Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Hur snabbt gav ni upp?

Ni som har haft en häst som ni har valt att sälja på grund av att ni inte passade ihop, inte motsvarade era förväntningar och dylikt:

Hur lång tid tog det innan ni gav upp?

Var det en specifik händelse som gjorde att ni kände att ”nu är det nog” eller var det något som smög sig på över tid?

Kom att tänka på denna frågeställning då jag diskuterade (mänskliga) förhållanden med en bekant och för egen del får jag nog säga att jag vad både gäller människor och djur kämpar väldigt länge innan jag ger upp.

Och i båda fallen har det inte varit en enstaka händelse som har gjort att känslorna svalnat utan det har skett över tid där jag under tiden ändå har försökt att rädda relationen.

Décimas tungfel och svårigheter att byta rent kämpade jag med i många år- på tok för många med facit i hand.

Med Archies seghet lät jag det inte gå lika långt men det tog ändå något år innan jag insåg att det inte kunde vara så att 3 olika tränare (som sa ”sälj”) hade fel och att jag hade rätt.

Efter Archie lovade jag mig själv att aldrig ”hålla på” i flera år om köpt häst inte passar och samma sak gäller numera även förhållande med partner.

En olycka händer så lätt

För ungefär 5 månader sedan råkade jag ut för något jag dittills varit väldigt förskonad från; jag ramlade av och slog mig rejält.

Jag hopptränade med Vicke i ridhuset, han rev ett hinder och snubblade till över en fallande bom; han gick ner på framknäna och jag voltade liksom över honom.

Själva fallet kändes ändå inte så dramatiskt men när jag precis hade landat kände jag över huvud taget ingen del av min kropp i ett fåtal sekunder- ohyggligt otäckt!!!!

Det jag kände därefter var att jag hade jätteont i min nacke och min egen teori är/ var att jag sträckte banne mig allt som går att sträcka runt denna kroppsdel.

Jag hade jätte-jätteont i några dagar vilket var extremt dåligt ”tajmat” eftersom jag samma kväll som olyckan inträffade skulle gå på en av mina första dejter med nuvarande kärleken.

Det var väl bara min envishet och ”det går säkert över”-inställning som gjorde att jag ens kunde genomföra vårt restaurangbesök, det och en handfull Ipren…

Jag kunde knappt vrida huvudet åt något håll och detta var inte bara knepigt då utan ett stort bekymmer vid bilkörning under många veckor.

Att rida var inte någon hit i början heller och kulminerade i att jag fick be både Nina och Olof rida när det var dags för träning för jag hade helt enkelt för ont och sände dessutom ut väldigt konstiga ”ridsignaler” till Vicke som blev förvirrad och inte förstod vad den stela klumpen på hans rygg egentligen ville att han skulle göra.

Jag fick också avanmäla mig från några tävlingar vilket aldrig (!!!) har hänt under min snart 30-åriga tävlingskarriär men det hade ju varit vansinne att åka och tävla på en häst man knappt kunde sitta på.

Ja, det var fruktansvärt jobbiga veckor där i början; att inte kunna lägga sig ner eller resa sig upp från sängen normalt, att som sagt inte kunna vrida på huvudet och känna sig allmänt smärtpåverkad mest hela tiden.

Och det är faktiskt först nu….efter 5 (FEM!!!!) hela månader, 1 besök hos massör, 2 besök hos sjukgymnast och 3 besök hos naprapat, flera tuber med smärtstillande gel och säkert 100 Ipren som jag känner mig helt återställd även om jag fortfarande kan känna av en viss liten stelhet då och då.

Ja, så kan det gå och jag kan inte ens skylla på någon eller något- det var ”bara” en olycka som hade kunnat hända när som helst, i alla fall om man väljer att hoppa.

Och Vicke är ju en fantastiskt fin och villig ”hoppare” men som sagt; alla kan råka riva ett hinder.

Olyckan gav mig onekligen en tankeställare; jag som tex tidigare ridit utan hjälm en miljon gånger, hopptränat ensam i ridhuset i massor av år, ridit ut på vägar som ”ingen” känner till osv osv….

Nu hade jag i just detta fallet (observera ordvitsen) inte varit hjälpt av om det fanns 100 personer i ridhuset men jag kommer ändå att vara mer försiktig i framtiden med allt möjligt- vill aldrig mer råka ut för något liknande om jag kan slippa…..

Livet på landet

Ja, det är tydligen inte lätt att uthärda allt på landsbygden….

Jag har ju själv reagerat på hur vissa husägare inte så jättelångt från vår anläggning verkar väldigt anti hästar och för mig är det en gåta att man köper ett hus i en bygd med flera ridhus och många stall om man störs så av dessa djur?

Var är vi på väg?

Minns ni att jag nyligen skev om hur jag  reagerade då en tjej filmade en annan tjej som satt på en stegrande häst?

Min starka reaktion härrörde sig säkert DELVIS från att jag sedan tidigare har hört om hur ”folk” numera kan få för sig att filma nästan vad som helst; nedan ett skrämmande exempel som jag läste på Facebook i veckan:

Jag och tre kollegor larmades tillsammans med räddningstjänst och ambulans till Södertälje Hamn med anledning av att en person blivit påkörd av ett tåg.

Det första jag ser när jag kommer fram till olycksplatsen är inte bara den unga personen som svårt skadad sitter fast under tåget. Utan det jag också ser och reagerar mest på är att det i fönstret ovanför står en person och filmar med sin mobiltelefon.

