En kommentar från bloggläsaren Lee som skrev något i stil med att det var ”typiskt en nyförälskad karl att hänga med till stallet” fick mig att fundera.

I sak instämmer jag till 100 %; jag har sett det hur många gånger som helst genom åren och även till viss del upplevt det själv.

Ibland har jag tyckt synd om vissa män som har sett väldigt ”medsläpade ut” på tex tävlingar men kanske har de varit hur nöjda som helst även om de SETT uttråkade och ibland också halvt förskrämda ut 🙂 .

För egen del har jag aldrig haft en önskan om att min partner ska ”hänga” i stallet flera gånger i veckan- där har jag min frizon och ”viloplats” och jag hade mest känt mig stressad om den jag var tillsammans med liksom bara stod och tittade på och/ eller väntade på att jag skulle bli färdig med ridning och stallsysslor.

Däremot tycker jag att det är trevligt och bra om partnern intresserar sig så pass mycket för min LIVSSTIL (för det är så jag ser hästeriet snarare än en hobby) att han vill följa med till stallet NÅGON GÅNG- men då måste det vara av egen fri vilja så att säga och inte för att jag ber om det.

Jag tror att det är bra om partnern är med i stallet ibland för att liksom ”få ett sammanhang”; för att till att börja med veta VAR stallet ligger, vad ett ridhus är för något och hur ett ridpass kan se ut, vad mer man gör i stallet än rider, hur lång tid olika sysslor tar osv.

Det låter kanske väldigt självklart för oss som håller på med hästar men jag tror faktiskt att många som i princip aldrig sett en häst annat än på bild inte har en aning.

Som sagt har jag för egen del inga krav på att dela allt med min partner och skulle aldrig tjata om att denne ska följa med till stallet; min fd man satte tex aldrig sin fot (!) på nuvarande anläggning trots att jag hade stått där i 6 år när vi separerade.

Många tycker kanske att det är konstigt men det var inget som störde mig även om jag hoppas att nuvarande karl ska visa ett liiiite större intresse ha ha ha 🙂 !

Hur känner ni som har partners som inte har ett eget hästintresse?

Vill ni ha dom i stallet; aldrig, ibland, ofta, alltid?

Under helgens tävling råkade jag ut för något som nog aldrig har inträffat under mitt ”tusenåriga” tävlande; överdomaren utförde en inspektion av alla startande ekipage.

Det som kontrollerades var både hästens och ryttarens utrustning samt att hästen tex inte hade några sår i mungiporna eller i sidorna.

VÄLDIGT bra med denna kontroll tycker jag för det renderade faktiskt flera påpekanden, både om felaktiga tyglar, otillåtet bett och felvända sporrar.

Att kontroller sker på högre nivå är så klart också bra men ”givetvis” borde alla som tävlar kollas, oavsett klass.

För jag är ganska säker på att det förekommer både det ena och det andra även i de lägsta klasserna, måhända på grund av okunskap men det blir ju inte mindre fel för det.

Den här strömbrytaren kan omöjligt vara på riktigt????

Frank Hayes, stableman and trainer by trade, and maiden racer Sweet Kiss, hold a bizarre distinction in racing history. The pair competed in only one race, and though they won, it was what happened afterwards that puts them in the record books.

Surprisingly, the hard-working filly and her makeshift jockey, riding in just his second career race, won by a head. When the overjoyed owner and trainer approached to lead her to the winner’s circle, they made a shocking discovery: Frank Hayes was dead in the saddle.

A heart attack had killed Hayes sometime during the latter part of the race. It was observed that Sweet Kiss swerved slightly while approaching the final jump, and many surmised that her swerve had been caused by Hayes slumping forward in the saddle. Since he had stayed on her back the entire race, Sweet Kiss was declared the winner, making Hayes the first (and so far, only) jockey to have won a race after death. He is also the only known jockey to have an undefeated record. Hayes was buried in his racing silks three days later.

Sweet Kiss, meanwhile, was never raced again. Though she was a proven winner, no other jockey would dare to ride her. She was thereafter nicknamed “Sweet Kiss of Death”.

Såg bilden ovan på Facebook tillsammans med en efterlysning då släpägaren blivit av med 3 (!!!!) av släpets däck vilket fick mig att fundera och ställa dagens frågor:

Har ni generellt ert släp låst?

Är er sadelkammare låst- aldrig, ibland, alltid, bara vissa tider på dygnet?

Sedan jag fick ett släp stulet som aldrig återfanns har jag ALLTID släpet låst och sadelkammarna på anläggningen är också alltid låsta, dygnet runt.

Vi hade inbrott i en av dom för några år sedan trots det så man kan ju aldrig gardera sig helt men det är ändå skönt att vi är så pass noga med att låsa.

Hur gör ni?

När ni rider ut; vad använder ni uteritterna till så att säga?

Är det främst för att bygga kondition, låta hästen få en lite ”slappare” dag, miljöträna hästen, variera arbetet utan någon egentlig ”träningsplan”?

Ja, det kan finnas många olika anledningar tänker jag men brukar ni medvetet och i förväg tänka tex: ”idag ska jag ut och klättra för att stärka bakdelen” eller ”idag ska jag galoppera riktigt länge för att förbättra flåset på min häst” eller blir det mer som det blir på uteritterna?

När man rider dressyr tycker jag nog att de flesta har en plan för både dagens pass och träningen på lång sikt men hur är det med uteritterna?

Själv använder jag mig uteritterna för flera olika ändamål.

Ska Vicke ta det lite lugnare en dag så rider jag tveklöst ut. Ser det då också som en bra variation från ridhus/ ridbanejobbet.

Ibland planerar jag in ett klättringspass eller att jag ska trava och galoppera långa sträckor av de skäl jag gav exempel på ovan.

De gånger jag ridit ut med andra har jag fått uppfattningen att man INTE ”har en plan” utan att man mest rider lite ”halvdant”- travar och galopperar där underlaget är extra inbjudande till detta och skrittar merparten av turen.

Ser också att man ofta rider ut i 30-40 minuter vilket för mig i princip är ett rent ”vilodags-pass” så vida man inte rider otroligt aktivt under dessa minuter (vilket de ryttare jag ser  inte gör).

Själv vill jag försöka att vara ute i alla fall en timme och då verkligen ”hålla igång” så vida det inte ÄR en vilodag men då vill jag ändå hålla mig till den där timmen annars känns det liksom inte som att det har blivit något av passet eftersom våra uteridningsmöjligheter innebär en hel del skritt om man inte ska trava och galoppera på 70-vägar.