Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

”Cityhäst” vs ”lantishäst”

Jag får ibland känslan av att vissa tror att ”cityhästar” (dvs de som står uppstallade i/ vid en storstad) är räddare/ mesigare än hästar som finns ”ute på landet”.
Fast frågan är vilka hästar som GENERELLT är mest orädda: ”city-hästar” eller ”lantishästar”?

Förvisso beror det väldigt mycket på ”helhets-miljön” men om jag ska hårddra och jämföra en häst som tex står på vår ridskola i Malmö och en häst som står ”in the middle of nowhere” långt ute på vischan så tror jag nog att våra hästar generellt är oräddare.

Varför? Tja…om man står i ett stall väldigt ödsligt och sällan och aldrig lämnar ”närområdet” (för att tex träna och tävla): VAD kan egentligen skrämma upp hästen efter ett tag? Inte mycket anser jag.

Vi som däremot står som jag, mer i stadsmiljö, måste konfronteras med långt mycket mer: mycket intensivare trafik av olika slag framför allt.
Jag brukar lite skämtsamt säga att kan man rida ut sin häst hos oss (på ridskolan) då kan man rida ut ÖVERALLT!

Efter gårdagens uteritt med Archie kunde jag konstatera att han måste kunna ridas på gator, cykelstigar, riskera att möta motorcyklar i full fart (med DET ljudet de åstadkommer), långtradare, lastbilar, cyklande ungar, barnvagnspromeneranade föräldrar, joggare, barn som har fotbollsträning, folk som rastar (ibland okopplade) hundar, tävlingscyklister som är ute och träningskör i långa rader, trav-ekipage som kör snabbjobb, galoppörer som gör detsamma, traktorer som harvar, gräsklippare som klipper gräs, häcksaxar som klipper häckar MED MERA MED MERA!

Annonser = fantasier?

Vi är nog mer än många som har läst hästannonser och i efterhand kunnat konstatera att annonsören befunnit sig tämligen långt ifrån den verklighet där vi lever eller något mer förenklat: annonsen har inte alls stämt överens med ”produkten”.

Häromdagen kunde jag konstatera att samma sak gäller då man tittar efter fastigheter.

Redan när jag och min man letade hus hände det vid några tillfällen att jag undrade om huset jag såg IRL verkligen var detsamma som jag läst om i annonsen.

För ett tag sedan såg jag och min man en lockande annons om en hästgård och till och med jag, som med en dåres envishet hävdar att jag inte vill ha hästen ”hemma” blev ganska frestad. En del av mig önskade att gården inte skulle motsvara mina förväntningar och jag behövde inte vara orolig!

I annonsen beskrevs läget som ”fritt läge gränsande till åkermark, damm och bäck. Fastigheten ligger mycket naturskönt vid xx-sjön”. Vad man däremot glömde att berätta är att boningshuset och ridpadocken ligger max 50 meter från en extremt trafikerad 90-väg och att närmaste granne är ett….SKROTUPPLAG!!!!

Det nämns också att det är ”nära till bra ridterräng samt ridhus”. Ja, det är möjligt att det finns ridterräng någonstans i närheten men HUR SKA MAN KOMMA DIT???? Med hästsläp går det säkert utmärkt men att ens rida 10 meter på den trafikerade vägen skulle aldrig ens falla mig in. Och kring gården kunde man möjligen skritta i 200 meter innan man kom till nästa ”fastighet” (ett övergivet hus på en ödetomt). Och visst finns det några privatägda ridhus i krokarna men frågan är om vem som helst kan få använda sig av dom? Tror inte det.

Nej, detta objekt avskrev jag efter 5 minuter, på sätt och vis lättad över att min lättejfulla tillvaro på ridskolan kan fortsätta orörd :=)!

Archies annons!

Nej, nej….jag har inte tröttnat och annonserat ut busen.

Men så här såg den annons ut som gjorde att JAG inte kunde åka och titta på honom fort nog och ”the rest is history” :=)!

