Ovan är verkligen så sant som det är sagt!

Att folk slentrianmässigt svarar ”bra” på frågan ”hur är det” fast de inte alls mår bra är många gånger inte så konstigt; man kanske inte orkar och vill berätta om whatever för sin omgivning.

Men att så många (och här inkluderar jag även mig själv) skriver under nästan vad som helst utan att läsa igenom allt- det är egentligen mer anmärkningsvärt och skulle kunna få potentiellt rejält allvarliga konsekvenser.

Jag minns hur jag reagerade över klienter som på den tiden jag arbetade med ekonomiskt bistånd skrev under vilket papper jag än stack under näsan på dom- utan att knappt titta på det!

”De skulle skriva under sin egen dödsdom” minns jag att jag sa lite skämtsamt till kollegor men egentligen är det ju inte roligt alls utan tvärtom ganska skrämmande.

Och som sagt så gör jag likadant själv ibland och hoppas på att allt är som det ska. Men egentligen är det verkligen dumt.

Känner ni igen det?

Ibland läser jag om folk som ondgör sig över att tex hästar i den yppersta eliten ”inte får vara hästar”, att de inte får gå i hage, att de har skydd från topp till tå osv.

Och så menar man att hästens värde är oväsentligt för den måste ändå få vara häst.

Och här menar jag att jag undrar om inte en del är hycklare?

Nu får ni inte missförstå mig för jag tycker tveklöst att ALLA hästar tex ska få gå i hage varje dag men jag är lika övertygad om att en majoritet av alla hästägare faktiskt hade behandlat en häst värd 50 miljoner annorlunda än en som kostade 5.000 i inköp.

Jag tror inte för en sekund att en vanlig hobbyryttare som plötsligt hade fått/ haft/ägt en ”miljonhäst” hade hanterat den utan minsta tanke på att ”försöka skydda sitt kapital” i alla fall liiiite.

Absolut finns det människor för vilka pengar inte har något som helst värde, även fast de har ont om dom men jag vill påstå att de är i minoritet. Vi andra har hellre 10 miljoner på sparkontot än 10 spänn….

Och jag erkänner för egen del utan pardon att jag är mer rädd om Frenchie än jag hade varit om jag hade haft en ridhäst som jag visste att jag omgående kunde ersätta för en tiondel av hans inköpspris.

Nu har jag en häst som inte bara var svår att finna utan som även kostade så pass mycket att jag inte har samma summa som bara ligger på ett sparkonto redo att investeras i hans like om det skulle hända honom något.

Och ni som tänker ”Carl Hester har minsann sina hästar i hage t.o.m. tillsammans med andra”; ja, det har han och heder åt honom men han står inte heller och faller med en enda häst.

Skulle någon av hans hästar skadas i hagen tex så har han för det första fler och för det andra möjlighet att via sponsorer införskaffa ytterligare djur. Den möjligheten påverkar en hel del tror i alla fall jag.

Dagens tips för att göra stall-livet enklare/ inte så skitigt är att köpa ett paket engångshandskar och ha liggande där.

Även gummihandskar är bra att ha med kan kännas klumpigare att ha på händerna, beroende på vad man ska göra.

För att ge några exempel på när jag tycker handskar är bra så kan det tex handla om när man linimentar en häst.

Jag blev rekommenderad ett liniment av min veterinär som ”luktar julkryddor” och jag har jättesvårt för just den doften och vill inte att den fastnar på händerna.

När jag smörjer min utrustning vill jag inte få fettet/ tvålen under naglarna och runt ringarna.

En del hästsalvor luktar också ”pi” (jag har tex mycket svårt för tjärdoft) och den doften kan också sätta sig.

Man är så klar olika känslig för att få allt möjligt på händerna/ in under naglarna osv men jag tycker att det är ett enkelt och billigt sätt att hålla händerna rena!

Finns det fler än jag och Henrik som med ojämna mellanrum ägnar sig åt den ofrivilliga leken ”var fan la jag läsglasögonen” ? En otroligt irriterande ”lek” tycker jag.

Jag börjar absolut förstå de som har ”senilsnöre” på sina brillor och det borde jag också börja med.

