Inlägg i kategorin Birgitta berättar/ tycker/tänker

Hoppas de ångrar sig

Läst på fodersida på Facebook:

Vi beställde lusernpellets i storsäckar under foderkrisen och då vi ser ut att få en andra skörd hösilage så kommer vi inte behöva allt. Säljes enbart i storsäck om 500kg. Kan avvara minst två storsäckar.

Med allt regn blandat med sol som kommit de senaste veckorna (bra förutsättningar för grästillväxt) hoppas jag innerligt att prognosen om katastrofläget vad gäller stråfoder i alla fall kan uppgraderas till ”ok” eller ”hyfsat”.

Jag hoppas också att de som hamstrat diverse ersättningar som pallvis med lucern eller ”bricks” (ser ut som tegelstenar av ihoppressat stråfoder) slipper att använda dessa annat än möööööjligen som ett komplement.

Jag tycker att vi redan gör så mycket intrång på hästars naturliga liv så att säga att vi i alla fall borde kunna låta dom få äta i fred.

Att hästen snabbt ska slänga i sig en tegelsten som sägs motsvara några kilo kö eller att få något kilo pellets i krubban hoppas jag verkligen är sista utvägen även om jag givetvis förstår att nöden inte har någon lag ibland.

Men jag trooooor att vissa som står där med sina lager kommer att ångra sina extremt dyra köp och önska att de haft is i magen.

Men hur ska man veta?

Har det gått för långt?

Ett ämne jag berört flera gånger förut….

Läser om en sida för ryska omplaceringshundar på Facebook där svenskar erbjuds att hjälpa dessa djur till nya hem (i Sverige).

Här en trebent hund som man vill omplacera och nu känner jag bara; har det inte gått för långt?

Blocket vimlar av svenskfödda fullt friska hundar och vi ska alltså importera trebenta djur från andra länder och för några tusen?

Tja…visserligen gör man som man vill men varför man ska gå över ån efter vatten och dessutom ta sig an handikappade djur…nej, det skulle jag personligen aldrig göra.

Att ha djur är underbart men kan också vara förenat med massvis med  bekymmer gällande djurets hälsa och mentala status.

Då skulle i alla fall jag välja ett på pappret så friskt och ”väldokumenterat” djur som möjligt- då har jag gjort vad jag har kunnat för att förhoppningsvis slippa diverse problem och sjukdomar.

Hästtjejer och föräldrar

För att anknyta lite till gårdagens inlägg tänkte jag idag skriva lite om något av motsatsen till att inte skaffa barn; de som har en otroligt tight relation till sina barn; även i vuxen ålder.

Detta är nämligen ett fenomen jag har stött på väldigt många gånger genom åren; att en ridande person (oftast tjej/kvinna) har en otroligt ”närvarande” förälder (oftast mamma).

Denna ”närvaro” yttrar sig i både fysisk och ekonomisk form, inte sällan samtidigt.

Föräldern supportar sitt ridande barn många, många år efter myndighetsåldern, både med pengar men också med en ibland nästan ständig närvaro i stallet, på träningar och tävlingar.

Att man gör det under en period i livet då ryttaren inte har tex körkort eller något jobb (dvs varken kan betala för sin hobby eller ta sig till olika evenemang med hästen) är inte så konstigt tycker jag men för egen del hade jag velat klippa navelsträngen mer när jag blev vuxen än vad en del tycks ha gjort.

Jag skulle inte vilja vara ekonomiskt beroende av någon annan för mitt hästeri och skulle inte heller vilja ha varken mina föräldrar eller partner i stallet på en regelbunden basis.

Men där är man så klart olika och jag tror nog att de flesta som har detta tighta band med en eller både föräldrarna även som vuxna uppskattar det; så ter det sig för mig som utifrånbetraktare i alla fall.

Hästmänniskan verkar inte ha något emot att alltid ha en skugga vid sidan om sig utan uppskattar umgänget, hjälpen och det finansiella stödet om det förekommer.

Och föräldern får ju också uppenbarligen något ut av ovanstående, annars hade man ju lagt sin tid och pengar på annat gissar jag.

Vad är era erfarenheter och hur tänker ni?

Hästtjejer och barn

En bloggläsare föreslog igår att jag skulle skriva om ”varför det är så många hästtjejer som inte har barn” och det kan jag absolut göra, framför allt eftersom jag själv gjorde detta val tidigt i livet.

