Ja, det är inte ofta jag kör så långt (ca 12 mil enkel resa) som till Båstad för att tävla- sist jag gjorde det var då klubben fortfarande hette Hemmeslövs ryttarförening, sedan 2008 Båstad ridklubb.
Jag red mina sedvanliga klasser, LA:3 och MSV C:1 i ”tusengradig” hetta- höll på att svimma när jag insåg att den sistnämnda skulle ridas i ridhus men med facit i hand var det inte mycket varmare där än utomhus.
Eftersom domarna inte tillät att man startade utan ridjacka var det inte bara Vicke som var sjöblöt efter våra starter- jag kunde inte få av mig mina dyngsura kläder fort nog.
Sett till resultat och procent (63,1 i LA:n och 61,3 i MSV C:n) kanske det låter konstigt att läsa att jag anser att detta var två av de bästa ritterna vi har presterat ihop men så var min känsla i alla fall.
Vicke var mycket mer självgående än vanligt, formen helt korrekt, ryggningarna var bra även om den ena domaren tyckte att Vicke var över tygeln i den ena och även om det blev lite inbromsningar vid de avslutande uppridningarna så var det ändå inte lika mycket som förut.
Jag tyckte att jag verkligen kunde rida moment för moment och tänka på de råd X gav mig igår och inte bara hafsa igenom programmen.
Och just självgåendet är jag sååå nöjd med- att slippa ”av och på”-bjudning som domarna också sett tidigare.
Hade jag ridit i sådan värme för bara några månader sedan och med bara en knapp timme mellan mina starter (jag hann inte ens sadla av utan skrittade en halvtimme efter den första starten innan jag red fram till den andra klassen) så är jag ganska säker på att Vicke hade ”sagt upp sig” och tappat all bjudning inne i ridhuset men nu gick han utan knot.
Jag hoppas givetvis att min känsla snart ska börja harmoniera mer med procenten (dvs att de sistnämnda ska bli högre) men så länge gläds jag mycket åt att så många bitar trots allt har fallit på plats och att tex det jäkla gloendet på allt möjligt numera uppträder allt mer sällan och idag inte alls.
Senaste kommentarer