Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Vad gör man när hästen börjar bråka?

Då och då stöter jag på hästägare som påstår att deras häst blivit istadig eller ”dum” på olika sätt och ska jag vara ärlig så är det enligt mitt sätt att se det väldigt ofta hästägarens eget ”fel” även om det väldigt sällan uppfattas så av ägaren själv.
 
Ofta är det i början av hästägandet som dessa problem uppstår- när hästen har blivit lite ”varm i kläderna” och kanske även den tidigare skickliga ryttarens utbildning börjat ”gå av” som hästen gör några ”testningar” som om den nya ägaren inte lyckas stävja kan göra att hästen snabbt uppfattas som just ”dum”.
 
Erfarenheter har många gånger visat att just ett ägar/ryttarbyte kan medföra en ganska utökad risk för att hästen blir sjuk/ skadad- man rider annorlunda, på annat underlag, med annan utrustning och med andra intervall än den som haft hästen tidigare och allt detta sammantaget eller var för sig kan göra att hästen tex blir halt väldigt kort tid efter inköpet.
 
Men inte bara finns risken för skador utan alltså även för att hästen vill testa den nya ryttaren och är man då inte påpasslig och kan reda ut detta så kan den nya hästen bli en tråkig erfarenhet för en.
 
Mitt råd till alla som har en, vad de tycker ”dum” häst- dvs en häst som plötsligt börjar bete sig oförklarligt ”icke-önskvärt” är att först rannasaka sig själv.
 
Rider man hästen tillräckligt ofta/ mycket så att den får den motion den behöver?
 
En konstig fråga kan tyckas men min erfarenhet är faktiskt att detta kan vara den enkla förklaringen till att hästen börjar bråka vid ridning- den är helt enkelt stallmodig, oriden och känner inte tillräcklig respekt för sin ryttare.
 
Om man med gott samvete kan bocka av ovanstående som en trolig anledning till hästens fjanterier så tycker jag att nästa steg är att kolla upp hästen veterinärt.
 
Jag skulle kunna rada upp hur många hästar som helst som ryttarna först tyckte var dumma på olika vis (vägrar på hinder, bockar vid ridning, vill inte gå fram, kör upp huvudet osv osv) där det sedan visat sig att hästarna haft olika skador av varierande grad där några till och med lett till utdömning!
 
Och när man anlitar veterinär så tycker jag verkligen att man i första hand ska tillfråga den som känner ens häst sedan tidigare och om man inte har någon sådan så kontakta en HÄST-veterinär, inte vilken allmänpraktiserande veterinär som helst.
 
Att diagnosticera en ”dum” häst kan vara svårt nog även för en skicklig hästveterinär så då är det bara dumt att börja med något annat- det är vad jag tycker i alla fall.
 
Om inte veterinären hittar något fel på ens häst är det all idé att ta hjälp av någon annan hästmänniska och kanske till och med lämna bort hästen för tillridning.
 
Väljer man det sistnämnda alternativet tycker jag att det är absolut att rekommendera att man själv också försöker komma ut till denna person och rida själv ibland- då har man möjlighet att få hjälp för egen del också för det kan mycket väl vara det som är det egentliga problemet- att det är något man själv gör som stör hästen.
 
Och får man inte den hjälpen så är ju risken jättestor att problemet återkommer ganska snart efter att utbildaren lämnat ifrån sig hästen och så börjar eländet om från början igen….

Sålt är sålt- kommer aldrig mer igen….eller?

Jag har nu på kort tid hört talas om 3 olika hästar som sålts men där köparen sedermera velat lämna tillbaka hästen för att man inte klarar av den.

Har detta blivit en trend undrar jag- att man tror att det bara är att returnera en häst likt en tröja som inte passar?

Jag misstänker att dessa ”icke-passande” hästar i många fall köpts av orutinerade ryttare som rent ut sagt tagit sig vatten över huvudet och så står de där med en objektivt sett helt normal häst som DE dock inte klarar av.

