Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Hårda medryttare

Pratade nyligen med en bekant som har medryttare och vi kom in på det här med att en del medryttare tyvärr bara verkar se hästen som ett träningsredskap, kanske för att djuret inte tillhör dom själva?

Vi hade båda erfarenheter av ovan; jag dock inga för egen del (har aldrig haft medryttare) men däremot har jag sett det på håll så att säga.

Minns en medryttare som några av oss lite skämtsamt kallade för ”Maratonryttaren”- denna person kunde rida dressyrpass på uppemot 2 timmar, dessutom på en häst som inte var van vid sådan ridning.

Det värsta tyckte jag faktiskt inte var de långa passen i sig även om de var illa nog utan att medryttaren inte var ärlig mot ägaren utan ville få det till att låta som att hon inte alls hade ridit så länge (vi började ta tid på henne efter ett tag….).

Nu hände inget med denna häst på grund av medryttarens rejäla motion men i ett annat fall vet jag faktiskt en häst där ägaren var övertygad om att medryttaren hade ridit itu hästen som sedermera fick tas bort.

Denna medryttare var så uppeldad över att hästen kunde gå i både piaff och passage att detta var det enda hon red hela passen igenom.

Och hästen som inte var van vid så ansträngande ridning klarade det inte….

Sedan vet jag medryttare som har hoppat utan ägarens tillåtelse och blivit påkomna av andra- också det givetvis väldigt tråkigt.

Ofta har man ju en medryttare för att man själv inte hinner rida/ vara i stallet vissa dagar så det är väldigt svårt att veta vad som utspelar sig mellan ens häst och medryttare så vida det inte finns andra vittnen tex eller att man ständigt hittar genomsvettiga schabrak eller rejält med intorkad svett på hästen (vilket också förekommer…).

Men detta är ju en avart av att ha medryttare- det kan också fungera hur perfekt som helst och man kan hitta medryttare som nästan älskar hästen mer än man själv- det har jag tack och lov också exempel på.

Vad är era erfarenheter av medryttare? Mestadels bra eller dåliga?   

En viss skillnad

Härom dagen kom jag och Olof att prata om Vickes rent fysiska utveckling, dvs att han har lagt på sig hur mycket vikt och muskler som helst sedan jag köpte honom.

Olof undrade om jag hade några ”före och efter”-bilder och när jag gick igenom bloggens bildbibliotek kunde jag i alla fall hitta dessa:

Vicke någon vecka efter att jag köpte honom.

Han är 6 år gammal på bilden.

Notera att manen då låg på höger sida.

Bild på Vickes hals tagen i december förra året. Halsen är det jag märker allra störst skillnad på- den är numera enorm och jag var ett tag faktiskt lite orolig att han höll på att utveckla en ”fånghals”/ ”späckhals” men eftersom han varken är fet i övrigt eller har fått fång under de här åren så är det nog muskler 🙂 och inte överflödigt fett som sitter där.

Även denna bild är tagen i december förra året och jag vet inte om det bara är jag som ser det men nog är det skillnad mot de första 3 bilderna?

Januari i år.

Februari i år.

Fondue- nej tack!

Förra lördagen var jag och Henrik på Stäket i Lund och åt fondue och i efterhand slog det mig vilken bra affäridé detta är för restauranger och vilken dåligt matupplevelse det var i alla fall för oss.

Jag hade tills förra lördagen inte ätit fondue på måååånga år men mindes hur det var då; ”man” åt sig mätt på pommes frites i väntan på köttet som tog en evighet att bli klart.

Nu förträngde jag detta minne en hel del när vi väl kom till restaurangen och det var synd för det visade sig bli exakt samma scenario.

Och inte nog med det; det var så himla mörkt i lokalen (mysigt förvisso) att det absolut inte gick att se ordentligt om köttbitarna var klara eller ej utan man fick ständigt fiska upp dom, skära lite i köttet och sedan mestadels konstatera att ”nej, det ser inte riktigt klart ut än” och fortsätta evighetstillagningen.

Jag gillar ju när köttet är ”well done” och vill under inga omständigheter äta blodigt dito och att mer eller mindre GISSA om köttet är färdigt eller ej i dunklet; nej- det passade mig inte alls.

Så det slutade med att vi blev proppmätta på vitlöksbröd och pommes vilket blev ganska dyrt eftersom vi lämnade mer än hälften av köttet.

Såg att de som satt vid bordet bredvid oss gjorde detsamma så gissningsvis är det en bra affärsidé; ta betalt för mycket kött där hälften lämnas orört och låt folk hiva i sig pommes….

Vem är ni?

En av mina trognaste läsare och blogginläggsinspiratörer påminde mig nyligen om att de presentationer som finns under fliken ”mina läsare” högst upp på bloggen börjar bli väl gamla och kanske inte alls är aktuella längre.

Jag har ingen aning om ni ens har läst dom eller bryr er men oavsett vilket tycker jag att det är intressant att veta vem som läser bloggen- om ni vill dela med er.

Så; om ni ids och vill kan ni gärna skriva ihop en presentation och antingen posta den här som en kommentar så lägger jag över den på rätt plats eller så kan ni maila till bm6610@hotmail.com.

Vad f.n är oddsen?

