Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Ordningspoliser i stallet!

Härom dagen fick jag en intressant fråga från en bloggläsare som kallar sig Agda:

”Hej Birgitta. Jag läser din blogg med stor behållning och tycker ofta att du har kloka synpunkter och idéer. Tänkte fråga om du kanske har något tips även vad gäller MITT bekymmer i stallet som jag ska försöka att beskriva lite kortfattat.

Jag är 25 år gammal och har min häst i ett större kollektivstall där vi hjälps åt med det mesta (fodringar, in och utsläpp mm).

Jag har nu en längre tid stört mig oerhört mycket på en av de andra inackorderingarna, en kvinna som är kanske dubbelt så gammal och som har en äldre promenadhäst (själv har jag en hopphäst som jag tävlar i lätta klasser med varierande framgångar).

Problemet med denna kvinna är att jag upplever det som att hon ständigt söker olika skäl till att ”hacka” på mig. Hon ifrågasätter hur jag mockar, varför jag fodrar med det foder jag gör, varför jag låter en av mina kompisar rida min häst ibland osv osv.

Jag anser att hon faktiskt inte har med att göra med något av ovanstående.

Jag har försökt att ignorera henne så gott det går men det retar mig att denna kvinna ständigt verkar vara på hugget och leta efter saker som hon kan ifrågasätta hos både mig och andra (fler har reagerat…det vet jag).

För stallsämjans skull har jag hittills försökt att svara vänligt på hennes ibland idiotiska frågor (läs: pikar) men snart är jag rädd för att jag inte kan hålla mig längre.

Har du något tips på hur man ska förhålla sig eller vad man kan säga utan att tvingas byta stallaplats därefter? Mvh Agda”

Jaa du Agda…..

Det du beskriver tror jag är ett ”universiellt stallproblem” som jag både läst om massvis av gånger och själv upplevt och varit del av.

Utan att ha gjort någon vetenskaplig studie av fenomenet vill jag drista mig till att påstå att det i så gott som varje stall verkar finnas en eller flera SJÄLVUTNÄMNA ORDNINGSPOLISER (ett favorituttryck som jag myntat- mycket passande tycker jag själv he he).

För den delen finner man inte bara dessa poliser i stallet utan de är minst lika vanliga i tex arbetslivet.

I stallet tycker jag att det oftast är de personer som rider minst och/ eller sämst som orkar och har tid med att engagera sig i vad alla andra gör. Kanske är det också någon form av dåligt självförtroende vad gäller själva ridningen som gör att man i stället koncentrerar sina krafter på annat (läs: skitsnack).

Personligen har jag insett att det sällan är någon idé att försöka påverka/ förändra en ordningspolis, det man i vart fall LÄTTARE kan förändra är sin egen inställning/ förhållningssätt till dessa.

De ordningspoliser jag ”upplevt” har på många vis varit ”små” människor och uteslutande olyckliga/ otillfredsställda på ett eller flera vis.

En genuint nöjd och glad människa känner inget behov av att trycka ner andra eller att ständigt kritisera allt som den ser, det är min erfarenhet.

Sedan kan vi alla till mans ha både dåliga dagar och dåliga veckor då vi inte alltid flöjtar fram genom tillvaron men om man alltid MÅSTE klaga, alltid måste söka fel och brister då är det något som verkligen inte står rätt till med ens liv och måeende.

Jag tror att du Agda måste acceptera att denna kvinna är som hon är och helt enkelt försöka att ignorera henne så gott du kan. Visa inte att du tar åt dig av hennes elakheter- det förstärker oftast på något sjukligt sätt dessa människors vilja att komma med ännu fler påhopp. Att tysta ihjäl elakheterna hjälper oftare och förhoppningsvis söker den elaka människan andra, tacksammare offer.

Om ni är många/ flera som känner er påhoppade kan ni förvisso bestämma er för att ”prata ut” i grupp men risken är att den elaka kvinnan dels känner sig påhoppad och dels vägrar att ta till sig det ni säger. Det kan lätt bli en otrevlig pajkastning och alla kanske inte heller vågar stå för det som de tidigare sagt i förtroende.

Så tyvärr har jag ingen universal-lösning på ditt problem mer än att du ska försöka ”leva och låta leva” och stänga dina öron så gott det går. Lycka till!

Diskussionen om hur beroende man får vara som hästägare fortsätter…

Natalja skriver:

”Jag är HELT med på din linje.

Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.

Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.

Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.

Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.

Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända.”

Och Hille:

Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte ”mina” och ”dina” pengar utan bara ”våra” pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.

Min kommentar:

Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam ”ekonomiskt ansvarig”, att ha hästen som en ”gemensamsam familjemedlem som alla betalar för” osv.

Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva ”svara för” mina utgifter vad gäller hästen.

När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.

Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.

Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.

Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).

Kommentar från Minstral:

Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.

Min kommentar:

Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna ”mitt och ditt”.

Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är ”självförsörjande”. Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en ”back-up-plan” för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.

För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta ”tänk”.

För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över ”mina egna pengar”.

Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan….

Hur beroende får man vara som hästägare?

Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen ”mörkrädd”.

Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.

Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.

Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på ”dyra ridskolan” men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.

Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin ”rikiga” kärlek = hästen!

Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.

I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.

Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.

Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!

Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.

Att leva ”ur hand i mun” lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!

Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.

Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.

Mat- ett av livets glädjeämnen!

Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?

Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.

Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.

Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.

Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.

Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.

Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.

Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.

Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.

Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.

När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.

Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.

Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.

Hur missförstånd kan uppstå

Har ni någon gång blivit påhoppade/ ifrågasatta pga något ni påståtts ha sagt där det har visat sig att det mesta/ allt varit en feltolkning eller ett missförstånd?

Jag, som står i ett stort stall med många hästägare och andra besökare hör ibland hur berättelser förvanskas under berättandets gång från person a- vidare till b- därefter c och när det har nått person y låter historien heeeelt annorlunda.

Härom dagen fick jag mig en tankeställare för egen del och det känns faktiskt lite skrämmande att inse att det man sagt kan omtolkas/ feltolkas på ett kanske väldigt tråkigt sätt som gör att man uppfattas på ett helt annat sätt än man önskar.

Typ av ”skräcksenario”:

JAG säger: Man skulle kanske önska lite mer trav hos X

Omtolkning som sprids: Birgitta tyckte att X hade den sämsta traven hon någonsin sett.

Vad som hände och som fick mig att tänka till var följande:

I lördags hade jag med mig Soya till stallet och eftersom mina erfrenheter av henne och Archie ihop när man rider (som jag har berättat om i några inlägg tidigare) är minst sagt usla så besämde jag mig för att stänga in henne i Archies box medan jag red.
Jag hade gjort det en gång innan och enligt den helgpersonal som jobbade då hade hon gnytt lite grann men tystnat efter en stund och sedan hållit sig lugn.

I lördags gjorde jag alltså samma sak och efter avslutad ritt fick jag höra att Soya GNÄLLT LITE. När jag kom in med Archie i stallet var hon helt tyst liksom när jag gick ifrån stallet.

I måndags säger en person till mig:

”Jasså, Soya SKÄLLDE HELA TIDEN i lördags”.

För mig är det en milsvid skillnad mellan att ”gnälla lite” och ”skälla hela tiden”.

Nu var detta kanske ett harmlöst exempel även om det givetvis inte hade kännts bra för mig om det verkligen hade varit så att Soya hade skällt oavbrutet. Då hade jag valt att inte ta med henne till stallet fler gånger då jag skulle rida för jag vill givetvis varken plåga hunden eller omgivningen med hennes gapande.

Men där ser man hur lätt en ”sanning” kan spridas trots att den inte är just SANN!

Diskussionen om inackorderingar fortsätter

Jennifer har svarat på förra veckans inlägg ”kan man tjäna pengar på inackorderingar” och jag tänkte att vi kunde fortsätta diskussionen här eftersom många kanske inte går tillbaka och läser gamla inlägg så noga:

”Wow detta är verkligen super spännande! Känns som en diskussion som kan pågå i all oänlighet. Vi flyttar snart från stallet vi står i nu pga överpriset där. Det är ett stall i Vellinge som tar 2500:-i kallhyra och då ingår där bara utsläpp måndag-söndag och fodringar helgfria vardagar. Inga insläpp alls. Insläpp kostar 600:- extra i månaden. Så säg en ”kallhyra” på 3100:- varje månad. Men så ingår där inget foder. Foder i sin tur köper ägaren in från ett special märke som tar ut extrema kilopriser vilket resulterar i att min häst som äter rätt mycket hamnar på en hyra varje månad á ca 5000:- och då mockar jag själv, tar in hästarna själv på helgen och fodrar ibland. Sen står där kanontrevligt folk i stallet men anläggningen lever inte upp till dom priserna.
Sen har vi stått i ett stall nära svågertorps station som tog 3250:- i månaden och då ingick foder men man hade insläpp på schema – gick inte att köpa till. Det stallet däremot hade helt galen stämmning med en massa oväsen och slarv och ett ridhus som verkligen inte sköttes. Vad jag vill ha sagt är att det är svårt att hitta en anläggning som både är prisvärd och välskött. Man får nog göra en avvägning på vad som känns mest viktigt. Synd men sant!”

