Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Skillnad på märke och inte?

Har noterat att en del säljer märkesutrustning till både ryttare och häst med både hål, fläckar och annat trasigt och det känns som att man tycker/ tror att det är ok bara för att saken är av ett känt märke.

För mig är det ingen skillnad på ett par Pikeur-ridbyxor eller ett par dito köpta i Ullared för  300 kronor- är de trasiga slänger jag dom lika snabbt oavsett vad de kostat i inköp.

Resonerar ni likadant eller har ni hellre en Kingsland-jacka med fläckar som inte går bort än en fullständigt fläckfri ”märkeslös” jacka?

Lie?

På bilden ser ni min nya vän; en lie som stallägaren lånar ut!

Min tidigare erfarenhet av detta redskap är inte god- jag fick en lie av min pappa för över 10 år sedan.

Den lien, inser jag nu, måste ha varit på tok för oslipad så jag lyckade aldrig kapa något gräs med den och gav upp ganska snabbt.

Med dagens tingest går det bättre och ingen är gladare än Vicke gissar jag.

Använder ni er av lie någon gång?

Jag tycker som sagt att det är jättebra, dels då det knappt har växt upp något gräs i Vickes hage än och dels då det blir ett bra sätt att hålla efter gräs och växtlighet runt anläggningen samtidigt som det används och inte bara får ligga och vissna.

Ungdomar- det finns hopp!

Lite skämtsam rubrik men med mycket sanning också- oavsett ålder!

Jag har skrivit om detta förut men det tål att upprepas!

Om du sitter ”fast” i ett dåligt förhållande och tänker att det är bättre att stanna än att gå, att ingen annan kommer att vilja ha dig osv; GÅ!

Jag nästan översvämmas av folk i min egen ålder ( och yngre också så klart) som börjat om med en ny partner och som har det hur bra som helst!

Ja, det gäller mig själv också utan tvekan men jag är alltså verkligen i ett rejält stort sällskap.

Och det är helt underbart, både för egen del men också att se och läsa om vänner och bekanta som har blommat upp, som aktiverar sig med en massa roliga saker med den nya kärleken osv.

Så ge inte upp- han/hon finns någonstans där ute!

Kort film

Om ni inte orkade se hela filmen från igår kommer här en mycket kortare filmsnutt där jag rider innan startsignal.

Kul att Henrik har fått ett ”uppdrag” som han gärna åtar sig när han är med, annars är det ju inte så roligt för någon som är oinsatt att titta på dressyr tänker jag 🙂 .

Och det är verkligen guld att ha någon som filmar; det hade hjälpt mig mycket om jag hade haft det oftare men nu är det som det är.

Hemma rider jag alltid ensam och Henrik är inte intresserad av att följa med på tävlingar på en regelbunden basis och absolut inte när det är dåligt väder vilket jag absolut förstår.

Film från idag!

När jag nu för en gångs skull har med mig en filmare (aka min älskade man) så ”måste” jag väl visa er hur dagens ritt gick.

Med tanke på att jag inte hade så bra känsla på framridningen (försökte ”hotta upp” Vicks men det blev inte så harmoniskt som jag skulle önska) och inte heller inne på banan (som jag tyckte hade dåligt underlag) så tycker jag att ritten SER helt ok ut- känslan var som sagt värre.

Men ”givetvis” finns det en miljon saker att anmärka på (annars hade jag fått mer än 62,9 % ha ha) och jag är min egen största kritiker så jag undanber mig faktiskt negativa kommentarer.

Även om ”man” inte ska bry sig om vad ibland vilt främmande personer (som dessutom ibland själva knappt vet fram och bak på en häst) tycker så vill jag ändå inte läsa sådant just här och nu känner jag.

Vicke sköter sig ta i trä ypperligt så ingen skugga över honom vare sig ridmässigt eller hur han är i uppstallningsmiljön och det är så klart jätteskönt.

Kommer en bildbomb för de som gillar sådant ikväll!

Släpmarodören

Vicke är en mycket snäll häst med det mesta tycker jag och de saker han har ”förstört” är lätträknade men EN skada har han faktiskt gjort sig skyldig till och det är ett sönderskrapat golv i transporten.

Under en period fick han för sig att skrapa ganska frenetiskt när vi närmade oss stallet efter träningar/ tävlingar- det var så att hela släpet gungade rejält ibland.

Han gjorde det bara någon kilometer hemifrån men efter x sådana resor så gick det hål i mattan- transporten är dock 9 år gammal och klarade tydligen inte hur mycket som helst.

Skrapandet har tack och lov upphört, kanske temporärt då vi inte stått så länge i vårt nya stall men golvet behövde hur som helst lagas för det var hål rakt ner till aluminiumet.

Som alltid när något behöver lagas på min transport körde jag den till ÖB-service i Malmö; jag har fått jättebra service där i säkert 20 år!

Och nu har jag ett helt golv igen vilket så klart känns både tryggt och långt mer estetiskt tilltalande 🙂 .

Det FINNS faktiskt lagningskit man kan köpa från fd Boj och laga golvet själv men det finns inte på kartan att jag skulle ge mig i kast med ett sådant projekt.

Jag saknar tålamodet och noggrannheten och då får man betala för att någon annan ska göra det- mycket bättre dessutom.

Före

Och så här ser det ut nu:

Här ser man den stora lagningen vid frambenen och en mindre där Vicke har sitt vänstra bakben. Färgskillnaden mellan lagningen och ursprungsgolvet gissar jag försvinner inom kort.

Plågad ryttare

Jag kan faktiskt se glad ut!

Efter den senaste tävlingen fick jag ett erbjudande om att köpa några fotografier som tagits under min ritt.

Ett jättefint initiativ i sak och bilderna kostade bara 50 kronor styck (har varit med om så hutlösa priser att jag inte ens övervägt en beställning) MEN på alla 3 bilderna ser jag ut som om någon är i färd med att plåga mig på värsta vis…eller nåt.

Och så är det på massvis av ridbilder jag har så det fick bli ”nej tack” denna gången trots att Vicke såg hur fin ut som helst.

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam om dessa plågade uttryck; jag vet inte hur många gånger jag skrattat åt bilder på en ryttare som rider på en högre nivå än jag och som har en jättefin häst.

I princip alla bilder som hen lägger ut visar en jätteflott häst och en ryttare med de mest märkliga (ofta till synes plågade) ansiktsuttryck 🙂 .

Och jag ”vet” att hen njuter av sin ridning lika mycket som jag gör av min!

Hovslagarhyfs

Läser följande på Facebook:

”Hovslagare sökes!!!

Jag söker en ny hovslagare då min vanliga inte verkar orka komma till mig längre, inte ens höra av sig.
Igår var det 3gg på en månad som vi bokat tid men han inte dykt upp och svarar inte.”

Det intressanta här är att jag har läst liknande efterlysningar ganska ofta och jag måste ställa mig frågan: vad är det med denna yrkeskategori?

Känner man inte till allmän hyfs?

Oaktat skäl till att man inte kan/vill/ids komma och sko kan man väl för f..n höra av sig!?!?

Och tycker man att det är pinsamt att prata med sina kunder så uppfanns sms för ganska många år sedan- lätt som en plätt att skriva några ord och tack och adjö. Så VET man i alla fall!?!?!

Väldigt tacksam över min hovslagare som inte håller på som ovan och tycker ärligt talat att det är helt oacceptabelt!