Vädersidan klart.se har en tabell för den faktiska temperaturen och tabell som de kallar ”känns som”.

Den sistnämnda har att göra med tex vindar; blåser det upplevs oftast temperaturen som lägre än vad den faktiskt är.

Jag skulle vilja introducera ännu en temperatur; den psykologiska/ inbillade.

Detta är den temperatur man tycker att det känns som utifrån att man har läst/ hört att det minsann ska blir ”svinkallt”, köldrekord och dylikt.

Säg tex att man läst i tidningen att nästa dag ska bli ovanligt kall.

När man kliver ut ur huset nästa dag vill jag påstå att sannolikheten är rätt stor att man tycker att det känns väldigt kallt ENBART för att man förväntar sig det utifrån tidigare erhållen information.

Tricks of the mind…Jag lovar….

Dagens blogginlägg är sprunget ur ett inlägg från Silverbjälke på Facebook som jag instämmer i till 500 %:

”Det är lite tragiskt att se att många av dem som köpt en ridtravare sitter och kickar med skänklarna, smackar och trixar med tyglar eller blir ledsna för att de inte får den övergång till galopp de vill ha när de vill ha den eller blir förtvivlade över bytet som inte funkar.

De blir ledsna, frågar andra om hjälp & råd när de första de frågat inte löst det..

Seriöst…. Har man köpt en häst som sedan generationer är avlad för att inte falla i galopp så har man liksom inte gjort det lätt för sig.

Lika märkligt är det när folk blir rädda, ledsna, uppgivna, betslar upp, byter bett & hjälp varje månad för att fullblodet blir starkt och drar för att det är avlat att bli starkt och dra..

Sånt här är bästa exemplen på vilket vansinne det är att begära resultat & respons av att göra som man alltid gjort och är lärd. När folk är övertygade om att de gör rätt flyttas fokus fort till att hästen är väldigt svår, har svårt för…blir spänd. Osv.

Om man lär sig varför den gör slipper man frustrationen av att den gör.”

När jag startade bloggen var ett av de enklaste sätten att få igång hätska diskussioner att skriva något negativt om travare som ridhästar.

Nu var det många år sedan jag gav mig in i dessa ordväxlingar men min åsikt är densamma nu som då; många travare köps som ridhästar av fullständigt olämpliga (läs; okunniga) människor.

Och med okunniga menar jag ”saknar insikt och förmåga att korrekt utbilda en för ridning helt rå häst”.

För det är som lök på laxen kombon ”okunnig människa och olämplig häst” som är försvårande; min tränare Nina hade säkert lyckats hyfsat väl med en fd travare om hon hade köpt en.

Tyvärr för många travare är de många gånger väldigt snälla vilket gör att deras ägare kan försöka tvinga dom in i ridhästmallen på tok för länge och med på tok för felaktiga metoder.

Hade dessa hästar haft vett nog att dänga av sina ryttare och/ eller på annat vis varit så svåra att många inte köpte dom ENBART för att det var det enda de hade råd med så hade de förmodligen avstått.

Och hästarna hade sluppit att försöka bli tränade till något de absolut inte är avlade för av många gånger inte bara okunniga utan även fattiga ägare som rider med sämsta tänkbara utrustning och snålar in på allt möjligt annat också (tränare, skoning, foder).

Nu fattar jag att jag trampar många på tårna och att jag generaliserar men varsågod och känn er träffade om ni vill eller avstå.

Jag raljerar lika ofta om dressyrkärringar som låser in sig i ridhuset för att de inte vågar rida på sin elektriska häst…det har ni nog läst.

Och även om ni tycker att jag är elak så HAR jag sett ovan rätt många gånger och i x olika stall så detta är inget jag bara griper ur luften baserat på andras åsikter och ”för att jag själv har en fin dressyrhäst”.

Tro mig, och detta har jag sagt i många år; om jag bara ville ha en häst att luffa runt i skogen med hade jag inte tvekat att köpa en travare.

Jag ”hatar” absolut inte travare eller tycker de är värdelösa osv utan tycker tvärtom att många är snälla, lätthanterliga, tåliga- hur skulle man kunna ha något emot dessa egenskaper?

Men om man FRÄMST vill rida dressyr och/ eller hoppning och om man inte har både rejält med kunskap och tid; köp för guds skull en lämpligare häst och bespara både dig och hästen massvis med misslyckanden på vägen!

Ridning är såååå jäkla svårt ändå…….

Och nej; ni behöver varken berätta för mig om Lulu Face som tävlar medelsvår dressyr eller om Jappeloup som gick OS i hoppning- de är UNDANTAG.

Och ja, jag har också ridit på travare som haft lätt för att både gå i form och galoppera hyfsat samlat (utomhus i alla fall) men de är fortfarande undantag.

