Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Nu är det bestämt; Soya är Snabbspringaren och Kreon är….

Nu har jag i alla fall fastställt Kerons ”skrift-smeknamn”, dvs vad han ska kallas i skrift om än inte tilltalas som.

Jag gillar ju att vara lite ordvitsig och eftersom jag redan kallar Kreon för Pojken och han till viss del ser ut som en spindel (rund kropp och långa smala ben) så är ju namnet givet:  SPINDELPOJKEN. Huruvida han någonsin blir Spindelmannen återstår att se :)))!

Kan 10 personer ha fel medan en har rätt?

En lustig fråga kanske och så klart kan det vara så men jag tänkte utveckla resonemanget lite så förstår ni kanske vad jag EGENTLIGEN menar.

För många år sedan flyttade en ny inackordering in på ridskolan och nyfiken som jag alltid varit frågade jag personen var dennas häst hade stått uppstallad tidigare.

”Ja…sist stod vi i stall X men där var ju folk inte kloka…..” blev svaret och på min följdfråga i vilka stall personen MER hade stått följde en aldrig sinande tirad om jag vet inte hur många stall som hade haft äran att ha personen som inackordering och hör och häpna: det hade varit olika fel på ALLA stallen.

Det tog inte lång tid för i alla fall mig att konstatera att det största felet nog var denna hästägare som hade många besynnerliga idéer om människor i allmänhet och hästhållning i synnerhet så för mig var de många flyttarna inget konstigt (och personen flyttade sedermera även från vårt stall).

Ett annat exempel jag tänker på är hämtat från ett stall där jag var för att fråga efter stallplats för några år sedan.

Jag hade ryktesvägen hört att i princip ALLA inackorderingarna (typ 10 av 15) hade sagt upp sina boxar och jag ville med egna ögon se stallet och höra vad ägaren var för en filur.

Och det var samma med denna människa som med personen i exemplet ovan: helt omedveten om eventuella brister hos sig själv och bara en massa negativt snack om de som hade stått i hans stall.

Dessa 2 exempel och några till kan jag säga i alla fall DELVIS bidrog till att jag valde att sälja Archie.

I min guldskimrande värld och sett genom mina rosafärgade glasögon var ju Archie super-fin och många gånger då vi tävlade tyckte jag att han hade gått bättre än vad poäng och domarsiffror visade.

Till slut fick jag ju inse fakta: det kan inte vara så att 20 domare har ”fel” och att jag är den som vet bäst utan jag kanske måste inse fakta och inte leva kvar i en drömvärld.

Och det är ett råd jag skulle vilja ge andra också; tro inte alltid att DU har rätt och att alla andra har fel utan försök att se mer objektivt på saken, fråga folk du litar på och som du vet är ärliga om deras åsikt och framför allt; var inte rädd för att möta dina egna brister och tillkortakommanden- ingen är perfekt, inte heller du :)!

Lite om min sits

Angående sitskommentarerna i inlägget från igår där jag visar film på Kreon och mig vill jag ge ett litet förtydligande och min syn på saken:

Jag har för länge sedan förstått att min sits inte tillhör de mest eleganta och ska inte skylla på något utan bara hoppas på att jag kan FORTSÄTTA att försöka förbättra den, framför allt nu när jag har en häst som hittills i alla fall är väldigt lättriden och går med egen bjudning.

Då är det lättare att koncentrera sig på hur man sitter- när man inte har fullt sjå med flera andra saker.

Men visst; jag är VÄL medveten om att sitsen påverkar hur hästen går, i alla fall till en viss del och också beroende på hur ”förlåtande” hästen är.

Och om någon tror att jag menar att ALLT med min sits är ”Archies fel” så är det givetvis inte så även om jag är övertygad om att man precis som när det gäller tex personkemi mellan vissa människor har lättare för att ”trigga igång” REDAN dåliga ovanor/ svårigheter/ svagheter osv hos vissa individer.

Så medan jag kanske hade kunnat fortsätta att sitta som jag gör på någon annan häst så hade den INTE tappat bjudningen som Archie gjorde-om det nu var pga min sits (det låter JAG vara osagt) som detta hände.

Men givetvis vill jag inte få en ”segis” till och vill ju även i ÖVRIGT sitta snyggt och effektivt så jag lovar: jag ska kämpa på!

Jag klippte lätt- men var det rätt?

Nyligen har det varit en debatt i Ridsport (tror jag det var) om att man inte slentrianmässigt bör bremsa hästar, tex ”bara” för att rycka manen på dom.

Jag håller givetvis med; många, många gånger är det mesta som handlar om hästhantering och hästskötsel en ren uppfostringsfråga och jag anser att alla hästar ska kunna stå uppbundna på stallgången och bli borstade, få utrustning på sig osv.

