Ridsport skriver i senaste numret om utvecklingen av ”dagens dressyrhästar”- lite kan ni läsa om här.
Detta är ju ett ämne som jag har berört flera gånger under åren; hur det känns som att konkurrensen bara blir större och större tex.
Och ja; jag har också reagerat på att vissa förvisso verkar kunna få hur fina framgångar som helst på dressyrbanan men sedan ”kan” (läs: vågar) de banne mig inte göra mycket mer med hästen.
Som ni vet har jag alltid förespråkat varierad träning och ridning och dessutom tycker jag att mycket av den är ROLIG.
Jag har alltid ridit ut ensam eller i sällskap, tömkört ”överallt”, hoppat, kört iväg med hästen på små äventyr osv.
Visst hade jag, om JAG fick bestämma, lika väl kunnat rida dressyr 8 dagar i veckan men jag tror knappast att HÄSTEN hade tyckt att det var ett optimalt träningsupplägg och inte heller tror jag att det hade varit det mest hållbara.
Jag har ibland läst om dressyrryttare som rider på den högsta nivån men som inte vågar skritta ut och för mig känns det väldigt konstigt?
Hur kan man lära hästen så svåra saker som ingår i klasser på denna nivå men inte lära den att acceptera att man skrittar utomhus (i lugn miljö) utan att riskera att ramla av?
Kanske är jag naiv i detta tänk bara för att jag själv alltid kunnat rida ut mina hästar, även Kreon som många hade skjutit på plats när han kunde stå och snurra i 30 minuter 100 meter från stallet…
För inte så länge sedan såg jag en ryttare som skulle rida en LB där hen hade med sig ”ledhjälp”- en person som ledde hästen tom inne i collecting ring ?!?!?!?
För mig kändes det bara som att om man inte ens klarar av att skritta från framridningen till collecting ring, en sträcka på säg 200 meter i lugn miljö- ja då har man inte på en tävling att göra och hästen är inte redo men åter igen; kanske är det jag som tänker fel?
Men absolut ser jag en risk i att ridningen blir mer och mer ”snäv” ju mer ”elektriska” hästar som efterfrågas av ryttare som sedan inte kan härbärgera all denna power och om det är detta som är vägen till framgång på dressyrbanorna.
Likaså riskerar själva hästhållningen att gå samma öde till mötes då många inte ”vågar” släppa ut dessa kraftpaket med andra hästar i hagen, kanske överbeskyddar dom in absurdum på andra vis osv.
Och jag tror som sagt varken på ensidig ridning eller för mycket överdriven ”pampering”.
Vad tycker och tänker ni?
Senaste kommentarer