Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Who´s the boss?

Hade idag en intressant diskussion via mailen med en vän kring det här med ”ledarskap” och om våra hästar alltid betraktar oss som LEDAREN, både ”från marken” och då vi rider?

Vi enades om att vi i de flesta situationer av hästen betraktas som ledaren men att hästens ”protester” då vi rider ibland kan ses som ett uttryck för att hästen ifrågasätter ledarskapet eller till och med vill ta över detsamma.

Ett exempel kan vara då man i korrigerande syfte använder spöt och hästen, i stället för att öka, samla sig eller vad det nu är man vill, sparkar bakut trots att den VÄL vet vad vi vill. DET kan vara ett sätt att ifrågasätta ”är du ledaren”.

Archie har, ända sedan jag köpte honom som 3 åring varit ganska glad för att bita på saker som kommer i tändernas väg. Boxen har en hel del gnag-märken och håller man en borste eller en kvast framför honom börjar han bita på dessa direkt. Vid enstaka tillfällen händer det också att han nafsar efter ens kläder och detta har jag aldrig accepterat.
En intressant sak som jag har noterat med Archies klädnafsande är att han blir ARG om man daskar till honom om han biter i ens kläder. Det vill säga han blir arg om man bara slår till honom ganska lätt och i stället för att dra sig tillbaka så kan han komma farande med huvudet som för att bita IGEN varpå jag givetvis har fått markera kraftigare genom en kraftigare smäll så att han ska backa. Detta är för mig en klar testning av ledarskapet!

I eftermiddags, och med internetdiskussionen i minnet kommer jag till stallet och står och klappar Archie som har huvudet utanför boxen. Plötsligt nafsar han tag i min jacka. Eftersom jag har en grep precis bredvid mig får han en smäll av den och han hoppar undan. DÅ, och eftersom smällen var ganska rejäl, dvs tydligt markerade vem som bestämmer, blir han inte arg utan kommer direkt fram igen, blåser med mulen mot mitt ansikte och är så kelig som han bara kan. Står lugnt och låter sig klappas och visar inte antydan till att vilja nafsa mer.

Min egen tolkning av denna episod är att jag, precis som jag gjort tidigare, måste vara mycket bestämd då jag ser mig tvungen att bestraffa Archie. Han måste förstå direkt att han gjort fel och inte tro att ”tja…det spelade nog ingen större roll att jag bets”.

Nu är ju Archie godheten själv 99% av sin vakna tid, det är väl egentligen bara det här med bitandet som någon enstaka gång kan gå för långt så det handlar ju inte om att han måste ”sättas på plats” i tid och otid och definitivt inte om någon misshandel.

Dagens händelse får mig också att tänka på den enda gång som jag kan minnas att Heron bet mig.

Jag stod och knäppte hans täcke framme vid bogen och från ingenstans kom ett bett över min ena axel. Jag hann tänka ”Det där skulle du INTE ha gjort” men jag hann inte ens höja handen för Heron blev själv så förskräckt över vad han gjort så att han slet sig från uppbindningarna. Han förstod mycket väl att det han gjort var fel, jag behövde aldrig bestraffa honom och det hände som sagt aldrig mer.

Personligen tror jag att många hästägare gör sin häst en enorm otjänst genom att inte alltid göra vad de kan för att bibehålla ledarskapet. Så klart förespråkar jag som tidigare sagts ingen misshandel eller att man ska slå sin häst i tid och otid men om hästen exempelvis sparkar mot en, bits eller på annat sätt visar enligt mig extremt oönskat beteende så måste man stävja detta DIREKT innan hästen blir farlig.

Vi har ett fåtal hästar i stallet som regelbundet står på stallgången och piskar argt med svansen, hugger i luften och är allmänt obehagliga. Det har också hänt att de har sparkat efter förbipasserande hästar.
När jag ser hur dessa hästars ägare ”korrigerar” hästarnas beteende förstår jag att de inte blir tagna på allvar. Att bara dutta lite med en borste på hästen och säga ”nämen fy” med mild röst ger INGEN effekt whatsoever, beteendet har pågått i åratal hittills. Och det är inte så hästarna själva bestraffar VARANDRA i det fria!