Jag gillar verkligen möjligheten att ta reda på allt mellan himmel och jord via nätet; det hade jag tex stor nytta av när jag letade häst senast.

Jag och en god vän googlade så det brann i tangentbordet och vi skojade om att vi borde ha en detektiv/konsultfirma för att hjälpa andra att spåra information om olika hästar 🙂 .

Bibbi har inte varit svår att hitta information om alls och det jag nu vet är att hon aldrig har startat själv eftersom hon blev skadad redan som unghäst.

Hon importerades från Italien och fick i Sverige redan som 4-åring sin första avkomma, ett sto som inte längre lever.

Bibbi har fått sammanlagt minst 8 föl, 7 registrerade och ett som hennes ägare sagt dog en dag efter födseln år 2022.

Den yngsta registrerade avkomman är en valack född 2018 så det är mycket möjligt att den fortfarande tävlar eller i alla fall KAN göra det i framtiden.

Med denna information om Bibbi är jag rätt så övertygad om att det är många år sedan hon kördes (om hon ens ÄR inkörd ärligt talat) för man brukar knappast lägga tid på att köra fölston.

Och mot bakgrund av ovanstående och inte minst det faktum att jag aldrig tror att Frenchie hade varit ok med att lämnas kvar i hagen om jag gav mig iväg med Bibbi så lägger jag alla planer på att rida/ köra henne åt sidan helt.

Inte för att jag HADE börjat planera något men tanken har trots allt swishat förbi; ”tänk om…..”. Men det blir inget med det nu.

Och innan ni eventuellt börjar skria om att det vore hemskt att inte låta Bibbi ”bara” vara ett hagsmycke så hade jag givetvis aldrig gjort annat än typ skrittat lite i skogen några gånger i månaden. Hon är för mitt lekmannaöga fullkomligt ohalt och travar i sin roliga ”travar-trav” i full speed ibland och helt frivilligt så det är verkligen inte så att hon hasar sig fram på Ryhus ❤️.

Jag hamnade mitt i en hästdiskussion på nätet i förrgår som utvecklades till att handla om slakt hemma vs att köra till slakteri.

Om vi lämnar frågan varför man väljer den ena eller det andra därhän för DET kan man tycka massor om så blev summan av alla inlägg att jag insåg att medan det egentligen är så att slakterier inte ska ta emot hästar som fått någon medicin som det är livstids karens på så förekommer det säkert relativt ofta, medvetet eller omedvetet från hästägarens sida.

För det är egentligen så att denna typ av medicinering SKA skrivas in av veterinär i passet men enligt min erfarenhet är det väldigt vanligt att så inte sker.

Och även om detta är hästägarens ansvar att påtala för veterinären (att man vill ha det inskrivet) så vet jag att många struntar i det och framför allt så kan man aldrig veta vilka mediciner ens häst har fått INNAN man själv köpte den.

Och det är trots allt ganska ovanligt att vi med hästar äger dessa från födseln och resten av deras liv.

Inte fullkomligt ovanligt vill jag påstå är att en häst har fått tex Fenylbutazon eller något kortisonpreparat i led vilket ger livstids karens liksom Prascend som ges mot PPID.

Plegicil har 6 månaders karens och torde vara mycket vanligt som lugnande, t.o.m. vid klippning och då kan man alltså inte köra hästen till slakteri inom detta halvår.

Finns så klart massa andra mediciner men nu räknade jag upp några vanliga.

Så summan av kardemumman är att det inte går att kontrollera medicineringen på slakterierna och det kanske inte är ett problem….vad vet jag….som aldrig skulle äta hästkött oavsett.

Och för att ta ett exempel i närtid så hade jag kanske lyckats få Baltazar slaktad på ett slakteri om enbart hans pass hade krävts?

Och då hade han alltså fått Fenylbutazon 2 år tidigare, ätit Prascend varje dag i 2 år och fått annan smärtlindring till sista dagen han levde.

”Tomt” pass och skrupellös ägare så hade det kanske gått vägen 🙁 ?

Som jag berättade igår fick lyktstolpen utanför stallet en ny LED-lampa igår och när jag kom ut från ridhuset med Frenchie möttes jag av denna lyftkran.

Jag behövde passera den på när hålla för att över huvud taget komma in i stallet och undrade i mitt stilla sinne hur DET skulle gå….

Tja…det gick perfekt, dvs Frenchie skänkte den stora stålkonstruktionen inte ens en blick.

Och då får jag samma tankar som många gånger förut och som alla som hanterat hästar fått x gånger:

Hur fasen tänker hästar egentligen?

De kan glo på en pall i ridhuset som de har sett 7854355 gånger men en 50 gånger större lyftkran som de aldrig sett förut jäspar de sig förbi?

Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på denna icke-logik; sedan har så klart olika hästar olika gränser för hur ”gloiga” de är över huvud taget. Bibbi är tex extremt cool medan Frenchie ibland regerar på så fjuttiga saker att jag bara suckar trött…

Känner ni igen det?

Lyktstolpen framför stallet sa upp sig efter säkert många års trogen tjänst och igår kom en elektriker för att byta ut lampan till en LED-dito som enligt honom kan vara i 10 år vilket låter lovande med tanke på att det inte är så lätt att byta ut den.

Frenchie levererade ett nytt jättefint pass i ridhuset och på temat ”saker att oroa sig över vintertid” kan jag nu förutom ”kommer åkgräsklipparen att starta så att jag kan harva när det är många minusgrader” lägga till ”kommer jag ens att komma in i ridhuset”.

Det kändes nästan komiskt när jag i morse knappt fick upp porten tillräckligt för att själv klämma mig emellan den och väggen och traktorns startade som en skott- tänk om jag inte kunde dra upp en tillräckligt stor öppning för att Frenchie skulle kunna passera?

Nu lyckades jag med enorma krafter rubba porten bit för bit så att det blev en passage men det är nog tur att mina hästar är vana vid stallets mycket låga och smala ytterdörrar. Jag tror att is sitter fast i portens skena och ska titta närmare på det senare.

Henke tar ganska ofta bilder när han är ute och kör; här fångade han Bibbi med lunchsällskap ❤️!

Efter att jag hade skrivit om vår isgata utanför huset tipsade en läsare mig om att köpa Icebugs men ska jag vara ärlig är jag för snål för att gör sket när jag hittade dessa ”tantbroddar” i mina gömmor.

Jag köpte dessa för säkert 10 år sedan för typ 50 spänn och även om det kan gå långa perioder när de inte används (dvs inte exakt varje vinter) så har jag haft stor nytta av dom och minns bla att jag sprang en mil (ja, jag vet…jag fick ett galet ryck för några år sedan men gav upp denna tråkiga syssla efter några månader…) iförd dessa.

En mycket vanlig fråga på Facebook är vilka som är de varmaste skorna för stallmiljö vintertid och jag ska erkänna att jag bara har ett par kraftiga gummistövlar med raggsockar i. Tro det om ni vill men det räcker i Skåne, i alla fall när man som jag hela tiden håller igång i stallet och fördelen med stövlarna är att jag inte behöver bekymra mig om jag trampar i gödsel, går in i en vattenpöl dold av lite snö osv.

This moose team belonged to W.R. (Billy/Buffalo Bill) Day. They were found by a Metis near Baptiste Lake in 1910 and were reared by bottle and broken to drive by Mr. Day at Athabasca Landing during the winter of 1910. Mr. Day and the moose team hauled mail and supplies to Wabasca, Edmonton, Pelican Mountains, Calling Lake, Athabasca, Colinton, Rochester, Tawatinaw, Clyde, Legal, Carbondale and St. Albert. Buffalo Bill and his wife also ran a store at Calling Lake.
Photograph J.H. Gano; Mrs. L. Lyons fonds.

W.R. (Billy) Day driving two moose (Pete and Nellie) at Edmonton Exhibition, 1911. A.11262

Det talas massvis om hästvälfärd just nu och detta inlägg på Hippson har fått många positiva kommentarer medan andra tycker att skribenten skriver lite väl ”svart eller vitt”.

Ni som har följt min blogg länge kan nog konstatera att en hel del i den personens inlägg är sådant jag har malt om i en evighet och som för mig är rena självklarheterna.

Men tyvärr behöver det sägas, skrivas och påpekas gång på gång tills vissa trender bryts.

Och som vanligt tjatar jag om den individuella bedömningen som är så viktig.

Man KAN inte klumpa ihop alla hästar så som varande av samma ”djurslag” för det är de INTE vid en närmare granskning eller snarare sagt så måste olika hästar behandlas utifrån SINA behov/ förutsättningar liksom utifrån var i världen de befinner sig.

Vi har avlat fram så många olika raser och även om de grundläggande behoven må vara desamma så ser annat väldigt mycket annorlunda ut.

Man kan idag helt enkelt inte jämföra en shire med ett fjording rakt av och dessutom använder vi våra hästar till vitt skilda saker. Och vi bor i olika delar av världen och Sverige som ser helt olika ut vad gäller hagmark, foder, årstider, väder osv.

En häst som jobbar i skogen har ett annat näringsbehov än ett hagsmycke, ett helklippt fullblod behöver andra täcken än en shettis.

Alla hästar kan inte gå barfota ens efter en långvarig och ibland plågsam invänjning (don’t get me started….) och alla hästar är inte bästa vänner i en lösdrift och får den mat och lugn de behöver. Listan är oändlig….