Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Favort i repris- vi är bäst :=)!

Nu är det inte just denna pokal jag ”vann”- min är på gravering och upp-putsning inför årsmötet då jag än en gång ska baxa hem den :=).
Härom dagen fick jag ett brev från min klubb, Malmö Civila Ryttareförening som lät meddela att jag även i år tilldelats ”Lilla Dressyrpriset” för mina och Archies insatser på dressyrbanorna förra året.
Priset delas alltså ut till bästa ekipage i lätt klass och jag blev glatt överraskad att våra placeringar räckt så långt.
Att jag lyckades knipa priset ännu ett år säger kanske mer om dressyrintresset inom klubben än om min eventuella skicklighet men jag prenumererar ändå gärna på denna stora, fula men för mig ändå åtråvärda pokal.
Archie fick den förra året också och även Heron och Decima har några inteckningar var (av 15 inteckningar har jag 7 med 3 olika hästar) så det är som sagt väldigt roligt!

Hejdå sadeln! Birgitta säljer sin sadel och blir nostalgisk…

Min gamla trotjänare….
Som ni kanske minns köpte jag en ny hoppsadel vid årsskiftet; en luftstoppad Wintec, dvs en syntetsadel.
Min tidigare misstänksamhet mot denna typ av sadlar till trots är jag hittills mycket nöjd och jag kan ju säga att det var väldigt skönt att ha just denna typ av sadel vid söndagens uteritt i hällande ösregn.
Till skillnad mot exempelvis min dressyrsadel (Amerigo Classic) som är hyper-känslig mot regn (minsta regndroppe gör märken i sadeln som man får putsa bort nooooga) så var det bara att ta en handduk och lite hastigt svepa över syntetsadeln efter avslutad ritt. Mycket tidsbesparande och man behöver inte oroa sig för fläckar, mögelangrepp osv.
Efter Wintec-köpet insåg jag att det inte fanns någon direkt mening att behålla min gamla Stübbenhoppsadel, dels passar den inte Archie optimalt och dels tar den ju rätt mycket plats, särskilt som vårt sadelkammarutrymme är begränsat.
Förvisso hade jag kunnat ta hem sadeln och ha den i vårt förråd men en sadel måste ju ändå tittas till och putsas på då och då vare sig den används eller inte och att ägna tid åt detta med en ca 40 år gammal och sliten sadel hade jag i ärlighetens namn inte lust med.
För att så snabbt som möjligt (hah…) bli av med sadeln satte jag ut en annons på Blocket där jag begärde 1000:– för sadeln men trots att några mailade och ställde diverse märkliga frågor om sadeln fick jag den inte såld.
En märklig fråga kan jag tex tycka är ”är sadeln nyligen genomgången av sadelmakare”.
Tja…om jag hade lagt pengar på detta hade jag knappast begärt 1000:– för en märkessadel utan i varje fall minst det dubbla.
Någon mailade helt enkelt ”finns sadeln kvar” och när jag svarade ”ja” hördes de aldrig mer av.
Hur som helst så sänkte jag priset till 800:– men sadeln förblev ändå osåld i ca 3 månader och ända tills igår då en tjej kom och tog den utan att knappt ägna den en blick.
Då kändes detta nästan lite väl ”abrupt” fast jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt att hålla en avskedsceremoni för sadeln heller.
Det otroliga med tjejen som köpte sadeln var att hon direkt hon såg mig frågade ”har du köpte en häst av Bengt Ohlsson någon gång” och det fick jag ju medge att jag hade- Décima för 12 år sedan!!!!
Åter igen besannades uttrycket ”alla känner apan….” för tjejen hade tydligen jobbat som hästskötare hos Bengt när jag var där för att köpa Dessan och även om jag inte skulle ha kommit ihåg henne om det gällde liv och död så mindes hon tydligen mycket väl mig eftersom hon sa att hon hade tyckt sig känna igen redan min röst i telefonen?!?!?!
Ja, världen är som sagt liten….framför allt i Skåne.
Liiiite konstigt kändes det som sagt ändå att bli av med sadeln, framför allt när jag minns tillbaka på allt som vi faktiskt upplevt tillsammans.
Denna sadel köpte jag av en stallkamrat (den var redan då mycket gammal) för över 20 år sedan (!!!) och i början av Herons hoppkarriär.
Jag hade dessförinnan hoppat och tävlat i en ”allround-mot-dressyr”-sadel vilket bara bevisar att man kan vänja sig vid i att både rida och hoppa i ”allt” :=).
Med Stübbensadeln debuterade jag i både LA och MSV hoppning med Heron, jag hoppade in både Décima och Archie med den och även de har tävlat (Archie dock bara på pay-and-ride) med mig sittandes i just denna sadel.
Även om sadeln inte fått vara med på särskilt många prisutdelningar eftersom jag undviker dessa av princip utan nästan alltid kommer till fots så har den säkert tagit minst 50 rosetter åt mig från LD till MSV B- en riktig trotjänare med andra ord.
Nåväl…allting har en ände och korven har två så nu är det dags för någon annan att använda min sadel.
Tjejen som köpte den skulle ha den vid inridning av en 3-åring- väldigt smart att då ha en så här lite mer sliten sadel tycker jag i stället för att riskera att förstöra något finare och dyrare.
Själv får jag väl vara nöjd med att ha fått tillbaka ungefär en fjärdedel av sadelns inköpspris efter mer än 20 års användning även om jag inte är en lika bra businessmänniska som en bekant som för ett tag sedan köpte en sadel från en affär som hade utförsäljning för ca 2500:– och som kort därefter sålde den för det dubbla på annons! Det kallar jag affärssinne :=)!

