Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

När fegisar kommunicerar, del 1

Denna veckas bloggserie (i 3 delar) har sin upprinnelse i något som hände i veckan; en stallkamrats vuxna medryttare ”sade upp sig” via sms och detta satte igång mina tankar kring hur vi idag kan välja att kommunicera.
 
I den första delen tänkte jag ta upp ett fenomen som jag redan har berört i tidigare blogginlägg, ”stallanslagstavlan”- den feges sätt att agera Mini-Hitler tror jag att jag har kallat den till en stallkamrats stora nöje (vinkar till My).
 
I den andra delen ska jag skriva om hur man kan fegis-kommunicera via sms och i den tredje delen tar jag upp hur man kan gömma sig på internet, i bloggar och mail.
 
Men om vi börjar med stallanslagstavlan så finns det alltså personer som verkar få utlopp för många inre spänningar genom att trakassera andra med diverse budskap på denna tavla.
 
Det man inte vågar säga ”face to face” skriver man glatt (?) på tavlan och så hoppas man på önskad effekt, så tolkar jag många gånger det skrivna ordet där.
 
Jag har tyvärr egen mycket trist erfarenhet från stall-tavlemarodörer och det är väl kanske därför ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
 
Vi hade tidigare en inackordering som verkade ha som någon form av mission att sprida pekpinnar via tavlan och det gick så långt att jag började känna obehag när jag hoppade ur bilen framme i stallet, tänkande: ”vad är det den här gången”.
 
Det ska sägas att jag i de absolut flesta fallen inte var berörd/ brydde mig om vad personen hade klottrat ihop men icke desto mindre kände jag en enorm irritation varje gång nya uppmaningar och klagomål var författade.
 
Det hör till saken att det inte bara var ”allmänna” upprop som personen tyckte borde stå på tavlan typ ”glöm inte att sopa efter dig” (som om folk gjorde detta med vilje) utan ibland var det namngivna personer som fick sig en känga till allmän beskådan i stil med ”Ulla, du får inte ……” (vad det nu var personen tyckte att Ulla inte fick göra).
 
Hade STALLÄGARNA lämnat diverse budskap på tavlan hade jag tagit till mig dessa på ett helt annat sätt men när inackorderingar hittar på egna regler som personen tycker att vi andra ska följa- tja…då blir i alla fall Birgitta, 12 år bara just 12 år med den barnslighet DET innebär.
 
Birgitta, snart 44 har dessutom ingen lust att bli tillrättavisad som en barnunge av någon som ser sig själv som en självpåtagen ordningspolis och som inte har sina krav/ idéer sanktionerade hos stallägarna.  
 
Vad jag skulle önska med en stalltavla är att man använder den med förnuft!
 
Tavlan kan tex (tycker jag) gärna användas till att muntra upp övriga inackorderingar (”ta gärna av äpplena i den gröna påsen”) , till allmän viktig information (”imorgon kommer ridhuset att vara avstängt från klockan 9 till 16) eller om man undrar något (”har någon sett min svarta grimma”).
 
Har man däremot NEGATIVA spörsmål/ issues med en enskild inackordering så tycker jag att man antingen tar detta med personen när man träffas eller så ringer man, alternativt skickar ett sms.
 
Om jag tycker att Stina sopar gången dåligt eller låter sina grejer ligga framme överallt så är det inget som hela stallet behöver läsa på tavlan- det är i alla fall min bestämda åsikt.
 
Och skulle man inte få gehör hos Stina om man ber henne sopa bättre och hålla ordning på grejerna- tja då är detta någon som jag anser att man får lyfta till stallägarna som i så fall får säga till Stina om DE tycker det är befogat och alltså inte heller då något som man ska kladda på en stalltavla.             

Du följer väl med- on-line?

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående tävlingar hemma vid datorn eller var som helst i I-phonen tex:http://www.equipe.nu/
Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!

Ett annorlunda stallägande- skulle man våga?

Idag såg jag en annons på Hemnet som fick mig att fundera lite.

Ett hus var till salu tillsammans med en tredjedel av en ”ridanläggning”, dvs 6 uteboxar, hagar till dessa samt en fin utebana.

Man skulle, om man köpte huset, således få 2 boxar, hagar och en ridbana att nyttja.

Jag såg att ett annat hus som tillhör denna ”anläggning” var till salu nyligen och kan inte låta bli att undra om det är en slump?

Eller är det som både jag och andra misstänker, att det är otroligt svårt att dela en anläggning på detta vis?

Nu vet jag inte alls vad ”dealen” med detta samägande är, hur mycket var och en måste hjälpa till, samarbeta med övriga osv men jag blir som sagt väldigt tveksam till att ha stall på detta vis.

