…och livet är kort, därför försöker jag i görligaste mån bara göra sådant som jag vill och tycker är roligt, oavsett hur det betraktas av andra.

….när man inte kan hitta sin plånbok när man ska åka från jobbet…

Inte för att en eventuell tjuv ens hade kunnat unna sig en ”dagens” på min bekostnad- jag har i princip aldrig några pengar i plånboken (dvs det som den väl egentligen är avsedd för ha ha ha) men bara böket med att spärra och anskaffa trettioelva kort och legitimationer ger mig en ångest utan like.

Finns nog bara en sak som för mig hade varit värre att bli av med och det är min jättenyckelknippa som öppnar alla möjliga dörrar….

Bläää…igår stötte jag åter på en vad jag kallar ”förlåt-människa” och dessa kan verkligen irritera mig måste jag erkänna.

Vad är då en ”förlåt-människa” undrar ni kanske eftersom jag själv hittat på detta uttryck.

Jo, för mig är detta en person som väldigt ofta ”måste” (eller i alla fall BORDE) säga förlåt till sin omgivning- egentligen ganska onödigt om människan bara hade skärpt sig lite.

För ”förlåt-människan” lever ofta lite i sin egen värld, är vanligtvis ego-centrerad och tänker således sällan på annat än sig själv.

”Förlåt-människan” kännetecknas av att den i princip aldrig kommer i tid och ofta glömmer bort saker som involverar andra människor.

Och just för att den tex alltid kommer försent måste den be om ursäkt; ”förlåååååt…det var inte meningen…jag glömde…”

”Förlåt-människan” räddas ofta av att den är charmig och karismatisk vilket gör att den kommer undan med väldigt mycket.

Visst blir människor irriterade när de för hundratolfte gången måste stå och vänta på ”förlåt-människan” men när den dyker upp med all charm påkopplad KAN man liksom inte fortsätta att vara arg (eller…?).

Ett osympatiskt karaktärsdrag är det oavsett tycker jag för även om jag kan betrakat mig själv som tämligen egoistisk på många plan skulle jag inte drömma om att utsätta andra människor för att tex alltid behöva vänta på mig eller bli besvikna för att jag inte håller vad jag lovar.

Är det någon här som känner igen ”förlåt-människan” eller är du en sådan själv rent utav?

Känner ni igen bilden ovan?

Skam till sägandes gör jag det vad gäller VISSA saker, i alla fall vad gäller att vilja ha något kontra när jag väl får saken.

Har några gånger i efterhand kommit på mig själv med att knappt förstå hur jag kunde trakta så efter något som när jag väl fått det varit tämligen ointressant.

Nu handlar det oftast inte om några större/ dyrare saker men jag kan ändå minnas att jag tex letade länge innan jag köpte ”whatever” och sedan miste saken ganska snabbt sitt värde för mig.