Notera Archies dåvarande mankhöjd (163cm)! Han är idag minst 167-168 cm (mättes till 167 cm med skor på kvalitets i september förra året och jag tror att han har växt lite sedan dess).

2 frågor

Idag ställer jag mig två frågor, retoriska sådana eftersom jag inte förväntar mig några svar :=)!

Min första fråga till mig själv är:VARFÖR har jag inte använt mig att det ypperliga hjälpmedlet chambonen tidigare?

Har nu longerat med chambon 2 dagar i rad och det är en fröjd för ögat att se Archie jobba så att muskerna hoppar :=)!De första minuterna med chambonen påkopplad verkade Archie inte riktigt förstå dess inverkan men efter några minuter hade han förstått att det var lång och låg form som var det eftersträvansvärda och han jobbade på otroligt bra. Rena skolboksexemplet!

Andra dagen longerade jag över bommar på marken så att gossen fick lyfta lite på fötterna och även detta gick mycket bra.

Min andra fråga för dagen är: VAR är alla insekter? Inte så att jag VILL se/uppleva dom- tvärtom, men jag tycker det är lite konstigt att de helt lyser med sin frånvaro.Eftersom ”mitt” stall ligger i en storstad har vi aldrig haft några större insekts-mänger men vid den här tiden på året brukar man ändå märka av dom. I år har jag inte sett en fluga eller något annat kryp för den delen.

Tänkte på det även i helgen då jag tävlade i Ringsjön eftersom där alltid brukar vara flygfän och insektesmedel brukar vara prio 1 när man åker dit. I lördags var det fullständigt insektsfritt vilket aldrig hänt tidigare.

Som sagt: konstigt men SKÖNT (så länge det varar)!

Eller så är det precis som med broddarna: sätter man inte på dom så blir det en isig vinter men ber man hovslagaren att montera på dom kan man ge sig tusan på att de aldrig kommer till användning. Så var det för Archie ochj Birk i vintras, dvs broddar runt om och typ EN dag då dessa gjorde nytta och fyllde sin funktion.Och eftersom jag köpte världens finaste flug-luvor till hästarna nyligen så vore det bara helt naturligt :=) om de aldrig kommer till användning….. (inte mig emot dock).

Kommentar från en läsare angående mina skänkelvikningsproblem

Jag har idag fått en kommentar från en läsare gällande mina/ Archies problem med skänkelvikningen åt vänster (för höger skänkel):

Jag har läst din blogg ett tag och kan inte låta bli att fundera över dina problem med den ena skänkelvikningen. Jag kan inte se att du har uppenbara problem med några andra rörelser. Hade din häst haft något fysiskt problem som gör att den inte kan/vill utföra skänkelvikningen åt ena hållet så borde han ha problem även i andra rörelser. T.ex så borde du ha problem att få honom att spåra på böjt spår, han borde vara märkbart ”sämre” i den ena galoppen m.m. Jag tvivlar inte på att han har en svagare sida (vilket alla hästar har) som gör att han har svårare att utföra vissa rörelser i ett varv, men att just skänkelvikningen i ena varvet är så uppenbart ”dålig” kan jag bara få till att det är ett ryttarfel (i kombination med att detta är hans svaga sida förstås). Jag tror att du sitter fel på honom i denna skänkelvikningen. Du tror att du ger honom hjälper för att flytta honom sidvärts men i själva verket så säger din kropp något helt annat till hästen. Flyttar du din tyngdpunkt så rubbar du hästens egna balans. Hästen vill alltid vara i balans och följer därför ryttarens tyngdpunkt för att hitta tillbaka till sin balans. All ridning går ut på detta med jämvikt och balans och hästen följer alltid ryttarens vikt. Rannsaka dig själv och din kropp när du rider för att kontrollera om du ger honom rätt signaler. Börja i skritt för att kontrollera att han följer din vikt när du ändrar tyngdpunkten. Utför din kropp en skänkelvikning så gör också hästen det. Tänk dig att du står på marken utan häst och du ska flytta dig sidvärts, då ändrar du din tyngdpunkt för att överhuvudtaget kunna röra dig åt sidan. Tänk likadant när du sitter till häst. Du flyttar inte hästen för skänkeln utan det är din kropp som flyttar sig och hästen följer med. Be din tränare kolla, hon ska ju kunna se hur du lägger din vikt. Lycka till!

