Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Det SKA löna sig att vara snäll!

För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:

”Nu har Pia skaffat sig en ny HUND”.

Med detta menades att ”man” ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.

Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska ”löna sig” att vara snäll.

Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.

Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.

Historien i korthet lyder som följer:

Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka ”kvista över” till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.

Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.

Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!

Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.

Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga ”sol-och-vår”-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en ”normal” människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.

Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.

Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt ”straff” (vad det än må bestå av) till slut.

Så var lugn Åsa…. din tid kommer….och du Ulla…du kommer nog att få vad du fötjänar också…trust me!

Försäkringskostnader

Minns ni att vi för ett tag sedan diskuterade kostnader för sterilisering av hundar på bloggen?

Härom dagen hade man ett inslag på nyheterna om att kostnaden för detta kunde variera oerhört mycket beroende på vilken klinik/ djursjukhus man anlitade; föga förvånande för min del men inte desto mindre trist kan man ju tycka.

I nyheternas exempel kunde priset variera så mycket som från ca 5000:– till över 9000 :– för en ”kastrering” som man kallade det (fast det avsåg tikar).

I inslaget passade man också på att intervjua några djurägare och frågade då om dessa var medvetna om prissskillnaderna och om de brukade kolla upp dessa i förväg.

Bägge intervjuofferna sa lismande att ”nääää….de reflekterade inte över kostnaden utan betalade vad det kostade” typ.

Pyttsan tänkte jag, eller rättare sagt tänkte jag”klart som f..n att gemene man oftast skiter i vad djurvård kostar eftersom väl ingen som är vid sina sunda vätskor har sitt djur oförsäkrat”.

Hade vi inte haft möjligheten att försäkra våra djur hade man som djurägare säkerligen blivit mycket, mycket mer prismedveten och dels jämfört olika veterinärer/ kliniker med varandra och kanske ibland också avstått från vissa ingrepp/ åtgärder.

Man får (oftast) det man betalar för och reklamera mera!

Härom dagen satte jag nästan hjärtat i halsgropen då min älskade värmefläkt plötsligt inte ville starta.
Jag bankade lite på den och….undernas under…den gick igång igen och dagen var räddad!

Incidenten fick mig att inse, att denna, en av mina favorit-tingestar i hemmet, idag har ca 10 år på nacken och alltså fortfarande fungerar trots ett mycket flitigt användande under mer än 6 månader om året- varje år!

Och denna fläkt är vad jag skulle vilja kalla en typisk billighetsprodukt- kostade säkert inte mer än 90-100:– när den köptes men tjänar mig alltså PERFEKT!

Annars tycker jag att mycket, men dock inte ALLT man köper, både till hästen och övrigt är av kvalitén ”man får det man betalar för”, dvs dyr produkt= bra kvalité som håller länge, billigt junk= något som oftast pajar fortare än kvickt eller gör en besviken på annat vis. Något förenklat!

Ett stort undantag är de saker jag köper i mitt Mekka GEKÅS (Ullared). Produkterna där (dock inte kläderna) har i de flesta fall överraskat mig extremt positivt vad gäller kvalité och hållbarhet.

Annars kan jag väl berätta om ett av de första täckena jag beställde från Börjes i Tingsryd för ca 20 år sedan. Täcket var blått med röda gjordar och redan efter första tvätten hade gjordarna tappat ungefär 80 % av sin färg. Gräsligt.

Samma sak hände med en jacka från EKO:s hästsportavdelning. Mörkblå vid inköp och ljusblå efter EN tvätt?!?!?

När jag skulle köpa glans-spray till svansen för några år sedan gick jag också in på EKO och konstaterade att det fanns ”tusen” sorter att välja bland. Tyvärr lät jag snålheten bedra visheten och köpte det billigaste märket (EKOL tror jag det var- en blå flaska) och ärligt talat kunde jag lika gärna sprayat vatten i hästens svans. Det var verkligen NOLL och jag menar NOLL effekt.

Just glanssprayen reklamerade jag faktiskt inte men annars är jag en rabiat återlämnare av usla produkter. Bara för att en vara är billig ska man inte acceptera vad som helst och uppenbarligen håller alla försäljningsställen med mig för jag har aldrig stött på den minsta svårighet när jag velat återlämna något.