Jag skulle dels aldrig stå ut med att ha en häst som beter sig så mot mig och skulle heller aldrig förlåta mig själv om min häst tex ”råkade” sparka ett litet barn som bara råkat gå förbi (vi är ju en klubb med nästan 1000 medlemmar) för att jag inte har uppfostrat hästen ordentligt.

Hästvänner via Internet

För ca 10 år sedan kom jag av en slump in på en hästsida på Internet som hade ett diskussionsforum där hästfolk från hela Sverige diskuterade allt som hade med hästar att göra och lite till.

Jag fann snabbt att jag via denna sida kunde få tips och svar på verkligen ALLT och det var väldigt roligt att diskutera med likasinnade på ett så enkelt sätt.

Efter några år lades sidan ner och en av entusiasterna, som dessutom var/ är väldigt datakunnig startade www.ryttartorget.se dit många av oss ”stammisar” flyttade.

Sedan november 2002 ”håller jag till” på ryttartorget och deltar nästan dagligen i diskussioner kring våra 4-fota vänner.

På tal om vänner så är det enormt roligt att jag har fått många bekantskaper och flera vänner via dessa internet-sidor, vi är många som har träffats åtskilliga gånger genom åren och haft jättekul tillsammans.

En vän bor tex i Luxemburg och jag har varit och hälsat på henne 2 gånger redan, liksom hon har varit och hälsat på mig. Jag har svårt att tro att jag annars hade fått för mig att resa till just Luxemburg (dvs om jag inte kände någon där) men det är jätteroligt att ha varit där och kunnat jämföra hästhållningen mellan våra olika länder (det var inte mycket som skilde sig åt).

Jag har också en god vän i Stockholm och en i Kiruna för att nämna några exempel och även om vi inte träffas så ofta IRL så vet man ändå att man alltid kan slå en signal eller skicka iväg ett mail om man behöver prata av sig.

Jag kan efter dessa 10 år verkligen rekommendera internet som källa till inspiration och vägledning. Det är inte alltid de egna klubbkamraterna vet bäst och kan råda en och böcker kan innehålla gamla råd och rön som inte längre är aktuella.
Visserligen får man ta alla råd man får via ibland främmande människor på Internet med en nypa salt eller i vart fall sålla en del men för egen del har jag haft stor nytta av mina cyber-bekantskaper.

Tömkörning

I morse tömkörde jag Archie. Jag fortsatte med samma övning som då jag red för Birgitta sist dvs att försöka få Archie att trava så långsamt som han någonsin kan och det gick riktigt bra. Fick till några hyfsade tramp ur den långsamma traven så det är nog så jag ska fortsätta passageträningen.
Förhoppningsvis ramlar poletten ner snart, det känns så i alla fall.

Décima hade jättelätt för passage, både på töm och uppsuttet och det tog inte alls lång tid innan hon förstod vad jag ville. När hon lärde sig att trampa märkte jag stor skillnad i hennes travkvalité, arbetstraven blev mycket bättre liksom henns ökningar.

Heron däremot förstod aldrig vad jag och min dåvarande tränare (Maria Borg) ville då vi försökte få honom att trampa, han fortsatte bara att skritta hur mycket vi än försökte att ”elda upp” honom. Jag tror att detta berodde på flera faktorer, dels var han oerhört lugn och gick inte att få ”elektrisk”, dels hade han både svaga gångarter och mycket dålig bakbensaktivitet.

Jag har alltid tyckt om att tömköra mina hästar och de har alla varit väldigt lätta att tömköra.
Jag använder mig aldrig av inspänningar när jag tömkör mina egna hästar eftersom de har/ har haft så lätt för att gå i form ändå.
Jag tycker snarare att inspänningar kan göra att hästen släpper bettet och går bakom hand, i alla fall har det varit så med mina hästar som aldrig stretat emot utan snällt böjt på nacken.