Hingstvisningen på Tullstorp i bilder

Att ha besökt Jan Brinks superflotta anläggning Tullstorp Dressage Stable utanför Hässleholm får väl nästan anses ingå i ”dressyrallmänbildningen” :=) så i år fann jag för gott att äntligen avlägga visit efter att ha missat de många föregående hingstvisningarna av olika anledningar.

Som synes var det ganska många fler än jag och min dressyrtävlande kompis Susanne som hade valt samma utflyktsmål idag- såg bland annat min hästskötare Lina i publiken samt en del konkurrenter från tävlingsbanan :=).

Visningen inleddes med att Jan Brink, här på Okeanos höll ett litet välkomsttal och sedan red en kortare uppvisning på just denna hingst.

Nästa hingst på tur var den 5-årige hingsten Flash Dancer som reds av Minna Telde (vilken ryttarkropp säger jag bara…och vilken sits….suck… en klar 10-poängare om jag får säga min mening).

Flash Dancer ägs och är uppfödd av en dressyrryttare i min egen ålder, Iwona Majewska, som jag som kuriosa tävlade mot första gången redan på ”Heron-tiden”. Vilken lycka det måste vara att äga en sådan här häst som faktiskt blev min favorit av de 10-talet hingstar som visades.

Flash Dancer, alltså enbart 5 år gammal var inte bara snygg utan rörde sig utmärkt samt verkade väldigt ”skön” att sitta på. Såg också ut att ha en perfekt mun och Minna bara ”flöt omkring” på honom, otroligt mjukt och harmoniskt.

Nu undrar ni säkert vad denna bilden föreställer och det ska jag säga er: detta var vad som förutom Flash Dancer imponerade mest på mig idag: underlaget i ridhuset.

Det var någon form av hårdpackad sand (?) på vilken inte ett hovavtryck var lämnat när alla hingstarna var färdigvisade!

Måste vara väldigt dyrt och kanske svårskött tänker jag för annars hade man nog sett detta underlag på många anläggningar?

När visningen av Okeanos, Flash Dancer, Santiago, Chirlon, Hohenstaufen II, Bellagio, Saigon, JJ Rayban och Briar med avkommor var slut fick man gå runt på anläggningen och jag och Susanne passade på att besöka både det runda hingststallet och det ”vanliga” (läs: rektangulära) stallet.

