Sitter och läser ett inlägg på en jätteduktig ung ryttares blogg och känner att jag är såå glad att jag inte är en lättpåverkad ”fjortis” som är beroende av mina föräldrars inkomst för att få de saker jag vill ha för då hade jag blivit gruvligt besviken- mina föräldrar hade varken haft råd eller varit ”galna” nog att ge mig presenter som detta knoppkit.

Och själv nöjer jag mig, min goda inkomst till trots, med att fläta med gummiband från Gekås (tror påsen kostade 9, 90) och en liten metallkam som där kostar en femma. Och vet ni vad….det blir minst lika bra flätor trots det!

Nu raljerar jag kanske för mycket för vissas smak men ärligt talat; är det bara jag som tycker att det har gått lite för mycket köphysteri kring allt som har med våra hästar att göra?

Jag kan ju inte låta bli att undra om tipset på Ninas blogg är en typisk ”Stockholmsgrej”- dvs att man, om man har häst i denna dyra del av Sverige, inte reagerar lika mycket på priset som i andra delar av landet?

Eller är det en ”högre-nivå-grej”, dvs att man, om man kommer upp i en lite högre nivå i sitt tävlande tycker att det är helt Ok att lägga en tusing eller mer på att se proffsig ut när man flätar?

Eller börjar det, gud förbjude, bli NORM att ”man” köper så dyra saker utan att ens reflektera över att det finns långt billigare saker med minst lika bra funktion?

Igår fick Vicke som tidigare nämnts nya skor och den senaste skoperioden är den första sedan i februari som jag inte har behövt undersöka hovarna ständigt och med stigande oro allt eftersom dagarna fortskridit.

Det har faktiskt varit en större lättnad än vad man kan tro om man inte vet vad ”dåliga hovar” vill säga och det får jag nog påstå att jag inte själv visste under de senaste 25 åren och tills jag köpte Vicke.

Jag har alltid haft hästar med ”granit-hovar” som aldrig har trasats sönder, de har stått korrekt på hovarna och skorna har suttit som berget hela skoperioderna igenom.

Alla hästarna har skotts var 6-7 vecka på sommaren och var 7-8 vecka på vintern och däremellan har jag i princip inte ägnat hovarna någon tanke.

Med Vicke har det INTE varit så; dels har hovarna trasats sönder en del, dels har skorna kunnat kännas lösa efter bara några veckor och till råga på allt elände har han stått som en anka på hovarna och behövt skos om i alla fall var 5:e vecka (men helst var 4:e med tanke på de lösa skorna).

Men som min hovslagare också har förklarat så SKA man undvika att sko om för ofta, framför allt om hästen har dålig hovkvalité.

Hoven hinner inte växa ut tillräckligt med för täta intervall och man spikar i för skört horn vilket ger en ond cirkel av skor som ännu lättare lossnar, horn som ännu lättare flagar sig osv.

Och även om man (läs: jag) med en häst med kassa hovar kanske i ett svagt ögonblick önskar att man själv kunde slå på i alla fall tappskor så undrar jag hur bra det är att som lekman hamra i känsligt horn- det ska man nog INTE ägna sig åt gissar jag.

Den senaste skoperioden har skorna suttit perfekt i 6 veckor och inget horn har gått sönder så det är bara att hoppas att det fortsätter så- annars är jag så nöjd som man kan bli med aluminiumskorna och skulle nog välja detta material även om jag köpte en häst utan Vickes problem med låga trakter.

Varför belasta frambenen med mer vikt än nödvändigt liksom och någon uteridningsmänniska av stora mått (som därmed gör att hästen sliter på skorna mer än vid ridhusridning) kommer jag högst troligt aldrig att bli.

Huruvida det finns något mirakelmedel för att förbättra hovkvalité/ påskynda horntillväxt låter jag för övrigt vara osagt; jag har försökt att forska lite i detta av egenintresse så att säga men mötts av otroligt motstridiga uppgifter.

Vissa tycker att tex Enzion (fodertillskott) har hjälpt jättebra- andra har inte märkt den minsta skillnad. Samma sak med Biotin och annat man kan ge liksom diverse smörjor till hovarna.

Själv använde jag Cornucrescine i somras och vågar väl varken säga bu eller bä om det hjälpte faktiskt.

Många av tillskotten är väldigt dyra och sägs behövas användas i flera månader innan man eventuellt märker någon effekt så det ska man ju också beakta.

Det som i princip alla tycks vara överens om är i alla fall att använda BOOTS på hästar som lätt trampar av sig skorna och/ eller har kassa hovar och det tycker även jag att man absolut kan göra.

Så vida inte hästen har världens känsligaste hud (och då kanske man kan prova ANDRA boots) så är i alla fall min erfarenhet att hästar kan stå med boots på sig i många timmar- jag vet till och med ett stall där hästar med boots hade dessa på sig dygnet runt.

Boots är ju både billiga och lätta att införskaffa och man kan med fördel ha flera par som man kan skifta mellan och ha i reserv. Så gör jag i alla fall och det fungerar utmärkt.

Vet inte om det syns så bra på bilderna att skorna är något uppbyggda i trakterna.

Inga platådojjor att tala om men lite hjälp till ett bättre stående än som på Kalle Anka-fötter.

Att bilförare kan bete sig livsfarligt mot oss ryttare i trafiken är något som jag har skrivit om på bloggen flera gånger och det har, enligt mig inte ändrats genom åren.