En MYCKET bra kommentar som jag är benägen att instämma i till 100 %. Jag har ju själv varit inne på detta spår tidigare, dvs att det kan vara ett rent ”ryttarfel” som gör att Archie har så svårt att gå i sidled.

Precis som skribenten ovan också är inne på så tror jag inte ”bara” att det är ett ryttarfel utan Archie HAR säkert svårare för skänkelvikning pga antingen en ”allmänt svagare sida” eller kanske ett svagare bakknä eller någon annan ”enskild kroppsdel” som antingen är svag eller (gud förbjude) SKADAD.

Archies vänstergalopp var tidigare (fram tills årsskiftet) märkbart sämre. Då var högergaloppen MKT bra för hans ålder, han kunde galoppera mycket samlat och även gå i en fin förvänd galopp. I vänstergaloppen var man tvungen att ha mycket mer ”fart”, han kunde inte alls samla sig så som i den högra galoppen.

DÅ var det som att den vänstra galoppen egentligen var så som galoppen ”ska” vara på en 4 åring medan den högra galoppen var ovanligt bra.

Efter årsskiftet (efter en viloperiod) har den vänstra galoppen kommit ikapp den högra märkbart. Den högra galoppen är fortfarande bättre (dvs MKT bra) men den vänstra är inte så långt efter.

Vad gäller att flytta sig för höger skänkel så gör Archie det relativt lätt i skritt (tappar dock ”farten” lite) men alltså mycket svårt i trav. I galoppen går det lättare än i trav men svårare än i skritt.

Sedan så ska jag ju vara ärlig och säga att inte heller skänkelvikningen för vänster skänkel är ”bäst i världen”, där har vi också en del att jobba på men visst är skillnaden mellan höger och vänster störande stor, det tycker både jag och min tränare.

Jag märker TYDLIGT att jag sitter JÄTTESNETT i sadeln när jag ska försöka att flytta Archie i sidled i trav för höger skänkel men detta upplever jag som att det är Archie som PLACERAR mig snett, inte att jag sitter snett från början. Han skjuter över mig på höger sida och jag måste verkligen ”hoppa tillbaka” i sadeln efter ett tag.

Jag ska ABSOLUT ge ännu mer akt på hur jag sitter i sadeln framöver. Förhoppningsvis så kan jag genom att både själv sitta mer korrekt och genom stärkande rörelser få bukt med detta problem.

Om det ÄR en skada som i dagsläget endast yttrar sig på detta sätt (jag gör ju inga piruetter tex där det SÄKERT hade utkristalliserat sig ännu tydligare) så lär det ju visa sig ju mer jag försöker träna bort det.

Prisutdelning till häst

Till skillnad från många som tävlar tycker jag INTE om prisutdelningar, i alla fall inte till häst.

Jag gör ALLT för att slippa ta med hästen till prisutdelning (ska inte avslöja mina ”undanflykter här :=)) och ska sanningen fram har Archie, med sina hittills 16 placeringar (varav 3 segrar!) aldrig varit närvarande vid en sådan ceremoni. Heron (99 placeringar) och Décima (ca 50 placeringar) frekventerade inte heller prisutdelningarna speciellt ofta och jag tror inte att de sörjde detta det minsta.