Som förväntat rådde minutiös ordning, ovan en bild på delar av sadelkammaren i hingststallet.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera Tullstorp som utflyktsmål nästa år för er som inte tog chansen i år, uppvisningen var lagom lång och det bjöds frikostigt på dricka och korv för de hungriga efteråt :=).

Mitt löfte till mig själv: programträning!

Fick ett mail härom dagen där en av mina vänner med entusiasm konstaterade att hon borde delta i programträningar oftare- hon hade precis varit iväg och det hade varit mycket givande.

Som ett sammanträffande hade jag faktiskt tänkt i ungefär samma banor redan dagen innan hennes mail kom, detta med anledning av att en ryttarmamma i stallet pratat om att vi kanske skulle kunna ordna något sådant arrangemang längre fram.

Som jag redan nämnt flera gånger är jag oerhört slarvig med att träna på just program och det kan man ju verkligen ifrågasätta med tanke på att jag utger mig för att vara en tämligen fanatisk dressyrtävlare.

Borde man inte som sådan träna på program rätt ofta?

Tja…om man ändå vinner allt man ställer upp i så kanske inte behovet föreligger men är det så för mig, dvs att jag är en notorisk vinnarmaskin? Knappast!!!!

Med andra ord är det hög tid att jag tar mig i kragen angående detta och det är tyvärr inte första gången jag försöker att disciplinera mig i detta sammanhang.

Men nu LOVAR, LOVAR, LOVAR jag skärpning, bot och bättring!

För om man redan på hemmaplan tycker att det inte går så bra när man rider igenom programmen (det är väl därför jag undermedvetet undviker det) – hur ska det då gå på tävling?

Där (på tävling) drabbas jag plötsligt av någon form av övertro ”det blir säkert bra…..” men det blir det ju inte alltid.

Nej som sagt, nu ska här tränas program så det står härliga till!

Bara jag äntrar ridhuset ska Archie av sig själv fatta galopp, vända upp på medellinjen och sedan göra halt vid X för att därefter gå hela program innan jag ens fått på mig ridhandskarna. It´s a promise!

En kommentar till om gramanens förträfflighet

Kom på att jag glömde att nämna ytterligare en sak som kom upp när jag och Ebba diskuterade gramanens fördelar igår.

Ebba påpekade att en del som är emot graman i stället sitter och sliter och drar hästarna i munnen vilket verkligen inte främjar varken ”god ridning” eller hästens välbefinnande.

Fördelen med en graman är att man mycket lättare kan lära mindre rutinerade ryttare att sitta med STILLA händer i stället för detta plockande eller i värsta fall dragande/ slitande i tyglarna.

De som tycker att det är synd om hästar som går med graman skulle kanske titta på vad alternativet ibland är; dvs just otrevligt mundragande!

Såg förresten ett skräckexempel på ovanstående under förra helgens tävling.

En ryttare satt under hela framridningen och drog/ryckte konstant i framför allt innertygeln och förutom att det såg hemskt illa ut (både jag och min hästskötare reagerade oberoende av varandra) så kan man ju undra hur det kändes för hästen?

Kanske var den helt avtrubbad och kände knappt längre tygeltagen?

Och frågan är om ryttaren själv är/ var medveten om hur frekvent (läs: utan avbrott) hon drog i tyglarna? Sådant kan ju lätt bli en ful ovana som man till slut inte ens tänker på!

Tyvärr sa den medföljande coachen ingenting om tygeldragandet och orsaken till DET (att inget sades) kan man ju bara spekulera i.

Kanske tyckte personen helt enkelt att det är så hästen ska ridas? Eller så ville personen inte börja hacka på ett så (förmodligen) invant beteende strax innan en tävlingsstart?

Ja, inte vet jag men trevligt var det inte.

Jag har sett gramanljuset!

När fan blir gammal blir han religiös…eller nåt…
Att jag skulle äga och använda en graman kunde jag inte drömma om i min ungdom men det är tydligen aldrig för sent att bli omvänd….

Varför är det ibland så svårt att ”leva som man lär”?