Men härom dagen såg jag något som skrämde mig minst lika mycket där jag kom körande:

En ung ryttare red på 70-vägen med hörlurar i öronen!!!!

Fullständigt livsfarligt om ni frågar mig- med musik i öronen är man ju helt avskärmad från omvärlden.

Och i min värld spelar det ingen roll hur snäll häst man har- det kan alltid hända grejer som gör att den far iväg och då är det väl bra om man är helt med i matchen och inte sitter och lyssnar på musik?

Men vad säger ni läsare: är jag överdrivet hysterisk eller håller ni med om att hörlurar och ridning inte hör ihop, och framför allt inte utomhus?

”Om omvärlden ska förstå att dressyr faktiskt är en sport och att ryttare är atleter är det kanske dags att hänga undan den gammalmodiga uniformen”?

Ja, detta läste jag på nätet nyss gällande den utstyrsel vi tävlar dressyr i och jag undrar vad ni tycker?

Ska fracken och kavajen bort liksom vi nästan har ”utrotat” hatten?

Och vad ska vi i så fall annars ha på oss?

Är det töntigt att sporta i en kavaj eller snarare elegant?

Jag vet ju flera som verkligen längtat efter att kunna rida så höga klasser att de kan använda frack och de har ibland också lagt tusentals kronor på detta plagg trots att de bara använder det ett fåtal gånger per år.

De hade nog blivit gruvligt besvikna om fracken togs bort gissar jag men ni andra då- vad tycker ni?

Gällande frågan från läsaren med frieserkorsningen som hade olika långa fram och bakben:

Fast vad tror/ vet ni om hur andra raser än halvblod bedöms på tävling och kanske också av tränare?

Upplever ni att det är mycket fördomar eller ett ”open mind”?

Även om jag enstaka gånger har sett ponnys, fjordingar och diverse kraftigare storhäst-korsningar tävla i ”mina” klasser så vågar jag inte svara på om de blivit upp eller nerdömda just pga RASEN utan har de fått tex dåliga procent så har i alla fall jag tyckt att det har berott på att programmet inte utförts speciellt bra.

Men vad tror/ vet ni?

Satt och tittade i Tävlingsdatabasen och konstaterade att tävlingsuppehåll nästan inte existerar i Skåne- i varken hoppning eller dressyr.

Det är ungefär mellan mitten på december till mitten på januari som det är helt tävlingsfritt vad gäller dressyren- sedan kör det igång igen, på i princip alla nivåer.

Jag gissar att det är tävlingsarrangörerna som har rättat sig efter de tävlandes vilja- kan ju inte tro att man vill ordna arrangemang som inte lockar en käft mitt i den ibland värsta vinterkylan?

Själv kan jag inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt att ”frestas” till så snart tävlande igen?

Väder och temperaturmässigt är det oftast vansinne att ge sig iväg och frysa mer än häcken av sig men det kan man ha en tendens att glömma när man sitter framför datorn och tycker att  ”det är ju så nära”. Fast man fryser ju inte mindre för det….

Vad tycker ni?

Väntar ni till vårens varma solstrålar innan ni beger er eller vad styr när ni börjat tävla igen?

Ibland blir det omedvetet roligt med en del domarkommentarer…

En vän tävlade sin häst i LC och fick som kommentar att hästen var ”utvecklingsbar”.

Vi skrattade båda gott åt detta då hästen är 20 år gammal och har stampat med hovarna i graven flera gånger pga diverse åkommor….

Eftersom jag ibland funderar på lite udda saker slog det mig nyligen hur ovanligt det har blivit med vad JAG skulle kalla traditionella ridstövlar, dvs sådana som är gjorda av läder, med hårda skaft och utan varken dragkedja eller snörning.

Finns det någon som har sådana idag?

Inte ens jag, den förändringsobenägna rider längre i dylika skodon fast jag fortfarande äger ett par.

Nej, både vardags och tävlingsstövlarna har dragkedja och jag har även haft ett par med snörning även om det inte riktigt är min grej.

Men vad säger ni läsare: har ni ”vanliga” stövlar?

En vän skickade en väldigt ”svår-sedd” film till mig- tagen på avstånd och suddig men den skulle föreställa en 3-åring som var väldigt lite riden.

Utifrån filmen tyckte jag att hästen var nog så stabil men samtidigt kunde jag inte fatta varför den reds på kandar (!!!!)- för det var så det såg ut på filmen i alla fall.

Frågade vännen om detta i ett mail och fick till svar att hästen reds på ett tränsbett och blev ännu mer konfunderad tills det kommer ett nytt mail där vännen förklarar att hennes dator har skickat iväg fel film (???) och den jag tittat på föreställde en häst som har tävlat MSV C flera gånger- därav kandaret, ha ha ha ha….

Jag har noterat att det på träningstävlingar/ pay and ride ibland delas ut poäng/ procent som ryttaren sedan inte kommer i närheten av på ”riktiga” tävlingar.

Jag undrar vad detta beror på: om träningstävlings-domarna är mer generösa för att uppmuntra till fortsatt tävlande eller om man som ryttare rider mer avslappnat (läs: bättre) när det inte är ”på riktigt”?

Om det handlar om en domar-generositet ser jag risken med att en mer oerfaren ryttare blir jättebesviken när den börjar åka på tävlingar och upptäcker att procenten inte alls ligger i nivå med vad man fått när man träningstävlat.

Har ni också stött på denna skillnad?