Min kommentar:

Först en förklaring till övriga läsare:
Både Vellinge och Svågertorp ligger strax utanför Malmö.

Jag måste säga att detta låter som överpriser till och med i Malmö-regionen. Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för stall du har stått i Jennifer? Det är inte Lundegård möjligtvis?

Jag kan inte annat än instämma till 200 % i att det är svårt (omöjligt?) att hitta en anläggning som är både prisvärd och välskött.

Som jag kanske nämnt i något blogginlägg letar jag ”inaktivt” efter ett ÄNNU bättre stall än där jag står nu sedan lång tid tillbaka. Att vi har små hagar utan gräs och med begränsad tillgång till utevistelse (halvdagar) stör mig tämligen mycket men resten överväger med så stora mått att jag ändå ”finner mig” (snarare är det ju Archie som verkar ”finna sig” hur bra som helst med ”icke-obegränsad-hagtid”).

I vintras var ”icke-önskvärda-förändringar” på gång i vårt stall och då aktualiserades frågan om flytt och jag sökte MYCKET aktivt efter ett annat stall. Som tur är blev det inget av de ”icke-önskvärda-förändringarna” i stallet så jag kunde lägga letandet på hyllan och tur var väl det för det verkar banne mig stört omöjligt att hitta exakt det jag söker.

Alltid brister det på något plan och då är jag ändå villig att hosta upp med en stallhyra på 4-4500:– för det optimala stallet.

Idag har jag ju hästen på en ridskola där de anställda inte har det minsta ”egenintresse” av att spara/snåla på utlovade tjänster eller produkter. Allt som behöver åtgärdas görs OMGÅENDE och utan minsta diskussion. Det foder som köps in är av god kvalité och om någon foderhandlare någon gång har försökt att lura på oss dåligt hö tex så har vi obönhörligen skickat tillbaka rubbet. Och när man är en så pass stor kund så kan man ställa krav!

Jag har hört MÄNGDER av skräckhistorier om privatstall som lovat allt från guld till gröna skogar och där man sedan som hästägare stått med lång näsa efter att ha försökt att uthärda långt längre än man tänkt från början.
Exempelvis så utlovat att ett ridhus ska stå färdigt ”till vintern” (detta sägs på våren) och nästa sommar så är fortfarande inte hälften färdigt.

Visst är det så att man ibland inte kan påverka ALLT kring tex ett ridhusbygge men som betalande kund får det ändå finnas gränser för hur länge man ska finna sig i att utlovade tjänster/ saker inte kan användas.

Jag har också hört om stall där hästägare stjäler mat från varandra om det ingår att man ska fodra enligt schema eller där till och med stallägaren själv inte fodrar med utlovad mängd mat vilket man upptäcker först då man råkar komma på en tid man inte brukar och haffa personen ”in action”.

Som extremt aktiv tävlingsryttare finns det inte på min karta att inte kunna rida 365dagar om året och oavsett väder OM JAG VILL. Jag skulle också bli skogstokig om min häst inte fick den mat han ska ha och på de tider han ska ha den, särskilt nu då han pga tidigare fång inte kan äta vad som helst och i vilka volymer som helst.

Som sagt verkar det oerhört svårt att få ”allt” och i mitt fall har jag alltså gett avkall på ”hagkvalité” och hagtid. Andra vet jag gör andra prioriteringar och väljer bort sådant som de egentligen innerst inne vill ha men har insett att de inte heller kan få allt.

Ännu ett trevligt brev!

Som jag berättade om i blogginlägg den 28 januari ville ryttarföreningen då tacka för mina och Archies insatser på tävlingsbanorna under 2008 genom att ge mig ett schabrak. Jag blev mycket glad över denna gest och lika glad blev jag härom dagen då jag fick ett nytt brev med följande ordalydelse:

”Inbjudan

Vi har glädjen att meddela dig att du har utsetts till pristagare av Lilla Dressyrpriset 2008.

Vi hoppas att du har möjlighet att komma til vårt årsmöte för att motta ditt pris.”