Anledningen till min avoghet mot detta fenomen är att jag alltid har strävat efter att göra tävlandet så lustfyllt, enkelt och bekvämt som möjligt för mina hästar. Jag försöker att åka till tävlingsplatser som ligger nära ”mitt” stall, jag undviker att stanna borta längre än nödvändigt och jag vill inte dra ut hästen ur släpet i onödan.
Ingen kan få mig att tro annat än att hästen föredrar att stå i släpet och mumsa på hö framför att i hast lastas ur, få på sig sadel och träns och sedan galoppera 1 varv inne i ridhuset efter rosettutdelning.

En del ryttare påstår att deras hästar VET att de har varit duktiga när de står och tar emot rosetten men sådant förmänskligande köper jag inte. Visst kan hästen känna att ryttaren är nöjd och glad men ANLEDNINGEN till detta är jag fullständigt övertygad om att hästen inte har hjärnkapacitet nog att koppla ihop, så jag tror inte att hästen tänker typ ”Yippi…nu står jag här och får en rosett eftersom jag gjorde ett så bra dressyrprogram för 3 timmar sedan då jag slog alla andra ekipage”. Nääää….Man kan få sin häst att känna sig nöjd och tillfreds på många andra sätt än genom att dra ut den på en prisutdelning :=).

En annan anledning till att jag undviker prisutdelningar till häst är faktiskt skaderisken. Jag har flera gånger sett hästar fara omkring lite okontrollerat och det skulle ju verkligen kännas hemskt att komma hem med en häst som visserligen fick en rosett men samtidigt blev sparkad och halt efter en tävling.

Slutligen är det så på de tävlingar som jag deltar i att det oftast är ”de närmast sörjande” som står på läktaren när vi ryttare tar emot våra pris. Det är inte precis ett folkhav som står och gör vågen och jag kan inte tänka mig att det för den begränsade publiken spelar såååå stor roll om hästar är närvarande eller inte.

För EGEN del tycker jag att det är kul att få pris och jag hoppas verkligen att jag får delta i många, många prisutdelningar till innan jag avslutar min ryttarkariär!

Ska man slå hästar (om ledarskapsproblem)?

”Där konsten tar slut tar våldet vid” säger man ibland medan andra hävdar, om inte att ”den man älskar agar man” så i var fall att ”lite stryk har ingen dött av”.

Ja, det finns alla varianter…

Själv får jag väl erkänna att jag var mer hetsig i ungdomen och kunde då också straffa hästar utan att egentligen tänka efter vad jag ville med detta.

”När fan blir gammal blir han religiös” säger man också ibland och då har jag väl blivit, om inte religiös så i vart fall klokare, lugnare och gör mer genomtänkta saker. Jag tycker fortfarande att det kan vara berättigat att slå till en häst ibland och till mitt ”försvar” hävdar jag att det är så hästar själva uppfostrar varandra.

MEN: man ska veta vad man gör och VARFÖR man straffar hästen. Man ska också vara säker på att reda ut situationen och inte utsätta sig själv för någon fara.

Jag ser ibland hästägare som i välmening (läs: de vill inte ”bråka”) låter sina hästar göra mer eller mindre som de vill. Skulle hästen göra något som ogillas så säger ägaren som mest med något höjt tonläge ”Nej fy Kalle”. Men frågan är: VET Kalle att han har gjort fel och framför allt; kommer Kalle att upphöra med sitt beteende?

Enligt min erfarenhet är svaret på båda frågorna oftast NEJ! Ägaren har helt enkelt inte tydligt nog markerat att hästen har gjort fel.

Hästar är oftast skickliga på att pejla av med vilka människor man kan göra lite som man vill med och vilka det inte ens är lönt att testa.

Jag tror att många problem vad gäller både ridning och framför allt hantering egentligen handlar om ett LEDARSKAPS-problem, dvs att hästen inte vet eller bryr sig om vem som är ledaren. Eller så har hästen FÅTT BLI ledare!