Just det där med att man ska vara en ”tuff” konsument är något jag försöker marknadsföra så fort jag kommer åt för så länge vi som köpare bara rycker på axlarna och konstaterar att ”shit happens” så kan skit fortsätta att säljas. Själv har jag som sagt återlämnat massor av häsprodukter som inte hållit måttet men även en säng från IKEA och en soffgrupp från en möbelaffär bara för att nämna några exempel.

Och glädjande nog har flera av mina vänner och bekanta och efter mina påstridiga heja-rop börjat att reklamera uppenbart dåliga produkter och i efterhand tackat mig för sin nyfunna påstridighet.

Min hunduppfostran (med häst) fortsätter

Trots att jag verkligen förespråkar lydnad hos både hundar och hästar har jag aldrig deltagit i någon valp/hundkurs för egen del. Jag har helt enkelt inte kännt det minsta intresse för dessa tillställningar utan tyckt att det har räckt med mina egenkomponerade metoder för att få djuren att lyssna.

Och nu när jag i gårdagens inlägg hävdade att jag var en självklar ledare som hästarna lydde blint så kände jag att jag måste fortsätta med att få även min (i stallet) från början lite ohyfsade hund att bli ett skolexempel på att mina metoder fungerar.

Som ni kanske minns var de första försöken med att ha Soya i ridhuset medan jag red eller longerade minst sagt totalt misslyckade. Hon jagade Archie och hans svans och skällde som besatt under tiden och det var bara hans godhet som förhindrade en ihjälsparkad whippet.

Sedan dess har jag provat att ha lektioner med mitt ponnybarn Sally och med Soya liggandes på utebanan och det har faktiskt fungerat mycket bra. Kanske har Soya känt att jag skulle kunna rusa fram och skälla på henne om hon fick ett ryck eller så har hon bara insett att det är skönare att ligga och vila medan hästen jobbar?

Härom dagen red jag ju ut på en lång tur där Soya var kopplad och även detta gick helt utan problem.

Och idag gjordes elddopet!

Jag både red dressyr och HOPPADE HINDER med Soya liggandes lös i ridhuset. Super-Archie brydde sig som vanligt inte om hunden, inte ens då hon låg några meter framför hans landning efter hindret och Soya låg så stilla och TYST under hela ridpasset (som förvisso bara pågick i 25 minuter men ändå….).

Så nu känns det som att min hunduppfostran i stallet är mer eller mindre fullbordad; vet inte vad mer jag kan kräva av varken hunden eller hästen i dessa sammanhang? Mina finisar…..

Lite om ny boxgranne, mer om ouppfostrade hästar

Idag ska Archie få en ny boxgranne och eftersom detta är ett sto sa jag lite skämtsamt till ägaren (Corre som kommenterar här på bloggen ibland) att jag hoppas att det inte är en ”kärring”.

Jag har själv ägt 2 ston med underbart temperament och som aldrig någonsin visade ”pissemärr-fasoner” (jag visste öht aldrig när/ om de var brunstiga för det märktes aldrig) men däremot har Archie haft lite otur med sina boxgrannekvinnor.

Den första var sådan att hon pep, la öronen bakåt och även kunde sparka i väggen bara Archie TITTADE på henne och den sista är en trägnagare (krubbitare) av enorma mått. När det var som värst kunde den gå fram och bita i trä som jag precis hade sprutat ner med anti-bitspray minuten innan.

Eftersom Archie som ung visade små träkarvningstendenser och när han hade boxvilan pga fången STORA sådana (dock utan att krubbita- han bet ”bara” itu halva boxen….) så kändes det ju inte så kul med en sådan granne men Archie har tack och lov inte tagit efter det minsta.

Det ska hur som helst bli spännande att se Corres nya häst och känner jag min godmodige häst rätt så kommer han inte att bry sig än om den skulle visa sig vara lite eller mycket ”störig”. Det är nog större risk att hans mer lättstörda ägare kommer att ha synpunkter i så fall :=).

På tal om ouppfostrade/ störande hästar har vi haft en del sådana under mina mer än 20 år på ridskolan. I ärlighetens namn har jag ibland förvånats över hur man kan vilja fortsätta att äga en häst som mer eller mindre alltid möter en med bakåtstrukna öron och som tar första bästa tillfälle i akt att ge en ett tjuvnyp eller till och med en spark.

För min egen del tycker jag att hästägande är en för dyr och tidskrävande hobby för att man ska mötas av annat än ett stort LEENDE när man dyker upp i stallgången och själv hade jag inte stått ut med att mötas av motsatsen på en daglig basis. Hästen ska se GLAD ut när den ser mig, så är det bara!

