Avdelning ”sluta att läsa om du inte orkar med gnäll”:
Just nu är jag totalt inne i en period av enorm självömkan där orden ”snubbla på målsnöret” känns som en fullständigt exakt beskrivning av mitt ridliv.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer att nå i alla fall ett av mina mål; stadiga ritter i MSV B på runt 65 % i alla fall eller om det STÄNDIGT kommer att komma saker ”i vägen”.
Herregud…jag har kämpat i så många år och med flera hästar och så händer det ”alltid” något som flyttar fram mina möjlighet att nå målet.
Efter Heron köpte jag ju Decima som verkade otroligt lovande som 3 och 4 åring men sedan började hon fladdra med tungan och om det var svårt på träns var det omöjligt på kandar. Och på den tiden fanns det bara en MSV-klass som man FICK tävla på träns.
Sedan kom Archie, ännu mer lovande som unghäst med mängder av placeringar som 5-åring.
Men över LA-nivå lade han in bromsen och ”tackade för sig”- tydligen otroligt vanligt hos Akribori-avkommor om nu det skulle vara en tröst (tveksamt).
Kreon var superbegåvad och hade lätt gått MSV A med Olof samma år han skulle debutera MSV B men typ 10 minuter innan just debuten (vad fan är oddsen?!?!?) blev han obotligt halt i stället….
Och så Vicke då….
Som efter ca 7 månader hos mig blev oförklarligt halt precis när han började kännas verkligen redo att börja tävla med mig på allvar.
En hovledsvrickning där prognosen var så tveksam att jag började lägga undan pengar till en ny häst.
Och efter flera månader där vi tappade massor så har vi äntligen kunnat träna ostört i 2 år och otroligt nog lyckats precis starta EN jäkla MSV B veckan innan hältan och så händer det här?!?!
Hästen kommer in halt från en helt plan, torr hage utan den minsta sten eller annat att göra sig illa på och med världens snällaste häst som hagkompis.
Nä…jag fattar det fan knappt samtidigt som jag luttrat inte är det minsta förvånad.
Och nu undrar jag som sagt; ska det någonsin bli ”min tur” ?!?!
Ja, ja…jag vet allt om ”bryta ihop och komma igen”, ”inte måla fan på väggen”, ”dagens I-landsproblem” och nu har jag sparat ihop pengar till en något så när ny vettig häst (stor tröst) men det känns ändå så himla orättvist (som livet tveklöst kan vara) konstaterar jag tjurigt….
Vi får väl se vad veterinären säger imorgon men hur många gånger jag än har upplevt hältor hos mina hästar under snart 30 år som hästägare så blir det inte lättare utan det är bara såååå blääää!
Senaste kommentarer