Vi har hemma rätt många billighetsalternativ, enkla läsglasögon som vi har utspridda både här och där (läs; i flera rum, i våra bilar osv) och sedan har jag ett par som är utprovade hos optiker som jag föredrar och använder mest.

Härom dagen blev jag ”så klart” av med just det paret och jag har letat ihjäl mig efter dom sedan dess.

Hittills har det enda resultat varit enorm irritation OCH ett välstädat hem.

För medan jag ändå vände upp och ner på soffkuddar, tittade under soffan bla bla bla så passade jag även på att städa, dammsuga och plocka undan allt möjligt.

Så det är dagens städtips för att ändå få ut någon nytta av vimsigheten.

Jag tycker att det är relativt vanligt att jag på nätet läser om hästar som är rädda för, om inte nästan allt så benämns de som mer eller mindre spooky.

Och oftast, men inte alltid, är inlägget författat av en +50 kvinna.

Mina erfarenheter vad gäller ”rädda” hästar och rädda skrivet inom citationstecken är att det oftast är vi människor som skapar denna lättskrämdhet hos hästar.

Absolut har avel ett finger med i spelet, dvs att vissa blodslinjer ger mer alerta/ reaktiva hästar (som vissa skulle benämna ”rädda”) men framför allt tror jag att det beror på annat.

Att jag ser fenomenet bland +50-kvinnor beror på att jag sett en hel del hästägare i denna grupp som antingen köpt sin första häst i vuxen ålder och med mycket liten hästerfarenhet än den man får när man rider på ridskola eller så HAR man lång erfarenhet men har råkat ut för någon eller flera hästrelaterade olyckor/ skador som har gjort att man har blivit mer försiktig/ rädd.

Man blir också ofta klokare med åren (tack och lov) och många vittnar om diverse farligheter de gjorde som barn och unga till häst som de som vuxna aldrig skulle drömma om att göra.

Vissa vågade då rida barbacka, galoppera i grimma, hoppa höga hinder, rida utan hjälm och allt möjligt annat potentiellt mycket farligt.

Men för att gå tillbaka till de ”rädda” hästarna vill jag påstå att hästar till mycket stor del blir vad vi gör dom till, inom rimliga gränser så klart.

Hästar ÄR oftast av naturen snälla och tillitsfulla men om de inte känner att de har en ”stark” (läs; som inger pondus och förtroende) ledare kan de reagera med tex osäkerhet/ rädsla.

Om man själv är rädd för whatever utstrålar man ofta detta och hästar kan oftast läsa oss bra.

Och det viktigaste av allt: vi måste ”utsätta” våra hästar för ”allt möjligt” (åter igen inom rimliga gränser) för att de ska acceptera och tolerera omgivningen utan att ständigt hoppa till och vara på tårna.

Om vi alltid rider i vårt egna ridhus, aldrig lämnar stallplanen och aldrig vågar rida ut, möta en bil, rida förbi en brevlåda eller en stor vattenpöl (nu tar jag bara några random exempel) är det kanske inte konstigt om hästen reagerar genom att titta, inte vilja gå förbi, hoppa till osv?

Har hästen dessutom överskottsenergi pga för lite hagvistelse/ motion och är den överutfodrad med kraftfoder kan man få ganska häftiga reaktioner som ett onödigt brev på posten.

Så jag menar att många av dessa påstådda rädslor hos våra hästar är vårt eget fel och skapade av oss.

Varför är vissa hästar stencoola med en ryttare men helt istadiga med andra? De läser oss och så har vi så klart olika kunskap att hantera olika situationer till häst.

Och nu menar jag inte att vi alla ska börja rida bredvid motorvägar, tömköra på öppna fält som jag gjorde på bilden med Vicke och annat som vi inte känner oss bekväma med bara för att träna hästen på att inte vara rädd men igen så menar jag att många hästar inte är rädda per se utan bara ovana vid whatever.

Så innan vi skyller på hästen måste vi rannsaka oss själva!

Som jag skrev igår är jag väldigt glad att avverkningen i ”min” skog går mot sitt slut (den har hållit på i flera månader) eftersom den har begränsat mina uteritter ganska mycket.

