Igår tog jag upp ämnet ”oengagerade människor” och framlade en teori om att detta kanske kunde bero på en ökad egoism i samhället.

Detta fick mig att minnas en händelse, nu snart 15 år tillbaka i tiden som jag tycker illustrerar att det faktiskt inte bara är ”vanligt folk” som kan vara både blinda och döva för mycket i sin omgivning (av vilka skäl det än må vara) utan även personer som har till yrke att så att säga ”se människor”.

För alltså snart 15 år sedan avslutade min dåvarande sambo vårt förhållande mycket oväntat och jag kan lugnt säga att detta, så här långt, är det värsta som har hänt mig i livet.

Jag var helt under isen och grät varje dag i 3 månader och det var nog bara min ”pliktkänsla” inför hästen och jobbet som gjorde att jag inte gick under totalt.

Jag gick till jobbet, skötte och red Décima (tävlade till och med) men bortsett från detta så satt jag bara hemma och grät eller sov.

Nåväl…jag var under denna mycket tunga period väldigt tacksam för att mina dåvarande arbetskamrater (6-7 mogna kvinnor som då hade arbetat som socionomer i många år) lät mig vara ifred- ingen frågade tex hur jag mådde vilket jag som sagt bara var glad över- då hade jag krackelerat totalt.

Så jag gick i min bubbla under denna period och månaderna gick och jag mådde slutligen bättre.

När jag kom tillbaka efter semestern, ca 5 månader efter min och sambons uppbrott, frågar en av arbetskamraterna ”hur jag och Thomas hade haft det på semestern”?!?!?!

FÖRST DÅ inser jag att INGEN på jobbet visste att vi inte längre var tillsammans ?!?!?!

Det jag hade uppfattat som HÄNSYN var total BLINDHET inför en kollega som mådde så dåligt att det är otroligt svårt för mig att förstå hur ingen kunde se detta.

Och ja, mina arbetskamrater kände ju sig hur dumma som helst när sanningen gick upp för dom medan jag själv som sagt inte kunde förstå hur de kunde ha varit så blinda.

Ingen såg att min förlovningsring inte längre satt på fingret tex.

Ingen tyckte att det var konstigt att jag, som var känd för att äta kopiösa luncher som det ofta skojades om, plötsligt satt och petade i ”Weight Watchers” små portioner som jag knappt fick ner. Osv….

Om ni tänker att jag kanske var en mycket god skådespelerska kan jag som en parentes berätta att en stallkamrat under denna period en dag och ”från ingenstans” sa till mig:

”Får jag ställa en personlig fråga”.

Och jag, som trodde att jag höll garden uppe så noga, svarade ”javisst” i tron att den personliga frågan skulle handla om henne och inte mig.

När hon sedan frågar ”hur mår du- EGENTLIGEN” höll jag på att gå i bitar och jag minns faktiskt inte ens vad jag svarade.

Och detta var en stallkamrat som jag inte hade en speciellt nära relation till medan jag hade arbetat med mina oseende kollegor i ganska många år.

Så inte ens de med en flerårig högskoleutbildning med människan i centrum ser alltid allting- det lärde jag mig den gången och tog med mig som ännu en erfarenhet av livet.

Jaha…vad säger ni om dessa ”älska eller hata”-skor?

White-trash-markör eller något man kan ha på sig sommaren lång?

Själv måste jag skamset erkänna att jag tycker foppa-tofflorna är otroligt sköna att gå i- jag använder mina när jag tex ska gå kortare rundor med hunden.

Men: det finns en tid och en plats för allting och foppa-tofflans plats är definitivt inte överallt och i alla sammanhang det är en sak som är säker enligt mig i alla fall.

Att man går med dom i stallet är väl ok bortsett från att strumporna lär bli himla skitiga tänker jag men jag skulle inte drömma om att tex komma till jobbet iförd dessa skodon, ej heller ”strosa på stan” i dom.

Har ni förresten sett att det även finns en vinter-edition, liksom fårskinnsfodrad? Ryyyyys!

Nyligen deltog jag i en diskussion kring hur det ibland ska så otroligt lite till för att man ska känna sig uppskattad och vice versa- dvs hur småsnålhet visad på olika vis kan få precis motsatt effekt.

Jag kom att tänka på en arbetsplats där jag blev anställd för ”tusen” år sedan.

Där hade man från början en ”kaffekassa” till vilken alla skulle betala men eftersom det blev så omständligt så bestämdes det till slut att arbetsgivaren skulle bekosta kaffet.

Jag som aldrig druckit kaffe dristade mig till att föreslå att man samtidigt som kaffet inköptes även kanske kunde köpa in en SAFT-dunk men se det gick inte för sig.

För tänk om folk då började begära allt möjligt att dricka bla bla bla….

Ja, ursäkten kändes ohyggligt krystad och jag tyckte det var så småsnålt att inte kunna bjuda på en jäkla saft-dunk för kanske 20 kronor när folk bälgade i sig kaffe flera gånger om dagen.

Några år senare arbetade jag tillfälligt på ett annat företag som låg nära ett konditori.

Någon gång i veckan gick vaktmästaren till konditoriet, köpte några bröd, lite smör och något enklare pålägg och så fick alla på arbetsplatsen ”gratis frukost”.

Detta kostade säkert inte ens 200 kronor/ gång men oj så uppskattat det var- inte för VÄRDET men för GESTEN.

Och jag vet inte vad ni tror men jag VET i alla fall vilket företag av de ovan två beskrivna jag hade varit villig att ge det där lilla extra som arbetstagare.

Och jag försöker faktiskt tänka på ovanstående även som privatperson.

Ibland behövs så lite för att ge uppmuntran, visa omtanke, medkänsla! Jag brukar tänka på att man ibland kanske bara behöver trycka på ”like”-knappen på Facebook för att i alla fall visa ”jag ser dig”, eller säga något litet när man träffar en person, eller skicka några rader på mailen.

Det ”kostar” väldigt lite men kan vara värt hur mycket som helst- ibland när man minst anar det eller när man som mest behöver det.