Vad gäller just manryckning får jag av egen erfarenhet säga att det finns hästar som finner detta extremt obehagligt; min egen Décima var en sådan häst.

Började man dra i hennes man blev hon jätteirriterad och dansade rejäla rundor på stallgången och jag insåg snabbt en sak:

Om man har en häst som är GUDASNÄLL med ALLT, ALLT, ALLT utom en så banal sak som manryckning då är det inte ett tecken på att hästen är fjantig eller dum utan på att den faktiskt har ett genuint obehag och varför ska man utsätta hästen för detta om man absolut inte måste?

Jag löste detta genom att KLIPPA hennes man och det gick hur bra som helst och såg för den delen inte det minsta konstigt ut.

För att återgå till ”brems-debatten” så började jag fundera på den i samband med klippningen av Kreon eftersom jag ju gjorde den med en rejäl dos Domonsedan i hans kropp.

Tanken slog mig att det säkert finns de som tycker att även detta var fel, dvs att bedöva bort hästen i stället för att antingen ta fighten eller med andra metoder ”lära” hästen att en klippmaskin inte är farlig.

Och låt mig säga så här:

I SAK förstår jag resonemanget, man kan och ska inte ta genvägar till vad som helst vad gäller hästhantering men har man en gång blivit rejält nersparkad vid hästklippning så är man väldigt tacksam över att det finns mycket säkra sätt för att undvika detta där jag anser att Domosedan (om hästen ”svarar” rätt på medlet) är det bästa.

Jag räknar mig själv som oerhört rutinerad vad gäller hästklippning och jag har tagit många fighter i mina dagar, lockat och pockat, bremsat, lyft upp ben, stått med hästar uppträngda i väggar, haft hjälp av andra personer osv men numera känner jag bara: VARFÖR om det inte behövs?

Varför utsätta hästen för ovanstående om man på ett långt enklare, ”bråkfriare” sätt kan få jobbet gjort snabbt och effektivt och utan att stressa hästen men förhoppningsvis LÄRA den till nästa gång?

Själv har jag haft turen att faktiskt ALLA mina hästar har varit gudasnälla att klippa (är det en tillfällighet eller har det med övrig hantering att göra- you tell me?) och förhoppningsvis blir även Kreon en ”staty” i raden men jag är så tacksam att jag slapp tjafsa med honom första gången och det ska bli mycket spännande att se vad som händer gång nummer 2, kommer han att klara sig utan ”god natt-medel” eller inte? Jag vet ju vad jag tror men vi får väl se….

Smeknamnstävlingen är INTE avgjord!

Jag vill börja med att tacka för era mer eller mindre vitsiga förslag, de fick mig att tänka efter lite och det jag kunde konstatera är följande:

Precis som Lina skrev i kommentarerna till inlägget är smeknamn något som oftast kommer efter ett tag, när man lärt känna djuret, så vida det inte är väldigt ”självklara” smeknamn som att man kanske kallar en häst som heter Karl för Kalle.
Håller också med Görel som skrev att det är svårt att hitta på smeknamn som passar om man inte har träffat djuret, i alla fall om namnet inte associerar till någon egenskap som djuret har, ”Fulis”, ”Pricken”, ”Lillen” eller vad det nu kan vara.

Jag insåg också, på tal om flera förslag, att jag i sak inte tycker om när man ger djur ”människo-namn”; Sigrid, Svea, Jörgen, Karlsson eller Olle tex.

Detta har ju blivit otroligt vanligt bland hundägare och jag kan på rak arm konstatera att säkert hälften av de hundar jag känner har just människonamn men själv föredrar jag alltså sådant som man vanligtvis inte kallar homo sapiens, typ Mishi, Peaches, Poppy…ja, den typen av smeknamn. Däremot får det officiella namnet gärna (helst faktiskt) vara lite mer ”ordentligt” som exempelvis Soyas ”Per-Mobile Zingy Beauty”.

Så Kreons smeknamn får nog anstå tills vi känner varandra bättre och så är det bara att hoppas att han inte lockar mig till att kalla honom för ”Brallis”, ”Avkastarkungen”, ”Skyggo” eller något i den stilen:))))))