Som jag har berättat flera gånger var Frenchie rejält istadig vid uteritter när jag började rida ut ensam efter att ha köpt honom men detta gick över relativt snabbt och ganska enkelt och jag har sedan dess kunnat arbeta honom mycket bra i alla gångarter i skogen.

Men det har skett med eftertanke och planering, jag har undvikit vissa vägar medan jag har sett till att skapa en väldigt trygg runda som vi oftast rider och där risken för överraskningar av olika slag är liten.

När avverkningen började märkte jag att Frenchie ibland inte ens ville gå in i skogen fast maskinerna bara hördes på långt håll. Och pressade jag så glimtade hans tidigare istadiga sida fram (vägra att gå framåt och backa) på ett sätt jag inte ville ha tillbaka och inte alls var bekväm med.

Så vi har undvikit skogen uppsuttet och bara promenerat där när skogskillarna inte varit där och då har det gått bra.

Nu kan jag rida som vanligt igen eftersom trädfällningen verkar vara avslutad och det bara återstår att transportera bort allt virke och det kan jag ha bättre koll på.

Hade det varit för x år sedan hade jag måhända varit mer bestämd och tyckt typ ”han får banne mig LÄRA SIG att gå i skogen no matter what” men nu är jag både fegare och vill inte SKAPA bekymmer om det inte behövs.

Att ramla av är aldrig önskvärt men i min värld mycket värre i en skog än i ett ridhus och jag vill så klart undvika det till varje pris oavsett.

Och hade Frenchie börjat med dessa ”jag ska inte gå och tvingar du mig så backar jag in i vad tusan som helst”-fasoner när jag kräver att han ska utföra sin HUVUDSAKLIGA arbetsuppgift (träna för att fungera som min tävlingshäst) så hade jag fått adressera problemet annorlunda men nu känner jag bara att ”nä…det får vara så”.

Det är gott nog att kunna rida ut i skogen och galoppera där, rida seriebyten och skolor osv eller skritta på långa tyglar när miljön är ”normal”.

Jag behöver inte tvinga en ovillig häst att gå där medan träd brakar till marken på x avstånd eller annat som hör till skogsavverkning dånar i krokarna.

Att alla mina tidigare hästar (exklusive den ännu istadigare Kreon) hade accepterat att ett träd föll över deras huvud må så vara men de var som de var och Frenchie är inte som dom och det får vara ok.

Jag älskar detta djur så mycket och vill inte bråka och fightas med honom om det inte behövs och jag vill som sagt verkligen inte riskera att ramla av heller.

Den här gossens tack och lov mycket sällan förekommande stråk av istadighet är något jag vet om och hoppas kunna hantera för det får så klart inte komma till uttryck både ”här och där” och det gör det inte heller.

Som ni vet tycker jag att Bibbi är en helt underbar, snäll och foglig häst som i princip aldrig vållar mig några bekymmer men härom dagen höll jag på att strypa henne.

Ingången till hennes hage (en smal passage på kanske 20 meter som mynnar ut i själva hagen) har sett för djävlig ut hela hösten och vintern med en massa lera men hon har ändå sett hyfsat ok ut om benen som mest varit blöta och LITE lerstänkta.

Men för några dagar sedan var det en annan häst som mötte mig vid intaget!

Jag vet inte vad hon hade gjort men hennes ben, undersidan av magen och svansen bokstavligen dröp av den mest tjockflytande lera ni kan tänka er. Som ett vått pansar!

Jag tillhör dom som aldrig spolar av mina hästars ben utan resonerar att ”leran ramlar av när den har torkat” men tro mig….detta var ”something else”.

Det var bara att dra fram vattenslangen som legat orörd i månader och koppla den till varmvattnet i stallet.

Och här måste jag ändå ge Bibbi högsta betyg för hon stod banne mig som en staty, lös utanför stallet medan jag gned hennes olika kroppsdelar ganska frenetiskt.

Detta är ju samma häst som höll på att skena till skogs när man vidrörde hennes ben i hagen men utanför stallet gick det tydligen bra och tur var det för jag var verkligen inte på humör för några lekar kan jag säga.

Jag gissar att ni säkert hade velat se en ”före bild” men jag var för trött, hungrig, sur för några fotografiska stunder och ville bara skura färdigt min ”lilla” travare. Så bilden ovan visar hur hon VANLIGTVIS ser ut vid intag.

