Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Chips-tips

Om ni försöker äta nyttigt men ändå vill ”unna er” något lite mer ohälsosamt ibland kan jag tipsa om dessa linschips.

Smakar i princip som vanliga chips men innehåller mindre fett och dessutom är påsen mindre 🙂 så man inte behöver ”äta bara för att det är gott fast man är mätt” (vinkar till mig själv)!

Något dyrare tyvärr (jag gav 16 kronor för denna påse) men det överlever man 🙂 !

Ett experiment

Väl inpackat…

….och voilà!

Det är nu tredje gången jag gör mitt olje-experiment och om jag ska utgå från utfallet av de två föregående kommer det att bli bra.

Det handlar alltså om en liten ”mirakelkur” där man dränker in valfri läderprodukt i vanlig matolja (!), lägger allt i en påse och låter det stå och dra i ett dygn.

Jag har gjort så både med mitt kandar och ett par begagnade tömkörningstömmar (de sistnämnda i bedrövligt skick när de köptes) och båda gångerna blev lädret så mjukt att sakerna inte behövde smörjas på…..ärligt talat typ 1 år eller nåt…

Grimman på bilden fick jag av en fd stallkamrat för över ett halvår sedan; hon hade tänkt slänga den då den inte såg mycket ut för världen.

Jag tänkte ha den som hag-grimma men i stället blev den liggande tills den i samband med den första stallflytten i höstas (i oktober) hamnade i min transport där den har legat sedan dess.

Tja…om grimman inte var fin när jag fick den blev den inte vackrare av att ligga i en kall transport i ett halvår så egentligen borde jag ha slängt den.

Lädret var hårt och grått men jag tänkte att jag kunde prova min lilla olje-kur; det kostar bara lite tid och kanske 2-3 dl matolja.

Och som synes kommer grimman absolut att duga till hagen efter att fått torka upp, eller vad tycker ni?

Klart man minns

Har ni sett de där bilderna på Facebook som likt den ovan uppmanar en att fundera på om man minns olika objekt från stenåldern och framåt 🙂 .

Ibland står det ”om du minns denna är du riktigt gammal” så jag måste väl vara tusen år eller nåt för jag minns ALLA bilder; från telefonkiosker, handtrampade symaskiner, fasta telefoner med snurrskiva, diverse köksredskap och jag vet inte allt!

Således var min första bil utrustad med denna ”choke” och hade även RATTVÄXEL som var ovanligt även då :).

Det var för övrigt en Peugeot som min far prutade ner från 4200 kronor till 3800 🙂 !

Som att köpa en lott

Diskuterade det här med att ta föl på sitt sto med en bekant nyligen.

För mig har det alltid varit en gåta att så många hobbyryttare betäcker i mina ögon otroligt alldagliga ston som inte tillför aveln det minsta lilla (medan det är såååå noga med hingstarna) men nu tror jag att jag har kommit på TVÅ av säkert många anledningar.

För de som säljer en 4 åring för under 100.000 torde ”vinsten” vara så försumbar enligt mitt sätt att räkna och se det att jag för egen del aldrig hade velat lägga ner tiden, besväret och ta risken under så lång tid men gissningsvis tycker många som hobbyavlar att det helt enkelt är ROLIGT med föl/ unghästar och ser det inte som samma besvär som jag utan gillar att planera betäckningen, pyssla med fölet och allt som sedan följer?

Sedan tror jag också att man, precis som när man köper en lott ändå HOPPAS på en ”högvinst” fast man vet att oddsen säger att det är nästan omöjligt, framför allt med ett ”alldagligt” sto.

Men kanske blir det just ens egna häst som föder fram nästa Totilas, Valegro eller All In?

Och då kan man ju både tjäna pengar och få sin stund i rampljuset, absolut.

Tja…det är mina teorier i alla fall och det är ju tur att det finns de som VILL avla…annars hade det blivit svårt 🙂 .

Dryckes(o)vanor

Jag följer en hästbloggare som jag oftast tycker skriver intressant och bra men en sak som jag har reagerat på flera gånger är att det på var och varannan bild till inläggen visas alkohol i någon form.

Det kom upp till diskussion vid något tillfälle och då menade bloggaren att detta med att dricka sprit är en naturlig del av unga människors liv och inget konstigt alls.

I sak håller jag med men eftersom jag själv inte dricker och aldrig har gjort så undrar jag om jag kanske har en lite snedvriden bild av hur mycket som är ”normalt” att dricka.

Och givetvis är väl detta en sådan där fråga som det kan finnas tusen olika svar på men jag undrar ändå om ni vill delge mig era erfarenheter:

Hur ofta dricker ni någon form av alkoholhaltiga drycker?

Blir ni märkbart berusade aldrig, ibland, ganska ofta?

Gnällkärringen på tävling

Diskuterade nedan nyligen på ett hästforum och tänkte även delge er hur det kan gå till när jag tävlar:

Jag är väl medveten om att jag inte är någon bra ”gruppryttare”- säkert för att jag är så van vid att ”alltid” rida ensam så tex en framridning kan verkligen testa min förmåga på egen-fokus och ”tyst min mun så får du socker”.

Jag säger alltså inget till 90 % men KOKAR ibland inombords och varför då kan man ju undra?

Tja…om vi ska börja med det faktum att en del envisas med att LEDA hästen på (den ibland trånga) framridningen. Detta är alltså förbjudet men ingen verkar bry sig…

På en tävling nyligen gick en hästskötare runt med hästen medan ryttaren stod i ett hörn av framridningen och ”höll på” med sin telefon i säkert 15 minuter !?!?

