Att massor av namn folk har döpt sina hästar till kan tyckas konstiga i andras öron är väl ett faktum men en sak som jag speciellt funderar över är varför man döper hästar efter sångare/ sångerskor?

Jon Bon Jovi, Whitney Houston, Rod Stewart, Celine Dion, Mick Jagger, Bruce Springsteen, Barry White, Elvis Presley osv osv- vad tusan är grejen liksom????

Hur mycket jag än skulle ha någon av ovan personer som idol så inte tusan skulle jag döpa min häst efter dom, eller 🙂 ????

I helgen som varit har det ridits många höga klasser i Strömsholm och något som hände där fick mig att fundera- för det är inte första gången jag hör/ läser om liknande scenarion.

Lina Dolk, som skulle ha startat Biggles i SM valde att inte komma till start eftersom hästen inte ”var hundra” (hennes egna ord på hennes blogg).

Ovan finner jag inte det minsta märkligt (beslutet alltså) men däremot att så många hyllar henne för att ”hon sätter hästen i främsta rummet”, ”är en sann hästmänniska” osv.

I min värld gjorde Lina något SJÄLVKLART- inget man liksom behöver hedra som att det skulle vara något särskilt.

För av de många kommentarerna låter det som att många andra ryttare minsann skulle ha ridit in på banan med en häst som inte går rent och det undrar jag om det verkligen är så?

Till att börja med hoppas och tror jag att alla som känner att hästen är halt, om aldrig så lite, inte väljer att starta- om inte annat för att DOMAREN (eller i detta fallet DOMARNA) skulle blåsa ut en.

Och hur pinsamt hade inte DET varit?

Att sedan vissa ryttare, kanske pga blockering av nervositet eller helt enkelt OKUNSKAP inte hade MÄRKT om hästen inte kändes fräsch- det är en annan sak fast jag vill nog tro att man om man rider på SM-nivå besitter denna kunskap och känsla.

Nej, det är verkligen tråkigt och en skrämmande utveckling om det ska anses som något positivt utmärkande att/ om vi värnar om våra hästar genom att inte tävla när de är skadade- det tycker jag i alla fall.

Och detta är som sagt inte första gången jag läser om denna form av reaktioner när ryttare fattar, enligt mig, helt naturliga (och så klart kloka) beslut.

Funderade på detta fenomen nyligen- det är ju något man kan se, höra och uppleva i alla möjliga sammanhang men jag tänkte ta upp några exempel från min ”ridvärld”.

Nu hoppas och tror jag inte alltid att det sker medvetet utan en del människor utgår så mycket från sig själva att de har svårt att sätta sig in i hur andra tänker.

Det första exemplet kommer från min blogg där någon för ett tag sedan kände sig manad att påpeka att MSV C minsann var ”gamla LA”- läs: inte så värst avancerad klass att tävla (så tolkade jag andemeningen).

VARFÖR ens påpeka detta (då inlägget inte handlade det minsta om nivån på klasser etc) ?

Ja, för snart 10 år sedan fanns det 2 LA-program där skolor ingick och de hette LA5 och LA6 har jag för mig men blir det mindre ”värt” idag att tävla MSV C för att det en gång i tiden fanns liknande program som hette LA?

Nästa exempel kommer från sist jag tävlade.

Då jag påpekade för ett ryttare att det faktiskt var förbjudet att leda hästar på framridningen fick jag det märkliga svaret ”ja men det är ju en UTBILDNINGS-KLASS” ?!?!

Ehhh….för DEN ryttaren är det möjligt att MSV C är en utbildningsklass men det finns många hobbyryttare som aldrig kommer längre på tävling (eller ens så långt) så jag tycker det är ett ganska oförskämt uttalande som dessutom inte har det minsta med sakfrågan att göra.

Exempel 3 kommer från en diskussion från Facebook där vi diskuterade om det behövs ett förändrat uppklassningssystem inom dressyren för att förhindra att man kan ta ”hur många placeringar som helst” utan att bli uppklassad (något förenklat).

Några svarade ”men om du vill bli placerad är det BARA att rida bättre” och även sådana kommentarer tycker jag kan vara en form av förminskande.

Nej, det är verkligen inte ”bara” att rida bättre- det finns hästar ”man” aldrig kan slå oavsett träning och påstår man motsatsen är man om inte annat väldigt naiv.

Om tex jag och Vicke skulle möta Totilas i vilken klass som helst, även LC, skulle han slå oss om vi båda gjorde prickfria ritter- helt enkelt pga sina fysiska fördelar.

Och så de som kläcker ur sig: ”alla kan rida på 70%, det är ju bara GANSKA BRA”. Grrrrr!!!!

Ja, det finns många fler exempel- som ni vet blir jag även sur när bloggare skriver saker i stil med ”idag fick jag bara 65 % när jag tävlade men det räckte till en seger”- även detta tycker jag är att förminska de som aldrig kommer så långt.

