer som haft svart-jobb i olika stall och velat söka bidrag eller som i ett fall en hovslagare som åkte runt och skodde hästar till höger och vänster samtidigt som han på socialbyrån uppgav att han var arbetslös.

Vid ett annat tillfälle upptäckte jag att en person i vårt stall, som till oss alla på ridskolan uppgivit att hon hade ett arbete, hade en av de tjockaste akterna jag sett på socialbyrån, dvs hon hade varit klient i många, många år.

På socialbyrån uppgav sig kvinnan vara ”folkskygg” och ha oerhörda svårigheter med sociala kontakter, på ridskolan med över 800 medlemmar märkte ingen av oss några sådana tendenser.

Hur historien egentligen slutade vet jag inte eftersom kvinnan slutade att besöka ridskolan tämligen omgående efter att jag bett hennes handläggare på socialbyrån att konfrontera henne med de uppgifter jag hade att komma med!

Jag skulle aldrig av någon konstig ”lojalitet” underlåta att anmäla någon som försöker få ut pengar (läs: skattemedel) som de inte har rätt till men roligt har det ju inte varit att ställas inför situationer som ovan.

Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!

När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta, utbilda sig, whatever.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller agressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR!

En lastningsexperts bekännelse

Jag är, som jag redan skrivit om på bloggen, självutnämnd lastningsexpert sedan många år tillbaka.

Detta innebär att jag har fått hjälpa både kreti och pleti med att lasta deras mer eller mindre omöjliga hästar; alltid med utmärkt resultat.

Därför känns det extra pinsamt att behöva inse att min egen guldgosse inte gör någon vidare reklam för mina gåvor på lastningsområdet.

Archie tillhör nämligen det tydligen ganska stora släktet av hästkräk som MÅSTE SE en longeringslina för att orka masa sig upp för lämmen. Utan longeringslina fryser han fast framför släpet och vägrar att rubba sig; så fort linan bara VISAS traskar han upp utan mankemang!

Suck suck suck!

Jag trodde att detta fjanteri skulle gå över med tiden och så ofta som vi faktiskt åker (flera gånger i månaden) men icke. Sedan är jag nog som en flerbarnsförälder; ju fler barn man får desto mindre orkar man hålla fast vid PRINCIPER. Med Heron och Décima hade jag nog brytt mig mer (läs: försökt att ”bota” longeringslinekravet) men nu orkar jag i ärlighetens namn inte bry mig så mycket. Jag tänker mer: ”Är det bara detta lilla (läs: linan) som ska till så får det väl vara så då”.

Och tydligen är beteendet som sagt inte helt ovanligt; har hört flera hästägare vittna om exakt samma fjanteri, dvs utan lina = fastfrusen häst, visad lina = häst som spinger mot transporten!

Sist jag skulle iväg bad jag en 10- årig flicka, ”tre skitar hög”, att hjälpa mig att lasta. Jag såg hur ridskolechefen höjde på ögonbrynen då jag och det lilla barnet vandrade ut mot transporten men jag VISSTE att det räckte med att flickan LYFTE linan från marken så skulle Archie gå in i transporten och så skedde också.

Är jag riktigt ”desperat” (läs: ensam) kan jag lasta genom att lägga linan över Archies HALS och dra; även då går han oftast in ganska lätt.

Att lasta UR har däremot aldrig varit några problem. Då väntar Archie snällt på att jag ska fälla ner lastluckan, öppna bak-dörrarna och sedan går han försiktigt ut. Så har han alltid gjort till skillnad från Décima som i sina ungdoms dagar var rent av livsfarlig vid urlastning.

Hon brukade vräka sig bakåt och vid ett tillfälle gjorde hon det med sådan kraft att bakbommen, som satt fast ordentligt och egentligen inte ska gå att rubba ur sitt läge flög i en vid BÅGE bakåt och höll på att träffa min dåvarande sambo i huvedet. Häpp!

Men Décima lärde sig också att gå lugnt bakåt till slut och eftersom både hon och Heron mer eller mindre spang ensamma in i transporten efter en tids lastningar så när jag fortfarande en stillsam förhoppning om att även Arch ska vilja skiljas från sin tydligen älskade longeringslina och visa hur lastning SKA gå till.

Köp 2 hästar men betala för 1!

För ett tag sedan kom jag att prata med en ägare till en 5 årig ponny och denna förklarade att hästen var mycket lite riden eftersom den hade fått ett föl som 4 åring.

Att hästen fått föl var inte konstigt i sig; det konstiga var att ägaren hade köpt hästen utan att veta att den var dräktig och därför blev föl-överraskning desto större.

Detta samtal fick mig att tänka på en bekant som för några år sedan råkade ut för en liknande historia.

Bekanten fick låna ett sto som man enligt uppgift inte hade lyckats få dräktigt. Bekanten skulle ha hästen till att tävla dressyr på låg nivå med och så skedde också; med stor framgång dessutom. Hästen placerade sig högt i sina starter och allt var till belåtenhet med undantag för att bekanten efter ett tag började tycka att hästen var lite väl seg att rida.Och inte att undra på! En dag fanns ett föl i boxen och hästen var då alltså både riden och tävlad mer eller mindre in i det sista!

