En vän skickade en väldigt ”svår-sedd” film till mig- tagen på avstånd och suddig men den skulle föreställa en 3-åring som var väldigt lite riden.

Utifrån filmen tyckte jag att hästen var nog så stabil men samtidigt kunde jag inte fatta varför den reds på kandar (!!!!)- för det var så det såg ut på filmen i alla fall.

Frågade vännen om detta i ett mail och fick till svar att hästen reds på ett tränsbett och blev ännu mer konfunderad tills det kommer ett nytt mail där vännen förklarar att hennes dator har skickat iväg fel film (???) och den jag tittat på föreställde en häst som har tävlat MSV C flera gånger- därav kandaret, ha ha ha ha….

Jag har noterat att det på träningstävlingar/ pay and ride ibland delas ut poäng/ procent som ryttaren sedan inte kommer i närheten av på ”riktiga” tävlingar.

Jag undrar vad detta beror på: om träningstävlings-domarna är mer generösa för att uppmuntra till fortsatt tävlande eller om man som ryttare rider mer avslappnat (läs: bättre) när det inte är ”på riktigt”?

Om det handlar om en domar-generositet ser jag risken med att en mer oerfaren ryttare blir jättebesviken när den börjar åka på tävlingar och upptäcker att procenten inte alls ligger i nivå med vad man fått när man träningstävlat.

Har ni också stött på denna skillnad?

Häromdagen kom vi i stallet att prata om tokiga förväxlingar mellan olika hästar vi gjort- hästar som varit väldigt lika varandra utseendemässigt eller som har råkat stå i ”fel” box varpå man tagit ut en häst i tron att det varit en annan.

Denna diskussion fick mig att minnas en händelse förra vintern som jag skrev om även på bloggen och som vi var flera som hade mycket roligt åt.

Jag träffade då på en katt i vår foderkammare som jag var säker på var Gullis och i denna tro grabbade jag tag i det oskyldiga djuret, tryckte honom mot famnen och ansiktet, gullade lite med honom och befriade honom därefter från mina ömhetsbetygelser.

Problemet var ”bara” att det som sagt inte VAR Gullis jag fått fatt i utan en grannkatt vars existens jag då inte kände till och därför också kunde göra ett så fatalt misstag.

I efterhand tycks det ju även för mig väldigt märkligt hur jag kunde MISSta (obs ordvitsen) min egen katt för en annan, om man tittar på bilderna nedan ser man ju att det skiljer ganska mycket i både färg och teckning på de båda gossarna.

Men det bevisar bara att allt kan hända om man bara TROR tillräckligt mycket och jag trodde verkligen att det var Gullis som satt i foderkammaren, så som han gjort ”en miljon” gånger innan.

När jag tänker tillbaka på händelsen är jag bara tacksam över att grannkatten i ren chock inte klöste ögonen ur mig eller något annat drastiskt men förmodligen blev han så chockad att han inte fann sig.

Jag kan ju tillägga att jag har sett honom ett fåtal gånger därefter och FÖRSÖKT att lyfta upp honom men det tilltaget finns det inte en chans att han finner sig i.

Antingen tycker han inte om att bli lyft av främlingar oavsett eller så traumatiserade jag honom rejält med mitt ”grabba-tag” förra året så att han inte längre låter sig fångas av den galna katt-kvinnan ha ha ha.

Fel katt

Rätt katt

Läser följande tips på Ebba Deijenbergs blogg:

”För att få helt stilla händer har jag blivit longerad med små vattenglas i händerna. Man märker direkt när händerna börjar skumpa för det blir väääldigt blött på benen då…”

Tja…alla sätt är bra utom de dåliga 🙂 !

Jag funderade lite närmare på rubriken efter att ha svarat en bloggläsare på en kommentar gällande ländtäcken och så här tänker jag:

Jag har genom åren sett detta väldigt ofta- hur det liksom kan bildas en norm/ tradition/ vana på tex en anläggning- något som egentligen varken är vetenskapligt vedertaget eller ens kan verka vettigt för utomstående men som ”man” tillämpar på just detta ställe.

Kanske finns det på anläggningen en karismatisk person som de flesta ser upp till och litar på, ibland utan att reflektera över om det som denna människa utger för en sanning också ÄR det.

Eller så ”bara blir det så” efter flera år; att de flesta gör på ett visst sätt och tycker att detta är bra utan att ifrågasätta.

Och det är här risken finns att ”okunskap blir norm”- helt enkelt för att intresset för att ta reda på hur det faktisk ÄR, vad som fungerar bäst, om det har kommit några nya rön osv inte finns.

Jag har de senaste 30 åren sett massor av konstigheter runt om i häst-Sverige, saker som man ibland själv inte alls tycker är de minsta märkliga ”för så gör ju alla här”.

