Läser följande på Facebook:

För ca 1,5 år sedan sålde vi en D ponny till en familj. Ponnyn hade en enorm kapacitet, men var en känslig individ. Något köparen var väl medveten och informera…d om. I början fick vi otaliga sms hur nöjda och glada de var, men efter ett tag blev vi uppringda och fick berättat för oss att ponnyn var livsfarlig. Den skenade okontrollerat och att det definitivt var något fel på den. Efter otaliga besök hos olika veterinärer där inget fel kunde hittas fann så en veterinär i XX en vad hon sa allvarlig skada i bakre ryggen på ponnyn. Denna skada bedömdes så allvarlig att ett intyg skrev där ponnyn aldrig skulle gå att ridas och rekommenderades att avlivas!!! Vi fann det hela omöjligt och köpte tillbaka ponnyn. Därefter tog vi kontakt med flera specialister som inte kunde hitta ngt fel alls på ponnyn. Då vi fortfarande trodde att ponnyn var en supertalang, men känslig skickade vi den till goda vänner med lång erfarenhet av hästar, utbildning och tävling. I dag har ponny vunnit och placerat sig i flertalet GP klasser, vunnit puissancehoppning och är uttagen på korta listen till nästa års ponny EM. Detta i ett land där ponnysporten har betydligt mer konkursen än i Sverige. Så kontentan av detta då, fel okunniga köpare, en veterinär som enbart lyssnar på dessa och inte ifrågasätter träning eller ridkunskaper eller vill se dessa, samt att man alltid ska gå på sin egen magkänsla när man tycker något inte stämmer! Vi är iaf väldigt glada att vi inte lyssnade på veterinären utan gick på våran magkänsla och är idag stolta ägare till en förhoppningsvis EM ponny!

Som mångårig och vetgirig hästägare kan jag inte påstå att jag är förvånad- liknande historier finns både här och där i vårt avlånga land.

”Man” skyller på hästen när de förväntade framgångarna uteblir, man saknar helt både hästkunskap och sunt förnuft, man passar inte alls ihop med sin häst, man rider för dåligt, fel, på fel underlag, för lite, för mycket bla bla bla….

Och vem drar nästan alltid ”nitlotten”- jo den stackars hästen så klart!

Man måste älska att dressyrtävla i Skåne!

Jag red ut från banan 11.15 och släppte ut Vicke i hagen 12.00.

Och då var vi ändå inte på den i förhållande till vår anläggning närmaste tävlingsplatsen- det finns säkert minst 5 klubbar på närmre håll!

De’ ni norrlänningar 🙂  !

Sitter och tittar på en del utlagda hund och hästannonser på Facebook och kan konstatera att det många gånger handlar om på olika sätt väldigt udda raser och korsningar man vill göra sig av med.

Men uppenbarligen är det så att det man själv en gång lockades av inte är så attraktivt för den stora massan och kanske BORDE man ha tänkt på detta innan man tex betäckte X med Y eller parade Å med Ö ?

Till syvende och sist blir det det ”udda” djuret som blir drabbat om ingen annan än ursprungsägaren vill ha det och det är så tråkigt att läsa om dessa ”sista chansen….avlivas på måndag”……

Idag tänkte jag att vi skulle avslöja våra mer udda/ knäppa/ pinsamma ”idéer” kring vårt hästeri och jag ska förklara närmare vad jag menar med det.

Jag undrar om ni har någon vana eller liknande som ni alltid gör av så att säga skrockfulla skäl och inte för att det ligger någon logik eller dylikt bakom?

För man kan ju tex alltid vilja mocka innan man rider men då beror det nog troligast på att man ”vill ha det gjort”, inte för att man är skrockfull medan det kan te sig långt mindre logiskt om man säger tvi tvi när man ser en svart katt korsa vägen eller så…Ja, jag tror att ni förstår men vågar ni avslöja era fixa idéer 🙂 ?

Eftersom jag tar upp ämnet får jag väl berätta om en fix idé som jag har- fråga mig inte varifrån den kommer för det vet jag inte och det är nog inget någon någonsin skulle lägga märke till hur mycket de än studerade min ridning.

Here goes: jag börjar alltid trava på samma ställe i ridhuset eller på utebanan (långsidan närmast våra gräshagar) och alltid i vänster varv.

När jag är på andra platser, typ tävlingar, gör jag likadant dvs ser ut den långsida jag anser motsvarar vårt egna ridhus långsida och så börjar jag trava där.