Nu ska man ju så klart få tycka och känna vad man vill men frågan är om man alltid måste säga och/ eller skriva det på det här sättet?

Samma där; man kan så klart skita i hur det uppfattas av andra men vad gäller tex ”storbloggare” som jag ibland läser har riktiga fans som andäktigt följer varje stavelse från bloggaren hade i alla fall jag funderat på hur kommentarer som ovan kan uppfattas.

Vad säger ni läsare?

Är ovan något ni känner igen eller har ni aldrig funderat i dessa banor?

Är det jag som läser in för mycket i vissa kommentarer?

Favorit i repris!

Har ni några bra tips som ni vill dela med er när det gäller ridning, hästens och/ eller utrustningens skötsel eller….tja vad som helst som har med våra fyrfota vänner att göra?

Kom att tänka på denna frågeställning när jag använde mitt kandar härom dagen för det är ett tips jag skulle vilja dela med mig:

Har man någon hästpryl av inte så kvalitativt läder och där detta har blivit styvt så är mitt tips att lägga saken i en vanlig plastpåse modell större och hälla i olja- antingen någon billig läderolja eller till och med matolja.

Låt stå över natten och när du därefter torkar bort överflödigt fett har du en helt annan läderprodukt!

Mitt ”billighetskandar” har sedan ovan behandling det mjukaste lädret man kan tänka sig och det fantastiska är att det har hållit sig mjukt i över 1 år utan att jag knappt har behövt smörja det (utan bara tvättat bort smuts).

Samma sak med ett par hemska lädertömmar jag köpte på annons- de såg ut att vara redo för soporna men efter olje-indräkning så återfick de sin färg, blev jättemjuka och har så förblivit.

Så det var mitt ekonomi-tips!

Matolja kan man för övrigt använda till att smörja hovarna.

Ett annat tips är att alltid ha med sig en hink med lock innehållande rent vatten i släpet.

Vattnet kan man sedan använda till att svampa av hästen om den blivit svettig på träning/ tävling, till att skölja bettet, tvätta av fläckar på saker och dylikt.

På tal om släpet har jag i detta alltid en del dubbletter av småsaker som man kan bli av med/ som går sönder och som man verkligen hade saknat om detta inträffade akut.

Exempel på detta är spö, sporrar, flugmössa, hjälm (gammal men funktionsduglig), dvs sådant som jag brukar använda på tävling/ träning.

Dagens sista tips är att man alltid har antingen (helst) 4 riktade nya skor till hästen eller har sparat 4 gamla som inte är alltför nerslitna.

På så vis underlättar man om hästen skulle få en tappsko och man inte kan få tag på sin ordinarie hovslagare utan lyckas hitta någon annan som kan hjälpa till att slå på skon.

Det är ju inte alltid man hittar en tappsko eller så kan den vara för skadad (vriden) för att någon ska kunna slå på den lätt.

Vicke har ju specialskor som säkert ingen hovslagare har hemma (han är den enda med dessa skor hos min egen hovslagare tex) så jag har ett par nya av dessa liggande hemma om ovan scenario skulle inträffa eller det tom skulle bli så att skorna av någon anledning tar slut hos leverantören tillfälligt.

Vad är era bästa tips?

Läser nedan på Facebook och blir helt beklämd!

Alltså…hur kan man????

”Är fortfarande så arg och frustrerad sedan i gårkväll på vuxna sk hästmänniskor med noll respekt eller hänsyn till andra.

Sandra var ensam nere och skrittar Shelly i lugn och ro på stranden då en tjej på en galoppör kommer bakifrån i full galopp utan en tendens att sakta ner. Det resulterar i en Shelly som fullständigt exploderar, kastar av Sandra och skenar lös i väg.

Ryttarinnan på galoppören ser vad som händer men varken stannar eller bryr sig om hur det gått. Hon ser dessutom Shelly skena vidare på stranden och långt fram försvinna upp i skogen. Det enda hon gör är att vända sin häst och galoppera förbi Sandra ännu en gång som mörbultad försöker springa längs stranden efter Shelly, utan att stanna och höra med Sandra hur det gått.

Helt ofattbart hur vuxna människor kan bete sig. Hon visste ju varken hur Sandra hade klarat sig, om hon hade telefon eller någon med sig.

Emelie och jag fick kasta oss i bilen och köra ner till stranden och möta upp och börja leta efter hästen.

På parkeringen möter jag galoppören och frågar ryttaren om hennes agerande, hon är arrogant och helt oförstående till att man bryter av och visar hänsyn när man passerar andra hästar och tyckte dessutom inte att hon behövde bry sig om att ta reda på hur det gått för Sandra eller var hästen tagit vägen. Hon var på stranden för att galoppera och det tänkte hon göra oavsett konsekvenser för andra. Det kunde lika väl varit ett barn på en ponny hon passerat och en ryttare som skadat sig allvarligt också. Grrrrrrrrr.