Och visst har det förekommit rättsliga tvister där en säljare HAR fått ta tillbaka en häst men dessa är så ovanliga vill jag mena att man verkligen inte ska inbilla sig att det ”bara” är att reklamera sin köpta häst och så har man köpesumman åter på sitt bankkonto lätt som en plätt.

Fast oavsett hur svårt det är att lämna tillbaka en köpt häst så är nog detta en av mina värsta fasor om jag skulle sälja tex Archie.

Han är anser jag, om inte annat genom denna blogg, dokumenterat super- snäll men tänk om någon köpte honom och efter en viss tid påstod att han var istadig, slängde av, inte gick att rida på osv.

Även om jag inte kunde/ ville ta tillbaka honom så skulle jag ju heller inte vilja att han var hos någon som inte ville ha honom!

Så var det till viss del när jag sålde Decima.

Hennes nya ägare ville ju sälja henne 5 månader efter köpet, dock av anledningen att hon hellre ville ha en islandshäst ( DET kommer jag aldrig att komma över men det är en annan historia….) och då kände jag bara ”men se till och sälj så fort du kan- jag vill inte att ”min” häst ska vara hos någon som inte vill ha henne”.

Sedan undrar jag också om inte utvecklingen mot allt mer ”elektriska” tävlingshästar bidrar till att de som köper dom därefter inte reder ut ridningen?

Man kanske inte förstår att ens kunskap och engagemang inte räcker till för att klara av en känslig individ som man har gjort upp stora tävlingsplaner för och så blir det som det blir- en ledsen och besviken ägare, en ”dum” häst som bråkar och en fd ägare som inte fattar någonting?

Har alla världens smartaste och snyggaste hundar (och barn)?


The Fastrunner funderar ut nya klokskaper :)!!!
När man har många vänner på Facebook kan man snabbt bli varse (om man inte redan begrep det sedan tidigare vill säga) hur otroligt STOLTA föräldrar är över sina barn och hundägare över sina hundar.

Det finns föräldrar som publicerar flera bilder på sin avkomma VARJE DAG sedan månader tillbaka och hundägare som publicerar varje fis som hunden har släppt under lika lång tid.

Inget fel i det så klart- det är frivilligt att både läsa och titta även om ovanstående troligen inte är såååå högintressant för andra än möjligen den verkligen närmaste kretsen (läs: den som publicerar dessa alster).

Och precis som man vill visa ALLA att man har den finaste ungen eller hunden i hela världen så undrar jag om inte det också är ytterst vanligt att man ger avkomman eller dess substitut (läs: hunden) egenskaper som den egentligen inte besitter?

Jag och maken säger OFTA hänfört till varandra ”är hon inte CLEVER”- syftande på snabbspringaren och olika beteenden som vi tycker oss kunna läsa in långt djupare mening i än vad som troligen är VERKLIGHETEN.

Vi tolkar in otroligt mycket klok-skap i vår 4-fotade älskling och det är ingen hejd på vilken intelligens hon besitter- i våra ögon i alla fall :)!

I mina mer sansade och objektiva stunder av klarhet inser jag att Soya nog är som hundar mest- ingen Einstein med andra ord men hyfsat duktig på att läsa oss människor och vad vi vill.

Vad säger ni med barn och hundar: känner ni igen er eller är jag ute och fantiserar och fabulerar?

Mer om civilkurage- denna gång vad gäller hästar

Som jag skrev häromdagen så är jag faktiskt inte förvånad över att människor i gemen kan vara ganska rädda för att ingripa om de ser något olagligt/ orätt osv.

Man vet inte vad för repressalie som kan drabba en tror jag att många tänker- sorgligt men sant.

Och idag tänkte jag ”prata” lite om civilkurage vad gäller hästar.

Jag undrar hur många som I VERKLIGHETEN skulle våga uppvisa samma civilkurage som de tex på nätet så lätt basunerar ut att de tycker att ANDRA ska ha.

Min erfarenhet är att det är väldigt lätt att ha en massa åsikter- framför allt när man inte själv behöver gå i fronten för dessa IRL.

