Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Tips om ni kommenterar

Om ni brukar kommentera på bloggen så är ett tips att uppge er mailadress (kan vara påhittad om ni inte vill outa er riktiga).

Efter att jag har godkänt 2 kommentarer med samma mailadress publiceras era kommentarer fortsättningsvis automatiskt, dvs jag behöver inte godkänna dom (men kan ta bort dom i efterhand om jag vill vilket jag i princip aldrig gör).

Tips till tex Rackemarie, S och Frida 🙂 !

En som ryktar

I höstas diskuterade vi det här med rykt på bloggen och det var inte bara jag som slarvade på den fronten- flera läsare vittnade om liknande upplägg.

Och nej; jag ryktar faktiskt aldrig och undrar om jag numera ens äger en ryktborse- i så fall ligger den i någon stallåda som inte har genomsökts på väldigt länge.

Här en man som gör tvärtom och all heder åt honom, jag tror absolut på konceptet med noggrann rykt i sak även om jag själv som sagt inte ägnar mig åt det.

En skillnad mellan mannen och mig är bland annat att han har eget stall och liksom kan gå ut till hästarna lite när han känner för det.

Det kan jag också i teorin men att jag i praktiken skulle sätta mig i bilen och köra till stallet en TREDJE gång på kvällen (är där redan vid 7.30  och runt 14.00 de flesta dagar om året) – nej, där går liksom gränsen.

Och direkt efter avslutad ritt vid 15.30-tiden; tja då är både jag och hästen hungriga- han vill gå in i boxen och äta sin eftermiddagsmat och jag vill hem och äta middag.

Namnskyltar- ute?

När jag köpte min första häst var det i alla fall på ridskolan väldigt vanligt att de privatägda hästarna hade ”riktiga” namnskyltar- det fanns en hästägare som gjorde dom för hand på en masonitskiva vill jag minnas. Även alla lektionshästar hade dessa skyltar.

Det fanns även skyltar i hårdplast som man kunde beställa på olika mässor tex.

Idag inbillar jag mig att det är ovanligare med namnskyltar men det kanske bara är just inbillning eftersom tex ingen på min anläggning (över 25 hästar) har det? Själv har jag bara plastat in en egenhändigt tillverkad skylt på ett A4-papper (gjorde den på datorn på jobbet för några år sedan, se bild).

Hur är det hos er? Har ni namnskyltar? Har alla i stallet likadana (tveklöst snyggast om ni frågar mig) eller är det lite blandad kompott?

Mot pensionen

Nu ”vet” jag ju att många av mina bloggläsare är vuxna och inte barn och ungdomar men frågan kanske tycks konstig ändå fast jag ställer den ändå (eftersom jag själv har funderar på den):

Har ni alls funderat på när ni vill gå i pension?

På ”utsatt” tid (65), tidigare eller rent av senare?

För egen del kommer jag, som det ser ut idag, att försöka gå tidigare och att jobba till tex 70 som en del gör nu hoppas jag vid Gud att jag inte ska känna mig tvingad till.

Hör hur en del resonerar; de känner att de inte har råd att gå i pension när man kan och det är väldigt ledsamt tycker jag.

Själv vill jag hinna njuta av ålderdomen utan jobb, man vet ju aldrig hur länge man får vara frisk och ”pigg”.

Och att leva för jobbet har jag aldrig gjort och vet väl att man är väldigt utbytbar och att ingen tackar en om man skulle slita ut sig.

Så; hur tänker ni?

Konstiga hundägare

Under de ca 7 år jag ägde Soya tillsammans med min fd man bodde vi merparten av tiden väldigt ”off” på landsbygden och våra träffar med andra hundar och deras ägare var inte så vanligt förekommande.

Nu bor Henrik, Molly och jag i centrala Staffanstorp och situationen är en annan, tyvärr.

Jag har blivit varse ett fenomen som jag inte alls tycker om men inte kan påverka det minsta: enligt mig helt inkompetenta hundägare.

Hur förklarar man annars att minst 50 % av alla hundar jag möter på mina promenader med Molly börjar vrålskälla, en del redan på avstånd, medan ägaren antingen drar i kopplet som besatt eller tycks både blind och döv för hundens gapande = gör inget.

Merparten av de hundägare jag ser verkar livrädda för att möta oss; hur nu en hund på inte ens 15 kilo kan inge sådan fruktan?

