Sitter med senaste numret av Ridsport och läser om en misstänkt pedofil på en ridklubb.

Tankarna vandrar tillbaka många år till en person som jag faktiskt talade om med en annan ryttare på den senaste tävlingen- vi kände honom båda och hade egna erfarenheter av hans beteende.

”Kommer du ihåg XX” sa vi till varandra och så klart mindes vi honom och hans tafsande.

Under perioder tog vi båda och oberoende av varandra hjälp av denna inom ridningen skickliga person men när jag nu tänker tillbaka på allt ryser jag.

Mannen, som numera är död, kunde liksom i förbifarten och under svepskäl att han ville rätta till något kring ens sits tafsa rätt rejält och givetvis var det långt ifrån OK.

Jag slutade snabbt att ta hjälp av honom på grund av ovanstående.

Frågan är vad som hade hänt om jag hade påtalat för ridskolas ledning vad gubben höll på med?

Hade man vidtagit några åtgärder eller hade man tyckt att jag bara skulle sluta att ha kontakt med personen (han var inte anställd och hade inget med ridskoleverksamheten att göra utan hade bara sin häst uppstallad och gav gratis privatlektioner till ett fåtal han ville hjälpa).

Ja, det var min, tack och lov ringa erfarenhet av olämpligt beteende hos en vuxen mot ungdomar/ unga (jag var runt 20 när han tafsade på mig) och han var väl runt 60.

Känsligt ämne kanske men har ni varit med om något liknande?

Måste berätta om en lite kul grej som hände i lördags på tävlingen:

När de 5 första ekipagen hade anlänt till tävlingen kunde jag konstatera att det på parkeringen stod EN transport (MIN) och FYRA lastbilar 🙂 !

Får i alla fall mig onekligen att fundera….(detta var för övrigt en regional tävling).

Ja, årets föl (av mig kallad framför allt Lillan och Lillis) ska alltså heta Ka-Ching vilket passar utmärkt eftersom pappa är Click and Cash.

Alla fölen på anläggningen har fått namn som på ett eller annat sätt associerar till hingstens namn (Messy heter tex Make a Mess och är efter Messenger) och Lillans namn kom en inackordering och tillika bloggläsare på- fiffigt tycker jag.

Vickes namn är för övrigt en sammanslagning av Mamma VICchy Noveau och pappa CAMARO M= Viccamaro!

Jag kommer längre fram att förklara varför jag ställer frågan nedan men undrar nu:

Om ni ska köpa ett par vardagsridbyxor- vad är det mesta ni kan tänka er att betala för dessa och vad grundar ni ert ställningstagande på?

Kollar på den här filmen som visar ett för mig nytt sätt att kapa en hästs man.

Något ni har provat?

Hur gör ni annars när ni friserar er häst?

Tar ni en sax och kapar manen rakt av?

Använder ni en mankniv?

Andra sätt?

Jag använder mig av en kombination av att rycka manen för hand, dra av en del med mankniv och klippa topparna med sax som finish.

Förr var det ju ett big no-no att använda sax men det tycker jag är fjantigt- kan man få till det snyggt med sax så why not?

En del hästar avskyr ju dessutom när man drar dom i håret så där måste man kanske klippa vare sig man vill eller inte.

På tal om något som kom upp på bloggen igår:

Om ni hade fått mer ledig tid och/ eller mer pengar; vad hade dessa använts till?

Mer tid i stallet och fler hästrelaterade kostnader eller hade ni lagt tid och pengar på annat och vad i så fall?

Själv hade jag nog lagt mer både tid och pengar på olika nöjen; resor tex, fler restaurangbesök och kanske lite dyrare vardagskläder.

Som jag skrev igår är jag redan så mycket i stallet och lägger så stor del av min lön på hästen så jag känner inte att varken det ena eller det andra behöver utökas 🙂 !

Idag är det den 20 april och vissa år kan jag fortfarande komma ihåg att jag skojade om det på jobbet för över 20 år sedan.

Min häst Heron hade nämligen födelsedag idag, precis som Hitler (!) och en arbetskamrats dotter som heter Hanna.

De 3 H:na liksom….

Avdelning ”idiotiska konstateranden som man minns”

Ett ämne vi haft uppe flera gånger….

Sitter och läser detta blogginlägg och funderar kring de punkter gällande ekonomi som tas upp.

Jag håller med om mycket; igenkänningsfaktorn är ganska hög.

Men som varande i flera avslutade förhållanden vill jag, baserat på i alla fall min erfarenhet, varna för den där uttalade eller ibland liksom dolda sponsringen som hästfolk kan få ta del av.

Om man hoppas på/ kalkylerar med/ är beroende av en partners sponsring för tex resor är man ute på hal is enligt mig.

Kan tyckas småsnålt och orättvist men få människor är nog innerst inne intresserade av att sponsra någon annans extremt dyra intresse i det långa loppet….

Och visst; det finns säkert de icke-hästintresserade partners som utan en sekunds tvekan liksom omfamnar alla i förhållandet, dvs även medföljande husdjur tex, och betalar för alla utan att reflektera över vem som betalar för vad, vem som tjänar mest, hur rättvist/ orättvist kostnader faller osv men JAG skulle som sagt ändå akta mig för allt annat än att själv betala för ALLA mina kostnader och utgifter.

Sedan handlar det tror jag mycket om dels vilken inställning man själv och partnern har till pengar, om man tex har gemensamma barn och icke att förglömma; hur länge man har varit tillsammans och om man bor ihop (många är ju särbos idag).

Efter flera år med samma partner suddas nog de ekonomiska gränserna ut mer och mer kanske men har man bara varit tillsammans i några år så tror jag att det är svårare att få partnern att vara med och betala för hästintresset.

Vad är era tankar och erfarenheter?

Och vad säger ni om exemplet med att resa iväg?

Vem betalar de resor ni ger er iväg på tillsammans med partnern?

Eller ni kanske aldrig reser någonstans pga hästen/ hästarna?

På tal om förra veckans diskussion om vad man INTE bör säga till någon som tex har förlorat en hund undrar jag idag om ni har råkat ut för att någon i djursammanhang har sagt något riktigt plumpt, elakt eller ogenomtänkt till er som liksom har ristat sig in i ert medvetande?

Jag får nog säga att jag har varit lyckligt förskonad från dylika kommentarer i stort men ett uttalande minns jag på rak arm även om det är måååånga år sedan det yppades.

Det var under en, egentligen löjlig, diskussion kring en bagatell på ridskolan som den som jag tjafsade med häver ur sig:

”Sådana som DU” (åsyftande min invandrarbakgrund) ”passar inte in i SVENSKT föreningsliv”.

Jag blev ärligt talat helt chockad för jag kan inte minnas att jag någonsin har drabbats av någon form av ”rasism” för egen del och definitivt inte i vuxen ålder och av en annan vuxen person.

Nu tror jag att den som drabbades hårdast av just dessa ord var personen själv för när jag hade berättat för omgivningen vad som sagts så kändes det liksom att personen blev tämligen utfryst under ganska lång tid.

Hiss eller diss?

Jag tycker diss även om jag ger ett plus för kreativiteten. Men jag är mer för enhetlighet och diskret färg på bilen.