Fast har de av er som är erfarna hästmänniskor gjort samma reflektion som undertecknad, dvs att dessa odrägliga hästar oftast är som mest gräsliga i sitt uppförande mot ägaren medan de kan vara som små lismande ljus när någon annan hanterar dom?

Undrar vad det kan bero på (frågar jag mig ironiskt).

Så klart beror det i min värld på att ägarna inte satt sig i respekt hos sin häst och inte heller betraktas som den självklara ledaren vilket för mig är en självklarhet!

Jag minns en incident för några år sedan med en sådan mycket ouppfostrad häst.

Ägaren stod utanför hästens box och rätt som det var så for hästen ut med huvudet ur boxen med sådan fart att den knockade ägaren i huvudet med sådan kraft att jag än idag inte förstår att hon inte föll medvetslös till marken.

Vad tror ni ägaren gör efter denna jättesmäll?

Hon säger med riktigt daltande röst ”nej men Rudolf…..” och så var det inte mer med det?!?!?!

Hade detta drabbat någon vettigare hästägare hade jag bortförklarat den tama kommentaren med att ägaren både fått en chock och hade för ont i huvudet för att orka reagera men nu var det tyvärr inte så i det här fallet.

Denna hästägare uthärdade mer eller mindre allt från sin häst och hade det inte varit så tragiskt att se henne tex leda hästen så hade det nästan varit roligt.

Ägaren (som, ska ni betänka, hade ägt hästen i över 10 år) såg verkligen ut som att det var hästen som gick med henne och inte tvärtom och den gjorde precis som den själv ville!

Själv anammar jag samma uppfostringsmetoder som hästar gör när de uppfostrar varandra och det tycker jag fungerar utmärkt.

Likt en ledarhäst i en välfungerande flock behöver jag ytterst sällan ”korrigera” mina hästar handgripligen, det räcker ofta med en blick eller en harkling för att de ska förstå vem det är som bestämmer.

Jag får ibland frågan ”gick det att göra si eller så med Archie och Birk” och jag brukar då svara lite raljerande: ”Jamen, självklart…jag skulle slå ihjäl dom annars”.

Nu skulle jag så klart inte just slå ihjäl varken den ene eller den andre men skulle det behövas så skulle jag inte tveka en sekund att klippa till dom. Och eftersom båda hästarna är smarta nog att veta/ ana detta så behöver jag som sagt aldrig verkställa mina hot.

En gång bet Archie mig i axeln och det var enligt min uppfattning helt oprovocerat då jag stod utanför hans box.

Turligt nog för mig och mycket oturligt för Archie hade jag en halmgrep i handen när han fick denna för honom mycket dumma idé för jag dängde grepen rakt i pannan på honom i rena ilskan.

Och se…gossen FLÖG in i en hörna i boxen efter smällen men bara för att i princip sekunderna efter komma farande mot mig IGEN?!?!?!

”Men herregud…han ska väl inte bita mig igen” hann jag tänka, ovan som jag också var/ är vid sådant beteende.

Men icke! Visst for Archie ut med huvudet igen men bara för att lägga det mot min axel och verkligen signalera ”förlåt, förlåt, förlåt” tydligare än om han plötsligt hade fått talförmåga.

Detta var en mycket lärorik och förtröstansfull erfarenhet för mig; Archie betraktade mig inte som den vidrigaste personen i världen för att han hade fått en smäll och han har sedan dess inte gjort fler försök att bita mig.

Bloggstatistik eller jag borde kanske skaffa tre barn!

Jag tycker att det är intressant hur mycket man kan utläsa av min bloggstatistik, eller i alla fall vilka tolkningar JAG gör av den.

Flest läsningar brukar det vara på måndagarna= läsarna har kanske inte haft tillgång till internet/ haft annat att göra under helgen och vill uppdatera sig.

Av alla vardagar är det nästan uteslutande på fredagarna det är minst läsningar = folk kanske slutar tidigare på jobbet, förbereder sig inför helgen osv.

På lördagarna och söndagarna är det MINST läsningar vilket jag inte bara tolkar som att folk har viktigare saker för sig på helgen än att läsa just min blogg utan framför allt att jag tror att MÅNGA (de flesta?) läser bloggen på ARBETSTID :=)!!!

På våren och sommaren är det också färre läsningar = fint väder, folk är mer utomhus och på ”röda dagar” är det också färre läsningar än när folk jobbar :=).