Delägarna kan ju bytas ut när som helst, man kan ha så olika syn på fodring, hagvistelse osv och jag som bara har en häst hade ju tex fått rätta mig väldigt mycket efter de andra eftersom Archie inte kan stå ute själv.

Vad tror ni om detta koncept? Någon som provat rent utav? Är jag onödigt misstänksam?

Avliva djur- ska man vara med?

Har precis suttit och läst ovanstående frågeställning på ett hundforum och jag blir alltid lika arg när jag läser de svar ”man” brukar få när denna fråga ställs.Svaret som brukar ges ”som ett brev på posten” är nämligen i många fall att man ska vara med vid avlivningen och argumenten som anförs brukar vara:

1. det är man skyldig djuret- vilket djävla dravel rent ut sagt anser jag…

2. man kommer annars att ångra sig – hur kan andra människor veta det undrar jag…

3. det är en ”fin” upplevelse- jasså…tycker alla det tro ifrågasätter jag…

Min personliga åsikt i frågan är att man ska känna efter SJÄLV och inte lyssna på vad andra råder en till och kanske ger en dåligt samvete för.

Alla reagerar inte enligt samma mall och definitivt inte inför en så allvarlig sak som en avlivning och det som känns helt ok för någon kan vara värsta traumat för någon annan.

Man ska INTE behöva ha dåligt samvete för att man inte närvarar vid en avlivning- man mår dåligt nog ändå, det är min uppfattning.

Om man vet/ tror att man kommer att klara av att vara med eller rent av VILL vara med ska man givetvis vara det.

Men är man väldigt tveksam så kan man lika gärna låta bli och hellre be någon man litar på att hjälpa till i denna sista stund.

Jag är fullständigt övertygad om att djur inte är medvetna om att ”nu ska jag bli avlivad” och det viktiga tror jag därför inte för ett djur är att just ägaren är med utan att den får somna in lugnt och utan stress.

Människor utsöndrar ju stresshormon om inte annat och att ligga/ stå bredvid sin halvt hysteriska, storgråtande ägare tror jag inget djur mår bra av.

Jag har själv sett hästägare på detta vis inför en avlivning och anser som sagt att det varit bättre om de stannat hemma.

Själv har jag varit närvarande då min schäfer Ketty avlivades- inget jag ångrar men heller inget jag ville göra om med de 2 därpå ägda hundarna.

Hur jag kom hem efter avlivningen av Ketty är än idag en gåta- att jag inte körde ihjäl mig med tårarna sprutande ur ögonen på väg hem var nog mer tur än skicklighet.

Menelli, min första häst, körde min dåvarande pojkvän till slakt och med Heron hade jag långtgående planer på att vara med ända tills det återstod några dagar.

Då insåg jag att jag inte skulle klara av detta på ett bra sätt utan bad i stället en anställd på polisrytteriet (som ridskolan delade stall med på den tiden) som tyckte om och kände Heron väl att hålla honom då det var dags.

Hur jag kommer att göra om jag i framtiden behöver avliva något djur kan jag inte svara på idag och det är inget jag vill fundera över heller.

Men som sagt; ni som är tveksamma- ta beslutet själv och låt inte andras åsikter tvinga er till något ni inte vill eller som inte blir bra för ert djur, så tycker jag.

Generation lat- myt eller verklighet (del 2)

Vad gäller dagens ungdomars slöhet i stallmiljö tycker jag att det är minst lika illa som ute i samhället där det enda jag aldrig hört ungdomar tycka är jobbigt är att:Handla kläder

Festa

Sitta framför nätet

Jag tycker mig se stora skillnader i hur ungdomar ”är” i stallet om jag jämför med när jag själv tillbringade all ledig tid där på högstadiet och i gymnasiet.

Ibland förklaras denna skillnad i diskussioner med att ungdomar idag har ett större UTBUD av nöjen än ”på min tid” (för ca 25 år sedan) och att det därför inte är lika attraktivt att hänga i stallet i ”timmavis”- då fanns inte dvd, mobiler och framför allt internet- men jag tror faktiskt inte att det är hela sanningen.

Att ungdomar inte vill tillbringa lika mycket tid i stallet som när jag var ung köper jag mot bakgrund av ovanstående (internet osv) men varför är de så LATA när de väl är ”på plats”?

Många ungdomar sitter bara av tiden i stallet- de GÖR ingenting!

Jag minns hur det var när jag började rida på ridskolan som knappt 15-åring.

Fick man någon gång frågan om man ville SKRITTA en lektionshäst som var halt så visste lyckan inga gränser och man behövde inte ens fundera innan man accepterade.