Och ja…även täcket behövde tvättas för det hade stänkt upp så mycket lera på det att jag var rädd att tvättmaskinen skulle ge upp med all den gyttjan som jag bara hjälpligt lyckades tvätta av innan.

Nästa dag, med nytvättat täcke var allt som vanligt igen och så hoppas jag att det förblir.

Hösten 2020 flyttade ”min” ridskola till en helt ny anläggning och det är så roligt att nu, när det diskuteras så mycket kring hästvälfärd kunna konstatera att allt verkligen inte var bättre förr.

Jag har många gånger här på bloggen berättat om hur det kunde gå till på ridskolan när jag började rida där som 15-åring och under massvis av år därefter.

Och då ska man betänka att detta alltid varit en av Sveriges största ridskolor med ett gott rykte.

Vi hade när jag började rida på MCR tex inga hagar (!) bortsett från en gruspaddock utanför stallet (tänk lite större än 20 x60) där lektionshästarna fick gå en timme/ gång men inte dagligen. Privathästarna gick aldrig i hage (för det fanns som sagt inga….).

Det var för privathästägarna tillåtet att röka till häst, även i ridhuset.

Maxgivan hö var 5 kilo vilket gällde alla hästar oavsett storlek.

Nästan alla lektionshästar stod i spiltor, det fanns bara 2 boxar för dom.

Sista högivan för dagen gavs vid 15.00!

Jag skulle kunna ge många fler exempel som med dagens ögon tycks minst sagt anmärkningsvärda men vi visste inte bättre då vill jag påstå.

Hur som helst så kunde jag härom dagen konstatera att den nya anläggningen är så mycket bättre för hästarna än den gamla och mycket slitna.

Luften är bättre med en helt annan ventilation, många boxar har rejäla fönster som går att öppna.

Det är högt i tak, bra ljus.

Och framför allt finns det många hagar och hästarna kan äta hösilage utomhus.

Det finns en bra utebana med adekvat underlag.

Numera finns inga privathästar på anläggningen vilket säkert har både för och nackdelar men som sagt är jag övertygad om att dagens ridskolehästar har det mycket bättre idag än ”förr”.

Alla konstigheter till trots minns jag med glädje att vi hade en många gånger fantastisk gemenskap, ridskolan var verkligen en positiv fritidsgård för många som kom från inte alltid så bra hemmiljöer.
Många av oss fick vänner och knöt kontakter för livet. Jag hoppas att det fortfarande är så!

Den översta bilden visar gruspaddocken som framför allt användes som hage men även som framridning när vi hade hopptävlingar. Dåtidens elit hoppade fram till 150-klasser där!

På bilden under syns Birgitta 15 år utanför samma paddock. Jag tyckte säkert att jag var skitcool i mina illasittande ridbyxor av något syntetmaterial och konstläderridstövlar.

Igår hade klubben jag tävlar för årsmöte; samma klubb där jag började rida som 15-åring och varit trogen sedan dess, dvs i 43 år!

När jag köpte min första häst stallade jag upp den på ridskolan och hade sedan flera hästar där i ca 20 års tid.

Jag var i år särskilt inbjuden till årsmötet eftersom jag skulle tilldelas en vandringspokal så som varande klubbens bästa (läs; med flest poänggrundande placeringar) dressyrryttare under 2023.

Som ni kan se av bilden ovan vimlar det inte precis av dressyrryttare som tävlar för min klubb och så har det tyvärr varit ända sedan jag fick priset första gången…håll i er….för 30 år sedan.

Priset har inte heller delats ut varje år utan endast åren 1993, 1994, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009, 2010 och 2023.

Av dessa 17 gånger har jag vunnit det 1993 och 1994 med Heron, 2000, 2002, 2004 med Décima, 2008, 2009, 2010 med Archie och 2023 med Frenchie.

Jag skojade på årsmötet och undrade när man får BEHÅLLA priset (en silverbuckla som är jobbig att putsa) för det kunde väl vara dags efter 30 år 🙂 .

Svårputsad eller ej så får bucklan gärna hamna hos mig många år framöver också- det skojar jag inte om!