Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Hyra ut släp- vad ska man ta betalt?

Härom dagen blev jag kontaktad av en bloggläsare som ville veta min åsikt i en specifik fråga.

Läsaren hade av en person fått frågan om hon ville hyra ut sitt släp och nu undrade läsaren vad jag tyckte att hon skulle ta betalt för detta.

Jag vet att vi har haft denna fråga uppe tidigare men tänkte orda några rader om det här ändå.

Det första man bör fråga sig om/ när man hyr ut sitt släp är:

VILL jag EGENTLIGEN hyra ut släpet (för att jag behöver pengar) eller gör jag det mer för att vara juste?

Vill man inte hyra ut släpet men känner sig ”dum att säga nej” kan man sätta priset så högt att ingen VILL hyra det.

Behöver man pengarna kan man inte ta lika mycket betalt som det kostar att hyra släp på macken- då väljer nog många mackens släp som har en bättre försäkring än de privatägda.

Huvudsaken är att man inte känner sig utnyttjad anser jag.

Är man för billig är risken för detta större och man får ju då fråga sig för VEMS skull man köpt och underhåller sitt släp- för egen räkning eller för att andra för en billig peng ska slippa hålla sig med ett eget.

I just denna läsares fall gav jag rådet att debitera 200 eller 250 kronor, det är ändå billigare än vad bensinstationerna tar för ett dygns hyra.

Tycker sedan inte den som ville hyra det att det är billigt nog- tja…då får han eller hon fråga någon annan….

Själv slipper jag numera frågor om uthyrning då jag har ett 1500-kilos släp vilket medför att rätt många bilar inte får dra det pga dess tyngd.

I ungdomen tjänade jag mycket pengar på att hyra ut det släp jag hade då men det hände ju också att saker gick sönder och så skulle man vänta på att den som hyrde släpet skulle fixa det.

Idag har jag en annan ekonomi och har ingen lust att riskera mitt fina släp för några hundralappar men på den fattiga studenttiden var det ett lite riskfyllt men ibland nästan nödvändigt sätt att dryga ut studielånen.

När alla känner alla kan man få service (om man vet att uppföra sig)

Härom dagen pratade jag med några tjejer i stallet och ”tant Birgitta” passade då på att dela med sig av vissa erfarenheter hon gjort och gav ungdomarna några råd på vägen.

Vi pratade om hur otroligt litet häst-Skåne är och hur ”alla känner alla”- på ett eller annat sätt.

Jag sa i detta sammanhanget att man verkligen bör tänka på vilket intryck man ger och hur man beter sig mot andra- om inte annat för att undvika att få rykte om sig som värsta bitchen- då är man nog snabbt ”körd” i många hästsammanhang.

En dag vill man kanske byta stall, hovslagare, tränare eller veterinär och är man då ”ökänd” är det nog inte så kul.

Ja, ungefär så gick snacket oss emellan och jag har idag själv fått erfara hur bra det är att ha ”kontakter” och att ha vårdat sina relationer.

Klockan 19.02 fick jag ett SMS från Liv i stallet som erbjudit sig att ta in våra hästar från hagen. Liv meddelade i SMS: et att Archie hade en tappsko.

19.03: Ve och fasa- jag ska tävla imorgon bitti 10.00!

19.04: Jag har utan resultat sökt både min hovslagare OCH hans fru (fd stallkamrat till mig som jag haft mycket roligt ihop med under flera år) per telefon.

19.10: Jag bestämmer mig för att på vinst och förlust köra hem till en hovslagare som bor mer eller mindre granne med stallet. Jag har förvisso aldrig ens TRÄFFAT denne man men jag hoppas att jag kan övertala honom att förbarma sig över oss mot rundlig betalning.

19.15: Konstaterar att hovslagaren inte är hemma.

19.16: Slås av tanken att jag kan prova att få tag på en gammal bekant från ungdomen- när vi lärde känna varandra var han bästa vän med min dåvarande pojkvän (också hästkille) och han har sedan dess utbildat sig till just hovslagare.

