Minns ni att jag för ett tag sedan berättade om bloggläsare som läser min blogg trots att de varken är intresserade av hundar eller hästar?

Som ni troligen inte vet, eftersom detta är en HÄST-blogg, har jag en 4 år yngre bror som är TOTALT ointresserad av hästar.

Jag kan inte minnas att han sett någon av mina hästar IRL- det skulle vara vid ett tillfälle för många år sedan i så fall.

Hur som helst, brodern bor utomlands och vi träffas inte så ofta och jag har aldrig berättat om bloggen för honom- helt enkelt därför att jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig att HAN skulle finna något som helst av intresse i den.

Nu har brodern på något sätt själv hittat bloggen (vilket förvisso inte är så svårt) och idag fann jag följande i mailens inbox:

Alltså nu får du faaaaan ta och sluta skriva så bra på din blogg, jag är helt biten av den :o)))
Förstår inte en smack ( dom har fyra ben och äter hö/gräs det vet jag :o)) ) om hästar men du skriver så även jag tycker det är intressant :o)) Keep it up!!!!

Kan man få ett bättre betyg undrar jag partiskt? Näää…

Tack för dina värmande ord Alex och jag lovar att just keep it up!!!

Ibland läser man eller hör talas om folk som har blivit utsatta för olika brott trots att det exempelvis funnits förbipasserande vittnen som man i alla fall som läsare/ åhörare (dvs utan att själv ha varit på plats) kan undra över varför de inte ingrep och hjälpte till.
 
Och det är ju inte så konstigt att man undrar tycker jag och man skulle väl själv både hoppas och FÖRVÄNTA sig att någon kom till undsättning men vad jag vill komma till med dagens inlägg är att man nog inte ska göra varken det ena eller det andra.
 
Och tyvärr måste jag fegt erkänna att jag många gånger förstår att folk inte ingriper.
 
Idag kan man exempelvis möta en snorunge som knappt är torr bakom öronen som är beväpnad med kniv, gäng som eldar upp varandra till avskyvärda handlingar, missbrukare som är helt borta i något rus osv och i alla fall jag skulle inte vilja utsättas för deras vrede.
 
Samhället har blivit så mycket råare och hårdare- barn rånar varandra, oskyldiga förbipasserande blir träffade av kulor avsedda för någon annan- ja….listan kan göras lång och jag får dessutom känslan av att det bara blir värre och värre.
 
Jag brukar ha otroligt svårt för att stillatigande se på när något orätt sker eller sägs men härom veckan så ansåg jag faktiskt att det var bättre att fegt ”hålla truten” än att kanske riskera att råka illa ut.
 
Jag stod och tankade min bil på en station som även har försäljning av begagnade bilar och medan jag står där ser jag hur två karlar i min egen ålder går runt och tittar på salu-bilarna samtidigt som båda två har tända cigaretter i nävarna.
 
Som nog även de utan körkort vet sedan barnsben är det absolut förbjudet med alla former av ”eld” i närheten av bensin och om man inte vet eller begriper detta så fanns det flera skyltar som dessutom upplyste om det.
 
Och min spontana reaktion så fort jag såg männen var att ropa till dom och be dom släcka sina cigaretter men sedan hejdade jag mig och tänkte ”nä….vad har jag för det”.
 
Jag var helt ensam på stationen förutom dessa män och gud vet hur de skulle uppfatta en ”tillrättavisning”.
 
Så hur löjligt det än kanske låter så körde jag bara därifrån och hoppades att inget skulle hända.
 
Nu är detta kanske ett banalt exempel och jag får ju hoppas att jag hade vågat ingripa på NÅGOT sätt om jag hade sett något allvarligare men vad jag vill komma till är att det idag nog inte är lika självklart att folk ”lägger sig i”- de kanske helt enkelt inte vågar.

Allla vill vi (väl?) lämna något åt eftervärlden att minnas oss för och nu tror jag att jag har kommit på vad mitt ”mission in life” skulle kunna vara om jag någon gång i livet fick mycket extra tid till förfogande.
 
Som den ordpolis jag självutnämnt mig till kunde jag av någon språkvårdsmyndighet (finns det någon sådan tro???) engageras att ha en liten reklamkampanj på tv/ i media där jag skulle lära folk att inte särskriva ord.
 
Helt ärligt håller denna särskrivnings-mani på att driva mig till vansinne och var man (jag) än vänder sig så möts man av ”box plats ut hyres” och ”väl stammat avels sto säljes”.
 
Att det kan vara svårt med grammatik, stavning och dylikt har jag ALL och FULL förståelse för.
 
Att folk inte kan skilja på de och dem och VÄGRAR använda sig av det helt accepterade DOM må vara hänt- jag läste häromdagen på en blogg hur skribenten hade lyckats få in 3 DEM fullständigt galet ”dem ville inte gå hem utan dem sa att dem skulle stanna kvar i stället”, likaså att en del människor inte vet när man ska använda stor bokstav och/ eller punkt.
 