Tveklöst en helt ologisk fix idé, det erkänner jag men ni kommer inte att få se mig börja trava någon annanstans 🙂 .

Har jag väl travat de första stegen så att säga kvittar det mig lika var jag sedan travar och galopperar men starten är alltså helt fixerad 🙂 .

Så när jag nu har avslöjat att jag är spritt språngande galen vill jag höra om era idéer! Vågar ni eller vill ni påstå att ni inte har några 🙂 ?

Rätta mig om jag har fel men är det idag inte väldigt ovanligt med olika bekymmer när man rider in hästar?

Jag minns ju hur detta beskrevs när jag själv började rida på stenåldern- då handlade det om hästar som bockade och for omkring när de fick sadel på ryggen och det hela lät i alla fall tämligen dramatiskt och ingenting man skulle ägna sig åt som ”gemene man” utan överlåta till erfaret folk.

Jag har de senaste åren i alla fall nog inte hört om en enda ”dramatisk” inridning utan det har tvärtom gått väldigt städat tillväga- även fast inridaren inte haft detta som yrke utan varit en ”vanlig hobbyryttare”. Man har lagt på sadeln och hoppat upp typ och sedan har det inte varit mycket mer med det.

Min personliga teori är att de som som idag köper en mycket ung häst (1-2 år gammal) vill och hinner pyssla så mycket med den att hästen är väldigt van vid att hanteras när tiden för inridningen väl infaller. Och har man redan borstats, fått hovarna lyfta, longerats med gjord, haft på sig täcke, löshoppat och allt möjligt annat så blir sadeln bara en av alla möjliga ”påhitt” som man inte behöver bry sig så mycket om.

SÅ planerar jag själv att göra med Messy om hon inte blir såld och hon har hitills gått från klarhet till klarhet i allt jag presenterat för henne- säkert BÅDE för att jag har en lång hästerfarenhet men OCKSÅ för att inget stressas fram utan tas i mycket lugn och försiktig takt.

Jag inbillar mig att det främst är de tämligen ohanterade hästarna som kanske gått på lösdrift utan så mycket mänsklig kontakt under de 3 första levnadsåren som KAN bli besvärliga när de ska ridas in- framför allt om man just har bråttom och dessutom kanske inte är så van.

Men detta är mina högst personliga teorier- vad tror ni?

 Håller ni med?

Har en fd stallkamrat som funderar på att köpa ett föl och återuppta ridningen om några år vilket fick mig att fundera på hur jag hade gjort i samma situation.

Det är ju svårt att veta säkert men jag har svårt att tro att jag skulle börja rida igen om jag hade gjort ett fullständigt uppehåll i flera år.

Jag gissar att jag så att säga hade kommit bort från hästeriet och upptäckt hur mycket pengar jag kunde lägga på annat (vad?), hur mycket ORO jag kan slippa utan häst osv.

Och jag tror faktiskt att det KAN gå ganska snabbt att få helt andra intressen- det har jag sett massor av gånger hos andra och ju yngre man är desto lättare är det att ersätta hästarna med annat; en pojkvän, barn, studier eller karriär.

Men vad säger ni?

Tror ni att ni hade återupptagit ridningen/ köpt en egen häst om ni gjort ett fullständigt uppehåll under säg 2 år eller längre tid?

Nej, jag överväger inte för en sekund att köra olagligt i framtiden men undrar ändå:

Hur många gånger har ni blivit stoppade i en poliskontroll när ni kört med hästsläp?

Själv kan jag på rak arm inte påminna mig om att jag har råkat ut för detta en endaste gång trots att jag nog kört med släpet i snitt en gång i veckan under många, många år.

Någon som har detta och vill delge mig sina erfarenheter?

Hur lång tid tog det att förbereda sig?

Behöver man någon litteratur?

Körde ni någon lektion på körskola?

Vad ingick i uppkörningen?

Berätta allt!

….eller provokation enligt vissa?

Efter att ha sett det flera gånger på tävling måste jag fråga mig:

Om man har en så pass tilltagen häck att den verkligen väller ut över sadeln: varför inte satsa på en bättre avpassad sadel- även för ryttaren?

Det talas så mycket om att HÄSTEN ska ha en sadel som passar- men ryttaren då?

Det finns ju sadlar som är större i sätet så varför pressa sig in i en mycket för liten dito?

Och oavsett vikt, balans, skicklighet och whatever så ska ingen inbilla mig att det inte är bättre för hästens rygg med en större anläggningsyta på ryggen eller dristar ni er till att försöka inbilla mig om motsatsen?