Idag vill ungarna knappt RIDA– det skylls på att de inte har tid, inte orkar osv.

Jag blir faktiskt helt chockad!

Även de som har den stora lyckan (fast alla verkar inte uppskatta det eller förstå vilken ynnest det är) att ha en egen häst/ ponny verkar knappt ha lust att rida annat än sporadiskt.

Det sitts och slöas i stallet i en evighet och när det börjar bli dags att åka hem får ungen plötsligt eld i baken och longerar hästen en liten stund eller går ut och leder den runt stallet.

Jag kan inte annat än tro att dessa ungdomar är LATA för hur ska jag annars tolka beteendet?

Jag skulle kunna ge många, många fler exempel på hur JAG anser att slöheten breder ut sig men det är kanske bara något som just jag har fått för mig och inte alls speciellt vanligt?

Är det jag som överdriver, inbillar mig och hittar på eller hur ÄR det egentligen?

Vad säger ni?

Generation lat- myt eller verklighet (del 1)

Idag funderar jag över om det är en myt eller sanning när äldre människor säger att ”det var bättre förr” och om det i alla tider varit så att äldre klagat på den yngre generationen?

Även om jag fortfarande känner mig extremt ungdomlig måste jag ofta med sorg inse att jag inte är 20 längre och trots att JAG tycker att jag har hur mycket gemensamt som helst med ungdomar så är jag i deras ögon säkert en ”tant” som de inte skulle välja som umgänge framför jämngamla kompisar.

Och om jag då ÄR en tant så är det väl lika bra att jag på tanters vis (?) klagar lite på ”dagens ungdom” för ärligt talat så tycker jag ”det var bättre förr”- i alla fall när det gäller det här med aktivitetsnivån på det yngre folket (säg de i åldern 12-24 för enkelhetens skull).

Om jag ska uttrycka mig övertydligt anser jag helt enkelt att många unga i dag är extremt LATA och för att ytterligare spetsa till det anklagar jag ingen annan än den ÄLDRE generationen i allmänhet och föräldrarna i synnerhet för detta.

För jag tror att det handlar mycket om vad ungdomar TILLÅTS vara/ göra och sänder samhället ut signalen att det är ok att vara lat så tror jag att många människor väljer just detta- den enklaste vägen så att säga.

Jag tror att föräldrarna formar ungdomar väldligt mycket (eller i alla fall BORDE de göra det), skolan och umgänget med jämnåriga likaså.

Är föräldern själv en latmask på olika vis tror jag att risken är stor att barnet blir likadant- i alla fall om det inte finns starka motverkade krafter någon annanstans som visar på andra sätt att leva.

Som ett skräckexempel på hur jag misstänker att en förälder kan påverka sitt barn negativt kan jag ta något jag hörde ett mellanstadiebarn berätta för mig för något år sedan.

Enligt flickan hände det ibland att mamman tyckte att det vore bättre att stanna hemma från jobbet tillsammans med barnet och föräldern ringde då och sjukanmälde dom båda så att de kunde vara hemma och ”mysa” (barnets ord).

Jag ryser och undrar i mitt stilla sinne vilka signaler man som förälder sänder ut om man lär sitt barn att:

1. Det är ok att ljuga- dvs säga att man är sjuk fast man inte är det

2. Om man inte har lust att gå till jobbet/ skolan så är det ok att låta bli

På jobbet har jag genom åren sett otaliga exempel på yngre kollegor som sjukskriver sig för minsta småkrämpa (detta är samma människor som tycker att de har såååå dålig ekonomi) och/ eller som är borta minst en gång i månaden pga ”sjukdom”.

Till saken hör att jag på både nuvarande och föregående arbetsplatser haft det väldigt ”fritt” i den mening att man själv i mångt bokar in hur många hembesök osv man ska göra just den veckan/ dagen och det är inte precis något fysiskt tungt arbete som gör att man inte skulle orka gå dit några timmar om man verkligen ansträngde sig.

Men hos en del finns helt enkelt inte så mycket arbetsmoral och man kan ju undra var denna inställning har grundlagts? Kanske som i exemplet med den mysande mamman och dottern ovan?

I del 2 av detta inlägg ska jag redogöra för min syn på de lata ungdomarna i stallet– håll utkik!

Mygginvasion?!?!?

I morse när jag skulle släppa ut hästarna i hagen trodde jag inte mina ögon!

Jag hann knappt släppa taget om hästarnas grimmor förrän jag insåg att det satt typ 10 myggor på vardera häst och jag kände hur det började klia på den egna kinden!