Vad det handlar om är alltså att jag och Archie utsetts till mest framgångsrika dressyrekipage i lätt klass under förra året; en inte så enorm bedrift kanske med tanke på det fåtal ekipage som valt att tävla för vår förening. Dock tycker jag själv att Archies sammalagt 26 placeringar under förra året är en bedrift som jag svårligen lär upprepa så jag är väldigt glad över priset trots avsaknad av enorm konkurrens :=).

Faktiskt har både Heron och Décima också erövrat detta pris (Décima fick det till och med 3 gånger, 2000, 2002 och 2004) så det är en kär tradition som jag mer än gärna vill upprätthålla om det går.

Tyvärr kommer jag inte att kunna ta emot priset på årsmötet då detta äger rum på söndag klockan 15.00 då jag förhoppningsvis sitter i sadeln hos en grannklubb och tävlar.

Kan man tjäna pengar på inackorderingar?

Kort svar:
NEJ!!!!

Något längre svar:
MÖJLIGEN om man har stall i närheten av Stor-Stockholm och/ eller har typ 30 inackorderingar (lite volym med andra ord).

Ännu längre svar:
Såvida man alltså inte har ett hyfsat stall i eller i närheten av Stockholm och där man kan ta en stallhyra på 5000:– eller mer per månad bedömer JAG att det är oerhört svårt att tjäna pengar på att ta emot inackorderingar.

Hur det än är så bor de flesta av oss inte i Stockholm och inte ens där vimlar det av stall där man kan ta ut fantasihyror.

Jag skulle gissa att ”medel/mediankostnaden för uppstallning” i Sverige inte kommer upp till mer än på sin höjd 2000:– och då är både mat och strö inräknat.

Sedan beror det så klart på vilka förutsättningar man har som stallägare om man ens kan tjäna någon liten krona på sin HOBBY.

Har man låga kostnader för själva gården och är väldigt händig själv och/eller har så pass bra skick på stallet att få renoveringar/ reparationer behöver göras är förutsättningarna givetvis bättre liksom om man har möjlighet att producera sitt eget foder.

Kanske är man förtids- eller ”riktig” pensionär som inte kan/behöver förärvsarbeta och kan sköta stallet på egen hand och i lugn och ro?

Hur som helst tror jag att man absolut inte kan börja räkna den ARBETSTID man faktiskt lägger ner på sina inackorderingar och tycka att man ska ha avtalsenlig lön för den för då kan man glömma en vinst direkt.

Fast å andra sidan: vilket annat arbete hade man tyckt var ok att utföra GRATIS eller till en timpenning på kanske 20 kronor?

Nej, ska man ha inackorderingar måste man se någon annan vinst än den rent ekonomiska!

Kanske vill man ha sällskap till den egna hästen och ridsällskap åt sig själv? Man kanske känner att man vill dela på de sysslor som det faktiskt innebär att ha hästen hemma och väljer då att ta emot andra hästägare som kan hjälpa till med utsläpp/ intag, fodringar osv?

Jag hör då och då folk som tror att man kan ”driva runt” sitt eget hästintresse genom att köpa en gård och ta emot inackorderingar men jag vill alltså hävda att detta är näst intill omöjligt om man verkligen räknar in alla kostnader.

Trasiga täcken- vem ska betala?

Jag har flera gånger läst olika diskussioner på nätet som handlar om hur man ska förhålla sig till när hästar tar itu varandras täcken i hagen.

Vem ska betala för ett nytt täcke alternativt lagning av det trasiga täcket? Den vars häst förstört täcket eller den som äger täcket? När ska man kräva ett nytt täcke och när är det ok att ”bara” laga?

Personligen tycker jag att man gör det enklast (därmed inte sagt att det är mest rättvist)för alla parter om man från början bestämmer att alla har ansvar för sitt eget täcke.

Om man har flera hästar i samma hage kan det vara oerhört svårt att till 100 % veta vem som tagit itu ett täcke så vida inte någon människa råkar komma förbi och se just när det händer.

Ibland kan det också vara svårt att avgöra om det är hästen själv som tagit itu sitt täcke genom att tex fastna i en utskjutande spik, rulla sig på en sten osv.
Jag minns att min egen Décima tex lyckades göra ett hål i både täcket och sin manke, troligen genom att rulla sig på en vass sten. Det var ett rejält djupt hål (och sår) och jag hade aldrig trott att en häst kunde åsamka sig själv något liknande men hon gick bevisligen ensam i hagen.

