Min höga ålder till trots 🙂 läser jag Nellie Berntssons blogg, en tjej jag hade kunnat vara mamma till (hon är 18 år).

Och det slår mig så skönt det är att ha vuxna läsare som jag och slippa de ganska frekventa ifrågasättandena och mycket märkliga frågor (och påståenden) hon får på bloggen även om hon dels mycket sällan besvarar sådant och dels säkert skrattar hela vägen till banken.

Jag slipper svara på varför jag duschar innan jag åker till gymmet (fast jag har varit i stallet hela dagen och ridit 6 hästar) eller varför jag vill ha ridhus fast jag har dessa nämnda hästar som tävlas i hoppning på en hög nivå. Bara 2 av massvis exempel 🙂 !

Men som sagt betalar sig hennes blogg bra medan min inte så mycket ha ha ha!

Sitter och läser en intervju med Ulla Håkansson och det är väl inga konstigheter med den men däremot blir jag lite trött på en del kommentarer om den på nätet.

Man får gärna hylla Ulla som nästan bara rider utomhus men varför måste så många skriva saker som ”åhhh det är så TRÅKIGT att rida i ridhus”.

Jag har alltid hävdat att den som tycker att det är tråkigt att rida i ridhus eller på en ridbana brister i sin fantasi för oaktat vilken häst man sitter på, ung eller gammal, välutbildad eller endast grundriden så kan man variera sin ridning huuuur mycket som helst om man VILL.

Ibland hör man att rida på bana beskrivs som att man rider ”runt runt” men det är ju verkligen ryttarens VAL i så fall och definitivt inget måste.

Även på en ganska lite utbildad häst kan man rida en massa halvhalter, övergångar, olika vägar, man kan göra små vändningar i skritt, rygga något steg, rida lätt, stå upp i lätt sits, öka och minska traven och galoppen bla bla bla bla.

Så det är enligt mig inte platsen där man rider som per se är ”tråkig” utan det är vad man väljer att göra där, eller inte, som gör ridningen tråkig- så tycker jag.

Tillfällighet eller ej men just idag dök denna länk upp i mitt Facebookflöde!

Väldigt intressant tycker jag som vet att det inte alls är ovanligt att klubbar/ föreningar har olika krav på sina medlemmar.

Utan ideella insatser skulle mycket inom ridsporten aldrig kunna genomföras men jag är ändå allergisk mot tvång och har i alla år hävdat att detta inte är rätt väg att gå.

Det man känner sig tvingad att utföra blir aldrig lika bra som det som görs frivilligt.

Minns inte om jag redan har tipsat er om bloggaren Sara Nilsson, en hoppryttare med egen verksamhet som jag tycker skriver ganska underhållande inlägg (om man kan se förbi hennes sätt att skriva evighetsmeningar utan punkt 🙂 ).

Många gånger tycker jag att det hon skriver om är ”spot on” med hög igenkänningsfaktor även om jag inte hopptävlar men just stycket nedan fick mig att fundera:

Om hästhållning: Jag bryr mig överhuvudtaget inte om dom inte går att sko utan sedering, måste åka brett, dumma att rida ut på, får panik i hagen efter en timme, sparkar i boxen, sliter linorna på gången, spränger staket, väver, hugger, krubbiter, dumma att sitta upp på, mötesskygga, sadeltvång osv. Visst svär jag och sliter mitt hår många gånger men jag gör aldrig en höna utav en fjäder och ser det som ett ev problem.

Och även om jag förstår att man som ägare av en egen anläggning och i sin verksamhet kan ta ”lätt” på ovan och dessutom säkert kommer till rätta med både det ena och det andra efter x tid så är detta knappast applicerbart på oss med egen häst men utan eget stall.

Jag har svårt att tro att man hade varit välkommen som inackordering med en häst som är känd för att tex spränga staket och en hel del annat som nämns ovan hade säkert inte varit uppskattat heller.

Ni som följt bloggen i många år minns kanske Zack, hästen jag tävlade en del innan jag köpte Vicke.

Detta hände i stallet där han stod, långt ute på ”vischan”.