Jag tömkör både i ridhus och utomhus, tex på Jägersros träningsbanor men då får man vara lite extra vaken så att man absolut inte råkar tappa tömmarna om hästen skulle bli rädd och fara iväg. Det hände mig en gång med Heron och han sprang en ganska lång sträcka med 2 tömmar piskandes i baken innan en hästägare som var ute och gick med sin hund lyckades stoppa honom. Otroligt nog var det inte en tråd som hade gått sönder på nylontömmarna och även Heron var helt oskadd men det kunde verkligen ha gått illa om tömmarna fastnat i något.

Hårväxt!

Tränaren Birgitta och jag är överens om det mesta, dock inte om hur Archies hår ska skötas :=).

Birgitta tycker att svansen ska klippas vilket jag aldrig skulle få för mig att göra.
När jag köpte honom hade han klippt svans men tack och lov så gjorde hans otroligt snabba hårtillväxt att svansen växte ut på rekordfart.

Även Décima hade klippt svans när jag köpte henne och den växte inte ut ordentligt på flera år.

Just svansen är en av Archies ”stoltheter”; den är jättetjock och med röda slingor i det svarta. Snyggt!

Birk, Archies hagkompis

Så här ser Archies hagkompis ut!

Birk är en 12 årig d-ponnyvalack som ägs av Lena och Josefin Sjöberg.

Birk kom till vårt stall våren 2007 och har sedan dess varit Archies partner in crime (fast ska sanningen fram är det nog till 100 % Archie som står för ”crime-delen” medan Birk står och tittar på när träns dras in i hagen osv).

Birk rids av mamma Lena och hennes dotter Josefin, Josefin tävlar även en del i hoppning.

Birk är en tålmodig herre som inte låter sig rubbas i första taget och jag och Lena har haft många härliga uteritter tillsammans.

I hagen uthärdar han tåligt Archies ”följa-John-lekar” och låter även den stygga gossen bita honom i rumpan och/ eller dra i hans täcke utan allt för högljudda protester.

Han är snäll som ett lamm i all hantering och helt enkelt den perfekta kompisen för en odåga som Archie!

Hästar som gnäggar…eller inte!

Om jag ser tillbaka på de 3 senaste hästarna jag ägt, Heron, Décima och Archie så tycker jag att de är/var väldigt lika på många sätt, samma godhet, välvilja och alltid ett jämnt och glatt humör.
Men på en punkt skiljer Archie sig från de andra; han gnäggar nästan aldrig! Jag tror att Archie har gnäggat åt mig 2 gånger som jag kan minnas på rak arm. När han var yngre kunde han gnägga övergivet då han leddes ner ensam till hagen och innan han såg de andra hästarna men några glädjegnäggningar över att se sin ägare ägnar han sig aldrig åt :=).
Jag märker ju att han känner igen min röst och han tittar alltid ut och ser nöjd ut då han ser mig men det är tyst som i graven från hans strupe.
Annars är han lika kelig som de andra hästarna och man kan klappa och pussa på honom hur länge som helst utan att han verkar tycka att man är en jobbig fjortis :=).
Konstigt det där med gnäggningarna (eller frånvaron av dom snarare) bara…..
Heron och Décima var hans raka motsatser!
Då Heron hörde min röst, om jag så pratade med någon i andra delen av stallet så formligen SKEK han. Då ville han att jag skulle komma bort till honom och gärna ge honom något gott att stoppa i munnen.
Någon gång då jag hade bråttom och bara skulle växla några ord med stallpersonalen fick jag gömma mig och stå och VISKA.
”Varför pratar du så tyst” frågade folk.
”Det är för att Heron inte ska höra att jag är i stallet för jag måste rusa vidare” kunde jag svara.
Ibland hörde han mig ÄNDÅ……snacka om bra hörsel :=)!
Och lång tid efter att han var borta kunde jag sänka rösten och börja prata tyst om jag var stressad i stallet….
Décima är nog den häst som allra tydligast har visat sin glädje över mig. Varje dag så lyste hon formligen upp då hon såg mig, det var verkligen uppenbart för alla som såg det och enormt tillfredsställande för mitt ego :=).
Ett av mina finaste minnen från vår tid tillsammans var då vi var och tävlade i hoppning hos Skromberga Ryttarförening.
Efter avslutad ritt ville jag gå och läsa resultaten som man hade satt upp på en ansagstavla. Man hade dock gjort en avspärrning vid tavlan så att man inte kunde gå dit annat än utan häst. Jag hade turen att en klubbkamrat också var där och tävlade så jag bad henne stå och hålla Décima kanske 50 meter från tavlan.
Jag gick bort till tavlan, läste resultaten och vände sedan och började gå tillbaka mot Décima och min kamrat. Medan jag går ser jag hur Décima börjar gnägga tyst; vi hade ju varit ifrån varandra i säkert 2 minuter! Sådan var hon, min lilla docka.
Och i sådana stunder var hon värd alla pengar, sömnlösa nätter, slit och tidiga morgnar i världen :=).