Att livet som hästägare kan vara tufft ibland tror jag att de flesta av oss kan skriva under på- det har vi upplevt många gånger…..

Vad sägs om denna smått osannolika händelse som inträffade nyligen:

10 minuter (!!!) innan en hästägare ska åka på ett bokat veterinärbesök för att troligen och förhoppningsvis få bekräftat att det är ok att sätta igång hästen igen halkar den i boxen och vill därefter initialt inte stödja på ett ben.

Efter en stund kan hästen gå och lastas för det planerade besöket där hälta konstateras och hästen ordineras boxvila i några dagar samt nytt återbesök om ca 2 veckor.

Man kan förstå att ägaren kunde hålla sig för skratt och som sagt…vad är oddsen?

Enda ”trösten” som jag ser det är att ägaren i alla fall själv SÅG hästen halka i boxen och således inte behöver spekulera i hur hältan uppkom för det vet vi ju alla också att det sistnämnda scenariot inte alls är omöjligt och att vi många gånger just inte VET exakt varför hästen är halt utan bara gissar och tror.

Kom förresten att tänka på ett annat lika märkligt sammanträffande som drabbade mig för många år sedan och som också var hästrelaterat:

Jag skulle till tandläkaren på morgonen och åkte bara ut till ridskolan för att släppa ut min och en annan häst innan besöket.

På väg ner till hagen blir hästarna skrämda av något och en av dom (minns inte vem) knockar mig under käken så att mina tänder slås ihop och en tand bryts av.

Väldigt lämpligt att infinna sig hos tandläkaren en timme senare kan jag säga…..

Har ni varit med om liknande sammanträffanden?

Utbränd

 

Något jag har tänkt på de senaste åren och som jag verkligen är rädd för att drabbas av är den utbrändhet som tycks så vanlig idag- framför allt inom mitt yrke (socionom/ socialsekreterare).

Jag känner till allt för många personer, från vitt skilda yrkesgrupper, som har gått in i den berömda väggen och det låter otroligt skrämmande.

För många tar det flera år att återhämta sig och ”man” vittnar också om att det sällan och aldrig går att återgå till den arbetskapacitet man en gång hade.

När jag ser tillbaka på ett ca 30-årigt arbetsliv inser jag att jag har haft tur (?) som aldrig känt att jag varit i närheten av att bli utbränd för på pappret hade jag nog varit en tacksam kandidat.

Jag har nästan aldrig ”bara” jobbat heltid utan har förutom mitt enorma hästintresse som alltid har tagit mycket tid 7 dagar i veckan även haft alla möjliga extrajobb- en del mycket krävande, fysiskt eller psykiskt.

Jag har jobbat extra på semestrar och röda dagar fler gånger än jag kan räkna till- i stället för att ”vara ledig”.

Jag anser själv att jag har en väldigt hög arbetsförmåga i jämförelse med de arbetskamrater jag haft genom åren- jag kan driva mig själv hur långt som helst nästan för att få saker gjorda och jag har ibland i efterhand knappt fattat hur jag har orkat.

Men nu har jag som sagt blivit rädd- inte för att jag alls har märkt några tecken på en begynnande utbrändhet men frågan är hur många som GÖR det- innan det är för sent så att säga?

Så nu försöker jag verkligen att tänka på att ”ta hand om mig själv” vilket framför allt innebär mycket VILA.

Jag skriver ju ofta på bloggen att ”jag ligger i soffan” och det kan ju låta som att jag är lat och arbetsskygg men de som känner mig vet att så verkligen inte är fallet.

Men mellan olika aktiviteter ser jag alltså till att vila så mycket som möjligt och med vila menar jag även SOVA, även om det är mitt på dagen.

Bytte ju också jobb för 1,5 år sedan- inte enbart för att undvika en för hög arbetsbelastning men det har absolut bidragit till beslutet.

Vad säger ni som läsare?

Är ovan något ni har erfarenhet från, funderingar kring eller annat ni vill dela med er av?

Har ni gått in i väggen någon gång, varit väldigt nära eller har ni alltid haft en bra balans i livet och kan delge andra tips för hur ni uppnår detta? 

Hjälmbyte?

Idag undrar jag enligt vilka kriterier ni byter hjälm?

Är det när den gamla börjar se sliten ut, när ni hittar en snyggare modell eller när ni ramlar av?

Just vad gäller det sistnämnda undrar jag hur noga ni är: kasserar ni en hjälm ni har ramlat av med?

Hur länge har ni i snitt en hjälm?

Själv måste jag bekänna att jag inte byter hjälm speciellt ofta och de gånger jag har gjort det har nog varit när jag har ”sprungit på” en hjälm på extrapris.

Nuvarande hjälm kommer från Gekås och har väl kostat typ 300 spänn eller nåt, jag gillade utseendet och att den går att reglera storleken på lite grann genom ett spänne i nacken.

Att betala flera tusen för en hjälm bara för att den är snyggare än långt billigare diton finns inte i min värld…jag tycker att alla hjälmar klär mig lika illa ha ha.

Minns hur jag en gång sa bland ett gäng hästmänniskor: ”vem f..n köper en hjälm för 5000” varpå en tjej pep: ”jag”. Inte var hon speciellt rädd om den heller men så är det kanske när mamma och pappa betalar?