Vi har bara träffats sporadiskt genom åren men då jag googlar hans namn via I-phonen och han svarar i telefonen går han med på att jag ska komma hem till honom med Archie direkt!

Vad sägs om det? Det tror jag inte många hade gått med på en lördagkväll!!!

20.15 är vi hos min gamle bekant och 10 minuter senare kan jag köra hem igen!

21.00 sitter jag åter i soffan- glad åt en gammal bekant som ville hjälpa mig och givetvis också glad att jag har en snäll häst som man bara kan slänga in i transporten, köra i ilfart med och sedan ställa och sko utanför släpet medan mörkret sänker sig….

Frågestunden?

Om ni förresten undrar hur det går med min frågestund så går det inte alls, dvs inga frågor har inkommit.
Jag är inte speciellt förvånad eftersom de bloggar där jag sett att ägaren haft detta främst läses av unga människor och frågorna är ju därefter :).
Jag inbillar mig att majoriteten som läser min blogg är vuxna och då är man kanske inte så intresserad av vilket märke jag har på min hjälm eller var jag har köpt mina ridstrumpor :)?
Inte heller vill man se bilder av hur jag ser ut när jag är på jobbet eller på Archies inne respektive ute-täcken:).

Helt ok för mig…..

Insomningstips?

En del räknar får…

Härom kvällen hade jag lite svårt att somna och ”roade” mig då med att försöka räkna ut hur många olika tävlingsplatser jag tävlat på (i både hoppning och dressyr) under min mer än 20-åriga ”karriär”.

En del klubbar har jag inte besökt på evigheter (Rancho Ridklubb är nerlagd sedan länge och både Lundåkrabuktens och Kyrkoköpinges ridklubbar har jag inte sett ordna tävlingar på evigheter)  medan andra besöks varje år sedan jag började tävla.

När jag kom till klubb 49 somnade jag så uppenbarligen var detta ett bra sömnmedel (och lika uppenbart är att det finns många tävlingsplatser i Skåne:)).

Dags för frågestund?

Jag har på en del yngre bloggkollegors sidor sett att de uppmanar sina läsare att ställa frågor till bloggägaren.
 
Och eftersom jag själv är en väldigt nyfiken person inbillar jag mig att det kanske finns likasinnade ”out there” som undrar över något som har med mig, djuren eller bloggen att göra?
 
Eller så får ni redan veta allt ni vill (och mer därtill) och har inga frågor what so ever?
 
Inte vet jag men har ni frågor är det bara att skicka en kommentar eller maila till bm6610@hotmail.com.
 
Jag är och har aldrig varit ”hemlig” av mig (och ser ingen anledning till det), vill man veta något får man oftast svar av mig och mycket går ju också att ”luska fram” på annat sätt- tex genom nätet.
 
Men givetvis väljer JAG vilka frågor jag publicerar eller inte men som sagt; jag svarar på det mesta!    

Dömer domarna hårdare idag eller rider vi sämre?

En sak som jag har noterat under flera av vårens dressyrtävlingar, och inte bara i klasser jag själv ridit utan i både lägre (LC, LB) och högre (MSV) dito är att det tycks mycket vanligare idag att ekipages slutprocent stannar vid ynkliga 56-57 % och däromkring och jag har också sett de som ridit på till och med under 50 %.
 
I helgen såg jag en klass (LC) där 17 av 22 ekipage (dvs i princip hela klassen)  red på 60 %  och därunder samt en klass (LB) där 6 av 12 ekipage (dvs hälften) red på 59 % eller mindre.
 
När jag tävlade för lite drygt 2 veckor såg det ut så här:
 
MSVA:1- 6 ekipage av 8 hade 60 % eller mindre
 
MSVB:4- 4 ekipage av 7 hade 60% eller mindre
 
LA:6- 8 ekipage av 20 hade 59 % eller mindre
 
LA:4- 12 ekipage av 24 hade 60 % eller mindre
 
I just dessa exempel är det ju så att i princip halva klassen inte uppnår godkända procent och jag ställer mig nu frågorna:
 
Är det en slump att jag ”råkat ut” för just så exeptionella klasser?
 