Köptips: KLIPP TILL

Höstens antågande innebär i alla fall för mig flera tråkiga händelser, det blir tex både mörkare och kallare utomhus- det hade jag gjort mycket för att slippa.
En annan sak jag gärna hade sluppit är att hästarna sätter päls som ”måste” klippas- det finns inte i min sinnevärld att jag skulle rida ens en unghäst som har lång, otäck vinterpäls kan jag säga.
Nej… jag rakar skoningslöst bort allt som går och får därmed en lättskött häst som kan arbeta optimalt utan en massa gräsliga hår som överhettar den och som jag sedan ska behöva borsta bort från all utustning och även mig själv.
Tycker man som jag skulle jag vilja ge ett köptips som man snabbt tjänar in och det är att köpa sig en egen klippmaskin!
Så mycket dyrt ”skit” (läs: exempelvis ”bling-blingad” utrustning som kostar fem gånger så mycket som den borde bara för att det sitter något ”inne-märke” på den) som folk slänger ut pengar på förstår jag inte att man inte investerar i en klippmaskin i stället.
En del tror kanske att det är SVÅRT att klippa hästar men det är faktiskt hur enkelt som helst; kan man raka benen på sig själv fattar man absolut hur man gör detsamma på hästen också :)!
Det ”enda” (och det kan vara nog så jobbigt) man egentligen behöver är tid och tålamod….tja…och så givetvis en häst som ACCEPTERAR att bli klippt ha ha.
Men om man betänker att en helklippning i alla fall i Skåne kan kosta uppemot 500:– och att de flesta ”måste” klippa sin häst i varje fall 2 gånger om året så inser man snabbt att det finns pengar att tjäna på en egen maskin.
Om man går in på Blocket och tittar så ser man att det går att köpa rätt så robusta (läs: som det inte tar en halv evighet att klippa med) saxar för under 3000:– nya eller för kanske 1000-2000:– begagnade.
Är man lite om sig och kring sig kan man således spara in kostnaden på mindre än 2 år och är man ÄNNU driftigare kan man klippa även ANDRAS hästar och då har man ju tjänat in saxen på nolltid!
Klippmaskiner har dessutom en låååång hållbarhet, i alla fall om man ”bara” klipper 5-10 hästar om året och inte låter saxen ligga slängd bland fukt och smuts- jag skulle gissa att min egen maskin är långt över 10 år vid det här laget tex.
En annan fördel med att ha en egen maskin är ju givetvis att man kan klippa precis när man själv känner för det- inte när någon anlitad klippare har tid och man kan också ”putsa till” eventuella missar väldigt enkelt om man nu är en sådan person (vinkar till mig själv) som stör sig på detta.
Det är väl den största anledningen till att jag kommer att klippa Kreon själv trots att jag misstänker att ett 3:e världskrig kommer att utbryta när han hör och känner saxen mot kroppen- jag är så petig med klippningen och tycker att många som åtar sig detta mot betalning är så slarviga att jag hade gått och stört mig på ”ränder” och bortglömda hårtestar till förbannelse.
Ja, ja…. hur det än kommer att gå med just Kreon….det finns ju något som heter Domosedan min gosse…sade hon med ett ”evil grin” så vidhåller jag: köp en egen sax och klipp till!

Smeknamnstävling för kvicktänkta :)!

Sedan jag köpte Kreon har jag av och till funderat på en mycket viktig fråga i vårt gemensamma liv: vad skulle man kunna ge djuret för ett smeknamn?

Detta högintressanta och prioriterade spörsmål grundar sig i att jag, som jag har berättat om tidigare och som ni i annat fall troligen har förstått av HUNDENS smeknamn att döma, har en förkärlek till att INTE kalla djuren för deras rätta namn utan i princip allt möjligt annat.

Faktiskt gav Herons namn ingen ”spontan association” till ett ska vi säga ”naturligt smeknamn”, som exempelvis att man kan kallas Agge om man heter Agneta eller Hasse om man heter Hans och jag kan idag inte på rak arm minnas vad jag brukade kalla honom men Décima blev och förblev snabbt Dessan eftersom det, vid tidpunkten då hon köptes redan fanns en häst i stallet som kallades Dessi (Miss Decibel).

Arcimboldo var ju redan ”omdöpt” till Archie när jag köpte honom (och vem tusan skulle gå omkring och SÄGA Arcimboldo om sin häst undrar jag…..) och sedan var det, om jag inte minns fel hästsköta-Lina som kortade ner detta till Arch som vi också kallade honom.

Buse och Monster var också epitet som jag ibland använde när jag pratade TILL Archie men dock inget jag använde i samtal med andra typ ”idag har jag ridit på Monstret”.

Soya, det lilla livet är väl den som har råkat mest illa ut i namngivningslotteriet, hade det utlysts en tävling i hur många smeknamn en hund har är jag övertygad om att jag hade vunnit den överlägset.

En del av namnen är mer ”officiella” och används i dagligt tal medan andra är vår egen lilla hemlighet :).

Således har de flesta bloggläsarna vid det här laget förstått att jag INTE har en hel kennel utan att Mimmi, Pippi, Mishi, Kinesen, Snabbspringaren, Fastrunner och Vesslan är en och samma hund trots att namnen inte det minsta går att härleda till SOYA eller för all del ZINGY BEAUTY som doggy egentligen heter.