Jag vill nog påstå att jag genom åren blottat flera ”svagheter” hos mig själv på bloggen- jag tycker inte att jag utger mig för att vara ”miss Perfect” som vet och gör allt exakt som man ska (även om jag har MYCKET åsikter om MYCKET) och när det kommer till just civilkurage måste jag erkänna att jag många gånger agerat fegt.

Att jag VET att många är precis lika fega som jag själv är så klart ingen ursäkt- möjligen en förklaring till mitt usla beteende.

Jag har exempelvis vid upprepade tillfällen sett ett FÅTAL ryttare (över en period av många år ska sägas) slå sina hästar på ett sådant sätt och med sådan styrka att det inte kan ursäktas eller rättfärdigas på några villkors vis- ändå har jag inte ingripit.

Vissa av ryttarna har varit så kallade ”proffs” som man därmed tycker dels BORDE begripa bättre/ vara så skickliga att de inte behövde ta till våld och dels borde vara mer rädda om sitt rykte.

Att jag inte ingripit kan jag nog inte förklara med något annat ord än ren feghet vilket är sorgligt- det erkänner jag.

Dessutom vet jag hur svårt det är att bevisa något, hur ovilliga andra hade varit till att vittna och vilka mikroskopiska konsekvenser (om ens några) som sådant våldsamt agerande får i slutändan.

Tack och lov händer det ytterst sällan att jag ser någon bete sig illa mot sin häst men det HAR alltså hänt och jag har inte gjort något.

Är detta något ni som läsare känner igen eller är ni alltid ”sanna mot er själv” och ingriper? Hur gör ni det i så fall? Vad har hänt i de fall ni agerat?

Bättre en linda i handen än tio stringtrosor i skogen!

För några dagar sedan beklagade sig en arbetskamrat vars dotter tydligen hade invanderat huset med diverse hästprylar inköpta på mässan i Falsterbo.

Arbetskamraten kunde inte BEGRIPA vad tösen skulle ha alla dessa saker till- ”Hon har ju inte ens en häst” suckade hon och sa dessutom mordiskt ”du skulle bara våga” när jag dristade mig till att skämta om att jag skulle kontakta dottern och fråga om hon inte behövde något i Ullared också- nu när jag snart ska dit.

Jag försökte trösta kollegan med att det är en miljon gånger bättre att flickan köper lindor och borstar till ridskolehästarnas fromma än att hon börjar tjata om stringtrosor, piercing, hårförlängningar och annat som 15-åriga tjejer mycket väl kan fantisera om.

Och det tror jag att kollegan köpte :)!

Så länge ungdomarna är i stallet vet man i alla fall var dom är och vad de (förhoppningsvis…he he….) syssar med och jag tror faktiskt att ridskolor många gånger fungerat som en lite ”förlängd fostrare” där barnen har fått lära sig att uppföra sig :).

Det är min erfarenhet från min egen ridskola i alla fall- jag vet inte vad ni tycker?

Civilkurage- ett utdöende fenomen (?) och i så fall förstår jag det

Ibland läser man eller hör talas om folk som har blivit utsatta för olika brott trots att det exempelvis funnits förbipasserande vittnen som man i alla fall som läsare/ åhörare (dvs utan att själv ha varit på plats) kan undra över varför de inte ingrep och hjälpte till.
 
Och det är ju inte så konstigt att man undrar tycker jag och man skulle väl själv både hoppas och FÖRVÄNTA sig att någon kom till undsättning men vad jag vill komma till med dagens inlägg är att man nog inte ska göra varken det ena eller det andra.
 
Och tyvärr måste jag fegt erkänna att jag många gånger förstår att folk inte ingriper.
 
Idag kan man exempelvis möta en snorunge som knappt är torr bakom öronen som är beväpnad med kniv, gäng som eldar upp varandra till avskyvärda handlingar, missbrukare som är helt borta i något rus osv och i alla fall jag skulle inte vilja utsättas för deras vrede.
 
Samhället har blivit så mycket råare och hårdare- barn rånar varandra, oskyldiga förbipasserande blir träffade av kulor avsedda för någon annan- ja….listan kan göras lång och jag får dessutom känslan av att det bara blir värre och värre.
 
