Jaha…hur ser era planer ut de närmaste månaderna?

Blir det som rubriken säger vila eller träning?

Hur resonerar ni kring detta?

Passar ni på att vila hästen när det ändå är kallt och mörkt? Ni kanske rent av har svårt att träna regelbundet på vintern om ni inte har ridhus?

Eller är planen att använda tävlingsuppehållet till att befästa det ni påbörjat eller träna in nytt?

Själv är jag av åsikten att hästar tyvärr ”tar” sig vilor när man minst önskar det (vinkar till Vicke) så jag är inget fan av någon längre planerad vila med vuxna hästar, varken på vintern eller någon annan tid på året.

En längre vila är för Vickes del inte heller lämplig på vintern om det är fruset och knöligt i hagarna- då vill jag inte att han ska stå med överskottsenergi och fara omkring och kanske skada sig.

Jag har flera gånger berättat om Vickes idéer om att det bor MÖRDARE i halmbalarna på vår ena ridhuskortsida och det vet väl alla: mördare ska man absolut undvika till varje pris.

Detta har Vicke tveklöst tagit fasta på och i alla fall de 20 (ibland låååångt fler) varven man rider i närheten av halmen resulterar i en spänd häst som ignorerar skänklarna utan börjar vända av långt innan långsidan tar slut eller tar ett litet hopp åt sidan om man pressar honom att gå där eller….tja….något annat EXTREMT irriterande och liksom ”arbets-avbrytande”.

Vicke är ju inte tittig på hemmaplan i vanliga fall (”bara” inne på tävlingsbanan….) och jag har hela tiden hoppats att han skulle vänja sig vid kortsidan men icke. Nix pix.

VARJE gång vi kommer in i ridhuset är det exakt samma historia och min tolerans för sådant fjanteri är om inte obefintlig så tämligen låg- jag blir helt enkelt väldigt störd.

Jag har provat att ignorera, att skänkla hårt, att piska till, ryta, ställa utåt och inåt, rida i öppna, sluta eller rakt fram- nothing!

Nu har jag ”äntligen” resignerat och kommer inte att försöka fler ”trix” utan antingen får jag själv vända av INNAN Vicke tycker att det börjar bli läskigt eller så får jag väl stå ut med X antal spända steg innan lugnet infinner sig igen.

Anledningen till att jag har gett upp är att jag har gjort en liten marknadsundersökning i stallet och glädjande eller sorgligt nog, beroende på hur man ser på saken, kunnat konstatera att 90 % av ALLA hästar på anläggningen (vars ägare tillfrågats) gör EXAKT som Vicke.

Och alla ägarna till dessa ”glo-soppe-monster” säger som jag: att de provat ”allt” och att det är ”samma visa varje ridpass” så jag får väl trösta mig med att det inte är Vicke som det är ”fel” på utan högst troligt något som skrämmer våra fyrfota vänner som vi människor inte ser/ hör/ luktar.

Min enda teori är att det kanske finns möss, råttor, kattungar eller vilket annat djur som helst i halmen och att hästarna känner av detta. Annars vet jag inte vad det kan vara och det kanske förblir ett olöst mysterium, vad vet jag…..

Det ironiska är att en av få hästar som ALDRIG reagerat på halmen var Kreon- som kunde titta på en miljard saker UTANFÖR ridhuset……

Har ni observerat att man från och med nästa år inte får rida på kandar i MSV C- klasser?

Det hade inte jag men å andra sidan spelar det mig ingen roll- jag rider ändå på träns.

Men andra kanske finner det mer bekymmersamt?

Själv tycker jag mest att det är ett himla ändrande hit och dit.

När jag tävlade Decima fick man bara rida en MSV B-klass (tror det var MSV B:0) på träns och på den tiden var det ett jättebekymmer för mig eftersom damens tunga flög utanför munnen 100 gånger lättare utan achen-rem, läs: på kandar.

Nu får man rida alla MSV B-klasser på träns men frågan är om det också kommer att ändras tillbaka i sinom tid?

Säkrast att kunna rida på BÅDE träns och kandar säger jag!