Team Archie

”Teamet runt dig: Det är viktigt att ha ett bra team runt sig själv och sin häst. Både för att utvecklas, hålla hästen frisk och få vardagen att fungera smidigt. En tränare man trivs med, en duktig hovslagare, en veterinär som man litar på (och som gärna sett hästen även när den är frisk) och en bra uppstallning/miljö för både häst och ryttare.”

Citatet ovan är hämtat från min goda vän Ann Hammarlunds hemsida (http://www.annhammarlund.se/).

Jag tänkte här berätta lite om teamet runt mig och Archie:

Om vi börjar med mina hästskötare så är det två tjejer som båda rider lektion på ridskolan sedan flera år tillbaka. De heter Lina (går 1:a året på gymnasiet) och Elina (går i 8:an).
Lina började hjälpa mig redan på den tiden då jag ägde Décima och har således hängt med i några år nu. Elina började sköta Archie för lite mer än 1 år sedan.
Båda tjejerna har ridit ut Archie några gånger och det har gått utmärkt.
Lina sköter Archie 3 dagar i veckan och Elina övriga dagar.
Lina brukar också följa med på tävlingar som gott sällskap och medhjälpare i allmänhet och fotograf och filmare i synnerhet. Många av bilderna/ filmerna i denna blogg är Linas verk.

Som hovslagare har jag sedan ca 20 år tillbaka Thomas Fredlund. Vårt långa samarbete talar väl om hur nöjd jag är.

Veterinär Henrik Bertelsen är en nyare bekantskap och jag säger till honom som jag gjort till alla andra veterinärer genom åren: ”dig vill jag helst SLIPPA träffa framöver”. Men detta beror givetvis inte på Henriks kompetens som djurvårdare utan på att väl ingen djurägare vill träffa veterinärer mer än nödvändigt.

Min tränare sedan några år tillbaka är Birgitta Nilsson, en instruktör som ställer hårda krav på sina elever men som man också kan skoja och ha givande dialoger med under lektionerna.
Birgitta började rida innan jag ens var född och har både tävlat framgångsrikt och haft många duktiga elever i alla discipliner. Varje vecka är det någon av hennes elever som kniper rosetter på tävlingar runt om i hela Skåne vilket dels beror på att hon har många tävlande elever men givetvis också på att hon är en skicklig tränare.

På ridskolan där jag haft alla mina hästar uppstallade är det Irene Mattsson som är stallchef. Det är hon som varje vardag hämtar Archie och Birk från hagen (jag släpper själv ut dom) och det är också hon som har det övergripande ansvaret när jag är bortrest. Irene är en riktig klippa och likadan ”hönsmamma” som jag så vi talar verkligen samma språk när det gäller Archies uppfostran, väl och ve.

