Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

När det är dags för det svåraste beslutet

Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?

Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.

Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.

Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.

Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.

”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.

Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?

Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?

Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.

Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.

Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.

Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.

Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.

En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.

Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.

Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.

Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.

Varför blir man en djurplågare?

Just nu florerar denna text på massor av bloggar, facebook, diskussionforum osv:

Polisen har på grund av tråkiga omständigheter omhändertagit alla hundar på en vinthundskennel i Skåne därav ett flertal salukis. Salukiringen har beslutat att bistå Polismyndigheten i den uppkomna situationen. I första hand till att hitta övergångshem som omgående kan ta hand om de två valpkullarna på 8 och 7 valpar. Kullarna kan placeras i övergångshem om 4 alternativt 3 valpar, i väntan på att nya ägare hittas till valparna. Det bästa är givetvis att hitta permanenta hem till alla valparna i första hand. Valparnas mammor, två kullsystrar, på snart 7 år söker också nya hem. Info finns här: www.saluki.se

Alla salukis finns f n i ett hundhem i Skåne och måste hämtas personligen.
Vid intresse kontakt Tomas Jeansson Tel 0416-321 31, 0761-098590
eller saluki@yashars.se som är Polismyndighetens kontaktperson.

Alltid när man läser dylika upprop så väcks i alla fall funderingar hos mig kring VARFÖR?

Och man (läs: jag) kan i alla fall inte låta bli att spekulera i om det är någon form av missförhållande som lett till en så drastisk åtgärd, konstigt vore väl annars?

I just detta fallet kan jag absolut inte uttala mig, jag har ingen aning om vad som hänt men det är annars väldigt lätt när man läser/ hör om omhändertagna djur att man blir helt rabiat och undrar hur i he..vete folk är funtade som kan låta kor drunkna i sin egen skit, hästar få grimmorna att växa in i huvudet och få hovar så långa att de knappt kan gå osv osv.

Min högst personliga och obekräftade teori är att det är extremt ovanligt med människor som medvetet plågar djur (dvs som någon form av sadistisk gärning).

I stället misstänker jag att det i de flesta fallen ligger ålderdom och/ eller psykisk sjukdom bakom, människan har helt enkelt blivit för gammal, senil och / eller galen för att längre veta vad den gör.

I alla fall vill jag tro att det är så- det skänker en viss ”tröst” (för då har det skett oavsiktligt) även om det verkligen inte hjälper de stackars djuren!

Sluttävlat?


För ovanlighetens skull blev det både fullt lopp (6 hundar) och 3 svarta whippar i detta.
Nummer 5 vann och nummer 3….tja…det är Soya det…

Idag var det dags för Soyas sista tävling på rundbana, om inte för alltid så i alla fall för i år.

Jag behöver kanske inte orda mer om resultatet mer än att göra jämförelsen att det gick för Soya som det hade gått för Archie om han hade tävlat mot Totilas (för er som bara läser bloggen för hundinläggen och inte vet ett dugg om hästar är Totilas en av världens nu bästa dressyrhästar).

Jag ska inte sticka under stol med att rundbanetävlandet inte har motsvarat mina förväntningar; jag kunde väl aldrig tro att det inte finns en enda i Skåne tävlande hund i Soyas (sär)klass och att se sin hund komma låååångt efter alla de andra är inget som jag är det minsta road av i längden- inte ens om det var gratis och det ska gudarna veta att det inte är.

Så i stället för att betala 220:– för att Soya ska agera klassutfyllnad med allt vad det innebär så kommer jag troligen bara att träna med henne för 20:–/ gång och då låta henne springa ensam så att hon får känna sig som en vinnare hon också.

Alternativet är att träna med de italienska vinthundarna och det finns faktiskt en sådan ägare som tyckte att det var helt OK för hennes del så vi får väl se hur det löser sig.

Hur som helst var Soya minst lika nöjd med dagen som alltid och det är snarare så att hon blir mer och mer upphetsad för varje gång vi åker till Landskrona.

Jag börjar faktiskt undra hur det ska sluta för nu börjar hon gnälla redan när vi svänger av vid avfarten till Landskrona (och har några kilometer kvar till banan) och sedan piper hon halva vägen hem!

Fick idag skruva upp volymen på radion rätt rejält för att slippa höra detta ljud som ironiskt nog är ett av de värsta jag vet!

Tillsammans igen!


Lina och jag på promenad med våra hundar i naturreservatet vid Dalby för några veckor sedan.

Härom dagen blev det definitivt bestämt; Lina ska vara medryttare på en häst på anläggningen där jag har Archie.

Det är fullblodet Alfresco i stora stallet som ska få del av Linas omsorger framöver och det ska bli jättekul tycker jag.

Lina har ju hjälpt mig med både Décima och Archie i många år och det känns trevligt att vi åter kan träffas lite oftare än vad vi gjort sedan Archie flyttade ifrån ridskolan.