På en tävling nyligen såg jag en ryttare som stod i närheten av sin häst och rökte och då slog det mig hur otroligt ovanlig den synen är numera- tack och lov om ni frågar mig.

Att många ridanläggningar är rökfria har säkert gjort sitt till ovan men frågan är om det inte också är en attityd-fråga hos de som rider?

Att det liksom inte hör ihop med ridning att röka, eller vad tror ni?

Minns förr på ridskolan då man kunde se enstaka ryttare sitta till häst med tänd cigg- det kan jag inte påminna mig när jag såg senast!

Har noterat en lite lustig grej med Vicke:

Om jag leder honom bort mot ridhuset stannar han ofta på vägen dit och bajsar en jättehög.

Hinner han inte göra det innan vi når ridhuset gör han det ofta precis innanför porten.

Om jag däremot hoppar upp i sadeln direkt utanför stallet bajsar han inte- ibland inte på hela turen.

Kan det vara så att djuret faktiskt vet när det vankas dressyr (mer jobb) och när han ”bara” ska ridas ut och vill bajsa av sig innan arbetet börjar 🙂 ?

Ja inte vet jag men det har hänt för många gånger för att jag ska tro att det är en tillfällighet?

Och för övrigt bajsar han nästan aldrig under pågående ritt i ridhuset- det är ju redan avklarat så att säga 🙂 !

Nyligen skrattade jag åt den som ville sälja ett par ridskor med stål-HETTA.

Lika kul tycker jag det är att läsa om det RÅSA täcket som är till salu eller för all del ett RÄGN-täcke 🙂 !

Idag funderar jag över vad jag nästan tycker är det jobbigaste med att ha en häst köpt för träning och tävling och det är faktiskt inte ATT den kan bli sjuk/ skadad utan så mycket träning som KAN gå till spillo i samband med detta.

Givetvis är det skillnad på skada och skada och sjukdom och sjukdom men även skador som inte åsamkar HÄSTEN något större lidande och/ eller annat än tillfällig rejäl smärta (en vrickning tex) kan åsamka ägaren/ ryttaren desto mer ”smärta” i form av både tex ovisshet och känslan av att man går hur många steg som helst tillbaka när hästen väl blivit frisk.

Jag tänker så klart på främst Vickes vrickning i februari- det tog 5 månader innan jag kunde börja tävla igen och i vart fall 6 månader innan han ridmässigt kändes som han gjorde innan ett feltramp (?) gav mig så många månaders bekymmer.

Med hästar är det ju inte som med en tröja man stickar eller en mur man murar.

Hur länge man än lägger ifrån sig stickorna eller mursleven så blir ju inget förstört under pausen men det kan det verkligen bli med hästarna.

Och ska jag vara ärlig så är det detta med att man riskerar att hela tiden ”aldrig komma fram till målet” (vilket det nu är) som stressar mig en del och som jag tycker är en så negativ del av hästägandet.

Sedan har jag kanske haft otur (?) eller vad man ska kalla det men det har gått så väldigt många år som jag inte har lyckats nå ett av mina mål med ridningen: ”att tävla framgångsrikt på MSV B- nivå”.

Decima hade sitt tungfel, Archie var för seg, Kreon fick en obotlig skada och så nu Vicke som man ska våndas över….

Helt klart borde jag med facit i hand gjort annorlunda med tex Decima (inte kämpat i 8 år…) och hade jag haft mer pengar kunde jag ju ha köpt en ”färdig” häst som redan gick MSV B men det är lätt att vara efterklok…

Nåväl…hela denna långa utläggning får mig att undra om NI någonsin har nått något av era större ”slutmål” med hästarna?

Jag minns att jag hade en stallkamrat för länge sedan som tyckte att hon gjorde det- hennes häst var alltid placerad i alla LA-klasser hon ställde upp i och räckte inte riktigt till i kombinationerna i MSV så hon sålde den.

Men annars hör jag sällan att hästägare blir liksom mätta på framgång med befintlig häst- säljs den är det väl snarare pga motsatsen.

….skickade mig precis denna bild och tyckte det kunde vara något för Vicks 🙂 ?

Tja…why not…allting klär ju en skönhet 🙂 !