En pojkvän jag hade för tusen år sedan menade att jag hade ersatt barn med djur och det kan jag absolut ge honom rätt i- därmed inte sagt att jag anser att man behöver välja det ena eller det andra, så klart!

Men själv har jag aldrig funnit tanken på en avkomma så lockande att det har övervägt det jag ser som stora nackdelar; en tveklös begränsning i det ”egoistiska” liv jag själv föredrar att leva.

Jag vill kunna ägna mig åt mitt hästintresse när jag vill, hur mycket jag vill och lägga hur mycket pengar på det som jag vill- det kan man inte med barn.

Sedan vill jag verkligen inte skylla den självvalda barnlösheten på hästintresset enkom; vill man så kan man kombinera mycket i livet och det finns det massvis med exempel på.

Men jag tycker att man ska ha ett genuint intresse för saker som man frivilligt ska åta sig i många, många år och det intresset har jag helt enkelt inte för barn och har aldrig haft.

Jag kan absolut gilla andras barn och är faktiskt väldigt glad att Henrik har vuxna, ej hemmaboende barn men att ha ett eget barn 24 timmar om dygnet i kanske 18 år- nej så stort är inte mitt intresse ärligt talat.

Kanske känner merparten av de frivilligt barnlösa hästmänniskorna på samma vis eller så har de valt bort att reproducera sig av helt andra orsaker?

Barnlöshet kan vara väldigt känsligt och tabubelagt att diskutera så det är sällan jag har dryftat det med ”hästfolk”- det kan ju faktiskt också vara så att man inte kan få barn fast man inget hellre vill och det tänker jag måste vara en enorm sorg.

När jag själv redan i 20-års åldern självsäkert proklamerade mitt bristande barnintresse blev många provocerande och menade också att jag skulle ”ändra mig”.

Och i sak förstår jag det sistnämnda för det finns massvis med människor som i unga år definitivt inte ville ha barn någonsin men som ändå ändrade sig och är hur nöjda som helst med sitt beslut.

Jag tillhör ju då inte dom och är glad att det är en mer förestående inställning till frågan idag än för 25 år sedan.

Nu är jag dessutom så gammal att folk bättre begriper varför jag inte vill ha barn nu (huuu) och jag kan bara hoppas att jag inte kommer att sitta på ålderdomshemmet och ångra mig- så som många varnat mig för 🙂 .

Men att ta på mig ett sådant enormt åtagande för att eventuellt inte ångra mig på ålderns höst- nej, det är inget för mig.

Hur resonerar ni som har avstått barn? Känner ni igen er?

Och ni som har barn- vad tänker ni?

Jag strök mig!

Min plan var att rida en MSV B:5 om några veckor men när jag såg att vi bara var 5 anmälda i klassen strök jag mig faktiskt; igen!

Jag har gjort samma sak tidigare i år; har nämligen börjat tröttna på att tävla mot 1-4 ekipage!

Det motiverar mig inte länge att lägga runt 400 spänn för en tävlingsklass, bensin på det och så knappt möta några medtävlare.

Det ska bli väldigt intressant att se vartåt utveckligen barkar; kommer det fortsatt att bli en handfull startande per klass, kommer en del tävlingsplatser att försvinna, kommer intresset för att tävla dressyr att få ett uppsving och av vad i så fall osv!

Är hästmänniskor konstiga?

Min man Henrik hade ingen hästerfarenhet alls när vi träffades för 3 år sedan och han kan ibland reagera på saker som ”hästmänniskor” gör eller säger som ter sig märkliga för honom.

Själv är jag luttrad efter mer än halva livet i denna värld men även jag förundras ibland.

Ta det här med hästbloggar tex.

Jag tycker att jag själv är lyckligt förskonad från märkliga och/ eller elaka kommentarer och jag tror att det framför allt beror på att merparten av mina läsare är vuxna ( och vettiga ha ha).

Men visst har jag också över åren noterat att det så fort det ska skrivas något negativt så dyker det helt plötsligt upp namn som aldrig har kommenterat förut; om det sen beror på att man inte vågar kommentera under sitt vanliga namn/alias eller det faktiskt är läsare som bara vill kommentera elakheter låter jag vara osagt och det är ändå inte så vanligt.