Dömer domarna idag hårdare och vågar använda sig mer av hela skalan?
 
Rider de som vågar sig ut på tävlingsbanorna idag mycket sämre än för några/ något år sedan och borde de egentligen inte starta?
 
Jag kan inte minnas att det var så här illa för x antal år sedan men det är kanske minnet som sviker eller så lade jag inte märke till folks resultat på samma vis då?
 
Jag vet ju att jag förr tyckte att om man red på typ 55- 57 % så var det super-duperpinsamt för det hände så sällan NÅGON men idag är det mycket mer vardagsmat även om jag personligen tyckt att det varit hemskt det fåtal gånger det hänt mig.
 
Sedan vidhåller jag att det är den inbördes placeringen som betyder MEST för mig, jag vinner hellre på 61 % än är oplacerad på 65 % men det är så klart mycket roligare att få lite högre siffror än att känna att i princip ingenting av det man gjort inne på banan ens är att betrakta som godkänt, i alla fall i DEN domarens ögon.      

Moderna hästar- moderna underlag

Man talar ju ofta om (dagens) moderna hästar i jämförelse med de tyngre, inte så smidiga och ”elektriska” hästar man hade ”förr” men det slog mig igår att jag aldrig hört talas om ”moderna underlag”.

Men det är precis vad jag tycker att vi har fått sedan jag köpte min första häst för lite mer än 20 år sedan- fler och fler ridhus och utebanor med bättre, luftigare och lättare underlag till skillnad från de många gånger tungridna potatisåkrar jag tvingades baxa runt Heron i.

När jag besökte ett annat ridhus än vårt nyligen slog det mig att det är sällan man ser just den mörka, tunga grus jag såg där och det är jag faktiskt mycket tacksam över.

Just min första häst Heron påverkades otroligt i sin gång av bra vs dåliga underlag och jag hade ofta bekymmer på tävlingsplatser med vad som kändes som åkerjord som han inte orkade gå i.

Sedan dess skulle jag lista just ”ridhusbotten” som det viktigaste vid mitt val av stallplats även om det så klart finns mycket annat som OCKSÅ är viktigt.

Men mycket kan man själv påverka- är tex fodret som tillhandahålls dåligt kan man köpa bättre själv men vad gör man med en oridbar ridhusbotten? Då hjälper det inte hur stort och luxuöst ridhuset är i övrigt.

Men som sagt, jag tycker det blir allt mer vanligt med mycket fina underlag och det tackar säkert om inte annat våra hästar för.

Åh vad jag älskar Skåne (och Internet)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; som hästägare kan man inte bo bättre än i Skåne.
 
Här finns banne mig ALLT eller i alla fall det mesta som har den minsta anknytning till just hästar och jag vet inte hur många gånger jag varit såååå tacksam över detta.
 
Som en ytterlighet och jämförande exempel har jag en vän som bor i Norrland och allting verkar otroligt mycket omständligare och jobbigare där oavsett om det gäller veterinärbesök (man kör inte 60 mil för att buköppna en kolikhäst), sadelutprovningar, tillgång till tränare eller vad det än må gälla.
 
Själv kan jag mer eller mindre vraka bland veterinärer, kliniker, hästaffärer, tränare, massörer- ja det mesta!
 
Jag skulle kunna skriva en bok om alla de gånger jag konstaterat att just det jag behöver finns mer eller mindre ”hemmavid” och idag tänkte jag berätta om det senaste exemplet.
 
Som ni kunde läsa på bloggen igår har min Amerigo-sadel börjat knarra (kan som ett sidospår berätta att generalagenten för just Amerigo bodde bara några mil ifrån mig på den tiden denna sadel köptes- ännu ett exempel på ”närhet till allt”).
 