Det känns verkligen skönt och tryggt att ha dessa människor omkring sig och det underlättar givetvis min hästhållning på många olika vis.

Archie- den fingerfärdige!

I förrgår när jag skulle ta in hästarna hittade jag Birks ledträns mitt i hagen (det hänger vanligtvis på en hagstolpe och det är ström i staketet).

Detta har hänt någon gång förut, dvs att Archie har roat sig med att dra in sitt och/eller Birks träns men denna gången hade han gått steget längre och lyckats med något som i mina ögon får betraktas som smått fantastiskt: grimskaftet låg BREDVID själva tränset och karbinhaken till grimskaftet var helt intakt. Hur en stor häst kan få loss en liten karbinhake utan att förstöra densamma är för mig en gåta och om jag kunde få Archie att göra detta på kommando skulle vår lycka i underhållningsbranschen vara gjord!

Året som gått…..

Då var det 2008 och jag kan bara hoppas på ett lika bra år som 2007 fast helst utan de skador som Archie tyvärr också ådrog sig.

Om jag tittar tillbaka på året som gått så kan jag konstatera att Archie vuxit till sig mycket, både rent mentalt men även fysiskt. Han är nu ca 167 cm och blir troligen inte mycket större. Fram till i somras låg han ofta och vilade sig på eftermiddagarna, något han helt slutat med vilket jag tolkar som att växtperioden är mer eller mindre över.

I våras fick Archie en ny hagkompis, ponnyvalacken Birk som nu är 12 år gammal. De två har verkligen funnit varandra och Birk har hitills varit den häst som med störst jämnmod och tålamod funnit sig i Archies små ”lekar” där ”Följa John” och ”jag måste bita dig i baken” hört till favoriterna.
Gossarna tillbringade en härlig sommar tillsammans på ett dagbete där de hade en jättehage för sig själva och det ser i dagsläget ut som att vi återvänder dit även denna sommar.

År 2007 var också året då Archie mycket framgångsrikt började en förhoppningsvis mycket lång tävlingskarriär. Det blev placering i mer än hälften av de 7 starterna och vi hann till och med debutera i LB med en 3:e placering, endast 1 poäng från det ekipage som blev 2:a.

Vi har under hela 2007 tränat för min tränare Birgitta Nilsson och avser att fortsätta med detta en gång i veckan även framöver. Birgitta är en härlig personlighet som ställer höga krav men som man också kan skoja och skratta ihop med.

På kvalitetsbedömningen i september blev Archie bedömd som klass 1 i HOPPNING vilket är lite komiskt eftersom all vår träning är inriktad på DRESSYR. Men gossen visade redan en månad efter att jag hade köpt honom som 3 åring att han kunde hoppa (då han hoppade ut genom en 1.50 meter hög ridhusdörr vid löshoppning) så egentligen är jag inte förvånad. Archie löshoppar några gånger i månaden och han visar alltid spänst, vilja, en utmärkt taxering och river ytterst sällan (och då blir han så arg på sina bakben att han sparkar bakut efter rivningen).

Vi lyckades inte kvala till 4-års championatet och detta tror jag dels berodde på att Archie precis innan kvalet var skadad (pga en hovblödning som jag inte vet hur han fick) och dels helt enkelt ännu saknar den förmåga till längning och samling som krävs för att slåss med de bästa 4 åringarna.

Vår ridning idag är inriktad på just samling och längning och att Archie ska få ett bredare register däremellan. Galopp-kvalitén har förbättrats otroligt under vintern och nu är både vänster och högergaloppen mycket bra (tidigare var det ganska stor skillnad dem emellan).

Vi har börjat nosa lite på galoppombyten och tramp (passage-embryon) vid tömkörning.

Om tiden räcker till ska jag även börja hoppa lite mer uppsuttet.

Vad som händer under 2008 får tiden utvisa men jag har några hemliga mål som jag lovar att avslöja allt eftersom året går…..