Tja…ibland är det nog så att det är lättare att ge någon ett råd än att själv följa det om rådet exempelvis innebär stora ansträngningar eller uppoffringar av olika slag men ibland är det mer obegripligt.

Själv har jag länge förespråkat att det ska vara lätt och roligt att rida och att man absolut inte ska dra sig för att använda någon form av hjälptygel om man har problem med ridningen (beror ju så klart på vari problemet består- allt avhjälps definitivt inte enbart med detta).

Trots att jag strött detta råd frikostigt omkring mig har jag själv inte haft vett att begripa att min egen ridning, i alla fall i dagsläget, hade varit ganska betjänt av en graman.

Archie har de senaste månaderna blivit ”stark” emellanåt, framför allt när jag har spänt bågen och kanske krävt något som han har tyckt har varit jobbigt.

Att slå sig liiiite fri och gärna tappa tempot samtidigt har varit hans lösning och sätt att undkomma och att det inte har blivit så kristallklart för mig får jag väl förklara med att det här med ”slå sig fri” inte har betytt ”köra upp huvudet rakt i vädret” utan det har varit långt mer nyanserat men dock tillräckligt för att jag skulle tappa ”ramen” i alla fall lite.

Det är inte helt lätt att förklara men det har känts lite som att jag antingen haft att välja på friskt tempo men en häst som går liiite över tygeln (ej tillräckligt inramad) eller en häst som är helt inramad men som då tappar tempo.

Igår fattade jag äntligen vad det är som jag borde åtgärda och gick ner till stallet för att hämta en graman mitt under pågående pass.

Kanske var det delvis en placeboeffekt, inte vet jag, men jag hann inte mer än sätta på gramanen förrän Archie kändes mycket, mycket mer ”med” mig. Han både travade på friskt framåt OCH gick mjukt i form utan att streta och det blev genast 10 gånger lättare att rida (det där med goda och onda cirklar…..).

Att jag varit så anti graman innan har berott på många olika faktorer; jag har sett det lite som att ”fuska”, att TVINGA hästen och att riskera att man kanske därefter för alltid är dömd till gramanridning eller skarpare och skarpare bett för att kunna påverka hästen.

Nu hoppas och tror jag i stället att det ska bli ungefär som då jag botade Herons ”sticka iväg mot alla hinder i hundranittio” genom att, efter att ha kämpat hur länge som helst och med en massa andra metoder, byta från ett vanligt bett till ett långt skarpare pessoabett.

Heron var så hoppvillig som man bara kunde önska, hoppade på allt man styrde emot MEN det var verkligen ”fullt ös medvetslös” när jag började hoppa honom som 4 åring.

Så länge jag travade gick han som en världsmästare i lydnad, samma sak om jag red över bommar på marken men så fort jag fattade galopp och styrde emot ett HINDER; då var det goodbye! Han bara stack!

Otroligt nog gick det väldigt bra att tävla på detta okontrollerade vis men det KÄNDES inte speciellt kul och långt om länge fann jag alltså lösningen.

Minns att min dåvarande tränare Jana Wannius varnade mig för att pessoabett var/är skrapare än man generellt tror men annars avrådde han absolut inte från att prova och det är jag mycket glad över.

Redan första gången jag tog en förhållning på detta bett stannade Heron nästan i luften och sedan tog det verkligen inte lång tid innan hans tidigare olydnad försvann som en avlöning.

Efter ett tag behövde jag inte längre bettet och hoppade därefter under resterande tid av hans hoppkarriär med ett vanligt tränsbett.

Så hoppas jag alltså att det ska bli även med gramanen; att Archie ska fatta att det inte är lönt att FÖRSÖKA streta emot för han kommer ändå inte att komma någon vart och efter hand som han dessutom blir fysiskt starkare och starkare ska han inte ens känna ett behov av det.

Vi får väl se vad som händer…..

Schabrak en masse- but why?


Så här ser det nog ut i många hästägares stallskåp. Räknade snabbt till 11 schabrak hos just denna ryttare.