Jag hann inte mer än publicera inlägget förrän jag fick ett eminent svar från en läsare som genast skingrade dimmorna kring VARFÖR sadeln knarrade, dvs vad det beror på.
 
Läsaren rådde mig att kontakta den sadelmakare som Amerigo själva hänvisar till och gissa var han bor? Ungefär 3 mil från ”mitt” stall!
 
Så lunchrasten idag har ägnats åt att boka tid med denne man och tack vare hans känsla för service (ingen självklarhet bland yrkesfolk idag tyvärr) så är jag välkommen att komma och visa sadeln redan IDAG, dvs mindre än 24 timmar efter att jag beklagat mig på nätet.
 
Nu är ju historien inte slut här- den kommer ni absolut att få följa på bloggen men så här långt älskar jag som rubriken säger både Skåne och Internet!

Är jag en annons-junkie?

Med anledning av att jag då och då publicerar en hel del annonser från framför allt Blocket på bloggen fick jag igår frågan från en läsare hur jag har TID och framför allt VARFÖR jag läser så mycket annonser.

Och om det är vad ni som läsare tror, dvs att jag går med Iphonen klistrad i näven och kollar annonser dygnet runt 🙂 så måste jag göra er besvikna!

Visst har jag i perioder kollat på Blocket ganska intensivt, både när jag letade hundbur till Soya och hoppsadel till Archie tex men faktum är att de flesta annonser som ni ser på bloggen kommer från läsare som skickat mig dessa länkar.

Tydligen tycker många att det är ganska kul med mina ”Speciella annonser” och jag får en hel del tips som sagt.

En gång var det så otroligt att två läsare oberoende av varandra hade skickat samma länk!

Sedan är det inte så att jag publicerar alla tips på annonser, JAG måste tycka att de passar och har någon form av anknytning till sådant jag brukar skriva om.

Men jag är väldigt tacksam över era bidrag så bara fortsätt att skicka in:)!

Buhu….hösten är på väg

Igår kunde jag till min förskräckelse konstatera att det var mörkt ute när jag steg upp! Riktigt mörkt dessutom!

Och inte nog med det- det regnade nästan hela dagen!

Det är alltså bara att inse att vi går mot höst med stormsteg och jag som saknade våren så mycket och knappt tyckte att jag hann njuta av sommaren är inte glad.

Snart kommer vinterpälsen som ett brev på posten och den enda fördelen med den är att Archie förhoppningsvis åter blir så där svart och snygg som jag vill ha honom.

Den mycket lustiga färg han har på kroppen nu- någon slags strimmig kombination av ljusbrun, guldig och vanlig brun färg ser faktiskt inte annat än märklig ut och den slipper jag gärna.

Annars vet jag inte vad man annars ska se fram emot när dagarna bara blir kortare och kallare?

Att vi ska få några nya inackorderingar på anläggningen kan förhoppningsvis bli spännande och att det finns lite fler tävlingar att välja på än under sommaren är glädjande men annars ser neggo-Birgitta mest ”minus” framför sig.

Värst för min egen del är just mörkret och kylan, min stalltid blir kortare och kortare ju längre in på året vi kommer av den enkla anledningen att jag så ofta fryser och vill hem till värmen.

Det har varit skönt att slippa täcken i några månader men det börjar väl snart bli dags att plocka fram dom också- Archie har redan ”provstått” med sitt regntäcke någon dag här och där då det regnat som mest intensivt på sista tiden.

Om ni skönjer ett visst missmod så är det för att jag känner så just nu men om Gud är god (sa ateisten) så får vi förhoppningsvis en varm och oregnig höst som gör att man kan rida länge på utebanan (sa ridhusälskaren) och stubbåkrarna (sa uteridnings-undvikaren) och om inte annat slippa de av svett dyngsura ridpassen där man kunnat vrida ur både sig själv och hästen som våta trasor efteråt.

Bara vi slipper vrida ur oss på grund av regn tror jag att jag kommer att vara tacksam, gapar man inte efter för mycket blir man förhoppningsvis bönhörd och nöjd!