Jag har under väldigt lång tid haft ett ganska konstant antal läsare, i genomsnitt 100 stycken per dag.

Läste nyligen att ”Sveriges yngsta 3-barnsmamma” (en 18 årig tjej som först fick en dotter och sedan ytterligare 2 tvillingdöttrar något år senare) har en blogg som läses av 50.000 personer i veckan! Ja, där ligger man (jag) onekligen i lä.

Fast oavsett om man har någar hundra eller tusentals läsare i veckan så verkar det relativt tunnsått med kommentarer, i alla fall på de bloggar jag själv följer.

”Havrepappans” blogg på Hippson har ju redan haft hundratusentals läsningar men inte ens hans inlägg kommenteras av särskilt många personer (ibland inte ens 10 per inlägg).

Själv tycker jag att det är jätteroligt med kommentarer på mina inlägg, annars vet man ju inte vad folk tycker. Håller läsarna med eller anses man som helt knäpp med bisarra idéer :=)?

Fördelen med min kommentarhantering är att ingen kan publicera något utan att jag har godkänt inlägget i förväg. Jag har förstått att man kan råka väldigt illa ut om man skulle släppa kommentarhanteringen lös; det finns sorgligt nog en hel del människor som kan tänka sig att skriva precis vad som helst om de får fria tyglar och under anonymitetens täckmantel dessutom.

Internetberoende

Har ni också tänkt på eller rent av upplevt att det är lätt att bli internetberoende?

Maken installerade häromdagen en trådlös router vilket gör att vi numera kan sitta på titta på någon av våra datorer var som helst i huset. Nu behöver man (läs: JAG) således inte lyfta från älsklingssoffan och gå hela 5 meter bort till kontoret för att hålla sig uppdaterad i internet-världen och jag kan se en viss fara med det: faran att ”alltid” vilja sitta uppkopplad om man inte har något bättre för sig….

Jag kollar själv på nätet ganska många gånger under en vanlig dag (även på semestern- för mig är mailläsande rogivande!) och ser att fler och fler gör detsamma och kanske ännu ”intensivare” än undertecknad.

Mest är jag fascinerad av Facebook där VUXNA människor uppdaterar sin ”status” hur många gånger som helst per dag i stil med:

07.00 Birgitta har släppt en fis
07.47 Birgitta har släppt ytterligare en fis
09.10 Birgitta funderar på att släppa en fis
12.20 Birgitta planerar strax att släppa en fis osv osv. Extremt intressant information med andra ord!

Ännu ”bättre” är de, åter igen VUXNA människor som ”roar” sig själva och andra med följande uppdateringar:

07.30 Birgitta ska strax bege sig till det tråkiga jobbet
08.15 Birgitta sitter på det tråkiga jobbet
10.00 Birgitta har tråkigt på jobbet
14.00 Birgitta har 2 timmar kvar på det tråkiga jobbet osv osv.

Måste vara mumma för vilken arbetsgivare som helst…..

Bloggar där man lämnar ut ALLT poppar upp i en strid ström men därmed också skribenter som efter ett tag ser sig tvingade att skrota sina alster för att de anklagas för att ha gått för långt i sina skriverier av och om andra läsare. Man har kanske inte alltid reflekterat över det lämpliga/ olämpliga i att skriva om sina stallkamrater, kollegor, chefen, pojkvännen eller vem det än må vara.

Något som jag lärt mig med åren är att det nästan alltid är bättre att både tala och skriva när man inte är i affekt. Är man tex förbannad är det mycket bättre att agera när man har lugnat ner sig annars finns risken att man både säger och skriver sådant som man i efterhand inser inte var så smart.

Internet blir i mina ögon mer och mer något där många vill delge ALLA sin minsta tanke och handling- vad man äter till middag, hur dags man går och lägger sig, vilket tv-program man tittade på i helgen osv osv…..

Själv har jag funnit många vänner via nätet (hästen och hunden likaså), jag har lärt mig massor, både om hästar och annat och jag tycker verkligen att internet är en av årtusendets bästa uppfinningar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vart ”vi” är på väg?

Jag minns att jag för något år sedan reagerade över att en skribent på ett forum skrev något i stil med ”hjälp…min hund rymde precis”. JAG förundrades över hur man kunde prioritera att sätta sig och skriva detta på datorn i stället för att GE SIG UT OCH LETA efter hundeländet!