Jag tror det var i det senaste numret av Hippson som jag läste att man gjort någon form av enkätundersökning och bland annat frågat hur många vojlockar/ schabrak man som hästägare hade.

Föga förvånande hade en majoritet 10 schabrak eller fler och jag får väl sälla mig till denna vidlyftiga skara.

Härom dagen, då jag skulle försöka hitta ett oklanderligt schabrak att ha på tävlingen slog det mig hur ologiskt det är att ha massor av schabrak, liksom det oftast är lika ologiskt att ha 5 par ridbyxor tex.

För visst gör väl ni som jag ändå:

Man har sina favoritridbyxor eller sitt favoritschabrak och det är nästan BARA det man använder och ”reserver” plockas bara fram när man måste tvätta byxorna eller schabraket.

Av detta följer att det borde räcka att ha 2 par ridbyxor och 2-3 schabrak för inte låter man väl de smutsiga ligga i veckor innan man tvättar?

Sedan kan jag ibland förstå om man TROTS detta resonemang samlar på sig en mängd schabrak, för det är faktiskt så det har varit för min egen del.

Jag har nämligen då och då kommit över otroligt billiga schabrak och då passat på att köpa upp ett lager tänkande att ”de äter inte bröd” medan de ligger och väntar på att de schabrak jag använder ska bli utslitna.

En gång hittade jag superfina schabrak i Ullared för 49:– (de kostade annars 149:– om jag minns rätt) och dessa är nog bland de bästa schabraken jag haft, långt bättre än tex de Equi-Lineschabrak jag köpte för dyra pengar och snart fick använda till min HOPP-sadel i stället- så mycket krympte de.

Och i somras då Granngården hade någon rea hittade jag, om inte lika bra schabrak så i alla fall fullt godkända sådana för 40 kronor!!!! Då är man dum om man inte köper ett lager så det gjorde jag så klart.

Kanske är det därför så många har en massa hästsaker liggande i stallskåpen- vi hittar något prisvärt och kan helt enkelt inte låta bli- eller vad tror ni?

Hur många schabrak trängs i era skåp och varför har ni det antal som ni har?

Skrittmaskin…anyone?

Som jag redan har nämnt har jag en längre tid varit på jakt efter en bilhundbur till Soya och jag har under detta letande ägnat en hel del tid åt annonsläsning av olika slag (det har ni nog märkt på bloggens ”Speciella annonser” om inte annat).

Nu när jag har hittat buren med stor B (den ska hämtas på posten av maken idag) började jag fundera över vad nästa annons-projekt ska bli.

Innan buren letade jag nämligen hoppsadel (och hittade en jättefin) och dessförinnan köpte jag helt nya läderridstövlar på annons.

Efter lite funderande över vad jag gärna skulle vilja ha/ köpa kom jag fram till att det inte vore så dumt med en….taaa daaa….skrittmaskin!!!!

Som ni säkert har kunnat utläsa av mina inlägg sedan jag bytte stall är jag verkligen nöjd med mina nuvarande uppstallningsvillkor men en sak som jag alltså gärna skulle vilja ha och som saknas på de flesta anläggningar är just en skrittmaskin.

När jag var ung och inte begrep bättre tyckte jag synd om hästar som tvingades gå i denna maskin, det såg så tråkigt ut för dom tyckte jag då men nu har jag helt ändrat uppfattning. Jag har hört för många superlativ från de som faktiskt har ett skrittmaskin att nyttja och dessutom är det ju ett faktum att hästar mår bra av lugn kontrollerad rörelse som ju denna erbjuder.

Som jag ser det finns det bara 2 problem om jag skulle köpa en skrittmaskin och det är dels givetvis priset men också att den är så skrymmande :=)!

Var skulle jag placera denna tingest?

Känns inte riktigt som att jag kan fråga stallägarna ”jo förresten…jag har en skrittmaskin som jag undrar om jag kan ställa hos er…kanske bredvid min hästtransport”. Nää…tror inte det va….