Lastning är för mig ett klassiskt ledarskapsproblem. Det KAN finnas andra orsaker till att en häst är svårlastad (ett trauma kopplat till trånga utrymmen, tidigare dåliga erfarenheter av att åka transport osv) men det vanligaste är att hästen inte respekterar att ägaren (= ledaren) vill att hästen ska gå in i transporten. Så enkelt är det i min värld!

När hästar inte står stilla på stallgången, när de inte vill låta sig spolas av med vatten, när de drar i grimskaftet när man leder dom, när de inte vill komma in från hagen, när de ”hytter” med bakbenen när täcket läggs på….ja, jag skulle kunna ge en miljon exempel på ledarskapsproblem!

Så klart förespråkar jag INTE att man ska SLÅ in respekt/ lydnad i en häst men om hästen uppvisar ett oönskat beteende MÅSTE man åtgärda det och inte tro att det ska gå över av sig själv för det gör det oftast inte utan blir snarare värre med tiden.Och om det inte hjälper med milda metoder får man ta till grövre artilleri vid behov.

Exempel: man är ute och går med sin häst och hästen försöker dra iväg. Först börjar man med att endast ta tag i grimskaftet något kraftigare. Får man respons så lättar man på trycket och går lugnt vidare. Men händer ingenting får man ta tag HÅRDARE! Och händer ingenting då heller; ja, då får man till slut kanske RYCKA tag i hästen. Men har man påbörjat någon form av korrigering/ uppfostring så måste man slutföra densamma. Man kan inte bara prova att ta tag i hästen, få noll respons och sedan för sig själv konstatera ”Nähä…det hjälpte inte. Vad tråkigt”.

Känner man sig osäker ska man inte tveka att fråga mer kunniga om hjälp; hellre än att listan på saker man inte kan/ vågar/ vill göra med sin häst bara växer.

När jag själv köpte häst förstod jag inte hur vanligt det tydligen är att även människor som själva ÄGER hästar har så mycket oro och rädslor i kroppen som är förknippade med hästen och hanteringen/ ridningen av densamma.Själv har jag svårt att förstå att man kan fortsätta med en hobby/ livsstil som skapar olust. Att hålla på med hästar ska vara roligt och lättsamt, inget man ska må dåligt av. Då måste man göra något åt saken och eftersom majoriteten av hästar ÄR snälla i min värld så behövs det oftast inte så mycket för att få harmoni i sin häst-hobby.

En bild berättar!

Bakom många bilder finns ofta en historia, den här bilden har två….
Överst på bilden ovan ser ni en termometer. När jag flyttade till min första egna lägenhet, ca 20 år gammal, dvs för mer än 20 år sedan var denna tingest kvarlämnad i ett köksskåp av föregående hyresgäst (en vän till mig).
Jag tyckte då (mer än idag) att termometern var GRÄSLIGT ful men på något sätt kändes det fel att slänga något som fungerade.
Jag kom på den briljanta idén att hänga upp termometern i stallet, där gjorde den sig bättre än i en liten etta med kokvrå och dessutom är det ju inte fel att veta hur varmt/ kallt det är hos hästarna också.
Termometern har alltså hängt i stallet i ca 20 år och fungerar fortfarande utmärkt!
Under termometern hänger Archies sko, en typ av sko jag aldrig mer hoppas att han behöver använda.
Ni som läst bloggen länge minns säkert att Archie förra hösten drabbades av en oförklarlig hälta som veterinären först trodde var en hovfraktur men som sedan ”bara” visade sig vara en blödning.
 Under tiden benet utreddes (att fastställa en fraktur tar minst 10 dagar då dessa inte framträder på röntgen direkt) var Archie tvungen att ha en ”stabiliseringssko” för att inte en eventuell spricka skulle utvidga sig då han gick på benet och det är alltså den skon ni ser.
Tiden då jag gick i ovisshet om vilken typ av skada Archie hade drabbats av var en de värsta under min tid som hästägare och varför jag har låtit skon hänga kvar som en påminnelse kan jag faktiskt inte riktigt förklara ens för mig själv.