Men varför man ”gör det svårare än det är” genom att särskriva- det kan jag för mitt liv inte begripa?!?!!?
 
Ibland är det svårt att hitta en logik i grammatiska regler eller stavning men kan det bli enklare än att man för att förhindra särskrivning tänker att man ska SKRIVA SÅ SOM MAN TALAR?????
 
Jag har sagt det förut men måste fråga igen:
 
Inte tusan går det omkring folk och pratar med långa pauser mellan orden sadel……gjord eller stig…..läder så varför i hela fridens namn kan man inte skriva SADELGJORD och STIGLÄDER?!?!?!!?
 
Nej…upp till kamp mot särskrivningen alla! En sådan enkel sak borde kunna gå att lära vem som helst banne mig och jag vill inte läsa om fler trä skor, gummi båtar eller mögel ostar!           

I förra veckan ägnade jag och maken oss åt något som varken han eller jag finner speciellt roande; vår trädgård och dess skötsel.

Vi högtryckstvättade altanen, oljade in densamma, tog fram trädgårdsmöblerna och oljade in dom, klippte gräset, försökte utplåna så mycket kirskål som vi orkade osv och detta är för oss mer ett nödvändigt ont som måste göras än något som vi finner rogivande och underhållande.

Tack och lov är vår trädgård inte så stor och dessutom i mångt  att betrakta som lite åt ”natur-tomt”-hållet till- vi har inte precis några rabatter eller grönsaksodlingar som kräver mycket skötsel men ibland hade det varit roligt att ha den i ännu snyggare skick- bara man själv slapp ägna sig åt eländet.

Funderandes över detta kläckte jag en ny programidé inspirerad av ”Arga Snickaren” som jag ibland följer på tv. Då kan jag bli väldigt sugen på att ”göra om” hemma trots att vi egentligen inte har något som direkt behöver fixas och vi framför allt är mycket ohändiga båda två.

Att anmäla oss till ”Arga Snickaren” hade varit lönlöst- vårt hus hade aldrig blivit utvalt eftersom det som sagt inte finns något som egentligen BEHÖVER göras men däremot kanske vi kunde anmäla oss till ett program vid namn ARGA TRÄDGÅRDSMÄSTAREN om det nu hade funnits något sådant?

En kombinerad trädgårdsmästare/ psykolog kunde komma hem till oss, skaka på huvudet åt mossan i vår gräsmatta och de icke beskurna päronträden som de flesta åren inte ger någon skörd (vilket vi inte bryr oss om eftersom ingen av oss äter päron) och sedan ställa djupsinniga och analyserande frågor till maken och mig om varför jag ägnar så mycket tid åt min häst och maken åt sitt flygintresse i stället för att gräva runt i trädgården.

Vad tror ni om den idén? Ska jag tillskriva SVT å det snaraste?

Eller….egentligen är det inte ett mysterium utan snarare ett OFOG skulle jag vilja säga för att återknyta till föregående inlägg och dess kommentarer.

Jag kan bli både förundrad och irriterad på de som avslutar en måltid genom att lämna kvar en MIKROSKOPISK mängd mat på tallriken, en halv potatis tex eller en köttbulle.

Jag VÄGRAR att tro att man är såååå proppmätt att man inte skulle lyckas få ner även denna munsbit utan problem och jag undrar varför man gör på detta vis?

Är det någon spelad återhållsamhet; ”titta så liten jag är i maten- jag orkar inte ens äta upp” eller är det bara obetänksamhet, dvs ett ofog?

Jag, som säkert många i min generation, uppfostrades till att inte lämna och SLÄNGA mat och detta sitter verkligen djupt rotat i mig än idag.

Jag undviker in i det sista att slänga alla former av föda och kan/ vill jag inte själv ha maten tänker jag alltid efter om inte Soya eller till och med Archie kan äta det.

Jag har vid enstaka tillfällen också tagit med en del produkter till jobbet där de faktiskt tagits emot tacksamt, åter igen hellre än att bara lyfta på locket till soptunnan.

Archie äter äpplen från vårt enda träd så det står härliga till hela hösten och Soya diskar alla tallrikar och skålar- allt för att sådant som är ätbart inte bara ska öka sopberget utan eftertanke.

Och de som har mani på att slänga ALLT så fort bäst-före-datum infaller; de skulle också ha ett kokt stryk!

Var har förmågan att använda sunt förnuft och lukt och smaksinnet tagit vägen skulle jag vilja fråga även dessa obetänksamma människor?

Det finns massor av mat som går utmärkt att tillaga/ äta trots att datummärkningen indikerar något annat; denna är givetvis (!!!!) ingen absolut sanning utan snarare ett sätt för tillverkaren att gardera sig.

Så; ni som känner er träffade: tänk efter nästa gång!

Ni behöver inte tänka på ”de svältande barnen i Afrika” om ni inte vill men tänk på miljön i allmänhet och er plånbok i synnerhet så kanske det går bättre!