Samma sak gäller för övrigt avtrampade skor i hagen. Jag TROR att Archie har trampat av både Birk och tidigare hagkompisar någon framsko per år men säker är jag inte. Hästar kan ju faktiskt trampa av sig sina egna skor men andra hästar kan också ställa sig på dom på ett sådant sätt att skorna ryker. Hur ska man veta?

Varför det också blir enklast om var och en tar ansvar för sitt täcke är eftersom man kan ha väldigt olika kriterier för när ett täcke måste lagas eller slängas. Det finns de som glatt tejpar och lappar sina täcken tills de faller i bitar medan andra vill ha fläckfria täcken utan minsta prick. Så i stället för att tjafsa om vem som ska avgöra om ett nytt täcke måste inhandlas, om ett trasigt ska lämnas till professionell sömmerska eller om man kan tråckla över några korsstygn själv så är det bättre att var och en gör som det passar den personen.

Om man inte tycker att det är rättvist att man själv ska betala för saker som man tror/ vet att andra förstört ser jag ingen annan lösning än att i förväg mycket noga fastställa vad som ska gälla. Personligen tror jag att detta är mycket svårare eftersom det som sagt kan finnas väldigt subjektiva synpunkter att ta hänsyn till.

En annan lösning är givetvis att låta hästen gå ensam; då behöver man aldrig undra över vem som har trampat av skor, gjort revor i täcket, bitit hästen eller gett den en spark. Då bli allt mycket lättare, säkrare men beklagligt nog för hästen också tråkigare!

Mycket elak häst och lika elak hund!

I morse gjorde jag ett nytt försök att motionera Archie och Soya samtidigt och resultatet var nästan ännu sämre än sist (läs föregående blogginlägg).

Jag longerade Archie i ridhuset och ville se vad Soya skulle göra om jag stod på marken (med en longeringspisk i handen!).

Tyvärr upprepade Soya samma scenario som då jag red; hon skällde och framför allt sprang hon som en tok efter Archies SVANS och BAKBEN! INTE BRA!!!! .

Det såg ut som att hon försökte bita honom i svansen faktiskt och det mest otroliga var att Archie var fullständigt oberörd över detta galna monster!

Är det något fel på min häst (och hund)?

En normal häst hade gjort pinan mycket kort med en så dum hund och sparkat ner henne omedelbart!

Nu gjorde inte Archie ens den minsta ansats till detta men jag har ändå insett att jag inte kan göra fler försök. En dag tröttnar han kanske och hans hov/ar över hennes lilla kropp kommer med största sannolikhet att bli förödande så den risken tar jag inte!

Jag slog faktiskt efter Soya med pisken men det hjälpte inte det minsta utan verkade tvärtom egga upp den lilla vesslan :=(.

På eftermiddagen var det så dags att konstatera att även Archie kan vara stygg om han vill; Birks för inte så länge sedan mycket fina (och dyra) utetäcke var då färdigt för soptunnan.

Archie har dragit en eller två jätterevor över i princip halva täcket och stoppning väller nu fram likt lava från alla hål(l) och kanter.

Jag kan aldrig tänka mig att ens sy-skickliga Lena kan rädda täcket!

Visst blir man galen när sådant här händer men samtidigt är det tyvärr inte världsunikt på något vis. På något sätt får man räkna med sådana här ”missöden” (hmmmm) när man släpper ihop hästar och jag vet inte hur många diskussioner jag läst på nätet som avhandlar just ”täckesmarodör-frågor” av olika slag.

Jag och Lena har hittills varit mycket förskonade vilket inte var fallet då min gamle häst Heron gick i hagen med sin favvo-kompis Beam.

Där rök täckena i parti och minut och det var alltid Heron som var den skyldige. Ibland gick det inte ens några dagar innan ett helt nytt täcke var ett minne blott och jag minns att jag tackade min lyckliga stjärna att Beams ägare var mångmiljonär.

Jag erbjöd Beams ägare att sära på hästarna efter x antal demolerade täcken men för henne betydde det så mycket att hästarna fick gå ihop att hon ”glatt” (nåja…) tog upp plånboken gång på gång.

På den tiden kan jag inte minnas att det fanns så bra ”fy-sprayer” som det finns idag så nu ska jag spruta ner Birks andra täcken i ett försök att avskräcka Arch-den-förskräcklige. Tyvärr lär väl inte medlet hålla i sig så värst bra om Birk rullar sig i snön men försöka duger!