I enstaka fall räcker det tydligen inte med att leda hästen; även när ryttaren suttit upp fortsätter ledandet!

Obs att jag talar om hästar som tävlar på MSV-nivå, inte en unghäst på sin första LC….

Och det här med medhjälpare!

Jag fattar absolut att inte alla kan åka iväg ensamma som jag men varför måste fotfolket stå inne på framridningen, gärna belamrade med 2 täcken, 4 benskydd, 2 boots, kamera, ryttarens jacka och överdragsbyxor och något litet till?

De har inte en chans att snabbt hoppa undan om någon häst kommer farande och varför måste de stå där över huvudtaget? Läktare finns i 90 % av fallen max 2 meter längre bort….

Jag som har en häst som av någon outgrundlig anledning kan bli rädd för människor på tävling tycker så klart att det är enormt störande att behöva anpassa min ridning till även sådant som är förbjudet eller en säkerhetsfråga; annat får jag så klart acceptera och försöka träna bort eller ignorera.

Men för att inte betraktas som en ”gnällkärring” så gör jag i sann svensk anda ingenting, jag retar mig inombords och spyr galla på nätet men konfronterar mycket sällan de som faktiskt gör fel och så kan ofoget fortsätta…..

No stress

Mottot på Kap Verde är ”no stress” och man såg dessa ord på alla möjliga souvenirer som såldes.

Och nog lever man stress-fritt alltid 🙂 !

Henrik och jag skickade några vykort därifrån i slutet av november förra året; våra föräldrar fick dom härom dagen, efter ca 100 dagar 🙂  🙂  🙂 !

Anna Hassö reflekterar och jag med henne

Igår läste jag denna publikation skriven av Anna Hassö, ord som redan har fått en ganska stor spridning på tex Facebook.

Jag har alltid gillat Anna; har träffat henne på många tävlingar och alltid tyckt att hon är väldigt….tja…naturlig eller vad jag ska kalla det.

Inget ”se på mig….jag är minsann svårklassryttare och märkvärdig” typ.

Därför tycker jag att det är bra att hennes kloka ord får spridning och uppskattning för på gott och ont gör fotfolket många gånger det som ”kändisarna” gör.

Det som jag tycker är sorgligt är att många hyllar hennes ord som om hon har uppfunnit hjulet typ 🙂 , för mig är mycket i texten fullständiga självklarheter och inget man skulle behöva framhäva i den bästa av världar.

Men som vi alla vet lever vi inte där även om jag faktiskt vill påstå att mycket kring hästhållningen i Sverige trots allt HAR blivit bättre- i alla fall det jag har sett (därmed inte sagt att det är representativt…det kan jag bara hoppas och tro).

Jag har ju flera gånger berättat för er ”hur det gick till” när jag köpte min första häst för över 30 år sedan och stallade upp den på en av Sveriges då största ridskolor.

Det var tex bara jag och en galopp/häckhindertränare (Lars Swärd) som ville ha våra hästar i hagen dagligen och tur var det för det fanns bara EN hage till över 50 hästar.

Lektionshästarna gick i en gruspaddock enstaka timmar då och då men inte enligt något schema och låååångt ifrån alla kom ut dagligen.

Maxgivan hö var på den tiden (30 år sedan alltså) 5 kilo och många promenad/hobbyhästar åt minst 3 kg havre om dagen.

Det var tillåtet att röka till häst, man fick rida sin egen häst utan hjälm, upplockningstvång existerade ej bla bla bla…..

För många yngre låter nog detta jättemärkligt och fel men så var det.

Jag tycker ändå att medvetenheten kring mycket har ändrats till det bättre; grovfodrets betydelse, foderanalyser, träckprov, säkrare hästtransporter, mycket mer funktionell häst och ryttarutrustning, sadelutprovningar, bättre underlag i ridhus och på utebanor….I could go on for ever….

Och jag har även en känsla av att det här med hagvistelsens betydelse som Anna skriver om är något som folk börjar ändra åsikt om men här finns det tyvärr faktorer som försvårar en positiv utveckling.

Dels har vi det enkla men oomtvistliga faktumet att vårt avlånga land ser väldigt olika ut och att mark i Norrland kan köpas för heeelt andra pengar än Skånes dyra åkerjord tex.

Och det är i storstadsregionerna många hästägare finns….

En annan faktor är att det fortfarande finns ”toppryttare” inte bara utomlands utan även i Sverige som i princip knappt har sina hästar ute och som jag vara inne på tidigare….hobbyryttarna ser många gånger upp till dessa, vill ha samma utrustning och göra som de…

Detta var bekymret redan på den tiden jag i min ensamhet ville propagera för mer stråfoder på ridskolan.

Vår ridhuschef på den tiden hade många hästar som gick svår hoppning med den foderstat jag berättade om ovan (5 kg hö, många kilo havre) och hens hästar gick aldrig i hagen.

Om dessa hästar ÄNDÅ kunde prestera på svårklass-nivå så skulle inte lilla Birgitta 20 bast komma och försöka inbilla sig att hennes lätt-klasshäst behövde mer hö. Typ….

Ja, det finns mycket att säga om detta; jag hoppas och tror ändå att vi ”går åt rätt håll”- eller vad tror ni? Är jag naiv?