Gräshagarna ligger kanske 200 meter från stallet och har tydligen förvandlats till en ny boning för en miljard mygg- var de nu kommer ifrån?!?!

Det var igår ca 4 grader kallt (!!!) på morgonen och idag bara marginellt ”varmare”- jag trodde inte mygg gillade kyla?

Vad de däremot gillar är alltså hästar och det ska bli mycket intressant att se hur dessa ser ut vid intaget.

De (hästarna) verkar konstigt nog inte det minsta störda av myggen, varken de med täcken eller de som står utan (hästarna, inte myggen ha ha).

Men OM de får bölder av deras bett lär Archie se dubbelt så stor ut om några timmar för när jag rusade dit med Renons-flaskan i högsta hugg hade han redan 50 våldgästare på kroppen.

Jag kommer att hålla Soya på behörigt avstånd för jag kan bara tänka mig vilket lätt offer hon skulle bli- hon som bara är hud och ben och med en tunn päls som smiter åt kroppen.

Innan jag köpte whippet reflekterade jag inte ens över att även hundar kan bli myggbitna- min långhåriga schäfer var nog ett mission impossible även för den mest INBITNA (observera ordvitsen) mygga.

Men efter att ha läst om andra whippets som varit översållade av bulor efter exempelvis ett Norrlandsbesök kommer jag att vara försiktig med Soya- vill inte ha en bubblig hund!

Någon som vet om man kan använda Renons även på hundar förresten?

En bekant brukar spruta sig SJÄLV med detta utan biverkningar 🙂 men vågar man prova på sitt sämskinn till hund tro?

Hur du blir/ får en nöjd hästänkling

Det talas ibland om fotbollsänkor men mer sällan om de som jag skulle vilja döpa till ”hästänklingar”, dvs makar/ sambos/ pojkvänner till oss hästidioter.

Eftersom jag betvivlar att en hästänkling ens skulle läsa en blogg som min så får väl ni hästtjejer som känner er träffade visa den bättre hälften detta alster och se om han tycker att han har någon nytta av det.

Upprinnelsen till inlägget är ett samtal jag hade med en arbetskamrat för ett tag sedan då denne beklagade sig och berättade om vad jag sedan länge betraktar som en klassiker när det handlar om mixen häst och förhållande.

Klassikern går enligt mig ut på att hästtjejen den första tiden i ett nytt förhållande ser till att ”mörka” sitt stora intresse så mycket som möjligt.

Stalldagarna blir färre och kortare medan hästens vilodagar blir fler samtidigt som andra hästvänner engageras för att ”täcka upp” hästtjejens frånvaro i stallet.

Under denna smekmånadsperiod hinner partnern till hästtjejen invaggas i en mycket förrädisk trygghet och han tänker att han inte kan förstå hur han trodde att det tog sådan TID med hästar.

Men när det gått en tid och hästtjejens abstinens efter den andra kärleken blivit för stor avfjällas partnerns ögon och han får se hästtjejens rätta jag.

Då återgår hon nämligen till att tillbringa måååånga och lååånga (för partnern ibland till synes meningslösa) timmar i stallet och allt annat, så även partnern, hamnar i skymundan.

Och nu börjar också gnällandet från partnern om att han vill ha mer tid och engagemang från hästtjejen vars häst nästan börjar ses som en konkurrerande rival.

Känns det igen?

Och vad kan man nu göra åt detta dilemma om man inte, som en del riktigt inbitna hästtjejer väljer att göra, visar partnern var dörren är och tar tillbaka lägenhetsnyckeln?

Mina tips till hästtjejen är framför allt två:

1. Var redan från början ÖVERTYDLIG med hur mycket tid, engagemang och pengar du lägger på ditt intresse. Överdriv hellre än att försöka att förringa din, för många utomstående, obegripliga livsstil.

2. Satsa på en kille med EGNA intressen! Detta kan inte nog understyrkas. En kille vars hela värld kretsar kring enbart DIG är livsfarlig i det långa loppet- han kommer att bli en gnällmåns som vill att du ska sälja din häst och ni kommer att ha många och långa, tröttande bråk i frågan.

Mina tips till hästänklingen är också två:

1. Om du inte redan har egna intressen som du kan/ vill lägga mycket tid på så se till att skaffa dig sådana.

2. Bli intresserad av hästar du med!

Om du tänker sitta och tjura i din ensamhet medan partnern är hos hästen och har kul så vet du vad som väntar om du läst resten av inlägget: bråk, tjafs och risken att du får en fot i häcken.

För en sak ska du veta; det är få riktigt inbitna hästtjejer som väljer DIG framför sin fyrfotade vän så hoppas du på DET är risken stor att du blir besviken.