Men jag följer också en ungdomsbloggare sedan länge; Nellie Berntsson som är 18 år och tävlar i hoppning.

Alltså….ni ska läsa en del av kommentarerna hon får!?!?!

Det är banne mig ingen måtta på hur ”man” (gissningsvis/ förhoppningsvis ungdomar och barn) hugger på allt möjligt hon skriver; hennes formuleringar, åsikter, saker hon gör eller inte gör, hennes sätt mot hästar och människor osv i all oändlighet. Det är helt makalöst vad man kan kräka ur sig, missförstå och ha åsikter om.

Min personliga teori är att åsikterna flödar när det handlar om saker man skriver om barn eller djur….för många är ju djuren som deras barn.

Och när något ligger en så varmt om hjärtat så har man åsikter och om andra inte tycker som man själv i olika frågor så är det lätt att man ”hugger”.

Jag har nämligen sett samma sak på olika hundforum; även där blir det tjafs och bråk om allt möjligt som har med dessa djur att göra.

Eller så är det så oavsett vad man skriver om idag?

Jag följer ju inga andra bloggar; kanske är det så att även tex inredningsbloggar, bloggar om trädgårdsskötsel och matlagning får kommentarer som får bloggägaren att skaka förundrat på huvudet?

Vad tror ni?

Still going strong

Det är nu 7 år sedan jag sålde Archie till Vällingby ridskola och min vana trogen kollar jag honom i TDB då och då.

Ser att han gjort en handfull starter i år också på lokal nivå och mestadels gått på över 65% i LB.

Jag tycker f..n i mig att det är strålande av en 15 år gammal häst som jag sålde just för att han inte ville tävla på en högre nivå än lätt klass.

Fantastiskt att ridskolan ger sina elever denna möjlighet också och jag blir varm i hjärtat av att tänka på att det blev bra för oss båda med försäljningen- så känns det för mig i alla fall!

Skitnödigt?

Läser följande på Facebook:

Kom ihåg att sparka undan skiten när ni är ute o rider på vägarna.. kommer man inte upp igen så får man ta bilen o åka o städa efter sig! Vet att de flesta gör det men onödigt att slarva o förstöra för oss som sköter sig o sura grannar är sjukt jobbigt..

Håller ni med eller gör ni som jag och många med mig vill jag hävda: ni plockar INTE upp hästbajs vare sig under pågående ritt eller genom att köra till bajshögen i efterhand?

Jag tycker att det är lite överdrivet att hävda att man ska plocka upp hästbajs, framför allt om man är medveten om vad det innehåller.

Det mesta pickas upp av fåglar, sköljs bort av regn osv och om man dessutom bor i ett område med hästar så får man nog räkna med att bajs kan hamna under ens däck.

Sedan kan det väl bero på var man rider också tänker jag- om man inte absolut måste så kan man ju undvika villaområden tex.

Men att köra tillbaka på allmänna grus och landsvägar för att plocka bort bajs vet jag ingen som gör och har aldrig heller varit med om att mina ridsällskap har hoppat av under pågående ritt.

Kan och vill man hoppa av osv så ska man göra det men jag skuldbelägger inte de som låter bli.

Äpplen en masse

Har ni också noterat den enorma tillgången på äpplen i år?

Medan det var väldigt skralt på grenarna förra året ser jag nu massvis med träd som verkligen dignar under bördan av frukt.

Som vanligt tänker jag hur synd det är att så mycket äpplen bara ruttnar bort som fallfrukt medan man ju kan göra så mycket med dom, både som ”människoföda” och till att dryga ut olika djurs kost.

Vicke gör så gott han kan i alla fall och äter under flera månader om året ca 10 äpplen om dagen uppdelat på 3 fodringar.

Han är rätt så blasé och kan lämna äpplen en stund för gräs eller annat han hellre stoppar i munnen men till slut slinker de ner.

Jag är noga med att inte ge för små äpplen (kart) och ju surare äpplen desto färre ger jag.

Själv är jag tokig i äppelkaka och var förr duktig på att frysa in skalade och skivade äpplen för framtida pajer.

Numera är jag lite för lat för dylika projekt men det går alltså utmärkt även om äpplena blir lite mer vattniga efter upptining.