Det ska dessutom sägas att Molly är jätteförsiktig och aldrig springer fram till andra hundar utan hon går hellre en liten omväg om hon kan- ändå ser jag hur hundägare blir helt paralyserade när vi kommer eller så försöker DE att gå en låååång omväg, ställa sig i något buskage eller dylikt?!?!?

Jag måste fråga mig om dessa stackars djur aldrig får träffa sina artfränder på ett normalt sätt?

Varför köper man hund och sedan struntar i att uppfostra den?

Till saken hör att ingen av dessa vrålskällande, koppeldragande djur tillhör någon av de många gånger påstått ”farliga” raserna som amstaff, schäfer och dylikt utan det är helt vanliga ”familjehundar” i alla storlekar.

Jag hade tyckt att det hade varit så roligt om Molly kunde få någon kompis här i byn men av vad jag sett verkar det inte vara i sikte, tyvärr.

Hundägare verkar inte alls vara intresserade av kontakt utan precis motsatsen- konstigt när man äger ett flockdjur tycker jag.

Och detta flata beteende när hunden skäller och gapar- ja det går mig så på nerverna att det ”brast” nyligen så att JAG vrålade ”tyst” åt två kärringars skällande hundar när vi skulle passera medan de bara stod och glodde på oss?!?!

img_1311

Farlig? Och utan vänner….

Varför köpte jag inte fler?

Ångrar ni er också ibland när ni har köpt en ovanligt bra grej och tänker att ni borde ha köpt ännu fler av samma produkt?

Det tänker jag kring dessa guldboots som jag först köpte som en plojgrej på en outlet för 25 kronor.

Då tänkte jag att jag kunde fjanta mig lite på någon Olof-träning eftersom vi alltid skojar om att Vicke är värd en guldstjärna efter passen men sedan visade det sig att bootsen var jättebra!

Dels såg det inte speciellt fjantigt ut med bootsen om man hade bruna lindor till och dels är kvalitén jättebra så nu när alla hagboots har gett upp hade han mycket väl kunnat gå och glimma med dessa i hagen för 25 spänn 🙂 !

Nu köpte jag bara ett par som jag numera just har pensionerat från Olof-träningarna till förmån för hagen men fler par hade absolut varit önskvärda.

Benskydden (Protector) på bilden köpte jag faktiskt 2 par av i alla fall, de kostade 50 spänn paret på samma outlet.

Det kontantlösa samhället

Härom dagen skulle jag handla i ett litet konditori i Malmö som jag inte brukar besöka.

Eftersom jag aldrig har kontanter på mig (har helt slutat använda plånbok) hann jag tänka ”måtte de nu ta kort” innan jag gick in.

Jag har tidigare råkat ut för att mindre etablissemang inte tar kort eller att man måste handla för en viss summa för att detta ska accepteras och det är alltid lika irriterande.

Men här behövde jag inte oroa mig, tvärtom kan man säga då detta anslag mötte mig i dörren:

Fina(?) saker

Tiderna ändras och vi med dom och för ett tag sedan deltog jag en IRL-diskussion kring det här med gåvor/ doppresenter och allt möjligt annat ”man” fått och som då det köptes kostade ganska mycket pengar men som man ibland som mottagare inte alls uppskattar eller liksom ”vågar” använda av rädsla att det ska gå sönder.

Har själv varit ganska förskonad från både dyrbara kaffeserviser i 98 delar, silverskedar, kristallglas och annat men vet att det finns sådant liggande i bekantskapskretsen- många gånger till ingen som helst nytta.

I bästa fall hamnar allt i något köksskåp eller i källaren men tänk så synd att det inte kommer till användning!

Enligt min erfarenhet är det oftast äldre personer som dyyyyrt köper detta porslin/ bestick i tron att det ska uppskattas medan yngre generationer inte alls har samma smak eller vill använda tex silverskedar som kräver lite puts för att hålla sig fina.

Jag vet att vissa inte ”vågar” sälja den tex aldrig använda servisen så länge givaren är i livet och om man då inte heller vill använda den så får den ju bli liggande till ingen nytta.

Väldigt synd och tänk så mycket sådant som bara ligger och tar plats helt i onödan.

Är detta något ni känner igen och har ni rent av dylika ting hemma?