Jag brukar ha otroligt svårt för att stillatigande se på när något orätt sker eller sägs men härom veckan så ansåg jag faktiskt att det var bättre att fegt ”hålla truten” än att kanske riskera att råka illa ut.
 
Jag stod och tankade min bil på en station som även har försäljning av begagnade bilar och medan jag står där ser jag hur två karlar i min egen ålder går runt och tittar på salu-bilarna samtidigt som båda två har tända cigaretter i nävarna.
 
Som nog även de utan körkort vet sedan barnsben är det absolut förbjudet med alla former av ”eld” i närheten av bensin och om man inte vet eller begriper detta så fanns det flera skyltar som dessutom upplyste om det.
 
Och min spontana reaktion så fort jag såg männen var att ropa till dom och be dom släcka sina cigaretter men sedan hejdade jag mig och tänkte ”nä….vad har jag för det”.
 
Jag var helt ensam på stationen förutom dessa män och gud vet hur de skulle uppfatta en ”tillrättavisning”.
 
Så hur löjligt det än kanske låter så körde jag bara därifrån och hoppades att inget skulle hända.
 
Nu är detta kanske ett banalt exempel och jag får ju hoppas att jag hade vågat ingripa på NÅGOT sätt om jag hade sett något allvarligare men vad jag vill komma till är att det idag nog inte är lika självklart att folk ”lägger sig i”- de kanske helt enkelt inte vågar.

Vilket sammanTRÄFFANDE (en lite klurig ordvits också)

Undrar om det var någon som fattade ordvitsen i den rubriken :)?

SammanTRÄFFANDE….att träffas av något….jag det kan man nog säga att personen i nedanstående länk gjorde och det enda jag kan säga är att verkligheten ibland vida överträffar dikten:

http://www.expressen.se/nyheter/1.2488256/man-dog-av-huvudskador-i-hjalmprotest

Hej alla hästförare:)!

En trogen bloggläsare, Dressyrtant, kom idag med ett trevligt och bra förslag gällande oss som är ute och kör med våra hästar.

Jag tycker absolut att vi kan anamma det, vad tycker Ni andra?

Jag tycker att vi som är ute på vägarna med transporter ska införa obligatoriska hälsningar till varandra. Det gör ju lastbilschaffisarna. Då skulle man känna sig mindre ensam och veta att man har ”vänner” som kan hjälpa till om något händer. De andra trafikanterna kan man ju inte räkna med. De saboterar ju hellre. Vad tycker ni, ska vi införa det?

 

Münchhausen by proxy- djurvarianten

”Münchhausen by proxy, MBP eller Münchhausensyndrom genom ombud är en psykisk sjukdom nära besläktad med Münchhausensyndrom. MBP innebär att personen i fråga inte själv utger sig vara sjuk, utan i stället framträder som ombud för någon annan som utan grund uppges vara sjuk. Den sjuke, vanligen en förälder, använder företrädesvis sina barn som ställföreträdande sjukdomsbärare”.

Ja, så står det om denna, om uttrycket ursäktas fascinerande (i alla fall för mig) sjukdom i Wikipedia.

Idag tänkte jag berätta om 2 fall där flera personer och inte bara jag misstänkt att djurägarna lidit av just denna sjukdom även om något aldrig bevisats.

Det kan, tycker jag, vara bra att vara bekant med detta ovanliga fenomen för det väcker onekligen väldigt mycket känslor hos de som stöter på dessa djur och deras ägare och ju fler som får upp ögonen för att det faktiskt finns en sådan här sjukdom desto större är väl sannolikheten att man ändå kan göra något som utifrånbetraktare även om jag själv upplever det som otroligt svårt (för att inte tala om KÄNSLIGT och KONFLIKTFYLLT).

I det ena fallet var jag personligen bekant med djurägaren under några år och från början tror jag inte att det var någon som tyckte att det var något konstigt med denna trevliga och sociala person.

Men redan när personens första häst började drabbas av ”sjuttioelva” olika ”sjukdomar” var det lite anmärkningsvärt även om det så klart och tyvärr finns hästägare som tycks vara fullständigt förföljda av otur- hur de än bär sig åt.