Och ihopfällbara skrittmaskiner har i alla fall jag inte hört talas om…

Skämt å sido- jag får nog hitta något annat projekt på annonsfronten att engagera mig i, fast råkar ni ha en maskin som står och skräpar någonstans så tveka inte att höra av er :=)!

Ska A och B åter bli A och B och lite om min smeknamns-mani

Ni som följt bloggen länge vet att Archies ”bästis” på ridskolan var d-ponnyn Birk som han tillbringade tusentals timmar i hagen med.

Birk är den av de flera hagkompisar som jag har provat att fösa ihop Archie med som bäst, mest och längst uthärdat den ibland extremt enerverande gossen med enorm förkärlek till att nosa alla artfränder i baken ända tills de inte står ut längre utan sparkar bakut (tur att han inte springer omkring och nosar människor i baken på samma vis förresten….vad skulle folk tro????).

Även för Birk rågades måttet vid enstaka tillfällen men hans bakutsparkar lämnade knappt markytan (har faktiskt aldrig sett en ponny sparka så ”lågt”) så jag ansåg inte att det var någon större fara för att Archie skulle mista ett framben eller två av en spark.

När Archie inte nosar andra hästar i baken tycker han om att valla dom som en fårhund och inte heller detta uppskattas alla gånger.

Båda dessa gräsliga ovanor samt att han redan första (och sista) gången jag provade att släppa ihop honom med ett sto försökte betäcka henne 2 gånger har gjort att jag inte vågar leta upp en ny hagkompis åt honom.

Han vill ju bara väl den gode Archie och själv skulle han inte drömma om att bitas eller sparkas men man får ju också förstå att andra hästar inte finner honom speciellt rolig om man säger så- snarare ett bokstavligt pain in the ass :=)!

Sedan en tid tillbaka har Archie en ny boxgranne, det 6 åriga kallblodsstoet Bröta och eftersom jag ibland bara inte kan låta bli sådant som jag borde låta bli så har jag börjat leka med tanken att släppa ihop ett nytt A + B, dvs Archie och Bröta.

Vad som än så länge lyckas hålla mig tillbaka är det faktum att hästkvinnor (i alla fall de på 4 ben) enligt min erfarenhet verkligen inte är att lita på: de kan säga ja men mena nej och vice versa och Archie, som den karl han är kommer inte att ha begrepp att figga ut vilket som avses utan råka illa ut.

Bröta verkar förvisso förtjust i den store svarte men som sagt litar jag inte på ston för fem öre. Rätt vad det är så kan hon ändå får för sig att Archie har tittat på henne på fel sätt och skicka ut ett bakben.

Idag går djuren i hagarna bredvid varandra när jag släpper ut dom utöver deras ordinarie hagtid och det går hur bra som helst. På väg ner mot hagarna gör Archie ofta sitt lilla trick ”nosa lite diskret i gumpen och hoppas att ingen märker något” och jag har låtit honom hållas lite försiktigt för att se vad Bröta säger om saken.

Hittills ser hon helt oberörd ut men som sagt….kan man lita på kvinnor? Tveksamt….

Jag får se hur länge jag kan hålla mig ifrån att prova att släppa ihop dom (Brötas ägare är villig att testa)- kanske kan jag bärga mig till sommaren då gräset i hagarna förhoppningsvis kan verka tillräckligt distraherande?

På tal om A och B så hade faktiskt Heron i många år en bästa vän som jag, min vana trogen att inte låta djur få kallas det som de heter, döpte om till B. B hette egentligen Beam. Han såg inte ut som en stråle :=)

Några år senare köpte B:s ägare ett sto som hade det (enligt mig i alla fall) extremt opassande namnet Honey Girl (den märren var allt annat än en Honungs-flicka, det ska jag säga er….) så den fick följdaktligen heta HG hos mig.

Det roliga är att mitt omdöpande av egna och andras djur ofta smittar av sig så till slut sa nästan alla HG om Honey Girl och jag fick mig också ett gott skratt i stallet härom dagen då en av de andra hästägarna, 15-åriga My sa ”Hej Mimmi, Mishi, Kicki, Pippi” när Soya kom inspringande :=)!