Hundar som anfaller hästar!

På dessa bilder är Archie bara några dagar gammal men har redan fått stifta bekantskap (hmmm…kanske lite väl intensivt kan jag tycka) med arten HUND. Inte konstigt att han sedan dess inte bryr sig om dessa fyrfotingar det minsta och även i det stall där han växte upp tills jag köpte honom hade ägaren 2 hundar, en rottweiler och en jack russel.

Jag vet inte om det är en tillfällighet men jag har de senaste månaderna (bl.a. i Ridsports nätupplaga) upprepade gånger läst om hundar som jagat och till och med attackerat hästar.http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=508589

Förfärligt givetvis och jag kan inte låta bli att spekulera i vad det handlat om för raser och varför det hänt.

MIN erfarenhet är att hundar och hästar oftast går oerhört bra ihop och lever sida vid sida utan större drama och det är ju otroligt vanligt att hästägare har en eller flera hundar.

Soya och Archie är riktiga praktexemplar men även mina tidigare hundar (3 stycken) gjorde aldrig någonsin ens ett FÖRSÖK att bita de MÅNGA hästar jag tog hand om, red och körde på den tiden.

När jag är hos Ebba ligger det alltid en eller flera hundar i ridhuset och om Ebba rider Archie är Soya en av dom.

Jag har aldrig sett en häst ens höja på ögonbrynen åt dessa ofta helt obekymrade doggysar som verkar anse att det är HÄSTARNA som får flytta på sig och det gör de också :).

När fegisar kommunicerar, del 3

Ännu vanligare än att gömma sig bakom stallets anslagstavla eller ett sms (för där VET ju ändå folk till 99% vem som har författat budskapet) är att använda Internet för att härja anonymt på alla möjliga vis.
 
Det finns väl nästan ingen bloggskribent som inte har råkat ut för just ”Anonym” som ställer mer eller mindre insinuanta frågor, kommer med helt onyanserade påståenden, ifrågasätter bloggaren på ett väldigt fult sätt osv.
 
Som bloggare kan man välja att hantera detta på olika vis, en del har gått så långt att de känt sig drivna till att lägga ner hela bloggverksamheten på grund av påhoppen.
 
En av mina bloggkollegor låter alla kommentarer som bara ANDAS ”negativitet” hamna direkt i papperskorgen, bloggaren vill inte lägga energi på att ens bry sig om skräpet.
 
Själv är jag väl lite mer hårdhudad och publicerar ibland kommentarer som jag anar är skrivna mer för att irritera än något annat och där har jag då resonerat som så att det är mest synd om författaren som jag oftast tycker ”faller på eget grepp”.
 
Jag vill inte heller bara ha en blogg där alla tycker precis som jag och att allt jag gör,  tycker och föreslår är sååååå bra, då blir det inga bra diskussioner utan bara ett evigt ”med-jamsande”.
 
Men visst; även jag har skickat iväg en del idiot-kommentarer rakt ut i den oändliga cyberrymden så i de fallen har den som skrivit slösat bort sin energi helt i onödan.
 
Jag är ju också så pass gammal idag att jag inte bryr mig på samma sätt som när man var säg 20 år- de som inte fattar att jag gör så gott jag kan, att jag älskar mina djur osv, de är inte värda att lägga energi på.
 
Även på diskussionsforum går vågorna höga ibland och det kan märkas att ”folk” skriver i princip vad som helst just för att de kan vara anonyma.
 
En del forum kräver olika former av registrering för att undvika de värsta avarterna och hotar också med avstängning och det håller säkert en del ”bråkmakare” borta.
 
Med tanke på hur otroligt lätt det är att skaffa sig hur många mailadresser som helst från vilka man kan ”drabba” nätet är det inte konstigt att det förekommer så mycket fegis-skrivning men själv är jag ändå av uppfattningen att just Internet är årtusendet bästa uppfinning- man får bara ta det onda med det goda som med mycket annat också!    

När fegisar kommunicerar, del 2

För en tag sedan läste jag om en kvinna som mycket chockad hade fått ett sms från sin partner där denne valde att avsluta deras förhållande på just detta opersonliga vis.
 
Kvinnan var nog lika chockad över själva relationens avslut som sättet som budskapet hade levererats och jag kan inte annat än förstå henne.
 
Hur gammal är man om man skickar ett sms där man vill ”göra slut”? Tja…i min värld på sin höjd 14 år eller nåt!
 
Samtidigt som jag absolut fördömer att man levererar så pass känslig information genom att fegt gömma sig bakom en stum telefon så måste jag ändå tillstå att jag till viss del kan förstå agerandet.
 
Jag hade själv för många år sedan en tränare som var ett under av ”brist på social kompetens” och varje gång jag skulle ringa personen så kände jag en enorm motvilja och fick nästan stålsätta mig- jag som i vanliga fall skulle kunna snacka omkull en elefant.
 