Avundsjuka

En förflugen kommentar från en stallkamrat fick mig idag att fundera över fenomenet AVUNDSJUKA.
Är det ett vanligt mänskligt drag att visa/ känna avundsjuka eller är det något som är speciellt framträdande bland ”hästfolk”? Jag vet inte. Vad tror ni?

Då jag köpte Heron var min tanke från början att kanske någon gång i framtiden tävla några klubbtävlingar i hoppning och dressyr. Som ett slutmål ”hundra år in i framtiden” drömde jag om att vi kanske skulle kunna tävla LA dressyr och LC hoppning som bäst.

Ni som varit flitiga läsare av bloggen vet redan att Heron uppfyllde mina drömmar med råge, och det väldigt snabbt. Jag blev tack vare min begåvade och bussiga häst en tävlingsfanatiker utan dess like och ville plötsligt tävla så fort tillfälle gavs.

Samtidigt som jag inledde Herons hoppkarriär så hade jag klubbkamrater som hade långt ”finare” (läs: DYRARE) hästar som de tävlade med. Det var framför allt yngre ryttare i 20-25 årsåldern som hade det mycket väl förspänt ekonomiskt (ofta tack vare sina föräldrar) och jag kände mig i början verkligen som ”kusinen från landet” i deras sällskap.

Heron hade i inköp kostat mindre än vissas UTRUSTNING så det var faktiskt inte utan en viss stolthet och glädje som vi allt som oftast slog dessa ekipage på tävlingsbanorna. Tyvärr var det sällan och aldrig någon av mina så kallade klubb-KAMRATER visade någon uppskattning över att ha en så duktig häst som tävlade för klubben. Själv var jag tacksam över att man (jag) faktiskt kunde ha framgång UTAN lassvis med pengar i bagaget och för mig var Herons tävlingsinsatser belöning nog utan att jag behövde trakta efter andras gratulationer och lyckönskningar.

Fast redan då blev jag ledsen över att kunna konstatera att vissa personer hade långt större benägenhet att vilja prata med mig när det gick dåligt än när det gick bra.

Frågade de hur det hade gått på en tävling och jag svarade att jag hade blivit placerad såg de ut som om de hade svalt en citron och de lyckades med nöd och näppe krysta fram ”ja, det var ju roligt”.

Om jag däremot berättade om något misslyckande på hoppbanan så sa samma personer ”nääää, vad tråkigt” men deras ansiktuttryck gav sken av att jag just hade berättat världens roligaste historia!

Ja, herregud!

När jag köpte Décima och hon började tävla dressyr gick det också bra redan från början.

Då hette det: ”Birgitta har haft TUR igen”.

Tur…ehhhh….ja, vad var det Ingmar Stenmark sa på sin tid:

”Ju mer jag TRÄNAR desto mer tur tycks det att jag har”.

Om jag får säga det själv har jag ALLTID tränat oerhört ambitiöst och att förringa all min möda och slit till TUR…nä, det köper jag inte!

Även Archie har ju inlett sitt tävlande på ett fantastiskt sätt, det kan jag inte annat än tycka efter årets hittills 11 placeringar på 14 starter.

Trots detta finns det folk i stallet som inte ens ids fråga hur det har gått när de ser att vi kommer tillbaka från en tävling, de bara går rakt förbi utan ett ord!

Jag måste säga att jag finner detta beteende mycket märkligt (och tråkigt) eftersom det ibland handlar om personer som själva haft tävlingskarriärer bakom sig.

Även om man är fullständigt ointresserad av andra människors tävlande kan jag tycka att det ”hör till god ton” att fråga hur det har gått om man ser att någon varit iväg och tävlat, ungefär som att man frågar ”hur är läget” även fast man inte önskar en fullständig redogörelse om personens väl och ve.