Igår läste jag att en ryttare satt och skrev på Facebook SAMTIDIGT som hon var på väg till djursjukhuset med en svårt skadad häst!

Visst; det kanske är lugnande för nerverna att plocka fram datorn i en sådan stress-situation men som sagt…jag undrar ändå vartåt det barkar.

Kommer vi tävlingsryttare att sitta redan på tävlingsplatsen och blogga mellan klasserna tex?

”När 10 ekipage återstår ligger jag fortfarande 4:a i klassen”

Bra eller dåligt…vad tycker ni?

Duktiga tränare!

Hur väl en tränare eller dens elever lyckas på tävling säger så klart inte allt om tränarens ”träningsförmåga” men en liten fingervisning utgör det nog allt, i alla fall enligt min erfarenhet.

Därför var det extra kul att studera resultaten från dagens MSV B:3 i Ringsjön där min ena tränare, Ebba von Essen var överlägsen 1: a och 2:a i klassen och min andra tränares, Birgitta Nilssons, ena elev var 3:a.

Birgitta berättade btw att hon förra helgen hade om det var 12 eller 14 placerade ekpage på olika nivårer. Inte dåligt!

Min goda vän Ann vann förresten en MSV B: 4 på en av sina hästar idag så jag kan verkligen inte skylla på inspirationskällor i alla fall.

GRATTIS till er alla!

Ekonomi-chaps och var tog hovsmörjan vägen?

Häromdagen i ridhuset så såg jag en ryttare rida i vad som tycktes mig väldigt konstiga shortchaps.

När hon hoppade av hästen tyckte jag nästan att det såg ut som att hon hade fleecelindor virade runt benen och då jag väsande frågade en person som stod bredvid vad i hela fridens namn det var för något så bekräftades min misstanke.

Ryttaren hade åkt ifrån sina shortchaps och hade därför virat fleecelindor runt sina ben!

Jag konstaterade lakoniskt att ”alla sätt är bra utom dom dåliga” och det höll ryttaren absolut med om. Hon tyckte att det gick jättebra att rida med dessa nödlösningschaps.

När jag tänkte på denna shortchaps-”incident” så slog det mig att jag inte har sett ”vanliga” dvs långa chaps på ”tusen år”. I min ungdom, dvs för ca 20 år sedan var detta plagg mycket vanligt. Jag kan egentligen inte förstå varför för chapsen var ganska otympliga att bära och gick ju inte att tvätta som vanliga kläder. Men tyckte man att de var såååå coola :=)!

Och i dag då jag hittade en pensel i mitt ryktskåp så slog mig ett annat faktum: jag har inte sett en hovsmörja så långt ögat kan nå på säkert lika många år som sedan jag såg chapsen sist.

Använder ”folk” hovsmörjor idag?

Hos oss gör ingen det längre men åter till ”när jag var ung…..” så var det hur vanligt som helst att man höll på att kleta med detta.

Jag minns att den första privathästen jag skötte regelbundet penslades in med hovsmörja av undertecknad. Då hästen såldes hörde jag att den nya ägarens hovslagare klagade på att hovarna var rent ”uppmjukade” av allt mitt smörjande!

Ett svinigt, eller snarare grisigt sammanträffande!

Härom veckan då jag tränade i ett annat ridhust än ”mitt” egna på ridskolan frågade tränaren plötsligt om Archie var lättskrämd.

Det kunde jag ju med bästa vilja inte påstå att han är, tvärtom, och då TYCKTE jag att tränaren sa ”då kanske jag kan hämta en gris”.

Eftersom sunda förnuftet sa mig att jag måste ha hört fel sa jag ”ursäkta????” men nädå….det var inga fel på mina öron, nog tusan var det GRIS tränaren hade sagt.

Det visade sig att tränaren har en minigris i stallet och denna behövde lite träning i att sitta still i sele.

Eftersom Archie bara blir extra flott om han mot förmodan blir uppspelt samtyckte jag till att grisen skulle hämtas och så skedde också.

För att Archie inte skulle bli alltför förskräckt över det plötsliga uppdykandet frågade jag om grisen bets och när svaret blev nekande lät jag honom nosa på grisen.

Som förväntat blev det ingen reaktion över huvud taget från Archies sida och grisen ”nöffade” bara lite när den såg Archie.

Så någon extra ”fjong” under träningen fick jag INTE men däremot blev i alla fall grisen lite miljötränad med sin sele :=).