Det behöver inte handla om ”täckesnarkomani” som jag själv har berört många gånger och som enligt mig är otroligt vanligt utan även om utfodringsrutiner (antal fodringar, tid då det fodras, mängden kraft och stråfoder, olika sorters fodermedel, analyser eller ej) , åsikter kring hagvistelse (hagens storlek, antal timmar i densamma, en eller flera hästar i hagen), ryttar och hästutrustning, sätt att träna osv osv i all oändlighet.

Jag har tidigare berättat om hur det ”gick till” när jag för snart 30 år sedan köpte min första häst och stallade upp den på en stor ridskola i Malmö.

På den tiden åt tex nästan alla privathästar på anläggningen 3 kilo havre om de var ”promenadhästar” och 4 ½ kilo havre om de reds mer ”ordentligt” och maxmängden stråfoder (hö) var 5 kilo.

Det var inte många som släppte ut sina hästar i den ENDA (!!!) hage vi hade förutom en paddock där lektionshästarna gick (ej dagligen).

Att röka till häst var tillåtet och förekom absolut liksom att både rida dressyr, hoppa och rida ut utan hjälm.

Idag skakar vi ju på huvudet åt ovanstående men DÅ tyckte i alla fall majoriteten av de som stod uppstallade på anläggningen inte att detta var något konstigt alls.

Själv tycker jag att det är bra att tex internet har fått en sådan spridning som det faktiskt har fått för även om det också florerar mycket dumhet så FINNS det möjlighet att snappa upp ett och annat om man vill lära och förkovra sig- helt kostnadsfritt dessutom.

Man är inte längre utlämnad till att låna/ köpa böcker eller känna någon IRL som man tror har de kunskaper man eftersöker utan kan med några enkla knapptryckningar på datorn eller telefonen få fram väldigt mycket matnyttigt.

Men vad säger ni läsare: är detta något ni känner igen?

Har ni själva stött på konstiga regler och normer i stall ni stått i, tränare ni tränat för eller dylikt?

Jag är ingen manisk hovkratsare och brukar lite raljerande hävda att man troligen lär märka OM  hästen fått en sten i hoven.

Och tja….bloggläsaren My kunde näppeligen undvika att märka vad som hänt hennes häst!!!!

(Hovslagaren fick loss stenen utan att ta loss skon).

På tal om våra diskussioner kring hur ofta vi byter olja, tvättar släp osv så undrar jag hur ofta ni byter däck på transporten?

Och då menar jag inte byta som i byta från sommar till vinterdäck och tillbaka utan byta för att man tycker att däcken blivit för gamla?

För att SLITA UT däcken (mönsterdjupet) tänker jag borde vara svårt- så mycket kör (väl?) ingen med sin transport men däremot borde väl däcken bli ”för gamla” någon gång?

Jag har hittills kommit runt detta problem genom att byta transport (det har alltså slumpat sig så) och har nu en som köptes ny och således även med nya däck för inte så jättemånga år sedan men frågan är ändå när jag borde ta tag i detta?

Något man (läs: jag) säkerligen drar sig för pga kostnaden och böket, eller?

Och när vi ändå diskuterar släp-däck: har ni både sommar och vinterdäck? Varför/ varför inte?

Själv kör jag med ”allround-däck” på både bil och släp sedan många år tillbaka- det räcker gott till den körning jag ägnar mig åt (ca 4 mil/dag till vardags på bra vägar) och det är otroligt skönt att slippa hålla på att byta fram och tillbaka.

På tal om gårdagens fråga om vintervila undrar jag om ni någonsin har tyckt att någon tränar sin häst FÖR MYCKET?

Alltså inte ”tränar fel/ ensidigt” utan just för mycket, rent fysiskt (uttröttande)?

Själv kan jag faktiskt inte påminna mig om att jag har ansett detta vid ett enda tillfälle, och då har jag ju ändå sett en hel del hästar ridas/ tränas de senaste 30 åren.

Att ”man” rider…tja kanske inte ”för lite” men att man tveklöst hade kunnat rida MER utan att hästen tog skada tycker jag däremot är otroligt vanligt; det förhållandet skulle jag nog påstå råder hos kanske 80 % av alla hästar/hästägare.

Min definiton av ”skulle orka ridas mer” är då man har en vuxen, fullt frisk häst som rids max 5 dagar i veckan, i snitt 45 minuter (från det att man sitter upp tills man hoppar av) och på max LA-nivå.

Men som sagt; att man ”rider livet ur hästen” har jag då aldrig varit med om.

Jag vet en hästägare som för många år sedan kunde rida 2 pass om dagen på sitt halvblod- hästen tävlade i hoppning med mycket stor framgång så uppenbarligen mådde den bra av den extra motionen.

Sedan vet jag en annan hästägare som frekvent kunde rida upp emot 2 timmar i ridhuset men inte heller hens häst tycktes någonsin uttröttad- att det sedan var fel sorts ”malande” träning där hästen enligt mig mest sprang omkring och kanske inte jobbade så värst mycket är en annan sak.