Nu återstår alltså att hitta ett lämpligt namn till Kreon vars korta namn inte ”inbjuder” till några ordlekar.

Pojken, Gossen och Spindelmannen (han har riktiga låååånga spindelben) tycker jag inte riktigt går att använda i dagligt tal men kanske ni läsare har andra fiffiga förslag?

Ett litet livstecken från Archie

För er som är nyfikna och undrar så har jag redan fått 2 rapporter från Archies nya ryttare, en redan dagen efter att han flyttat och en för någon dag sedan.

Och utan att gå närmare in på några detaljer så tycker jag att de 2 citaten ”han verkar stormtrivas” och ”han är en toppenkille” gör att jag känner mig lugn och trygg i att försäljningen var ”rätt” och mer än så kan jag inte begära.

Archie är ju inte längre min att ha åsikter och synpunkter på och jag kan bara hoppas att han får ett fortsatt bra liv, precis som jag tycker att han hade hos mig.

Don’t overdo it!

När jag köpte Archie så var han ju otroligt snäll och hade ganska lätt för sig vilket flera människor ”varande” mig för- alltså varnade för att det är lätt att man rider för länge och kräver för mycket av en häst som ”bara går och går” utan problem.

Nu när jag upplever samma sak med Kreon, dvs att han tex har otroligt lätt för att galoppera trots att han inte kan så mycket annat ha ha får jag åter höra samma varningar.

”Rid nu inte för länge”, ”ta det nu lugnt med hästen” osv.

Jag måste säga att jag inte riktigt kan ta till mig dessa varningar för egen del även om jag vet att det finns de som absolut frestas att rida för mycket.

Själv är jag nämligen nästan tvärtom- jag ”vågar” knappt rida ens så länge som man ”ska”- för om allting fungerar jättebra så ser jag dels ingen anledning att nöta vidare och framför allt är jag livrädd för att få ett bakslag om jag pressar för mycket vilket då alltså snarare får till följd att jag sitter och ”mesar”.

Det är när det INTE går som jag vill/ tycker som jag riskerar att rida för länge- det har jag tyvärr gjort allt för många gånger i mina dagar.

I förhoppningen att ”det SKA gå” har jag suttit och ridit både mig själv och hästen så trötta att det hade varit bättre att sluta långt tidigare.

Är jag en skrytmåns?

Häromdagen fick jag en kommentar som, det måste jag erkänna, fick mig att höja på mer än ett ögonbryn.

En person sa till mig ”jag vet ingen som skryter så mycket om sina hästar som du”- detta efter att jag i SKÄMTSAM ton hade sagt något om att Kreon är så snygg.

Kommentaren gjorde mig inte bara fundersam utan faktiskt också lite ledsen eftersom den bara förstärkte de ”vibbar” jag redan tycker mig ha känt från en del andra håll i samband med mitt nya hästköp, en form av missunnsamhet eller avundsjuka eller ”jantelag”…ja…jag kan inte riktigt sätta fingret på det till 100 % men det känns väldigt trist.

Är det kanske för att vi bor i ”landet Lagom” som man inte ska få vara riktigt glad?

Det verkar som att i alla fall vissa människor tycker att man ska få vara glad bara man inte är FÖR glad för då måste man tryckas ner med små ”stick”.

Exempel:

JAG: ”Åhh..jag gillar verkligen modellen på den här hästen”

Missunnsam kommentator: Absolut, MEN (alltid detta MEN) han har väldigt tunn svans får jag säga.

Eller:

JAG: ”Så roligt att Kreon har så lätt för att gå i förvänd galopp”

Missunnsam kommentator: ”Ja, men då kanske han får svårt att lära sig byten i stället”.

Efter kommentaren om att jag SKRYTER så mycket om mina hästar försökte jag verkligen att rannsaka mig och tänka efter om jag är en skrytmåns men jag tycker faktiskt inte det.

Eftersom jag själv finner ANDRAS skryt ganska tröttsamt så brukar jag inte ägna mig åt evighetsutläggningar om hur det gått på träningar och tävlingar, inte ens när jag själv varit supernöjd men om det är att betrakta som skryt att man tycker att ens egna djur är fina, snygga och bra- tja…då är jag kanske en skrytis i alla fall?

Fast ligger det inte lite i sakens natur så att säga; att man är väldigt förtjust i sina djur?

Det är väl därför man har köpt dom och därefter valt att behålla dom?

Och varför ses det automatiskt som SKYTSAMT om man berömmer det som tillhör en själv, varför ska man alltid hålla så himla ”låg profil” och inte förhäva sig?

För mig är det ytterst märkligt om man har en hund eller en häst som man själv tycker är värdelös, dålig, trist, dum, ful men det är kanske mitt sätt att tänka som det är fel på?