Och givetvis, precis som med mina andra hästar, så hörs redan klagovisor om hur mycket stackars Archie tävlar.

Jag har aldrig förstått varför folk som inte själva tävlar förfasar sig så över oss som valt att göra detta ofta. Hur ansträngande tror de att tävlande egentligen ÄR?

Jag är den första till att instämma i att tävlande inte är lika lämpligt för ALLA hästar då en del blir väldigt nervösa och uppstressade tex men alla mina hästar har faktiskt verkat tycka att det är ”kul” (om nu en häst hade använt ett sådant ord om ridning öht) att tävla. Dessutom talar ju de resultat man gör för sig själv. Jag tror inte att hästar som vantrivs i sin roll som tävlingsindivider lyckas placera sig gång på gång.

Hur som helst tror jag absolut att Archie i valet mellan att åka till en tävling, bli riden lite lösgörande i 20 minuter och sedan gå ett enkelt program på 5 minuter eller att tex träna för Birgitta i 45 minuter hade valt det förstnämnda.

Men visst: hade han fått välja mellan att tävla eller gå i hagen då tror även jag att han hade valt hagen :=)!

Nu är Archie dock inte varken köpt som ”hag-häst” eller promenadhäst utan som just TÄVLINGSHÄST så då är det ju inte så konstigt om han TÄVLAR, eller?

Nej, det är tråkigt med avundsjuka och det hade varit roligare om man kunde glädjas med den som tränar och försöker. Det har jag själv alltid gjort.

Equiterapeut-rapport och ”Borsta tänderna kompis!!!!”

Först smutsar jag ner munnen med ensilage……

…..och sedan ger jag Archie en gnugg-behandling på ryggen!

Equterapeutbesöket (uppkollningen) avlöpte väl och S tyckte att den behandling Archie fick i förra veckan verkligen hade hjälpt.

Även idag blev det lite laser, akupunkturnålar och massage.

S finner det inte otroligt att Archies svårighet att flytta sig undan för höger skänkel kommer från hans högra bakknä som kan vara svagare än det vänstra (han har ju haft knäledsinflammation båda bak för 1½ år sedan). Detta skulle också kunna förklara att han vilar höger bak då han står på gången, dvs han avlastar knät lite då.

Jag ska nu rida på som vanligt i 1 månad och se om jag märker någon skillnad och framför allt fortsätta att försöka stärka Archie så att han lätt(are) utför det han idag har svårt för.

Vad gäller ”Borsta tänderna kompis” i rubriken så skulle jag vilja sända detta budskap till Archies gode vän Birk :=)!

Jag har ju i flera inlägg skrutit om hur lättskött, ren och renlig Archie är men nu har jag upptäckt en källa till nedsmutsning :=)!

Sedan gossarnas utetäcken kom av står de ofta och fnattar på varandra, se bild ovan. Archie har det lätt för sig då Birk är liten, han behöver inte anstränga sig det minsta för att komma åt överallt.

Men Birk, som är långt mindre än Archie når av förklarliga skäl inte så högt upp så det blir mest att han kliar Archie kring sadelläget.

Jag upptäcker nu dagligen ”spottiga” märken på min glänsande häst! Tycker gott att Birk kunde skölja munnen innan han går ut för att ge Archie en behandling så att min rena häst fortsätter att vara just REN :=)!

Skämt å sido; jag är oerhört tacksam över att Archie och Birk kommer så väl överens som de gör (och samma sak med mig och Birks 2 ägare). Archie kan säkert upplevas som ganska enerverande när han ska valla runt den häst han går med och dessutom hela tiden nosa den i baken. Birk är den av Archies hagkompisar som har uthärdat denna behandling bäst och med störst tålamod, övriga har tämligen snabbt sparkat bakut mot den helt oförstående Archie.

Nu för tiden har Archie nästan slutat med att både valla och nosa i baken men ibland får han små återfall och då är det skönt med den tålige Birk, spottig om munnen eller ej :=)!