Samma sak hände förresten vår egen ridskola också!

Vi köpte en ponny till lektionsverksamheten och efter ett tag så fölade den i hagen!!!!

Våra lektionshästar brukade förr tillbringa sommarmånaderna i Falsterbo (det var vår sommarfilial så att säga) och där gick de i hagen på nätterna ibland. Och en morgon när personalen kom till hagen och tyckte att det verkade lite tumultartad bland några av hästarna såg den anledningen: ett friskt och välskapt föl vars mamma alltså också blivit riden hela tiden! Givetvis visste ingen att hästen varit dräktig men det gick ju bra ändå!

Överdrifternas mästare och dragkrokar

Jag brukar ibland skoja om att jag är ”överdrifternas mästare” och det är inte alls ovanligt att man hör mig säga saker som:

”Det tog mig 5 sekunder att ta in hästarna från hagen”

”Jag körde i hundranittio” eller

”Det kändes som att jag bar på två ton”

Men härom veckan fick jag höra talas om en person som lätt hade tagit titeln ifrån mig; om inte annat genom nedanstående historia.

Jag och en bekant som vi kan kalla Anna kom att prata om denna person (som vi kan kalla Berit) som jag känner flyktigt och som Anna känner sedan många år tillbaka.

Då jag sa att jag uppfattade Berit lite som ”här kommer jag och jag äger hela världen” berättade Anna att Berit alltid varit full av historier om sin egen förträfflighet men att särskilt EN berättelse fick åhörarna att verkligen ifrågasätta sanningshalten i det som kom ur Berits mun.

Berit berättade alltså vid ett tillfälle om hur hon hade kommit körande med bil och släp och i en nerförsbacke plöstligt sett sitt släp (som alltså hade lossnat från bilen) köra om henne.

Men Berit gasade på och lyckades köra ifatt släpet och HÄKTA FAST DET PÅ BILEN IGEN?!?!?!

Ehhhh?????

Hur man bara kan berätta en sådan historia på fullt allvar övergår mitt förstånd men jag och Anna fick oss ett gott skratt i alla fall.

På tal om bilar och släp läste jag härom veckan om att en dödsolycka hade inträffat då ett släp hade lossnat från bilen och en av hästarna som färdades i släpet hade omkommit. Tydligen hade bilen haft en avtagbar dragkrok som lossnat från bilen!!!!

Själv har jag bara ägt en bil med avtagbar dragkrok och jag kan lugnt säga att jag aldrig kommer att köpa en sådan bil igen.

Jag kan faktiskt inte förstå meningen med ett avtagbart drag; för mig är det bara ett onödigt bök. Dessutom måste man på besiktningen visa att draget går att montera av och det är inte alltid det lättaste. Jag är inte ensam om att ha misslyckats med detta projekt och det som då händer är att man får besiktiga om bilen efter att på egen hand, eller med hjälp av bilverkstad ha lyckats få loss draget (om man inte knäcker det i sina försök, vilket tydligen också har inträffat om draget har satt sig/ rostat fast tillräckligt rejält).

Jag antar att avtagbara drag är för de som tycker att det är mer estetiskt tilltalande med en bil UTAN drag men som ibland ändå måste dra någonting men för egen del är det alltså uteslutet i framtiden.

Jag rider svår dressyr!

Jag älskar verkligen min man över allt annat men ibland är han bara för rolig/ knäpp.

Som jag kanske redan har nämnt är han fullständig ointresserad av hästar och det tog nog ett halvår efter att jag hade köpt Archie innan min man såg honom IRL.

Décima hade han gjort närmare bekantskaper med; om inte annat då hon agerade förkläde vid våra första ”dejter” (läs mer om detta i inlägg från 15 januari: Tillbakablickar: hur jag träffade min man).

Men även om maken inte har det minsta intresse av att skåda ridning IRL eller besöka varken stall eller hagar så är han ju ändå intresserad av hur det går med ”vår” häst (han började använda detta ”vår” efter att vi gift oss i en naiv tro att Archie genom vår förening numera även tillhör honom- det kan han ju inbilla sig, ha ha).

Jag har inte ägnat någon större möda på att försöka förklara klassindelningarna för honom och således vet min man inte skillnaden på LB eller LA eller vilken klass som är svårare än den andra. När jag tävlar brukar jag i stället tex säga” jag var placerad i den LÄTTARE klassen”.

I förra veckan tog ju Archie en placering i LA och eftersom det var ett tag sedan sist så ringde jag min man och sa att Archie hade fått pris och att det var extra roligt eftersom det var ” i den svårare klassen”.

Senare på kvällen då min man pratar med sin bror i telefon hör jag hur maken stolt säger:”Ja, Birgitta fick pris i SVÅR DRESSYR”.

Det lät väldigt kul men jag hade inte hjärta att korrigera honom, särskilt som brodern vet lika lite om hästar som min man.

Fast det kan ju bli liiite pinsamt om min man börjar gå runt bland tex sina kunder och hävda att ”frugan rider svår dressyr”. Kan bli svårt att förklara om det sedan skulle visa sig att kunderna eller deras respektive är ryttare själva :=).