Hyra ut släp- vad ska man ta betalt?

Härom dagen blev jag kontaktad av en bloggläsare som ville veta min åsikt i en specifik fråga.

Läsaren hade av en person fått frågan om hon ville hyra ut sitt släp och nu undrade läsaren vad jag tyckte att hon skulle ta betalt för detta.

Jag vet att vi har haft denna fråga uppe tidigare men tänkte orda några rader om det här ändå.

Det första man bör fråga sig om/ när man hyr ut sitt släp är:

VILL jag EGENTLIGEN hyra ut släpet (för att jag behöver pengar) eller gör jag det mer för att vara juste?

Vill man inte hyra ut släpet men känner sig ”dum att säga nej” kan man sätta priset så högt att ingen VILL hyra det.

Behöver man pengarna kan man inte ta lika mycket betalt som det kostar att hyra släp på macken- då väljer nog många mackens släp som har en bättre försäkring än de privatägda.

Huvudsaken är att man inte känner sig utnyttjad anser jag.

Är man för billig är risken för detta större och man får ju då fråga sig för VEMS skull man köpt och underhåller sitt släp- för egen räkning eller för att andra för en billig peng ska slippa hålla sig med ett eget.

I just denna läsares fall gav jag rådet att debitera 200 eller 250 kronor, det är ändå billigare än vad bensinstationerna tar för ett dygns hyra.

Tycker sedan inte den som ville hyra det att det är billigt nog- tja…då får han eller hon fråga någon annan….

Själv slipper jag numera frågor om uthyrning då jag har ett 1500-kilos släp vilket medför att rätt många bilar inte får dra det pga dess tyngd.

I ungdomen tjänade jag mycket pengar på att hyra ut det släp jag hade då men det hände ju också att saker gick sönder och så skulle man vänta på att den som hyrde släpet skulle fixa det.

Idag har jag en annan ekonomi och har ingen lust att riskera mitt fina släp för några hundralappar men på den fattiga studenttiden var det ett lite riskfyllt men ibland nästan nödvändigt sätt att dryga ut studielånen.

När alla känner alla kan man få service (om man vet att uppföra sig)

Härom dagen pratade jag med några tjejer i stallet och ”tant Birgitta” passade då på att dela med sig av vissa erfarenheter hon gjort och gav ungdomarna några råd på vägen.

Vi pratade om hur otroligt litet häst-Skåne är och hur ”alla känner alla”- på ett eller annat sätt.

Jag sa i detta sammanhanget att man verkligen bör tänka på vilket intryck man ger och hur man beter sig mot andra- om inte annat för att undvika att få rykte om sig som värsta bitchen- då är man nog snabbt ”körd” i många hästsammanhang.

En dag vill man kanske byta stall, hovslagare, tränare eller veterinär och är man då ”ökänd” är det nog inte så kul.

Ja, ungefär så gick snacket oss emellan och jag har idag själv fått erfara hur bra det är att ha ”kontakter” och att ha vårdat sina relationer.

Klockan 19.02 fick jag ett SMS från Liv i stallet som erbjudit sig att ta in våra hästar från hagen. Liv meddelade i SMS: et att Archie hade en tappsko.

19.03: Ve och fasa- jag ska tävla imorgon bitti 10.00!

19.04: Jag har utan resultat sökt både min hovslagare OCH hans fru (fd stallkamrat till mig som jag haft mycket roligt ihop med under flera år) per telefon.

19.10: Jag bestämmer mig för att på vinst och förlust köra hem till en hovslagare som bor mer eller mindre granne med stallet. Jag har förvisso aldrig ens TRÄFFAT denne man men jag hoppas att jag kan övertala honom att förbarma sig över oss mot rundlig betalning.

19.15: Konstaterar att hovslagaren inte är hemma.

19.16: Slås av tanken att jag kan prova att få tag på en gammal bekant från ungdomen- när vi lärde känna varandra var han bästa vän med min dåvarande pojkvän (också hästkille) och han har sedan dess utbildat sig till just hovslagare.

Vi har bara träffats sporadiskt genom åren men då jag googlar hans namn via I-phonen och han svarar i telefonen går han med på att jag ska komma hem till honom med Archie direkt!

Vad sägs om det? Det tror jag inte många hade gått med på en lördagkväll!!!

20.15 är vi hos min gamle bekant och 10 minuter senare kan jag köra hem igen!

21.00 sitter jag åter i soffan- glad åt en gammal bekant som ville hjälpa mig och givetvis också glad att jag har en snäll häst som man bara kan slänga in i transporten, köra i ilfart med och sedan ställa och sko utanför släpet medan mörkret sänker sig….