Då var det faktiskt skönt när sms-funktionen kom och jag kunde kommunicera med tränaren på detta vis men nu handlade det i just detta fallet om att bestämma/ avboka ridtider och inget mer ”dramatiskt” än så.
 
Annars är jag den första till att tycka att det är oerhört praktiskt med sms, det är ju inte alla gånger man varken kan eller vill prata och ofta kan det ju bara vara någon kortfattad sak man vill framföra/ fråga om.
 
Det viktiga att tänka på är att det är så otroligt lätt att missförstå det skrivna ordet, man ser ju inte personen som skickar budskapet framför sig och man hör inte nyanserna när den talar.
 
”Tack för det” kan ju tex uppfattas som både oerhört spydigt (dvs man menar precis tvärtom) och som att man är väldigt tacksam.
 
Känner man varandra väl kan man säkert skriva både ”Hej din gamla hagga” och ”du är verkligen inte riktigt klok” utan att känna oro för att bli lynchad men är man det minsta osäker ska man tänka efter vad man skriver så att man undviker missförstånd.  

På begäran: ”mitt” stall

En bloggläsare, Katja, efterlyste lite information om stallet där jag har Archie så här kommer den:

Grevie Hästcenter ligger i hålan Grevie som i sin tur ligger strax utanför Staffanstorp mellan Malmö och Lund.

På vår anläggning finns 2 stall, ett med 17 boxar och fullskötsel (kostar 3450:–/ månad) och ett med 7 boxar där man mockar och gör i ordning sitt foder själv (kostar 2100:–/ månad).

I det stora stallet finns spolspilta med varmvatten och lite ”lyxigare” sadelkammare där man har egna skåp medan det endast finns kallvatten i lilla stallet och lite enklare (uppvärmd) sadelkammare.

I det stora stallet ingår också flera olika sorters kraftfodersorter medan man i det lilla stallet ”bara” har tillgång till havre, betfor och ensilage.

Halm ingår i allas stallhyra, vill man strö med spån ingår 2 balar i månaden och därefter betalar man 85:–/ bal.

I bägge stallen ingår utsläpp (ca 08.00) och intag (ca 14.30) i stallhyran. Vill du ha ute hästen mer/ längre går detta bra men då får du sköta intaget själv.

Stalljour har man ungefär var 10-11:e söndag i det stora stallet och ungefär var 7:e söndag i det lilla. Stalljour innebär att man fodrar ca 07.00 och släpper ut hästarna ungefär en timme senare. Intag och lunchfodring sker vid 14.30 och kvällsfodring 19.00.

Det finns både gräs och grushagar, en mycket stor gräsbana, en något mindre grusbana (gissar att den är 20 x 60) samt ett lika stort ridhus som grusbanan.

På anläggningen finns en c-tränare i hoppning, det är en 25-årig tjej som driver densamma tillsammans med sina föräldrar.

En dressyrtränare/ domare (E.E) kommer till anläggningen 1 gång i månaden och förutom det kan man själv ta dit sin tränare om man vill.

Uteridningsmöjligheterna anser JAG är helt ok, mest gräs och grusvägar som räcker gott om man inte är en utpräglad ”skogsmulle” då jag gissar att man önskar mer variation.

Hund kan tas med (även lös om den är snäll), rökning är tillåten utanför stallen och man får ha sin transport parkerad på anläggningen utan extra kostnad. Hjälmtvång vid ridning råder.

Tjänster går bra att köpa till (mockning, fodersättning, täckesbyte, avtagning av lindor osv).

Nu tror jag att jag har berättat det mesta och det bästa av allt:det finns lediga stallplatser just nu så det är bara att höra av sig vid intresse :)!

Så här ser det ut i det stora stallet. Detta stall är relativt nybyggt och har bara några år på nacken.
I boden rakt fram har vi som har hästarna i lilla stallet vår sadelkammare.
Ingång till lilla stallet.
Utsidan på stora stallet.

Så ser det ut i vår sadelkammare.
Archie till vänster och Oscar till höger tittar ut.
Kraftfoder sätts i spannar och stråfoder i IKEA-påsar.

När fegisar kommunicerar, del 1

Denna veckas bloggserie (i 3 delar) har sin upprinnelse i något som hände i veckan; en stallkamrats vuxna medryttare ”sade upp sig” via sms och detta satte igång mina tankar kring hur vi idag kan välja att kommunicera.
 
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
 
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
 
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
 
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
 
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
 
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
 
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
 
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
 
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
 
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.  
 
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
 
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
 
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
 
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
 
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.             

Du följer väl med- on-line?

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående tävlingar hemma vid datorn eller var som helst i I-phonen tex:http://www.equipe.nu/
Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!