Man hinner tänka mycket med en häst skenande lös och det inte är långt upp till järnväg och vägar.

Shelly hittade vi genomsvettig och halt borta vid Råbocka. Nu är mest troligt denna tävlingssäsongen över för hennes del…………. Inte det Sandra önskade efter att haft henne skadad i åtta månader efter Falsterbo förra sommaren. Man kan tappa sugen för mindre och det är så totalt onödigt.”

Läser följande fråga på ett Internetforum:

”En fundering ang framridning. Är det ok att leda runt sin galna häst på framridningen? Sist jag tävlade var det en häst som var mer vild än tam som ryttatinnan ledde i långt grimskaft till den hade hoppat och flygit av sig så hon tordes sitta upp. Sen flög den runt lite till även när hon suttit upp. Min häst är inte fyllda 5 än men brydde sig inte nämnvärt, tack och lov, men det finns ju andra hästar som blir smittade av den energin. Det kanske inte finns några bestämmelser ang sånt, men det kändes inte direkt säkert…

Denna gång var det ett hemmaekipage som sedan vann alla klasser (väldigt flashig häst som sprattlar bra med benen) ….”

En läsare svarade:

Det är inte tillåtet att leda alls på framridningen från och med i år, oavsett om hästen är snäll eller galen.

Och en annan citerade TR:

Ur TR:
2.2.1. Framridningsbanan är till för uppvärmning, inte träning, ledning eller väntande hästar. Överdomaren kan vid behov besluta annorlunda.
2.2.3 Arrangören ska anvisa annan plats för väntande och hästar som leds.

Personligen tycker jag att det är synd att det står att ”överdomaren kan vid behov besluta annorlunda” och jag undrar också vad det kan handla om för situationer?

Jag har i alla år retat mig på dessa elektriska hästar som ryttarna inte vågar sitta upp på utan ledare eller som de själva måste leda eller tom longera men som sedan flashar sig igenom sin klass och inte sällan vinner medan vi andra måste hålla oss undan och hela tiden ha koll på var denna häst leds.

Tyvärr tror jag att en del kommer att fortsätta med ledandet tills (läs: OM) någon säger ifrån och så mesiga som människor är lär ju inte det hända…

American soldiers paying tribute to all the horses that lost their life in World War I. This was taken in 1918. Very powerful photograph!

Nyligen diskuterade vi detta på ett hundforum; hur lätt det är att bli hemmablind och tex inte inse hur sjuk ens hund är medan ”alla andra” bara skakar på huvudet och önskar att hunden skulle tas bort.

Och när jag funderade närmare på saken så insåg jag att det är hur vanligt som helst och kan gälla precis vad som helst.

Jag vet hästägare som ondgör sig över hur lite andra rider samtidigt som de själva rider 3-4 dagar i veckan och varken särskilt ansträngande eller länge, jag har hört föräldrar klaga på andras barn som är lata medan deras egen unge inte kan stava till heltidsjobb och jag vet hur förvånad jag blev då en person raljerade över ”tjockisar” fast hen själv numera rullar fram efter att ha gått upp massor i vikt men verkar totalt omedveten om det ?!?!?!

Så ja… man ska nog tänka sig för vad man har en massa synpunkter om och det gäller säkert mig också för det ÄR som sagt lätt att bli hemmablind.

Läser en diskussion som handlar om hur man fördelar sin tid mellan partner och häst och ett svar förstod jag inte alls och fick mig att fundera.

Den läsarens lösning på tidsproblemet är:

”Vår lösning framöver är att vi köper hus med tomtmöjlighet till att ha stall och hagar samt ridhus. Då kommer vi kunna jobba och ha tid med varandra samt kommande barn samtidigt som jag får min dröm med hästarna hemma”.

Alltså är inte detta lite väl naivt?

Att det finns flera fördelar med att ha eget stall och till och med ridhus köper jag utan tvekan men att man skulle få mer TID mot om man står uppstallad ställer jag mig extremt frågande till???

Det skulle vara om man har en väldigt lång resväg till stallet och att det är denna som ”äter” tid, inte själva handhavandet av hästen?

För som inackorderad finns det massor av tidskrävande saker som man inte behöver bekymra sig om; hur allt foder bara finns tillgängligt tex (liksom strö för den delen), allt underhåll så som lagning av hagar, byte av trasiga saker i stallet, harvning och vattning av bana/ ridhus, snöskottning, bortforsling av gödsel och allt möjligt annat.

Så för mig innebär eget utan tvekan att man måste ägna MER tid åt hästrelaterade aktiviteter men kanske har jag fel?