Denna hästägares enda ”fel” som jag som utomstående kunde tycka hon gjorde var att hästen reds väldigt sporadiskt- det verkade långt roligare att bara ÄGA hästen, prata om den och köpa en massa utrustning än att rida på den men det vet jag andra som också tycker utan att deras hästar blir sjuka stup i kvarten.

Hur som helst så blev hästen utdömd efter några år (minns ej diagnosen) och häst nummer 2 inköptes.

Även denna häst blev efter inte särskilt lång tid utdömd och när häst nummer 3 gick samma öde till mötes (vi hade då nästan helt tappat kontakten) så började i alla fall jag ana ugglor i mossen.

Att personen själv också ofta var sjuk (eller påstod sig vara det) liksom för övrigt personens make OCH hund bidrog så klart till mina misstankar men på den tiden kände jag inte till Münchhausens syndrom och även om jag hade gjort det vet jag inte riktigt vad jag hade kunnat göra.

Nu ska jag inte heller tvärsäkert påstå att det inte var några fel på varken personen, maken, hunden eller de 3 hästarna, i vart fall djuren blev ju veterinärundersöka efter konstens alla regler och mer därtill och man tycker ju att NÅGON veterinär BORDE ha reagerat på alla dessa krämpor?

Samtidigt är ju svårigheten med djur att de inte själva kan föra sin talan utan att en veterinär i ganska stor utsträckning måste förlita sig till djurägarens observationer och påståenden.

Visst kan olika prover och undersökningar på plats visa mycket men man kan ju ändå som veterinär inte helt ignorera en djurägares utsagor om vad som utspelar sig på hemmaplan.

Det andra exemplet är hämtat från Internet där en person i måååånga år och på olika forum som jag följt har redogjort för den ena mer ”fantastiska” sjukdomen/ diagnosen än den andra som både personen själv, mer än 1 hund och sammanlagt FEM olika hästar drabbats av.

Personen framställs genom sina beskrivningar som i alla fall i mina ögon som mer eller mindre den ULTIMATA djurägaren som skulle gå över eld och vatten för sina djur så att sjukdomarna och skadorna skulle ha drabbat hundar och hästar på grund av någon form av misskötsel verkar fullständigt otänkbart.

Även i dessa fallen finns inte den veterinär, klinik, massör, hovslagare, equiterapeut- you name it- som inte har undersökt djuren men trots detta har i alla fall alla hästar gått samma öde till mötes: DÖDEN!

Nu har jag som sagt inte träffat personen IRL och vet därför inte om allting är påhittat från början till slut men samtidigt undrar jag- vem skulle orka hitta på dessa evighetshistorier (med referenser till olika veterinärer och kliniker- dvs lätt att kolla upp) under mer än 10 års tid? Och varför i så fall om de inte var självupplevda? Fiskar man efter uppmärksamhet och/ eller sympatier? Är det något att vara stolt över att alla djur man äger är mer sjuka än friska?

Ja….inte vet jag och jag kan faktiskt bara hoppas att det ÄR påhittat- annars är det väldigt synd om djuren.

Vad är era erfarenheter? Känner ni någon som ni misstänker har haft ”extrem otur” med sina djur där ni misstänker att allt inte stått rätt till? Eller känner ni personer som ni tror lider av Münchhausensyndromet?

Hur har ni hanterat detta?

Debatt: ska vi tävla i välridning eller i finridning?

När jag började tävla dressyr ”på allvar” för lite mer än 20 år sedan var jag och min dåvarande häst Heron i flera år tämligen framgångsrika i lätt klass dvs upp till LA.
 
Heron lyckades ibland till och med besegra på den tiden godkända hingstar (!), till stor del beroende på att medan han var otroligt lydig och välriden om än med mycket begränsade gångarter och svag bakbensaktivitet så ”ballade” hingstarna ur inne på banan och förlorade så pass många poäng på sina hyss att Herons lydnad kunde ”överglänsa” detta.
 
