Läste ett inlägg på nätet nyligen som verkligen förespråkade broddar även i hagen och om man har hästar ihop och detta fick mig att fundera.

Jag har många gånger genom åren uppfattat att det finns en inte obetydlig rädsla för just ovan; dvs att ha hästar broddade i hagen, framför allt om de går med andra men även ensamma.

Här i Skåne vet vi knappt vad broddar är höll jag på att säga: på de över 20 år jag stod uppstallad på ridskolan i Malmö kan jag knappt räkna till en handfull gånger som jag vet att folk broddade sina hästar.

Givetvis berodde det mycket på vädret; vi kan ju inte riktigt mäta oss med Norrland vad gäller snömängd, dagar med isgator osv och dessutom hade vi både på ridskolan och har på nuvarande anläggning ett bra ridhus att fördriva allt för eländiga vinterdagar i.

Men hästarna rör sig ju inte vid ridning allena utan tillbringar långt fler timmar i hagen och jag vet INGEN, varken på ridskolan som sagt eller där jag står uppstallad nu som har sin häst broddad i hagen.

Tvärtom gör man så de enstaka gånger man HAR broddat att man omedelbart efter avslutad ritt skruvar ur broddarna.

Jag har ju i många år promotat de permanentbroddar jag själv använt till minst 3 olika hästar och jag tycker att de är utmärkta för oss här i Skåne.

De är så pass låga att det inte sliter på benen att gå med dom dygnet runt (polisrytteriets hästar i Malmö har sina ÅRET RUNT) men de ”tar” ändå så pass att hästarna går säkrare på halt underlag.

Priset (100:– per skoning för 2 broddar per sko runt om) är ju inte heller något att förfasas över tycker jag.

Men som sagt; hos oss förekommer broddning inte och anledningen jag hört är enkom SKADERISKEN varför jag idag skulle vilja höra era åsikter i frågan!

Eftersom jag själv har använt permanentbroddar i säkert 10 år, om inte mer utan så mycket som en skråma på mina hästar (inte heller på de som de har delat hage med) vill ju jag påstå att det finns en överdriven rädsla för broddskador men ÄR det så?

Givetvis fattar jag att man kan ha världens otur osv men så där generellt: vad är era erfarenheter?

Känner ni till många broddskador eller är fläkskadorna fler?

För det känns ju liiiite som att välja mellan pest eller kolera, det kan jag väl hålla med om men jag undrar ändå inte om okunskapen kring broddar, i alla fall i Skåne, gör att användingen ser ut som den gör?

Pratade nyligen med en bekant som har medryttare och vi kom in på det här med att en del medryttare tyvärr bara verkar se hästen som ett träningsredskap, kanske för att djuret inte tillhör dom själva?

Vi hade båda erfarenheter av ovan; jag dock inga för egen del (har aldrig haft medryttare) men däremot har jag sett det på håll så att säga.

Minns en medryttare som några av oss lite skämtsamt kallade för ”Maratonryttaren”- denna person kunde rida dressyrpass på uppemot 2 timmar, dessutom på en häst som inte var van vid sådan ridning.

Det värsta tyckte jag faktiskt inte var de långa passen i sig även om de var illa nog utan att medryttaren inte var ärlig mot ägaren utan ville få det till att låta som att hon inte alls hade ridit så länge (vi började ta tid på henne efter ett tag….).

Nu hände inget med denna häst på grund av medryttarens rejäla motion men i ett annat fall vet jag faktiskt en häst där ägaren var övertygad om att medryttaren hade ridit itu hästen som sedermera fick tas bort.

Denna medryttare var så uppeldad över att hästen kunde gå i både piaff och passage att detta var det enda hon red hela passen igenom.

Och hästen som inte var van vid så ansträngande ridning klarade det inte….

Sedan vet jag medryttare som har hoppat utan ägarens tillåtelse och blivit påkomna av andra- också det givetvis väldigt tråkigt.

Ofta har man ju en medryttare för att man själv inte hinner rida/ vara i stallet vissa dagar så det är väldigt svårt att veta vad som utspelar sig mellan ens häst och medryttare så vida det inte finns andra vittnen tex eller att man ständigt hittar genomsvettiga schabrak eller rejält med intorkad svett på hästen (vilket också förekommer…).

Men detta är ju en avart av att ha medryttare- det kan också fungera hur perfekt som helst och man kan hitta medryttare som nästan älskar hästen mer än man själv- det har jag tack och lov också exempel på.

Vad är era erfarenheter av medryttare? Mestadels bra eller dåliga?   

Härom dagen kom jag och Olof att prata om Vickes rent fysiska utveckling, dvs att han har lagt på sig hur mycket vikt och muskler som helst sedan jag köpte honom.

Olof undrade om jag hade några ”före och efter”-bilder och när jag gick igenom bloggens bildbibliotek kunde jag i alla fall hitta dessa:

Vicke någon vecka efter att jag köpte honom.

Han är 6 år gammal på bilden.

Notera att manen då låg på höger sida.

Bild på Vickes hals tagen i december förra året. Halsen är det jag märker allra störst skillnad på- den är numera enorm och jag var ett tag faktiskt lite orolig att han höll på att utveckla en ”fånghals”/ ”späckhals” men eftersom han varken är fet i övrigt eller har fått fång under de här åren så är det nog muskler 🙂 och inte överflödigt fett som sitter där.

Även denna bild är tagen i december förra året och jag vet inte om det bara är jag som ser det men nog är det skillnad mot de första 3 bilderna?

Januari i år.

Februari i år.