Jag tecknar genom fönstret att han ska sluta filma vilket han faktiskt också gör.

Det jag inte kan förstå, hur mycket jag än försöker, är hur man kan vilja filma en person som precis blivit påkörd av ett pendeltåg? I det här fallet en person som mår så dåligt att denne vill avsluta sitt liv genom att hoppa framför tåget.

Samma sak hände för inte alls längesen när en äldre person segnade ner i centrala Södertälje med ett hjärtstopp. När jag och min kollega kommer fram till platsen så är det en busschaufför som påbörjat hjärt- och lungräddning, vilket räddade livet på personen. Men runt dessa två personer står det flera åskådare varav minst fem stycken filmar allt. Vad är syftet med det?

Jag skulle vilja ställa en fråga till de personer som filmar och det är varför de väljer att filma för dem okända människor som är svårt skadade eller allvarligt sjuka och som väldigt ofta kämpar för sina liv eller i värsta fall redan är döda? Skulle ni vilja att någon vän eller nära anhörig till er filmas när denne kämpar för sitt liv efter exempelvis en bilolycka eller ett sjukdomsfall? Jag tror inte att det finns någon som vill det och jag tycker då att ni som filmar ska ta er en rejäl funderare på om ni verkligen ska plocka upp kameran nästa gång någon kanske tar sina sista andetag framför er.

Visa respekt och medmänsklighet. Vem vet nästa gång kanske det är du som skadas i en olycka och tro mig – det absolut sista du vill då är att bli filmad.

Jag hoppas verkligen att JAG, om jag skulle behöva det får HJÄLP i stället för att bli just förevigad av någons mobiltelefon!

Sexuella övergrepp inom ridsporten

Sitter med senaste numret av Ridsport och läser om en misstänkt pedofil på en ridklubb.

Tankarna vandrar tillbaka många år till en person som jag faktiskt talade om med en annan ryttare på den senaste tävlingen- vi kände honom båda och hade egna erfarenheter av hans beteende.

”Kommer du ihåg XX” sa vi till varandra och så klart mindes vi honom och hans tafsande.

Under perioder tog vi båda och oberoende av varandra hjälp av denna inom ridningen skickliga person men när jag nu tänker tillbaka på allt ryser jag.

Mannen, som numera är död, kunde liksom i förbifarten och under svepskäl att han ville rätta till något kring ens sits tafsa rätt rejält och givetvis var det långt ifrån OK.

Jag slutade snabbt att ta hjälp av honom på grund av ovanstående.

Frågan är vad som hade hänt om jag hade påtalat för ridskolas ledning vad gubben höll på med?

Hade man vidtagit några åtgärder eller hade man tyckt att jag bara skulle sluta att ha kontakt med personen (han var inte anställd och hade inget med ridskoleverksamheten att göra utan hade bara sin häst uppstallad och gav gratis privatlektioner till ett fåtal han ville hjälpa).

Ja, det var min, tack och lov ringa erfarenhet av olämpligt beteende hos en vuxen mot ungdomar/ unga (jag var runt 20 när han tafsade på mig) och han var väl runt 60.

Känsligt ämne kanske men har ni varit med om något liknande?

Kusinen från landet

Måste berätta om en lite kul grej som hände i lördags på tävlingen:

När de 5 första ekipagen hade anlänt till tävlingen kunde jag konstatera att det på parkeringen stod EN transport (MIN) och FYRA lastbilar 🙂 !

Får i alla fall mig onekligen att fundera….(detta var för övrigt en regional tävling).

Ka-Ching

image

Ja, årets föl (av mig kallad framför allt Lillan och Lillis) ska alltså heta Ka-Ching vilket passar utmärkt eftersom pappa är Click and Cash.

Alla fölen på anläggningen har fått namn som på ett eller annat sätt associerar till hingstens namn (Messy heter tex Make a Mess och är efter Messenger) och Lillans namn kom en inackordering och tillika bloggläsare på- fiffigt tycker jag.

Vickes namn är för övrigt en sammanslagning av Mamma VICchy Noveau och pappa CAMARO M= Viccamaro!

Hårvård

Kollar på den här filmen som visar ett för mig nytt sätt att kapa en hästs man.

Något ni har provat?

Hur gör ni annars när ni friserar er häst?

Tar ni en sax och kapar manen rakt av?

Använder ni en mankniv?

Andra sätt?

Jag använder mig av en kombination av att rycka manen för hand, dra av en del med mankniv och klippa topparna med sax som finish.

Förr var det ju ett big no-no att använda sax men det tycker jag är fjantigt- kan man få till det snyggt med sax så why not?

En del hästar avskyr ju dessutom när man drar dom i håret så där måste man kanske klippa vare sig man vill eller inte.

Mer tid och mer pengar

På tal om något som kom upp på bloggen igår:

Om ni hade fått mer ledig tid och/ eller mer pengar; vad hade dessa använts till?

Mer tid i stallet och fler hästrelaterade kostnader eller hade ni lagt tid och pengar på annat och vad i så fall?

Själv hade jag nog lagt mer både tid och pengar på olika nöjen; resor tex, fler restaurangbesök och kanske lite dyrare vardagskläder.

Som jag skrev igår är jag redan så mycket i stallet och lägger så stor del av min lön på hästen så jag känner inte att varken det ena eller det andra behöver utökas 🙂 !