Även på den tiden hände det givetvis att någon ”flashig” gångartshäst kunde vinna/ placera sig trots flera ganska uppenbara brister under ett programs gång men det var inte så vanligt med dessa bensprättare då och definitivt inte i klasser under medelsvår B.
 
Idag, alltså ca 20 år senare tycker jag mig se en helt annan utveckling och den har kommit på bara några år.
 
Medan jag förr kunde se 1-2 hästar per tävling som jag ”hajade till” lite extra åt och kanske rent av tänkte ”den hästen skulle man ha” så ser jag numera säkert 10. Och det beror INTE på att mina krav har blivit blygsammare- tvärtom.
 
Jag är tämligen säker på att Heron, om han hade levt idag, hade varit fullständigt chanslös om han skulle tävla LA/MSV C medan han alltså för 20 år sedan var en riktig rosettplockare.
 
Hästmaterialet som är ute på dagens tävlingar är helt enkelt, i alla fall enligt mig, så mycket bättre än för några år sedan och ska jag vara ärlig så tycker jag faktiskt inte att detta bara är av godo- vilket man kanske spontant skulle kunna tycka.
 
Låt mig nu illustrera vart jag vill komma med ett exempel så kanske ni förstår mina tankegångar lite bättre:
 
För ett tag sedan såg jag i en MSV C-klass en superflashig häst som DANSADE in på banan så man blev helt hänförd. Ryttaren tycktes bara ”åka omkring” och det såg väldigt okomplicerat och flott ut.
 
Men redan när första ”lydnadsgrejen” skulle göras- en ryggning- så brast det helt- hästen körde upp skallen, ville inte rygga, vek sig snett bakåt osv.
 
Sedan fortsatte fina hästen att flasha vidare tills det var dags för en ny lydnadsgrej- enkla byten som även de blev dåliga liksom den förvända galoppen där hästen bytte galopp.
 
Att hästen alltså inte kunde utföra flera lydnadsmoment korrekt får i alla fall mig att misstänka att alla dessa brister vad gäller lydnaden antingen berodde på att hästen inte är tillräckligt utbildad/ skolad för klassen eller att ryttaren ”rider för dåligt” eller både och.
 
Detta till trots blev hästen högt placerad och jag kan inte annat än tro att detta berodde på att hästen på ”transportsträckorna” håvade in så pass många ”gratispoäng” att detta räckte för att släta över de grova lydnadsmissarna.
 
Och det är nu jag ställer mig rubrikens fråga:
 
Ska vi tävla i välridning eller finridning?
 
Ska det räcka med att sitta på en häst som AV NATUREN rör sig på ett sådant sätt att ögat bländas trots att det i princip inte krävs något som helst av ryttaren för att få hästen att gå på detta vis eller ska vi börja premiera LYDNADEN ännu mer än vad som görs idag?
 
Jag är rädd för att utvecklingen där det finns fler och fler ”flashiga” hästar även på relativt låg nivå (LA/MSV C) får till följd att man i princip inte behöver kunna rida för att placera sig- det räcker med en fet plånbok för att kunna köpa de fina gångartshästarna och så är saken biff!
 
Nu raljerar och överdriver jag så klart en del och allt är verkligen inte svart eller vitt- det är ju inte så att alla hästar med supergång vinner och placerar sig alltid och att de utan lika stora gångarter är totalt chanslösa men kan ni förstå mitt resonemang?
 
Och om jag nu inte bara ska klaga utan även komma med en LÖSNING på vad JAG ser som ett problem (fast det kanske ingen annan håller med om) så är mitt förslag följande:
 
Sätt dubbel koefficient på ALLA lydnadsmoment och låt ”transportsträckorna” betygsättas som idag så kanske vi får lite rättvisare bedömningar där lydnaden premieras ännu mer.
 
Varför är det tex aldrig dubbel koefficient på ryggningar trots att så få (enligt mig) kan utföra dom korrekt? Eller är det just därför?
 
Nu vill jag veta vad ni tycker- är jag rent ute och seglar, avundsjuk för att jag själv inte har en häst som dansar fram eller är mitt förslag något att fundera vidare på?